lördag 31 december 2011

Inför Strindberg-året 2012

Två goda nyheter i dagens GP, Nationalutgåvan av August Strindbergs samlade verk fullbordas under året, och den avslutas med en trebandsutgåva av Ockulta dagboken. Ser fram emot den.
Blev inspirerad av Mircea Cartarescus hänvisning till den Strindberg-text som också kanske betytt allra mest för mig genom åren Ensam, den mjuka lilla kortromanen från 1903.

"Min hjärna var som sönderriven eller som uppbökad och besådd med ogräsfrön som behövde krattas bort innan de grodde. Och när jag kom hem i ensamheten och tystnaden återfann jag mig själv, svepte in mig i min egen andliga atmosfär, där jag trivdes som i välsittande kläder, och efter en timmes meditationer sjönk jag ned i sömnens förintelse, frigjord från önskningar, begär, viljor"

Denna bejakelse av en positiv ensamhet, som på engelska kallas "solitude" till skillnad från den övergivna "loneliness" är i någon mån kanske också en sorts avklarnad livsvisdom som den då 52-årige Strindberg kommit fram till efter att ha levt sig igenom livets många och hårda strider. På åttiotalet följde jag honom hela den vägen och läste hela Strindbergs samlade verk i den sk Brandell-utgåvan. Det var över tio tusen sidor. Det var mäktigt, ibland nästan övermäktigt. Hans naturvetenskapliga spekulationer t.ex. är inte så lätta att följa, guldmakeriet på Hotell Ofelia i Paris under inferno-perioden var inte bara ett sätt att nå fram till De vises sten, som alkemin traditionellt står för.
Nej, som han skriver i dramatiseringen av Inferno, litteraurhistoriens första expressionistiska drama Till Damaskus, har Den Okände i dramat även planen att skapa så mycket guld att han kan sätta hela västvärldens betalningssystem ur spel genom att devalvera nationalbankernas guldmyntfot. Strindberg gjorde sig aldrig mindre än han var.
De två år jag arbetade med en avhandling om Till Damaskus i början av nittiotalet ledde till så många omprövningar att jag kände att Den Okände började få alltför stort inflytande i mitt liv.
Så jag lämnade Strindberg-forskningen och skrev istället för en vetenskaplig text en delvis dramatiserad diktsamling som kondenserade mina viktigaste litterära upplevelser i en tolkning av Tarot-kortleken. Boken heter Alpskugga och kom ut 2001. Den fick en del positiva omdömen, ett av de mer kritiska, som kanske träffade huvudet på spiken kom från Michel Ekman i SvD. "Detta är en text av en litteraturvetare som tränat för mycket". Det tycker jag var ganska roligt skrivet, även om det kanske var mera oavsiktligt....
Det som Strindberg har och som man inte kan ta ifrån honom, oavsett vad man tycker om hans uppfattningar om det ena och det andra, är hans enorma språkliga energi. Man kan slå upp en sida, vilken som helst, i en av hans böcker och omedelbart känna igen den språkliga kraft och pulserande stil som finns där. När jag läste honom som mest kunde jag urskilja en sådan text bland hundra andra.
Det är en av de egenskaper jag uppskattar mest hos en författare - om den energin, kraften i språket, hettan, engagemanget finns. Och det gör att de flesta av Strindbergs texter fortfarande lever och har sin aktualitet även idag 100 år efter hans död.
2012 kan bli ett spännande år!

fredag 30 december 2011

Bloggen och läsarna

Så här när året går mot sitt slut kan det vara intressant att se efter var läsarna av denna blogg finns och vilka inlägg som är mest klickade.
Tre fjärdedelar av läsarna finns inte oväntat i Sverige, men på tydlig andra plats kommer USA, som har sex gånger så många läsare som trean Ryssland. Det finns sedan ungefär lika många läsare i Ryssland, Tyskland och Storbritanien. Därefter lite längre ned kommer med ungefär lika många besökare Frankrike, Japan, Ukraina, Finland och Norge.
För mig är det en oväntad och glädjande upptäckt att det faktiskt finns läsare av denna blogg i princip i hela världen. Det förstärker mitt intryck att världen krymper, att vi lever i den globala byn, där man kan träffa precis vem som helst vid brunnen och byta några ord.
Mest klickat av alla inlägg är kommentaren till massakern på Utöya, "Terror i Norge". Därefter verkar läsarna intressera sig mest för teater och litteratur.
Jag vill tacka alla läsare över hela världen för det här året och önska ett Gott Nytt År 2012!

torsdag 29 december 2011

W G Sebald på knä vid Isenheimaltaret

Över tjugofem sidor lång är den, Sebalds prosadikt Som snön på Alperna. Det är en mäktig dikt, som går på djupet när det gäller ett av den europeiska kyrkokonstens viktigaste verk - Isenheimaltaret, som numera befinner sig i Colmar i Alsace.
Altarmålningarna utfördes sannolikt av konstnären Mathias Grünwald som troligtvis levde mellan 1475 och 1528, men som delvis förlorar sig i historiens mörker. Han var möjligen en kollega till Tysklands största målare från den tiden, Albrecht Dürer, vars måleri gjorde djupt intryck på mig i Albrecht-Dürer-Haus vid Tiergärtnertorplatz i Nürnberg för många år sedan.
Det märkliga och vackra med Sebalds långa text är kombinationen av detaljtrogen återgivning av själva bilderna på altaret men samtidigt en sorts betydelsebärande tolkning och inflätad egen dikt.
Kanske genom att titt och tätt se mästaren i ögonen när de möttes på gatan i de judiska kvarteren i Frankfurt lät sig flickan Enchin, efter att först ha förälskat sig i målarens grönfärgade namn, döpa sig och fick sitt namn efter Sankta Anna. Hon lämnade sitt gamla liv bakom sig och gifte sig med Mathias Grünwald som då i sin tur lämnade sin plats som hovmålare i Mainz för det stora uppdraget i Isenheim, skriver Sebald.
Kanske var det ur denna kärlek som den synnerliga skönheten i penselföringen i Isenheim kom till? Kanske var det ljuset från Annas ögon som på ett mystiskt vis strålar från altarbilderna?
"...och ishuset/ öppnar sig, och rimfrosten ritar på åkern/en färglös bild av jorden./ Så blir det, när synnerven brister,/ i det stilla luftrummet/ vitt som snön/ på Alperna"

tisdag 27 december 2011

Svindel - W G Sebald i Verona

En bit in i läsningen av den magnifika Sebald-utgåvan Dikt, prosa, essä återfinner jag författaren på Piazza delle Erbe i Verona, där han under en av de gröna markiserna samtalar med Salvatore, en veronesare som han lärt känna. Salvatore arbetar på en lokal tidningsredaktion och läser för att leva snarare än att leva för att läsa;
"Han kunde inte låta bli, urskuldade han sig, att första timmen när han gjort kväll och äntligen sluppit ifrån stressen under dagen sätta sig med en bok, inte ens när han som idag hade glömt läsglasögonen på redaktionen. ....Efter jobbet räddar jag mig, sade Salvatore, in i prosan som upp på en ö. Hela dagen sitter jag mitt i stimmet på redaktionen, men på kvällen far jag över till en ö, och när jag börjar läsa de första meningarna så känns det varje gång som om jag rodde långt ut på vattnet. Det är enbart tack vare att jag läser varje kväll som jag än idag är halvt om halvt tillräknelig."
Och Sebalds Svindel rör sig på ett liknande sätt runt Verona, som om staden var en ö att ta sin tillflykt till i det rotlösa vandrandet som romanens underliggande tema ändå verkar vara. Och kanske är det den verkliga exil-positionen - att inte ens finna sig tillrätta på väg dit, än mindre när man kommit fram.
Kanske är det litteraturen som är exilens enda kvarvarande hemort? Eller språket? Att bära sitt hem på tungan och i hjärnan, eller åtminstone på det tomma bladet framför sig?
Man behöver en säkerhetskopia.

fredag 23 december 2011

Exilen - och återvändandet. Lokko och Sebald.

Hinner läsa både DN och SvD till morgonfikat på Brogyllen denna dag innan sista mötet före jul på kontoret. I SvD skrev Anders Lokko en mycket fin skildring av sina år i London och hur det känns att flytta hem till Stockholm igen. Det är en kärleksförklaring till London som det är lätt att förstå och känna igen sig i. Lokko lyfter fram en känsla som är väldigt påtaglig - ruinerna av det brittiska imperiet, hur den stad som tidigare varit världens medelpunkt inte är det längre, inte varit det på länge och alla vet det, men ingen bryr sig.
Och känslan som inte heller världsherraväldet kunde få bort, det medmänskliga intresset för personer i grannskapet som inte dykt upp på puben på någon vecka, den engelska excentriciteten, individualismen.
Lokkos text inspirerar mig att gå tillbaka till Anders Olssons bok Ordens asyl som handlar om författandet i exil och den speciella livskänsla uppstår när man inte längre är hemma. Som Olsson påpekar är exiltillvaron en allt vanligare erfarenhet i dag. Både andelen författare och konstnärer som tvingas lämna sitt land - på Kulturnytt idag berättade man om en iransk konstnär som fått avslag på sin asylansökan i Sverige - och andelen människor som rör på sig i den globala byn ökar. Som Andres Lokko.
Vilket Stockholm kommer han då hem till?
Det är nog individuellt olika.
När jag kom hem till Sverige igen efter fyra år i Tyskland insåg jag att det fanns saker som jag missat helt, luckor som aldrig kan täppas till. Och det är bra så. Jag såg med andra ögon på det jag sett när jag flyttade därifrån. Det var både fina saker och sådant jag inte längre förstod, för mig var exiltillvaron enbart av godo. Det finns vissa fördelar med att inte längre känna sig så väldigt hemma. Både där och här.
Och kanske är det så att hemma till slut är den plats där man har sitt hjärta, kanske är den enda sanna adressen "Exile Drive", alldeles intill "Solitude Boulevard" eller "Desolation Row".
Lokkos text inspirerar mig faktiskt också så mycket att jag över julhelgen nu ska ta mig an en av de stora exil-författarnas samlade verk, det av W G Sebald.
Det är första gången på många år jag läser en tysk författare i svensk översättning, men min tilltro till Ulrika Wallenströms säkra handlag är obegränsad, så det kommer att gå bra.

måndag 19 december 2011

Sprinklerläckage på Stora Teatern

Nyss tillbaka från inspektion på Stora Teatern kan jag konstatera att det är höljt i dunkel vad som utlöste sprinklersystemet vid åttatiden tidigare i kväll. Systemet hade besiktigats av en brandingenjör tidigare på dagen och han uppgav att allt var i bästa skick, jag pratade själv med honom för en halvtimme sedan.
En utredning får visa vad som utlöst det hela. Räddningstjänsten har gjort ett mycket bra jobb och har fått ut vattnet. Det ser ut nu som om det bara är scenutrymmet som drabbats och inte salongen, vilket är positivt, då den skulle vara svårare att återställa.
Vattnet på scenen och i närliggande utrymmen håller redan på att torka upp och fuktsanerare är på plats.
I nuläget ser det inte ut som om vårens planerade verksamhet kommer att påverkas, men det är för tidigt att säga vilka åtgärder som måste vidtas på längre sikt.
Det finns många berättelser om att det genom åren spökat på Stora Teatern.
I nuläget är det en lika bra förklaring som alla andra.....

Vaclav Havel - inside the museums infinity goes on trial

En av de mest avskydda adresserna i Prag långt in på nittiotalet, långt efter att den gamla regimen försvunnit och den gamla säkerhetspolisen lösts upp, var Bartolomejska. I källaren fanns det celler som senare blev logement i det vandrarhem för turister som man byggt om huset till. Ingen tjeck med självaktning ville bedriva verksamhet inne i just det huset.
Utanför en av sovsalarna, cellerna, satt en lite skylt som meddelade att där hade Vaclav Havel suttit inlåst som dissident.
Och lite overkligt var det allt, att gå över Karlsbron, upp mot borgen Hradcany, där Havel istället residerade som president, längs den gamla guldgatan som Kafka skildrat och plötsligt bli omkörd av tre svara limos, med Havel sittande i den mittersta, på väg upp till borgen.
Historien gör ibland halt inför själva berättelsen, innan den fortsätter sin obevekliga vandring mot evigheten. I dess Hall of Fame kommer nog Havel att bli inskriven, skulle jag tro.
Någon dag senare, nästan lika overkligt, på Café Slavia, att samtala med en av Charta 77.s yngsta undertecknare, Jachym Topol, som bara var tonåring, men som skrev på med sin pappa Josef Topol, en annan dramatiker, dock mindre känd än Havel. Jachym Topols berättelser om smuggling av hemliga papper och skrivmaskiner på skidor över Tatrabergen från Polen var hämtade som ur en roman av John le Carré.
Men när jag försökte sova i ett av rummen på gatuplanet på Bartolomejska, där någon lydig administratör av folkförtrycket suttit och skrivit sina spionrapporter, blev det allt svårare ju fler dagar som gick. Det var som om frustrationen, ilskan, rädslan bitit sig fast i väggarna och inte någonsin går att skura bort eller måla över.
På något vis var det som om "ondskans banalitet", som Hannah Arendt så träffande kallade den, i själva verket hade överlevt själva ondskan med en tid och svävade i rummet. Det behövdes en ordentlig koppp kaffe varje morgon på Cafe Smetanas uteservering, som vänder sig ut mot Moldau, för att bli av med det som klibbar.
Moldau, som rinner uppåt, mot norr. Kanske var det därför.

måndag 12 december 2011

Shelter from the Storm - Bob Dylan at Budokan

Så här i stormens öga, mellan två regnkaos, har jag lyssnat mycket på Bob Dylans legendariska live-platta At Budokan från Japanturnén 1978. Det är en mycket speciell konsert, där Dylan sin vana trogen omvandlar sina klassiska låtar från de tidigare raka folk- och rock-varianterna till en sorts baktakter som mest för tankarna till reggae. Det är Bob Marleys storhetstid, One love/One world.
Sällan är Dylans så spänstig live som på denna platta. Jag har, olika skäl, kommit att lyssna om och om igen på "Shelter from the Storm". Det är en av de mest ojämna texterna på Blood on the Tracks - min favorit bland sjuttiotalsskivorna.
I denna live-version slår det mig vilken påfallande vårdad och väl fraserad amerikansk engelska han sjunger. Varenda stavelse andas midwest-twang och southern drawl, med de sedvanliga glidningarna på konsonanter, på ett spontant sätt, men ändå med skarp precision. Den ofta raspiga och nasala rösten är i högform och låter bättre än någonsin, kompet, med kören och saxofonsolona ökar volymen anmärkningsvärt mycket.
Några av verserna är rena nonsenstexterna (humming like a crocodile, ravished in the corn) medan andra är så vackra i sin skörhet att man fryser. Så här innan den nya stormen kommer, på luciadagen, kan jag inte frigöra mig från de här raderna:
Suddenly I turned around
She was standing there
With silver-bracelets on her arms
Flowers in her hair
She walked up to me so gracefully
And took my crown of thorn
Come in she said I'll give You
Shelter from the storm

lördag 10 december 2011

Pustervik flyttar in på Stora Teatern med Cirkus Cirkör!

Den 11 januari är det så dags! Då flyttar Pustervik in på Stora Teatern med Cirkus Cirkör som gör ett månadslångt stopp i Göteborg under världsturnén med föreställningen Wear It Like a Crown.
Planeringen på Pustervik och Cirkus Cirkör pågår för fullt och det är helt enkelt underbart att i utkanten följa med i de kreativa diskussioner som förs för att göra Cirkörs sejour i Göteborg även denna gång så spännande som möjligt.
Cirkus Cirkör har även ett fint pedagogiskt program för barn och unga som jag hoppas ska väcka ytterligare intresse i Göteborg. Vi kommer att utveckla konceptet tillsammans inom ramen för den barn och ungdomsverksamet som finns inom kulturförvaltningens avdelning Fri konst och kultur.
Kanske stadsdelarna och skolorna vill ta tillfället i akt och utveckla egna samarbeten med Cirkus Cirkör? Möjligheten finns, vi kommer att ta upp kontakten med alla som kan tänkas vara intresserade.
Hoppas vi ses på premiären av Wear It Like a Crown den 11 januari 2012!
(Time passes.....)

måndag 5 december 2011

En tysk statsman - Helmut Schmidt

Igår höll Helmut Schmidt, tysk fd förbundskansler, ett inledningstal på socialdemokraternas partidagar i Berlin. Av en slump blev jag först stående framför TVn och lyssnade och efter en stund satte jag mig, kunde inte gå därifrån. Helmut Schmidt föddes 1919 och är med andra ord 92 år i år. Han satt i sin rullstol, denna gång utan att kedjeröka, och höll ett brandtal till Europas och Eurons försvar.
Han har egna minnen från Hitlers maktövertagande 1933, som 14-åring. Han var hemvärnssoldat vid luftvärnet under Andra världskriget och har förstås ännu starkare minnen från krigsslutet 1945.
För honom är den europeiska tanken fortfarande ett projekt för att skapa fred och frihet i Europa. Han manade till eftertanke och varnade för tyska ekonomiska översittartendenser som kommit fram i Greklandskrisens spår, med tydlig adress till den konservative fraktionschefen Kauders uttalande att det nu återigen talas tyska i Europa. Schmidt är den siste statsmannen i Tyskland som kan tala utifrån egna erfarenheter av den tyska 1900-talshistoriens mörkaste tid.
Jag kan inte minnas att jag någonsin hört en 92-åring tala med sådan auktoritet och skärpa. Han är ett fenomen.
Själv hade jag förmånen att intervjua honom på hans kontor på Die Zeit i Hamburg sommaren 1997 och samtalet behövde inte redigeras med ett enda ord. Han pratade i tryckfärdiga meningar direkt, knivskarpt. Har aldrig varit med om något liknande och intervjun trycktes sedan i Ord & Bild.
Två saker minns jag särskilt; Jag frågade om han tror att Sverige kommer att ansluta sig till Eurosamarbetet? Han log snett och sade att Sverige kommer att ansluta sig när man ser att det fungerar -kan dröja med andra ord....
Det andra var när jag tog fram min flaska Flaggpunsch som jag överlämnade efter intervjun. Det var enda gången han brast ut i skratt under en och en halv timme. Den hamnade genast i fönstret bredvid en flaska whisky och en flaska Aalborgs akvavit.
För den specialintresserade kan jag verkligen rekommendera hans självbiografi i tre delar. Det är centraleuropeisk historia kondenserad till ett sällan redovisat insiderperspektiv.

lördag 3 december 2011

Comeback för Karl-Theodor zu Guttenberg?

I våras fick dåvarande försvarsministern i Tyskland, Karl-Theodor zu Guttenberg, avgå med buller och bång i samband med att man kunde leda i bevis att hans doktorsavhandling i juridik till stor del var ett plagiat, sammanställt av 180 olika källor med inga eller bristfälliga källhänvisningar. Även själva inledningen var plankad rakt ur en tidningsartikel i Frankfurter Allgemeine Zeitung.
Efter ett drygt halvår i USA gör han comeback i en intervjubok med chefredaktören för Tysklands mest prestigefyllda och mest seriösa politiska veckomagasin Die Zeit, Giovanni di Lorenzo. Intervjun trycktes i förra veckans utgåva av tidningen och det är, helt oväntat, ganska intressant läsning. Bokens titel är Vorerst gescheitert (ung. "Inledningsvis ett misslyckande") och har nu kommit ut lagom till julhandeln. Som minister var Guttenberg populär i de breda folklagren. Han pratade så att vanligt folk begrep, han var mera ungdomlig än det sedvanliga politiska gubbgardet, och han har en snygg fru som jobbar med bekämpande av barnpornografi. Familjen har sin bas i en mindre herrgård i den bayerska lilla byn som bär godsherrens namn, eller om det är tvärtom. När han avgick startades en facebook-sida med som mest 800 000 medlemmar som ville att han skulle återinsättas i tjänst. Det hela visade sig dock vara en internet-grunka. När de överenskomna massdemonstrationerna skulle genomföras i hela landet dök något tusental personer upp, varav hälften i hembyn.
Det var med viss skepsis jag påbörjade läsningen. För mig var det obegripligt hur di Lorenzi kunde bjuda på denna möjlighet till åtminstone någon sorts delvis rehabilitering. Boken har under veckan slitits i stycken i varenda tysk debattprogram värt namnet.
Men di Lorenzi väjer inte för några svåra frågor och pressar Guttenberg på de svagaste punkterna, om han verkligen inte visste om att han smygciterade och plagierade? Var han står politiskt idag, hur han ser på sin framtid.
Förklaringen till plagiaten är enligt Guttenberg att han hållit på med avhandlingen under en så utsträckt tid och att han vid insamlingen av uppgifter inte noterat källorna korrekt, använt flera olika datorer, skrivit och översatt i regeringsplanet mellan olika konferenser osv. Och när han slutligen skulle knyta ihop säcken var han så intresserad av att få fram en ståndpunkt i frågan om den europeiska federalismens framtid, att han inte var så noga med citaten. De flesta källor finns dock angivna i källförteckningen.
Det låter luftigt, tunt, svårt att försvara, vilket knappast någon gör i debatten i Tyskland.
Avhandlingen talar för sig. Den har underkänts i efterhand, stämningar för intrång i upphovsrätten är att vänta, den akademiska trovärdigheten är förstås lika med noll, och i många läger även den politiska.
I alla händelser har Guttenberg kallats copy-and-paste-ministern och vem vet, kanske den politiska comebacken som diskuteras i boken äger rum i ett verkligt internet-parti - Piratpartiet, som firat sin första seger i Berlins delstatsval nyligen. Och som den här helgen har partidagar i Offenbach.

torsdag 24 november 2011

Göteborgs Stadsmuseum 150 år!

På lördag öppnar jubileumsutställningen på Göteborgs Stadsmuseum, som funnits i 150 år. Egentligen är det dock inte Stadsmuseet som funnits så länge, dess nuvarande form kom till 1994, utan Göteborgs Museum. Under världsutställningen i Crystal Palace i London 1851 formades konceptet för det moderna museet - en direkt följd blev Victoria & Albert Museum i London.
V & A spelade delvis roll för inrättandet av Göteborgs museum 10 år senare och i ännu högre grad för Röhsska, som byggdes upp mellan 1913 och 1916, och vars samlingar avspeglar dem på V & A. Även på Röhsska har vi alltså snart ett runt jubileum på gång.
Och konstsamlingen i Göteborgs Museum flyttades 1923 över till det då nybyggda Göteborgs Konstmuseum på Götaplatsen. Så i någon mening kan man säga att Göteborgs Museum är göteborgsmuseernas moder.
Grundidén var att den nya tidens museum skulle innehålla samlingar, pedagogik, forskning och bibliotek. Det har sedan i skiftande grad varit så, inte bara i London och Göteborg, även om biblioteken ofta är mycket specialiserade, och mera referensbibliotek.
Jag tycker mycket om Göteborgs Stadsmuseums nya logga, med museets rötter ned i myllan och kanalerna. Där samlas berättelsen om staden och det ligger i historiskt betydelsebärande lokaler i Ostindiska huset, invid Stora Hamnkanalen, Göteborgs gamla hjärta.
Välkomna till Göteborgs stadsmuseum på lördag den 26/11 klockan 13!
Då öppnas jubileumsutställningen av Sabine Söndergaard, VD för Göteborg & Co och museichef Cornelia Lönnroth.

måndag 21 november 2011

Stadsbiblioteket på 300 kvadrat!

Södra Hamngatan 57, snett mitt emot Palace-huset, är adressen för Stadsbibliotekets nya filial som öppnar på söndag den 27 november, lagom till advent. Advent betyder ankomst och det kommer onekligen att dröja en tid innan det ombyggda Stadsbibliotekets ankomst är att vänta, men desto bättre att det inom en vecka finns en hypermodern filial mitt i centrala stan. Läget ett halvt stenkast från Drottningtorget kan knappast vara mer centralt. Både förra och nuvarande kulturnämnden har diskuterat att testa en biblioteksfilial i närheten av en en större station för kollektivtrafiken. Man prövar för närvarande saken i Stockholm och det är en onekligen engod idé.
Denna filial på 300 kvadratmeter kan naturligtvis inte ersätta de 9000 kvadrat som finns vid Götaplatsen, men man kommer att kunna erbjuda ett gott urval av böcker, filmer och andra medier och filialen kommer även att vara ansluten till stadens gemensamma bokkatalog och distributionssystem. Det betyder att man kan beställa en bok från en dator i Hammarkullen, hämta boken på 300 kvadrat och, om man vill lämna tillbaka den på t.ex. Guldhedens bibliotek. Denna infrastruktur som omfattar både Stadsbiblioteket och stadsdelsbiblioteken och är ett mycket sinnrikt och väl fungerande system för stadens böcker.
Jag måste säga att jag blev imponerad över de mycket trevliga och ljusa lokalerna när jag besökte filialen tidigare idag. Lokalen ligger i ett hörn och de stora panoramafönstren ger en fin exponering av de vackraste väggar man kan tänka sig, de som är fyllda med böcker från golv till tak. Öppningen av 300 kvadrat kan man på ett vis säga är det första steget i den emotsedda ombyggnaden av Göteborgs Stadsbibliotek. Ombyggnaden är i sig en kraftig manifestation för boken och litteraturen i Göteborg. Intresset för Stadsbiblioteket är också mycket stort. Årligen besöker ca 1,4 miljoner människor lokalerna på Götaplatsen. Det gör Stadsbiblioteket till Göteborgs näst mest besökta plats efter Liseberg.
Välkommen till Södra Hamngatan 57 fr o m söndag den 27 november!

lördag 19 november 2011

Tosca på Göteborgsoperan - den utdragna passionens tempo.

Ibland blir konsten överraskad av samtidens autonomi. Vem kunde ana att premiären för Puccinis största och mest folkkära opera Tosca skulle sammanfalla med den allvarligaste krisen i Italiens ekonomi sedan Romarrikets nedgång och fall?
I Tosca lever man i skuggan av att Napoleon korsar Alperna för att erövra landet. I Lorenzo Marianis uppsättning på Göteborgsoperan glunkas det visserligen om Napoleon vid åtminstone ett tillfälle, men det är en annan marsch mot Rom som står i centrum, nämligen Mussolinis.
De fascistiska baskrarna är kännetecknet för det förtryck som får den kärlekskranke polischefen Scarpia (Anders Lorentzon) att tvinga sig på Floria Tosca (Ingela Brimberg) mot hennes vilja. Det leder till hans död, när Tosca full av vämjelse först bestiger honom på poliskontorets skrivbord, sedan med all kraft stöter dolken i hans hjärta.
Därmed tror hon kunna rädda sin stora kärlek, konstnären Mario Cavaradossis (Thomas Lind) liv, men ödets ironi leder till att de aldrig kan utnyttja det gemensamma utresetillståndet, då den fejkade avrättningen blir verklig, tvärtemot vad som var planerat. Tosca störtar sig utför stupet i en effektfull slutscen. Det hade hon kanske gjort även om de lyckats fly. Ty även Cavaradossi älskade en annan.
På ett vis är detta en ganska traditionell föreställning, men det finns något som oroar, som ligger under ytan och stör. Jag märker inte först vad det är, men tänker nu att det nog är det ganska långsamma tempot, i kombination med de olika scenbildernas framskjutna fonder. Det skapar bitvis en trängsel på scenen, i handlingen, en sorts andnöd som blir påtaglig och bestämmande. Det skapar också lysande förutsättningar för de tre solisterna att briljera. Sången är underbar, mest tycker jag idag om Ingela Brimbergs kraftfulla stämma, som jag uppskattade mycket också i Katja Kabanova för ett par år sedan. Hennes röda klänning, och den röda och gyllene bakgrund som skjuts fram när hon är är på scen är passionens, men också offrets och blodets färg.
I denna tragedi finns det bara offer, och de tre huvudpersonerna, som för övrigt spelar med ett härligt självförtroende, kämpar med kärlekens bristande synkronicitet över hela linjen. Det är ett av livets kvarvarande mysterier, hur människor väljer varandra och vilken destruktiv kraft det finns i de val som inte är ömsesidiga.
Tosca spelas vanligtvis varje decennium. Bilderna på väggen vid andra våningens bar från Stora Teatern berättar styckets historia i Göteborg. Den är lika lång som den är bred.

torsdag 3 november 2011

Lingaphone av Olav Christopher Jenssen - Konsten visar vägen för visionen om Centrala Älvstaden

Imorgon klockan 14 inviger kulturnämndens ordförande Thomas Martinsson det sista konstverket i Göteborgs Internationella Konstbiennal för denna gång, Lingaphone av Olav Christopher Jenssen. Verkets placering är Bananpiren, mitt i centrala Göteborgs hjärta, mitt i Göta Älv.
Göteborgs stad har möjliggjort placering och finansiering, då det visade sig att verket på ett mycket fint vis korresponderar med visionsarbetet för Centrala Älvstaden. Skulpturen, som är 6 meter hög och 5,4 meter bred står på en gjuten sockel på drygt en meter vid Bananpirens spets och bryter horisonten runt om. Den ligger mitt i linjen mellan Sveriges Radio och SVT på Lindholmen och Göteborgsoperan och syns från stora delar av centrala stan. Ser fram emot att se den belyst i mörkret!
Ledningsgruppen för Centrala Älvstaden beslutade att hjälpa Konstbiennalen med detta konstverk då det på ett fint vis symboliserar den vision som vi arbetar med att ta fram. Arbetshypotesen är att Göteborg bygger staden över älven från två håll, från Södra Älvstranden och från Hisingen.
Lingaphone är konstruerat som en klippdocka som man gjorde i småskolan (stadens barnperspektiv kommer in på ett elegant vis....) man viker ett papper, klipper ett motiv och viker upp papperet. På så vis får man identiskt lika sidor.
Det är en tanke som känns så grundläggande för hela arbetet med Centrala Älvstaden. Staden kanske inte kommer att se exakt likadan ut på båda sidor av älven, men båda delarna är lika mycket värda. Olav Christopher Jenssens verk kan bli symbolen för visionen i det fortsatta utvecklingsarbetet med Centrala Älvstaden.
Det är en viktig händelse, kan jag tycka, att det första, det allra första, som händer i verkligheten i den gigantiska stadsutvecklingsprocess som arbetet med Centrala Älvstaden ändå är, nu blir att Göteborgs Internationella Konstbiennal genom sitt initiativ, gör att konsten blir den som visar vägen in i framtiden.
Från många håll har man efterlyst att det inte bara får bli snack, utan också måste bli verkstad. Verkstaden, eller möjligen ateljén, är här, första steget på en mycket lång resa har tagits och det är konsten som materialiserar det fortsatta visionsarbetet.
Det är stort - ett genombrott för Göteborg.

måndag 31 oktober 2011

Cigaretten efteråt av Horace Engdahl - Ein Koffer in Berlin

Efter att ha läst Horace Engdahls nya aforismsamling Cigaretten efteråt insåg jag att jag omedelbart ville läsa om den. Men att det var nödvändigt att först läsa om Meteorer, hans första aforismsamling som kom 1999.
När jag nu gjort det ser jag hur de båda hänger ihop, på ett helt annat sätt än vad man kanske tror. Meteorer kom ut just efter att Engdahl blivit ständig sekreterare i Svenska Akademien. Cigaretten efteråt kom ut efter att den karriären är avslutad. Kanske är det just den där ciggen som är själva frågan? Ett bloss på ett café i Berlin när den tioåriga tillvaron i ett av den litterära världens mest prestigefyllda maktcentra är över. Och vad jag kan se har de tio åren inte gått spårlöst förbi.
När vi samtalade om den förra essäsamlingen Ärret efter drömmen, på Bokmässan för något år sedan, berättade Horace att den boken var slutpunkten på det gamla livet, en sorts uppsamlingsheat för att kunna sätta punkt och gå vidare.
De båda aforismsamlingarna sätter fram ett liknande skifte. I Meteorer finns författaren kvar i den kan man kalla det romantiska sfär som hans tidigare böcker tillkommit. Det finns en sorts tillförsikt, ett hopp; Om cynikern skriver han där:
"Orsaken till att de hårda ord han yttrar inte gör honom ett dugg ledsen, är att han egentligen inte tror på dem. Likaså måste han säga dem för att uthärda."
Det är en bra aforism att ha med sig in i läsningen av Cigaretten. Ty cynismen väller till synes fram över sidorna vid en första läsning. sarkasmen är ibland så träffsäker att jag måste lägga i från mig boken för att skratta ut.
"Sarcasm is just another free service we offer", kan man läsa på dörren till enskilda etablissemang i närheten av Humboldt-universitetet. Det är lite grand som om Horace Engdahl nu, när han i lugn och ro kan sitta där och förlänga kaffet med en sista Camel utan filter verkligen har ansträngt sig för att leva upp till åtminstone några av de där de där nedlåtande omdömen som har fällts om honom genom åren; om reaktionära åsikter, elitism, akademiskt snobberi och arrogant hållning.
Men efter att ha läst om de båda böckerna känns det just så där - cynikern tror egentligen inte alls på det han säger. Något har hänt. Men kanske inte just det som man kan tro när man läser knivskarpa och roliga kommentarer som" En bra biografi måste ha en smak av polisanmälan", eller "Postmodernismens uppror mot berättandet är idag lika bortglömt som slagordet "Stoppa Öresundsbron".
Det är varken i de "Metakritiska fragmenten", hur välgörande de än är för inställningen till kritiken och dess roll eller i de "Reaktionära betraktelserna" som jag hittar det jag söker efter - själva grundbulten, som håller ihop denna så eftertänksamma och välformulerade bok.
Det är istället när jag läser frågan "Vad blir kvar", som ekar berlinskt av Christa Wolf, som bilderna går ihop för mig. Det är eftertankens längtan efter någon sorts sanning som finns i botten av allt detta. Livets hårda kamp om positioner, poster, ära och berömmelse går vid någon tidpunkt över i ett helt annat sökande, efter visheten, efter det som är lika förgängligt som äran, men som till skillnad från berömmelsen utspelar sig på en helt annan scen.
Vad är det då som återstår? Det är kanske de vackraste och mest ödmjuka rader jag läst av Horace Engdahl;
"Att andas, att möta solljuset, att gå genom en park och känna doften av annalkande vår, att få ett livstecken från något av sina barn eller att höra av en gammal vän, att ligga bredvid sin älskade och lyssna till hennes lugna andetag. Vad kan vara större än det?"
Ja, vad kan vara större än det?
Det är som om Berlin-vistelsen lett till en sorts återfödelse; "Jag håller på att vakna till liv, till det liv som inte kan sparas, inte skjutas upp. Det är sant att det inte liknar den gamla känslan av kraft och ljusnande framtid, men är det inte vackrare än så?"
Det som tilltalar mig allra mest i denna rörelse från komplicerad enkelhet i Meteorer till Cigarettens allt enklare komplikationer är just den så uppenbara känslan av livets ofullkomlighet, insikten om att det kanske i själva verket är just bristerna som utgör det mest mänskliga och förenande av allt. Där helheten aldrig kan uppnås med mindre än på dess bekostnad?
Det är som med kärleken. Den perfekta kärleken finns förstås inte, utan det är just det ofullkomliga som sätter kärlekens prägel på allt som betyder något. Om detta skriver Engdahl att "Kärleksord tål ingen ideologikritik. Om vi inte tar emot dem som de är avsedda, förstör vi dem och de kommer aldrig mer att yttras.....Ömma samtal sätter därför den kritiskt tänkande människan på besvärande prov. Hur rätt hon än har, har hon likväl fel, om hon inte förstår att den som uttalar sin kärlek står över lagen."
Det låter inte så lite som Friedrich Nietzsche det där - de vackraste av alla hans kloka ord;
"Det som sker av kärlek sker bortom gott och ont"
Och det finns verkligen något ytterst försonande i Horace Engdahls båda aforism-böcker. De utgör, när jag tänker på det, en helt egen genre. Dels är det aforismer i ganska traditionell fransk-klassicistisk anda, dels finns det samtidigt litterära, kritiska och filosofiska fragment som snarare för tankarna till tysk romantik.
Och kanske är det just detta som är den kunskapsgrund och litterära hemvist som Horace Engdahl egentligen har. Ett inre resande mellan det tyska och det franska; Ein Koffer in Berlin.
C'est trés bien comme ca.

måndag 24 oktober 2011

Frida Kahlo och Diego Rivera på Göteborgs Konstmuseum

Den ungerske författaren Peter Esterhazy publicerade för några år sedan romanen Nedför Donau eller grevinnan Hahn-Hahns blick. Grevinnan Hahn-Hahn var skelögd. Det ena ögat var riktat framåt, det andra skelade oavbrutet mot en man. Jag kommer att tänka på det när jag strövar omkring inne i Frida Kahlo-Diego Rivera utställningen på Göteborgs Konstmuseum, som hade vernissage igår.
Jag blir helt tagen av Kahlos blick på Rivera. I ett av de mest berömda självporträtten har hon målat in en bild av honom på pannan "Frida Kahlo - Tehuana". Jag lämnar de biografiska referenserna därhän. Kajsa Widegren publicerade i går en i mina ögon mycket funderad och välskriven recension i GT, som trots det korta formatet är en miniessä. Läs den!
Det är förgäves att spekulera i den tydligen mycket komplicerade kärleksrelationen mellan de båda konstnärerna. Jag funderar på vad det betyder att Rivera tronar på hennes panna, bortsett från den givna tolkningen att hon visar att han alltid är med i hennes tankar.
Men samtidigt ser hon åt sidan, sneglar på något annat. Å ena sidan sätter det fram en sorts dominans, han är alltid med, styr hennes tankar. Å andra sidan kan man också tänka att det även är en sorts ironisk twist - hon vet att hon alltid kommer att förknippas med Rivera, som fortfarande i Mexico tydligen betraktas som den större konstnären.
Så inte i Europa, och på goda grunder, även om de bilder av Rivera som visas tillsammans i den här utställningen på ett egenartat vis korresponderar, ömsesidigt, med Kahlos huvudsakligen självporträtterande målningar. En av den här utställningens företräden är att den faktiskt innehåller några av Kahlos större bilder. Hon valde annars vanligtvis ett mindre format.
Kahlos aktualitet överraskar mig, trots det jag läst om just detta innan. När man ser bilderna samlade så här är det påfallande hur hon arbetar med sin egen identitet, klädd i olika indianska dräkter, olika nyanser av hudfärg - som lekte hon med etnicitet och kulturell hemvist.
Men det är den enigmatiska kärleksrelationen som på något vis hela tiden svävar i rummet. Det är rörande, just i hur självutlämnande Kahlo bearbetar och vrider på sin kärlek på ett sätt som lyfter den över det personliga planet, till en nästan emblematisk bild över kärlekens villkor. Hur svårt det är att mötas, hur svårt det är att skapa synkronicitet, hur svårt det är att röra vid en annan människas inre, om det överhuvudtaget är möjligt. Men ändå.
Kahlo och Rivera och deras dramatiska liv tillsammans, med de kriser, avsked, återföreningar och personliga tragedier som kantade det, innehöll troligtvis de allra flesta faser och stämningslägen, utom möjligen ett - likgiltighet.
Och det är kanske just likgiltigheten som är motpolen till allt det som kännetecknar människans inre livsvillkor. Som är motsatsen till liv. Som är rena döden faktiskt.

torsdag 20 oktober 2011

Vår man i Shanghai av Åsa Lantz

I våras blev jag intervjuad av Åsa Lantz om Pustervik och Stora Teatern. Hur det nu gick till så blev det efter en stund ombytta roller och jag började intervjua henne om den kommande romanen Vår man i Shanghai som är ute nu. (Intervjun finns på denna blogg, 7 juni).
Den punkt som fick samtalet att tippa över var just Stora Teatern, som spelar en viktig roll i den nya boken. Då berättade Åsa att Stadsteatern i romanen åtagit sig att göra ett gästspel i Shanghai för att uppdragsgivaren skulle sponsra ungdomsverksamhet på Stora Teatern. I romanen kan jag konstatera att Storan blivit en scen för experimentell teater istället.
Sedan dess har också alla beslut för att flytta Pusterviksteatern till Storan fattats och planeringen för Göteborgs nya gästspelscen pågår för fullt, så i den meningen kan man säga att författaren blivit sannspådd, även om de stora sponsorintäkterna från Kina ännu låter vänta på sig....
Vår man i Shanghai är en fristående fortsättning på förra årets första del i den sk Genesis-trilogin; Vart tog den söta lilla flickan vägen, som huvudsakligen utspelade sig i Göteborg och handlade om ensamkommande kinesiska barn och ungdomar som slussas in i det svenska samhället och försvinner ut i mer eller mindre underjordisk verksamhet.
Den nya berättelsen utgår från märkvärdiga och delvis ouppklarade händelser om svenska, hemlösa män som reser till Kina i olika ärenden, ryktesvis för att gifta sig med kinesiskor och på så sätt hjälper dem till uppehållstillstånd i Sverige. Men där pågår även andra saker som får håret att resa sig på den mest härdade krimi-läsare.
För att vara en sk spänningsroman, som förlaget valt att rubricera den, finns det ovanligt många bottnar. Man kan t.ex. välja att läsa boken som ett rasande angrepp på en hycklande svensk jämställdhetsmyt. Bokens måtto är "Swedish men can have it all", ett citat ur New York Times för något år sedan. En av de viktigaste berättelserna kommer från makarna Myrdals "sociala ingenjörskonst", som, åtminstone om man betraktar de människoöden som passerar revy i den här berättelsen, inte är annat än en myt.
Oavsett var någonstans man befinner sig i den sociala pyramiden är det männens värld. Huvudpersonen Isa Montgomery försöker ta sig in i sin gamla karriär som grävande journalist efter några års föräldraskap. Hon är den som kommer de resande hemlösa männen på spåren.
Men hennes utsatthet visar sig vara lika stor som Törnrosas, en hemlös kvinna vars livskamrat åkt iväg i ett liknande ärende till Shanghai. När de båda övernattar på ett härbärge är det just den gemensamma utsattheten som blir tydlig snarare än den milsvida sociala spännvidden mellan de båda kvinnorna.
Skildringen av Törnrosa är gripande och djupt trovärdig. På sin blogg skriver författaren om verklighetens Törnrosa. Det är så här det ser ut, alldeles runt hörnet. Det tror jag inte att jag någonsin kan glömma efter att ha läst den här boken.
Det finns ett par andra sidohistorier, den om Viggo Sjöströms fosterdotter Sara som i sitt sökande efter livets mening nästan möter döden.
Den breda berättelsen i Shanghai knyts ihop med kinesisk historia och mynnar ut i en intrig, som jag inte tänker avslöja här.
Åsa Lantz har en speciell förmåga att få berättelsen att lyfta från första sidan och sedan hålla läsaren i ett fast grepp tills dess att man motvilligt inser att historien är slut och läsningen är över för den här gången. Det är spänningslitteratur av högsta klass.
Men spänningen bottnar i något som jag inte kan läsa ut annat än som ett sorts ursinne i kritiken av orättvisorna mellan män och kvinnor, mellan människor i olika delar av samhället och av världen i största allmänhet. Jag har svårt att tänka mig att man kan läsa den här romanen och förbli oberörd.
Deckare och krimi-litteratur kan i sina bästa stunder ställa samhällsproblemen under debatt och på andra håll har det högre staus än vad som är vanligt i Sverige, trots ganska många utmärkta författare i genren.
Sedan 60-talet visar tysk TV 1 (ARD) en deckare på en och en halv timme varje söndagskväll, med början kvart över åtta. Det är nyskrivna avsnitt, med kända persongallerier från olika tyska städer. Väldigt ofta fokuserar man på brännande aktuella samhällsproblem och i anslutning till spelfilmen arrangerar man ofta en TV-soffedebatt efteråt, och går till botten med frågan. Deltagarna får tala till punkt, man anknyter till aktuell forskning, debatten pågår ofta lika länge som själva filmen. Så kan man också använda samtidslittertaur och film för att diskutera dagens aktualiteter.
En annan aktualitet är att vi i helgen annonserar efter en administrativ chef till Stora Teatern. Med tanke på den samstämmighet som varit hittills kring Storan kanske vi kan hoppas på att Viggo Sjöström söker den tjänsten inför den tredje och avslutande delan av Genesistrilogin?

onsdag 19 oktober 2011

Göteborg och framtiden

Ett av de mest provinsiella inslagen i debatten om Göteborgs framtid är det ibland uppoppande gnället om risken att staden ska gå under, alla företag ska fly, människor flytta härifrån, dagis ska stängas, utförsäljning till Kina, i värsta fall total översvämning....
Kort sagt - det var bättre förr!
Men var det bättre förr? Ja, alldeles säkert. Men det var också betydligt sämre.
Det är sant att det finns byråkratiska procedurer i staden som kanske tar något längre tid än i andra städer. Men är det så konstigt, efter de senaste årens proteststotrmar? Inte minst i lokala media, om att saker igår alldeles för fort, beslut i slutna rum, goa gubbar med egna agendor, etc?
När jag ser ut från mitt fönster bygger man om det vackra hus där Fiskekrogen ligger, vid Lilla torget. En byggkran svänger fram och tillbaka, leveranser pågår, saker tar form. På Drottningtorget växer Posthuset fram till ett riktigt fräckt hotell som kommer att betyda mycket för Göteborg.
Det är väl det mycket av det här handlar om. Att våga ta initiativ, att ha idéer, att prata med varandra, att var och en tar ansvar där den är och gör sitt bästa för att saker utvecklas?
There remains a good deal to be done, that´s for sure.
Men mycket lite händer om man lägger sin energi på att bygga tröstlöshetens barrikader, ställa sig högst uppe på dem och hojta -Efter mig syndafloden!

fredag 14 oktober 2011

Kulturnatta på stan - och dansafton på Göteborgsoperan

Visst, lite kyligt var det utanför Stora Teatern under invigningen av Kulturnatta, men desto högre blev temperaturen när musiken kom igång. Inget regn, ingen storm, bara höstkyla och god stämning. Årets upplaga av Kulturnatta har det största programmet någonsin, med över 200 punkter. Man börjar nästan längta efter Kulturnätter, för att man ska kunna se lite mer av det som erbjuds runt om i stan.
För egen del valde jag att gå till Göteborgsoperans dansafton med verk av koreograferna Susanna Leinonen, Helena Franzén och Roberto Zappalá. De båda nordiska inslagen - Fading av Helena Franzén och Transient Horizon av Susanna Leinonen påminner en del om varandra.
Det är tekniskt fulländad dans, energirikt, kraftfullt. Scenografin tar över koreografin, formen innehållet - det är vackert och oväntat.
För mig är dock den starkaste upplevelsen denna Kulturnatta den drömska, blå solodansen alldeles i början av Roberto Zappalás Sud Virus. En ensam kvinna i vit klänning dansar en sinnenas dans i ett blått rum. Det är så mörkt att man bara ser den vita klänningen, ett furiöst tempo, en ursinnig gestaltning av en desperat människa, som dock inte i första hand är en fysisk person, utan som snarare känns som en metafor för djupaste förtvivlan och talande tomhet.
Och ur den ravinen var det sedan omöjligt att komma upp, Kulturnatta till ära hade man dukat upp med en nattklubb i operans foyer. Men minnet av den drömska blå gjorde att jag istället valde att gå hem och inte tappa kontakten med den tanken. Som ännu inte lämnat mig.

lördag 8 oktober 2011

Antigone på Nya Studion.

Allt fler forskare enas om att mänsklighetens vagga finns i Great Rift Valley i Östafrika. Den västerländska teaterns vagga, däremot, finns i antikens Grekland. I en unik och omtumlande föreställning samspelar skådespelare från Göteborgs Stadsteater med Parapanda Theatre Lab från Dar es Salaam i Tanzania, och man spelar en av den grekiska teaterns mest centrala pjäser, Antigone av Sofokles.
Det är onekligen en sorts transponering av innehåll och form till en afrikansk iscensättning som i mina ögon är den här föreställningens största behållning. Den antika kören blir nästan gospelsvängig på swahili och det är Sofokles grundfråga som är den mest fullgångna i både iscensättning och teoretisk höjd.
Antigone revolterar mot kung Kreons beslut att inte låta Antigones bror Polyneikos begravas, utan istället läggas ut som föda åt fåglar och hundar som landsförrädare. Hon begraver honom trots allt och döms till döden av Kreon, men hänger sig innan domen verkställs. Kreons son Haimon, som är Antigones trolovade, revolterar mot sin far och blir talesmannen för revolten mot den stelbenta makten, och sprayar ett A för anarki på väggen innan han lämnar scenen.
Den filosofiska frågan som Sofokles gestaltar är den om lagen eller den moraliska rätten är överordnad. Denna föreställning mynnar textroget ut i Kreons ånger när hans hustru, son och Antigone valt att dö för egen hand för sin övertygelse.
Mgunga Mwa Mnyenyelwas och Ronnie Hallgrens regi försöker också lyfta fram andra politiska teman i pjäsen, som manlig hegemoni, kvinnans roll, den lagliga maktens bräckliga fundament efter ett nyligen genomfört regimskifte, men det är ett annat perspektiv som ger föreställningen en brännande politisk aktualitet.
Ganska lätt kan motsättningen laglig kontra moralisk (gudomlig) rätt överföras till samtida problematik i stora delar av Östafrika. Tanzania är ett av de länder som har en ganska homogen befolkning, men i grannlandet Kenya finns ett sextiotal stammar vars historia och traditioner av de allra flesta människor anses överordnade republikens lagar och juridiska system. Det är ett av de mera komplexa problem som ligger som en ständig konflikthärd i den här delen av Afrika. Nyligen avvärjdes i Tanzania planerna på att dra en sexfilig motorväg rakt genom nationalparken Serengeti västerut mot Uganda. Den juridiska rätten till ett vägbygge finns i alla händelser. Men den moraliska rätten att ödelägga ett av jordens sista paradis är desto svårare att ta sig.
Pjäsens tvåspråkighet och därmed inbyggda olika rytmer fungerar över förväntan, man följer utan svårighet översättningarna på draperiet i fonden. Swahilins mjuka satsmelodi är bitvis en ren njutning att lyssna till. Men det är också underbart att få ta del av detta uthålliga konstnärliga samarbete mellan Göteborg och Dar es Salaam. Världen är inte större än man gör den. Konstens kraft är en av de mest oberäkneliga och frigörande under både den nordeuropeiska och afrikanska solen. Det är, som vi vet, samma sol.
Asante sana!

torsdag 6 oktober 2011

Nobelpriset till Tomas Tranströmer




Svarta vykort

I

Almanackan fullskriven, framtid okänd.
Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.
Snöfall i det blystilla havet. Skuggor
brottas på kajen.


II

Mitt i livet händer det att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.


Ur

Tomas Tranströmer Samlade dikter 1954 - 1996.

lördag 1 oktober 2011

Om konstens autonomi, Hegel och Paletten 3/2011

I en synnerligen läsvärd, djupt tänkt och välformulerad essä i nya numret av Paletten går Sinziana Ravini till botten med några av de kanske viktigaste förutsättningarna för det mänskliga skapandets frirum, det som ibland kan kallas konstens autonomi.
Analysen utgår från en barndomsupplevelse, där berättandet blev en akt av motstånd i ett repressivt sommarparadis på Karpaternas sluttningar.
I hegeliansk anda sätter Ravini fram en grundläggande binär opposition, en tydlig motsättning mellan systemet och individen. Denna frågeställning är också utgångspunkten för det Paletten-samtal som finns längre fram i tidskriften, där jag själv hade nöjet att delta.
Så som jag förstår Hegels dialektiska metod finns det inget utanför dialektiken. I samma ögonblick en individ utropar sig som autonom, gör hon det i relation till något annat, något man är autonom i förhållande till. Och med Sinziana Ravinis övertygande pedagogik är det lätt att ryckas med i hennes argumentation mot det hon kallar;
"En av de största fiktionerna vi lever under är vår tids simplistiska läsningar av Hegels herre-slav-dialektik som indoktrinerat oss att tro att motstånd är omöjligt, att både öveträdelsen och lagen är 'systemets fångar' och att det inte kan finnas någon autonomi som inte förr eller senare blir inkorporerad i systemet. Som Hegel mycket riktigt påpekar skulle herren inte existera utan slavens erkännande. Vi måste inse att det är slaven som skapar herren och motståndet som skapar systemet och inte tvärtom."
Jag undrar bara om denna invertering av styrkeförhållandena i sig själv ändrar på den dialektiska och oupplösliga relationen mellan systemet och den autonoma individen?
Är det inte möjligen så att boven i detta drama i sjäva verket är Karl Marx, som i en gigantisk felläsning av Hegels i det närmaste, men bara i det närmaste, ogenomträngliga och unika verk Andens fenomenologi bränt marken för en fenomenologi på individnivå, snarare än på systemnivå?
Så som jag förstår Hegels herre-slav-dialektik utspelar den sig helt och hållet på individnivå -
i det mellanmänskliga spelet mellan olika personer. Marx använde sig istället av bilden för att gestalta proletariatets kamp mot kapitalet. I mina ögon är det helt felaktigt, men ändå en tolkning som kommit att prägla eftervärldens syn på givetvis Marx, men även Hegel - allt ifrån det fria berättandet på Karpaternas sluttningar till diskussionerna om historiens slut i nyliberala tankesmedjor efter Berlinmurens fall 1989.
Ravini återknyter också på ett mycket intressant vis till Sofokles drama Antigone, som Hegel sysselsätter sig med, möjligen också för att exemplifiera just dialektiken mellan systemet och den autonoma individen.
Antigone väljer, mot gällande lag och Kung Kreons anvisningar, att begrava sin döde bror, som dömts som statens fiende. Enligt lagen, systemet, ska hans döda kropp läggas ut i naturen för att hackas sönder av gamarna. Antigone fattar ett självständigt beslut och motsätter sig systemet. Hegel ger båda rätt. Kreon upprätthåller de lagar som samhället i detta fall har, medan Antigone åberopar en högre, moralisk rätt om likhet för alla och en värdighet i döden. Därmed döms hon själv till döden, men överlistar systemet än en gång och begår självmord innan hon avrättas.
Frågan som blir kvar är: -Kan Antigone undgå systemet? Finns det en autonomi som är möjlig utan att gå under? I förstone är man böjd att svara nej. Efter Antigones död finns inget kvar. Hon har förlorat kampen och lagen gäller, trots att hon begick självmord.
Men det intressantaste med Hegels dialektik är att den inte är lika grovhuggen som den grekiska dialektiken där en tes går över i sin motsats, antites, för att sedan nå ett högre plan i en syntes. Hos Hegel bär varje tes sin egen motsats inom sig. Det sensationella resultatet är att två motsatta uppfattningar kan vara sanna samtidigt, vilket Hegel, inte minst i sin analys av rättsläget i Antigone just kommer fram till.
Min egen begränsade förståelse av detta komplexa tankesystem leder mig därmed fram till slutsatsen att autonomi alltid är möjlig, under begränsade tidsperioder. Men förr eller senare äts den upp av systemet, under förutsättning att den autonoma befinner sig i samma position som tidigare. Men så behöver ju inte vara fallet.
Det finns exempel på konstnärer som aldrig stelnar i bilden av sig själva, utan vänder sig om och skapar en helt ny position som ännu inte sugits upp av etablissemanget. Det är individens autonomi och fria val så som jag förstår det.
Den slutsats jag kommer fram till är att (konstens) autonomi är möjlig, men att den lever med korttidskontrakt. Det är också möjligen själva kärnan i det som är konstnärlig kreativitet.
Det är som en repa på en sko, eller ett veck i en klädnad som försvinner igen vid nästa steg, som Pär Lagerkvist skriver i Aftonland. Men den finns, därom råder ingen tvekan.
Sinziana Ravinis slutsats tolkar jag som en vändning in mot fenomenologin och bort från den systemiska världen: "I vilket fall som helst är det bara att lägga sig på divanen och börja klistra ihop skärvorna, för man är alltid både sin egen patient och sin egen psykoanalytiker. Det är där den verkliga dialektiken och slutliga maktkampen äger rum."
Jag är övertygad om att Hegel hade hållit med.

onsdag 28 september 2011

Gäst hos verkligheten 2

När jag letade efter filmklippet "Good Morning Starshine" från Milos Formans musik- och antikrigsfilm Hair nu i kväll hittade jag på You Tube också "Let the Sunshine In" och spelade klippet om och om igen. Det är oerhört suggestivt, parallellhandlingen med hippien Berger som ofrivilligt tvingas med in i trupptransportplanet mot Vietnam och Claude, bondpojken som han bytt plats med, förgäves försöker hinna ikapp. Det stora planet lyfter med sin last unga män på väg mot en säker död tätt över Claudes huvud. Det är en så stark scen. Så makaber.
Det var en generation som skickades iväg att dö i ett land de inte kände till, för en sak de inte hade en aning om och om de hade haft det, omöjligt hade kunnat tro på.
Slutscenen, hippieprotesten framför Vita huset, är grandios. Revolten, så som vi känner den, med peace, love and understanding övervann till slut det politiska vansinnet. Vietnam-kriget var nog det första krig i historien som en fredsrörelse lyckades att tänka, prata och demonstrera bort. Tyvärr var det ett undantag.
Nu skickas återigen nya generationer unga pojkar att dö i verkligheten för overkliga hotbilder och destruktiv rädsla, för politisk prestige och primitiva hämndreaktioner. Jag tänker på ett filmklipp i en nyhetssändning efter 9/11. En midwest-man krävde att man skulle bomba hela Afghanistan platt för göra om det till en parkeringsplats.
För första gången på ett par hundra år skickar även Sverige stridande förband och de första traumatiserade börjar redan komma tillbaka. Man kan undra om det finns en bra beredskap att hantera detta i dagens Sverige?
Det finns ett glapp här - "What is real?" som Bob Dylan säger.
Då och nu.

tisdag 27 september 2011

Hummerns rätta pris

Läser på nätet att den första lådan hummer vid dagens fiskaution gick för 31 500 spänn. Man kan säga att den nu börjar komma upp i sitt rätta värde. Tänker på de prydliga noteringarna i de svarta vaxhäftena som min pappas morfar Arvid Sandmark förde från 1880-talet och framåt. Han fiskade hummer i Väderöarna i femtio år i sträck.
1886 fick han 167 humrar första dagen den 15 april det året, à 85 öre styck. Det brukade leda till en säsongsintäkt på mellan 800 och 1000 kronor. De första ordentliga prishöjningarna kom runt 1905, då rakade årsinkomsten upp till runt 5000 kronor.
Havets svarta guld har alltid varit värt sitt pris. Nu mer än någonsin.

lördag 24 september 2011

Österrikes historia i litteraturen på Bokmässan

I eftermiddags samtalade jag med den österrikiska författaren Bettina Balàka om konsten att skriva litteratur om historiska händelser och perioder. Samtalet utgick från hennes senaste novellsamling Auf offenem Meer (På öppna havet) och särskilt en berättelse om en kvinna som varit distriktsledare för den nazistiska flickorganisationen Bund Deutscher Mädel för Wien och
Niederösterreich. Hon är en av de oförbätterliga, som ser fram emot att dö för att hon hoppas att få möta Hitler i himlen, eller någon annanstans.
Hennes sonson och dennes flickvän, vars farfar i sin tur tillhört motståndsrörelsen i kampen mot nazismen och som gick över bergen för att informera brittiska underrättelsetjänsten vid möten i avlägsna alphyddor hälsar på vid farmorns dödsbädd. När allt kommer omkring har de unga tu inget emot att ärva farmorns underbara våning i centrala Wien, trots att den var "ariserad", dvs övertagen från en judisk familj som deporterats och som aldrig lämnats tillbaka.
Novellen sätter ljuset på hur de moraliska frågor kring upparbetningen av Österrikes närmaste förflutna som diskuterats de senaste decennierna, långsamt löses upp i den historielöshet som har en tendens att tillta ju längre från händelserna man kommer.
Men samtalets fokus gällde inte i första hand efterkrigstiden, utan mellankrigstiden.
Bettina Balàkas största roman heter Eisflüstern (Isviskandet) och vi konstaterade att bilden av Österrike under och efter Första världskriget i väldigt hög grad har kommit att präglas av Joseph Roths båda böcker Radetzskymarschen och Die Kapuzinergruft. Radetzskymarschen skildrar det habsburgska rikets nedgång och fall med familjen Trotta. Den siste sonen i släkten stupar på krigets första dag.
Det är ett månghundraårigt imperium som faller samman och det habsburgska väldet återhämtar sig aldrig från det krig som visade hur stor skillnaden var mellan närmast medeltida krigföring med kavalleri och färgglada uniformer och den nya tidens pansarvagnar och kulsprutor. Die Kapuzinergruft handlar om mellankrigstiden.
Balàka sysslar med de posttraumatiska krigsupplevelser som återvändande soldater hade när de återvände från fronten, eller som romanens huvudperson, Balthasar Beck, ur rysk fångenskap. Det är ett perspektiv som inte togs om hand på den tiden och kastar nytt ljus över det man brukar kalla Österrikes fantomsmärtor efter förlusten av tre fjärdelar av sitt territorium. Det intressantaste är att Balàka ställer de invanda uppfattningarna på huvudet och bidrar till inget mindre än en omvärdering av förståelsen av mellankrigstiden.
Jag är imponerad av det allvar och på det sätt Balàka genomför denna omvärdering - med lätt hand och i en spännande historia om Balthasar Beck och hans väg tillbaka in i sitt liv, sitt äktenskap och sitt arbete.
Gårdagens läsning som Pustervik genomförde i tyskspråkiga montern av Balàkas drama Stenras och hennes egen läsning av en dikt om Sverige i den nya diktsamlingen Schaumschluchten (Skumraviner) har givit en bra presentation av ett ännu icke översatt, men betydande författarskap. Jag kan bara hoppas att något svenskt förlag intresserar sig för Balàkas isviskningar. Isviskningar är de ljud som uppstår när man i Sibirien talar i en kyla under 45 grader och andedräktens fukt fryser till iskristaller och låter som ett lätt klirrande.
Det kan man tänka är en bild även för hur det låter när gamla föreställningar går i kras.

fredag 23 september 2011

Bokmässans tyska tema på Stadsbiblioteket

Alldeles nyss avslutade jag ett för mig mycket stimulerande samtal med de tyska författarna Felicitas Hoppe och Arne Bellstorf på Stadsbiblioteket. Arne Bellstorf, vars bilder för övrigt visas i bibblans café, är en företrädare för den i Tyskland nya genren "Grafic Novel". Han har skrivit och tecknat en berättelse, Baby's in Black, om hur fotografen Astrid Kirchner i Hamburg i början på sextiotalet genom sitt nyskapande fotografi bidrog till att skapa Beatles image. Berättelsen handlar om hennes förhållande med deras förste basist, Stuart Sutcliffe, som hoppade av och började plugga konst i Hamburg.
Felicitas Hoppe, som jag intervjuade första gången på Bokmässan 1996 efter hennes debutbok Picknick der Friseure är också en mycket bildmässig författare som experimenterar med litterära typer och former på ett sätt som är utpräglat bildlikt och målande.
Samtalet rörde sig i gränslandet mellan bild och ord och mynnade ut i den klassiska slutsatsen att det konstsköna ändå är överordnat det natursköna, eftersom konsten är evig, medan verkligheten så som vi känner den, har en tendens att förändras över tid.
Publiken höll med, eller sade i alla fall inte emot.
Det samtalet kommer jag att minnas länge.

onsdag 21 september 2011

Gäst hos verkligheten

Under dagen pågick mediaspekulationer om det möjligen var ett mordhot med fickkniv mot Lars Vilks som ledde till Säpos utrymning av Röda Sten och gripande och sedemera häktning av tre unga män för någon vecka sedan.
Den sakliga grunden i detta undandrar sig min bedömning, men jag kommer att tänka på ubåtsjakten i Göteborgs skärgård ett par dagar efter Säpos tillslag. För den minnesgode återkommer namn som Hårsfjärden och U 137, Whiskey-ubåten som sattes på grund inne i svenskt skyddsområde utanför marinbasen i Karlskrona av en packad ubåtsöverste från Sovjet. Så bevisligen fanns det åtminstone en främmande ubåt i svenska vatten under 1900-talet.
Annars är det ganska fascinerande att följa resonemangen kring hotbilder och förebyggande åtgärder. Ibland kan det kännas som ett dataspel, ett verklighetens World of Warcraft, där verkliga människor pysslar med verkliga och overkliga hot.
Den svenska försvarsmakten är också ganska skicklig på att iscensätta sådant inom ramen för den numera frivilliga värnplikten. Ett av de mest omskakande minnen jag har i den kategorin var när jag tjänstgjorde vid Kungliga Västernorrlands regemente under vintern 1979.
Fem över fyra en decembermorgon, eller om det var november, det var i alla fall helt kolsvart, gick larmet och vi gjorde som vi blivit tillsagda, masade oss bort till samlingssalen.
En blek biträdande bataljonschef stod i bara skjortärmarna med en världskarta bakom sig och berättade om det nya stora hot som sannolikt skulle leda till att vi inte fick åka hem över jul, utan måste vara kvar i beredskap.
Sovjet hade precis anfallit Afghanistan och konflikten hotade att starta en världsbrand, hette det. Amerikanska och iranska flottenheter hade börjat närma sig varandra vid det strategiska Hormuz-sundet och om oljeleveranserna från Persiska viken hotades skulle USA inte sitta stillatigande. För att försäkra sig om ett strategiskt fördelaktigt läge utgick regementsstaben likaså från att sovjetiska flottan som under höstövningarna i Ishavet rört sig allt längre ned mot norska nordkusten skulle attackera i Norge i en kniptångsmanöver och sätta i land trupp vid Trondheim, samtidigt som luftlandsättningar av mongoler var att vänta i trakterna kring Sandöbron utanför Sundsvall. Då skulle man kunna skära av hela norra Skandinavien och ha en viktig strategisk pusselbit för att - ja, vad då egentligen?
Vi nittonåringar satt emellertid käppraka i de hårda träbänkarna och såg julpermisen gå upp i rök. De blödigaste började snyfta. Det tog flera dagar innan vi förstod att det var falskt alarm och att det nog ändå rörde sig om en lokal konflikt i de afghanska bergen.
På den händelsen tänker jag när jag hör om undervattenskränkningarna vid Hyppeln och den förmodade knivdragningen mot Lars Vilks. Det är lätt att som Pär Lagerkvist känna sig som gäst hos verkligheten.

tisdag 20 september 2011

Tyskspråkiga gäster på Göteborgs Internationella Författarscen

Imorgon kväll, onsdag den 21 september, får jag nöjet att samtala med tre författare från det tyskspråkiga Europa, som är Schwerpunkt, som man säger där, (tema) på årets Bokmässa.
Det är ett arrangemang av Göteborgs Internationella Författarscen och äger rum på Världskulturmuseet, från kl 18.
De tre författarna är Tamara Bach från Tyskland, Doron Rabinovici från Österrike och Dorothee Elmiger från Schweiz. Jag har läst deras böcker under sommaren och ser verkligen fram emot samtalet imorgon. Det är tre väldigt olika författarskap, som visar på spännvidden i dagens tyskspråkiga litteratur och som på många sätt också företräder nya författargenerationer.
Samtalet kommer att äga rum på engelska.
Välkomna dit!

lördag 17 september 2011

West Side Story - The sunny side of the street?

Hur gör man för att variera en av världens mest spelade musikaler? Stelnad form och förutsägbar eller alltför känd handling är en risk som måste tas på allvar.
I Göteborgsoperans uppsättning löser Stina Ancker upp eventuella farhågor i en regi som dels pekar bakåt till urberättelsen Shakespeares Romeo and Juliet textroget och med få, om än några kompromisser. Dels genom att sätta fram de rivaliserande New York-gängen Jets och Sharks i ett dagens Göteborg och de flesta andra större städer i världen. Där slåss kriminella ungdomsgäng för territorier de inte äger, eller kan göra anspråk på, men som de ändå betraktar som sina hem med den ofta enda gemenskap och kärlek de får känna.
Men den verkliga historien i West Side Story är den om kärleken mellan Tony (Bruno Mitsogiannis) och en starkt lysande Maria (Sofie Asplund) som ger den traditionellt svårmodiga Julia en helt annan vitalitet och utspel.
Och det är kraften i kärleken som tippar hela det passiva lurpassandet och postpubertala bröstandet bland gängmedlemmarna in i en tragedi som bara matchas av passionens djup och deras blödande hjärtan. Den berömda balkongscenen med Maria och Tony avslutas med en parafras på villkoren i kärleken mellan man och kvinna, mellan romantiskt fantasteri och verklighetsnära praxis. Han säger; -Jag älskar Dig!
Hon säger; -Skynda Dig, så att de inte tar Dig!
På många sätt är denna uppsättning mycket trogen sin Shakespeare. Man har till och med en fast rundscen som påminner om Shakespeares The Globe, trots att delar av musiken egentligen signalerar scenbyte. Torget mellan husen är mötesplats, skådeplats, stridsplats och den offentliga scen där detta drama hittar sitt rum. Interiörer i Olav Myrtvedts klaustrofobiska scenografi skjuts in och ut från rundscenen och understryker de små förhållandena genom extremt låg takhöjd och övermöblerade miljöer.
Men störst är Leonard Bernsteins numera klassiska musik, som förvaltas på allra bästa sätt av operans orkester under delat ledarskap av Nick Davies och Finn Rosengren (denna dag Davies). De kanske mest kända "Amerika" och "Nånstans" elektrifierar salongen.
Vad blir kvar? Inget mindre än frågan om kärlekens kraft och väsen. Hur kan ett enda ögonblick, som det när Tony och Maria, Romeo and Juliet, träffas på festen/maskeradbalen och blir odödligt förälskade i varandra på en sekund och därmed också är beredda att ta alla konsekvenser och lämna allt bakom sig? Det är möjligen ett av de allra sista mysterierna i denna så skändligen avförtrollade värld som är vår.
Om det händer i New York, Verona, eller Hisings Backa spelar då mindre roll.
Men den veronesiska natten är varm och mörk och tystare än tiden.

söndag 11 september 2011

Hotet mot Konstbiennalen - verklighetens väg in i overkligheter

Runt midnatt fick Röda stens chef Mia Christersdotter-Norrman uttrymma konsthallen efter ett bombhot under den pågående invigningsfesten av Konstbiennalen. Jag var inte där, utan satt istället hemma i godan ro och bloggade om Ernesto Netos konstverk i katedralen där ute.
Många av oss har varit med om bombhot någon gång, på skolor eller arbetsplatser. Man kan inte bortse från hotet. Det måste tas på allvar och utrymning är det enda man kan göra.
Biennalens infochef Sofia Djerf säger till GP att hon först trodde att det kunde vara någon sorts performance, och det hade ju kanske inte varit så långsökt, med tanke på dagens datum.
Det säger något om hur verkligheten kanske inte är ett så stabilt fundament att bygga sitt liv på som den europeiska människan trott i några hundra år nu.
Som av en händelse tänkte jag just på den frågan när jag såg Påklädaren på Göteborgs Stadsteater i fredags, och jag skrev några rader om saken i en bloggkommentar. Shakespeare använde sig ofta av tekniken med att låta skådespelarna i pjäsen spela en pjäs i pjäsen.
Det möjliggjorde för författaren att dubbelexponera skeendet på scenen med s a s befintlig teknik, innan pampig dekor kunde användas, eller det fanns uttrycksfulla videokompositioner vid scenens fond. Hamlet instruerar t.ex. skådespelarna i pjäsen i pjäsen att rikta spjutet mot sin svekfulle farbror, som mördat hans far och äktat hans mor. Regidraget har önskad effekt och styvfadern skruvar på sig betänkligt.
I sin Söndagskrönika skriver Peter Hjörne om 9/11 och belyser både den amerikanska smärtan och skulden som ackumulerats efter Ground Zero, men också de innovationer som kommit ifrån USA sedan dess och som förändrat våra liv, som idag knappast går att tänka utan Google, Facebook, nätet m.m.
Det är en händelse som ser ut som en tanke. De cybervärldar som skapats är i sig själva pjäser i pjäsen och det löser upp verklighetens kanter i något mycket obestämbart. Det vi vet om bombhot är att de ofta är påhittade. Det händer ibland även vid tillslag mot misstänkt terrorism, som förra hösten i Göteborg, när ett flertal oskyldiga personer misstänktes för att planera terrorbrott. Men säkerheten måste gå först, alltid.
Det finns något svindlande i tanken att ett bombhot mot Konstbiennalen, som först uppfattas vara ett performance, visar sig vara ett bombhot, som sedan kanske kan avskrivas som falskt. Det finns många frågor man kan ställa till overkligheterna i verkligheten och tvärtom.

lördag 10 september 2011

Göteborgs Internationella Konstbiennal

Så har årets upplaga av Göteborgs Internationella Konstbiennal öppnat, i förmiddags på Göteborgs Konstmuseum och Göteborgs Konsthall och klockan tre i eftermiddags ute på Röda sten. Även i år är det en fin biennal, med utökning till konsthallen på Bohusläns museum i Uddevalla. Huvudcurator är den mycket sympatiske och kunnige Sarat Maharaj, som är verksam som professor vid Malmö högskola.
I år tänkte jag avnjuta biennalen i små portioner och ta ett verk i taget. Vid invigningen i "katedralen", det största rummet på Röda sten, var det omöjligt att förbise Ernesto Netos mycket stora och fantasieggande "The Weight, The Time, The Body, The Moon and Love" som är oundviklig. Det är verkligen ett monomentalt verk, och jag vet att mina associationer nu inte har med saken att göra. Men jag måste ändå tänka på dem.
Jag får nästan déja-vue känslor från en lika monumental utsmyckning av St Paul's Cathedral i London en påsk för en 25-30 år sedan. Man hade valt att iscensätta Jesu uppståndelse på påskdagen; graven, ett stort träkors, och från graven hade man dragit ett meterbrett vitt skynke från gravens inre, över korset och rakt upp i himlen till ett fäste högst uppe i katedralens karaktäristiska kupol. På något vis hade man lyckats med illusionen att tygstycket upplevdes som Jesu svepning.
Netos verk väcker alla dessa associationer, men famnar över fler frågor än uppståndelsen.
De fritt svävande elementen känns som om dess tyngd har omvandlats till viktlös materia på ett sätt som kan läsas som hur kärleken, likt uppståndelsen, återskapar livets mysterier, men utan att helt förandligas och mytologiseras. Istället skapar den eliminerade tyngden i vissa av verkets delar en motvikt mot det kroppsliga begärets tysta kraft, ett obestämt svävande över det såriga golvet och mot de vittrande tegelväggarna.
Jag har svårt att tänka mig ett rum som passar bättre detta mäktiga verk än Röda Sten's Cathedral. Ser fram emot att närmare se de övriga verken i årets biennal.

fredag 9 september 2011

Påklädaren avklädd - verklighetens väg in i overkligheter

"Förr i tiden målade jag rynkor, nu fyller jag bara i dem" säger Sir John magnifikt gestaltad av Sven Wollter i Ronald Harwoods pjäs Påklädaren och nervigt regisserad av Eva Bergman på Göteborgs Stadsteater. Thomas von Brömsens brittiskt laid-back svassande påklädare, den effektiva berättaren av pjäsen, är välgörande ambivalent och vacklar mellan kärlek och avund och får följdriktigt avsluta pjäsen med en svensk folkvisa som åtminstone jag omedelbart associerar till Fanny och Alexander, möjligen en blinkning till eller från regin.
Marie Delleskog gör en energisk Mary, Sir Johns hustru, och Carina Bobergs inspicient Madge, som varit kvar vid det lilla Shakespeare-kompaniet i tjugo år av kärlek till Sir John, behåller sin värdighet rakt igenom hela pjäsen och är den som till slut sveper den döde Sir John med King Lears mantel.
Men det här är Sven Wollters stora roll. Jag tänker tillbaka på tiden när han var tvungen att måla på rynkorna, det måste ha varit 1976, när han trollband publiken som Josef K i Kafkas Processen. Det var en rasande, kraftfull Wollter, revolutionen återstod fortfarande att göra.
Nu är den tiden förbi. Det som fascinerar mig mest är nog rösten. Jag kan inte påminna mig någon skådespelare som har en sådan sprödhet, som talar med en så sprucken och halvhes röst, men som ändå talar så att man hör varje stavelse, varje frasering, varje andhämtning.
Rösten blir det medium som håller ihop det gamla Shakespeare-freaket Sir Johns ego och själv i det så klassiskt brittiska, förtätade spelet som för mina tankar även till Eugene O'Neill.
Intrigen är enkel; allt ljus på Sir John, som efter 227 tolkningar av King Lear hamnar mitt i ett bombanfall och blir omtumlad och skadad. Han smiter från sjukhuset för att inte missa kvällens föreställning, men drabbas av scenskräck och det är med lock och pock som han till slut gör sin entré och spelar därefter bättre än någonsin. Den dubbla scenen, en vänd mot oss i publiken och den andra mot publiken i pjäsens pjäs, skapar en dubbelexponering som också understryker glidandet mellan olika stadier av verklighet. Den sista föreställningen blir en grandios final på skådespelarlivet och när ridån gått ner går den ner för alltid.
Pjäsen som helhet handlar om och speglar sig i Shakespeares dramatik och anspelar på ett flertal andra pjäser, såsom Macbeth, Stormen, Richard III, Köpmannen i Venedig. Lite vanvördigt kan man säga att den stora tragedin alltid återkommer som buskis.
King Lear återkommer i sin tur tematiskt även i själva pjäsen, där den vacklande Sir John långsamt dekonstruerar sin egen makt över människorna i ensemblen på samma sätt som King Lear släpper sin politiska makt och landet sönderfaller i maktstrider mellan döttrar och grevar.
På scenen har vi alltså en ensemble som i sin tur ska spela King Lear. En sådan händelse är vanligt förekommande i Shakespeares pjäser, det man kallar "the play-within-the-play".
Jag tycker att det, redan hos Shakespeare, så tydligt gestaltar den ontologiska frågan om att vara och vad det innebär. Skådespelarnas liv i pjäsen är i sig själva diffusa och vänder sig mot sina roller för att hitta sin identitet. På samma sätt som Lears maktförlust blir allt tydligare, vittrar Sir Johns persona till ett intet innan han slutgiltigt somnar in.
Glidningen mellan pjäsen på scenen och pjäsen i pjäsen på scenen kan ses som en metafor för varats olidliga tystnad och knyter ihop verklighetens krassa mätbarhet i tiden och rummet, med overklighetens hyperrealistiska spel inför tomma läktare. Båda är lika vackra, ingen sannare än den andra.
I Mattias Anderssons tankeväckande förord anknyter han till Gunnar Ekelöfs Sång till Fatumeh och särskilt raderna; " Du är försvunnen, Du försvann/ nu, nyss/eller för tusen år sen/Men själva ditt försvinnande är kvar."
På ett vis kanske man kan säga att både King Lear och Sir John sätter fram just själva försvinnandet - av makten och av egot. Det finns något mycket typiskt för teatern i det här -"exeunt" som det heter hos Shakespeare när minst två personer lämnar scenen samtidigt. Ty i samma ögonblick som två skådespelare lämnar scenen träder de in i ett annat sammanhang - bakom scenen, till ett omklädningsrum eller en bar. Var går gränsen mellan verkligheten och overkligheten? Där försvinnandet är öppningen till overkligheterna? Eller tvärtom? Är det ens möjligt att kategorisera på det viset? Är skådespelarnas pjäs i pjäsen mindre verklig än den pjäs vi kom för att se? Jag tror inte det. I mina ögon går det inte en gräns mellan det som är verkligt eller overkligt (spelat). Gränssnittet ligger på helt andra ställen, kanske mellan det sanna och det förljugna, mellan det upplevda och det inbillade.
Och det är kanske därför som Shakespeares pjäser är så tidlösa. Och som gör att även Ronald Harwood placerar text och handling mitt i Shakespeare men också mitt i Andra Världskriget, Englands största historiska trauma, som för att visa att konsten står över historien, eller rättare sagt överlever än de mest katastrofala händelser. Det gör historien, och den här pjäsen, bara bättre. Något säger mig att Påklädaren kommer att bli en långkörare på Göteborgs Stadsteater.
Med all rätt.

lördag 3 september 2011

Om konst- och museipedagogik - Skiascope 4

Den fjärde utgåvan av Göteborgs Konstmuseums skriftserie Skiascope kom ut innan sommaren och jag läste den under några regniga julidagar.
Att gå på museum är populärt i Sverige. Man kan räkna in ca 15 miljoner besök i hela landet varje år. I Jeff Werners inledande text slår han fast att enbart Göteborgs Konsmuseum har fler besökare än IFK Göteborgs hemmamatcher. År 2010 hade museet 214 000 besökare och Blåvitt 157 000. Det är förstås ingen tävling och man måste kunna gilla både museer och fotboll. Men siffran stämmer till eftertanke, eftersom man ofta brukar tro att fotboll är en folksport med många fler besökare.
Man skulle kanske kunna säga att museibesök också är det. Men det kräver bara i undantagsfall kravallpolis, som kan vara fallet när Gnagets supportrar ska gå den korta biten mellan Centralen och Gamla Ullevi. Sådant finns det undantagsvis eller aldrig, på museerna, även om säkerheten höjs vid större utställningar. För kostnaden för en enda polisinsats av det slag som ägde rum vid förra IFK-AIK-mötet skulle man kunna ordna en konstutställning med världsnamn på museet. Det är så det ser ut.
Kristoffer Arvidsson går på sitt grundliga vis igenom konstpedagogikens historia i landet och förankrar den som sig bör i aktuell forskning. Han pekar på två huvudsakliga linjer som olika museer arbetar utifrån - Det utbildande museet och det estetiska museet. I den förra är det mötet med publiken och de pedagogiska frågorna som står i centrum. Man vill låta publiken bli aktiv själv och gå in i en dialog av lärande. Det estetiska museet kännetecknas mer av "den vita kubens estetik" och är ett exempel på hur museet arbetar med hängningen av bilderna för att ge starka estetiska upplevelser av samlingarna.
På Göteborgs Konstmuseum har man arbetat på båda sätten genom åren. Philippa Nanfeldt skriver i sin djuplodande text om museets egen pedagogiska historia att det övervägande har varit det pedagogiska uppdraget som stått i centrum, genom åren, så också nu under den nuvarande museidirektören Isabella Nilssons ledning.
Nanfeldt skildrar en hel del intressanta detaljer, som att man under 20- och 30-talen hade öppet till mörkrets inbrott på onsdagkvällarna under sommarmånaderna för att locka till sig en annan, mindre museivan publik. En annan storhetstid var under 70-talet när man ville öka tillgängligheten och utvecklade en lång rad pedagogiska grepp för att locka nya besöksgrupper. Jag minns själv hur jag troligtvis under 1975 besökte museet med min högstadieklass och den dåvarande pedagogiska intendenten Barbro Ahlfort berättade om samlingarna. Särskilt starkt minns jag hennes berättelse om Rembrandts "Riddaren och falken", en bild som är aktuell i dag mer än någonsin eftersom den nyligen kommit tillbaka till museet efter en omfattande restaurering i Los Angeles.
Så djupt kan ett museibesök sitta, att jag nästan ordagrant kommer ihåg vad pedagogen sade om de olika verken för 35 år sedan. Det har säkert präglat min konstsyn genom livet på något vis.
Just därför är konst- och museipedagogiken en mycket viktig del i arbetet med barn och unga, men givetvis även med alla andra besökargrupper.
Nanfeldt skriver även om verkstadspedagogiken, som är spännande och aktuell även idag. Kanske är det just så man kan nå barn och unga allra bäst - genom att de får försöka själva.
Den 17 oktober genomförs en seminariedag om Konstpedagogiken på Göteborgs Konstmuseum. Ett gyllene tillfälle för den som är intresserad.

onsdag 31 augusti 2011

Götaplatsen i nytt ljus

På torsdag kväll (1 september) klockan nio tänder Anneli Hulthén det nya ljuset på Götaplatsen. Det är på tiden och kommer att bli en ljuspunkt i den mörka höst som närmar sig. Den nya ljussättningen är första steget i en nödvändig modernisering av Götaplatsen. Det är på många sätt en unik plats, som är underutnyttjad och för lite befolkad, även på sommaren. Något bättre har det blivit sedan Stadsteatern öppnade sin trevliga uteservering, men det är inte tillräckligt för att platsen ska leva. På Göteborgs konstmuseum finns det en del planer inför nästa år och jag hoppas att de går i lås.
Götaplatsen är en för vacker plats för att vara uppställningsplats för turistbussar och raggarbilar, även om jag är svag för den ystra studentglädjen i slutet av maj och början av juni.
Vid högtidliga tillfällen är symfonikernas balkong en bra hedersläktare. Men man måste ju ha något att fira.
Universitetets nya planer på ett konstnärligt campus bakom Götaplatsen är en mycket god möjlighet att i grunden utveckla Göteborgs kulturstråk, från Korsvägen, över Götaplatsen,
nedför Avenyn, till operan och forsättningen över älven i hjärtat av Centrala Älvstaden.
Som jag ser det är en viktig uppgift att fortsätta kulturstråket på Hisingen, kanske det planerade kulturhuset på Backaplan, mediacentrum och utbildning på Lindholmen, ett moderniserat Hisingen museum med öppna magasin på Polstjärnegatan, Backa Teater och längst ut vid Arendal Volvo museet, en viktig del av Göteborgs industrihistoria.
Kuturstråket och evenemangsstråket är två viktiga axlar i centrala stan, men som bär en större del av staden än så. Det är dags att sätta ljuset på dem.
Imorgon kväll tänder Anneli Hulthén de första.

tisdag 23 augusti 2011

Inför höstsäsongen

Way Out West är över, Kulturkalaset likaså.
På teatrarna, operan, museerna, biblioteken och runt om i stan laddar man för en ny säsong. Det är något märkligt med ljuset, som brukar förändra sig lite runt 10 augusti. Det mer förlåtande sommardiset går över i ett klarare, skarpare ljus. Havet blir blåare, luften kyligare, färgerna starkare. Det är som om hösten mönstrar sig inför en ny drabbning.
Paddan-båtarna kör fortfarande förbi i kanalen nedanför mitt fönster, tyska turister dröjer sig kvar. Men något har hänt. Frågan är bara vad?

fredag 19 augusti 2011

Tillägg till Anders Olssons Ordens asyl

När jag långsamt läser om kapitlet "Den moderna exilens egenart" i Anders Olssons nya bok Ordens asyl hittar jag ett ställe som träffar pudelns kärna på ett mycket fint vis.
Det föregås av ett resonemang kring Montaignes essäistik;
"Förbindelsen mellan nostalgi och melankoli är mycket utbredd i exillitteraturen, och den svarar mot subjektets och självreflexionens allt starkare roll parallellt med förlusten av tron på en högre, andlig hemkomst.
Denna gradvisa uppluckring och differentiering av den klassiska exilen tycks mig vara djupt kännetecknande för moderniteten. Den yttre horisont mot vilken man skriver, är universellt utvidgad och utan lokalt snärjande band. Den inre horisont som diktaren upprättar, är den tankens frihet som inte utan problem växer fram ur det egna livets förgänglighet, isolering och utsatthet.
Dessa kännetecken modifierar exilens innebörd, men utplånar aldrig smärtans dimension."

Om man går tillbaka till Olssons bok Läsningar av Intet kan man följa själva utvecklingstanken. Intet är en filosofisk kategori som de flesta människor ställs inför även i verkligheten. Dess negativa energi är en i många sammanhang mycket stark kreativ drivkraft. Saknad, längtan, hemlängtan, tomhet, felande livskänsla, är alla upplevelser som de flesta människor strävar efter att övervinna. Konsten och litteraturen är traditionellt områden där denna kamp ofta utspelas. Och det är ytterst därför som filosofer som Nietzsche, trots ett öppet sinne för naturens krafter och under, ändå prioriterar konsten framför naturen i estetisk mening.
Exilens betydelse för friläggningen av dessa krafter kan inte överskattas, då själva den fysiska förutsättningen redan skapar den brist som är kreativitetens förutsättning, verkar Anders Olsson vilja säga. Jag tror han har rätt.

tisdag 16 augusti 2011

Exilen ur exilen - Ordens asyl av Anders Olsson

Anders Olssons diskuterar redan på första sidan i sin nya bok Ordens asyl - en inledning till den moderna exillitteraturen en mycket central fråga för den moderna litteraturforskningen överhuvudtaget. Hur ska man läsa litteratur idag? Olsson, som debuterade som kritiker och forskare under det textorienterade 1980-talet drar idag slutsatsen att det finns, och måste finnas, något utanför texten:
"I själva verket kan man undra om litteraturforskningen idag har så många fler angelägna uppgifter än att visa den inneboende konflikten i all skönlitteratur mellan historia och estetiskt värde. Man kan å ena sidan fråga sig om det finns något rent estetiskt värde, å den andra om den litteratur som bara har ett historiskt värde alls förtjänar vår uppmärksamhet."
Olsson tar sedan denna slutsats som intäkt för att lyfta fram exilens, den självvalda och påtvingade, som en närmast grundläggande erfarenhet för att förstå en del av världslitteraturen. Jag tror att han har rätt och det finns väldigt mycket som talar för att de ökade migrationsströmmarna snarare gör att fler konstnärer av olika slag lever i exil i framtiden.
Olsson och jag delar intresset för Paul Celans liv och diktning. För egen del var det kanske just Celans diktning som fick mig att förstå att all relevant litteratur utspelar sig i ett historiskt och geografiskt rum. Celans sena diktning kan ibland framstå som väldigt avskalad och språkcentrerad. Men ju mer man lyckas avtäcka av poetens komplicerade livshistoria står det allt mer klart att inte en enda rad saknar relationer i tid och rum; alltifrån minsta arnika till gatuadress eller kristallfacett.
En detalj, som dock inte är helt oväsentlig, är att Celan-texten i boken heter "Jag är meridianen". Enligt Olsson ska Celan ha yttrat denna sats till vännen Paul Davie en gång.
Det punkterar både Olssons och min egen tolkning av meridianen som vi gjorde i samband med att brevväxlingen Celan-Nelly Sachs publicerades. Där skrev de båda poeterna brev till varandra om "smärtans meridian mellan Paris och Stockholm". Olssons tolkning i DN var då att denna meridian gick mellan de båda personerna och deras hjärtan. Min tolkning i GP var att de båda befann sig på var sin sida om smärtans meridian, en längtans longitud som skar genom helt andra dimensioner.


fredag 12 augusti 2011

Okkervil River på Way out West

Igår kväll slank jag in på Stora Teatern för att lyssna på Okkervil River, som rekommenderats mig från olika håll. Det var också en positiv upplevelse. Texasbandet kändes lite grand som en blandning av Håkan Hellström och The Band och gav verkligen allt under den knappa timmens spelning.
Jag gillar lead-sångare och gitarrister som Will Sheff. Det finns något försonande i den där uppsynen som påminner om en "son of a preacherman", i kostym, brillor och Beatles-frilla, från tiden innan de blev kända. Efterhand som trycket ökar åker tweedkavajen av och ärmarna kavlas upp.
Okkervil River är en flod som rinner utanför Sankt Petersburg. En rad jag inte kan släppa från "Okkervil River Song" - "They dreamed of nothing and got nothing in return" - föräldrarna i tälten vid flodbädden har förlorat sina drömmar, ska det betyda. Men det är en fras som är större än så, och anknyter till den ryska nihilismens historia. Bara den som stirrat rakt in i intet vet att uppskatta en dröm om att skapa mening och beröring.
Det för mig mest överraskande och helt underbara inslaget var Scott Brackets trombonsolo, som nästan fick taket på Stora Teaterns barscen att lyfta. Det var nihilismen transformerad till ett betydelsebärande staccato, bortom alla populärmusikens genrer.
För mig var det bästa tänkbara start på Way out West.

torsdag 11 augusti 2011

Way out West - solen går ned i havet

"One good thing about music, when it hits, You feel no pain" sjunger Bob Marley i Trenchtown Rock. Den närmaste tiden gungar stan av musik igen, som den ska göra under sommaren.
Ikväll är det dags för Way out West att slå upp portarna och huvudarenan i Slottskogen kompletteras nu, som tidigare år med spelningar på många olika ställen runt om i Göteborg. Kulturförvaltningens Stora Teatern och Lagerhuset är också med.
Det är något väldigt tilltalande i det här sättet att ordna större evenemang. hela centrala stadsrummet är en arena och händelserna präglar stan. Jag tror att det här är den väg vi kommer att gå för att skapa en ännu mer levande och attraktiv stad för göteborgarna och för dem som gärna kommer hit. Och då är det inte bara stora evenemang som WoW eller nästa veckas stora händelse Kulturkalaset, även det bjuder på mycket musik i alla former, som räknas, utan även de mindre händelserna. Här finns spontana eller halvspontana initiativ som cykelfestivaler, Andra Långdagen, klädbytardagar osv som är minst lika viktiga för känslan av att vara med och skapa det som händer.
Solen går alltid ned i väster. Sedan är det drag hela natten.

måndag 1 augusti 2011

Jag hör röster överallt! En avhandling av Andreas Gedin

Konstnärliga fakulteten vid GU är en av de främsta i landet när det gäller konstnärlig forskning kring de skapande processerna. I slutet av maj lade Andreas Gedin fram en för mig förvånansvärt lite uppmärksammad avhandling med namnet Jag hör röster överallt - Step by Step.
Överraskande nog utgår Gedin från Michail Bachtins teorier om det polyfona (många röster som talar samtidigt) och dialogocitet. Bachtin anses av de flesta vara litteraturvetare, men Gedin visar övertygande hur man kan använda sig av den store ryssen också för att skapa en helhet av olika komponenter som utgör det konstnärliga verket. Det är kanske ett exempel på hur konstarterna har en tendens att närma sig varandra, intill sammanblandning, inom samtidskonsten. Det är många röster som bidrar även i denna vetenskapliga avhandling. Verkliga och uppdiktade personer, mejl-växlingar brev och citat från andra håll.
På så vis blir själva avhandlingen, vars kriterier egentligen är ganska givna utifrån högskoleförordningen, ett konstnärligt experiment som spränger avhandlingens form, men å andra sidan också visar HUR man kan anlägga ett metavetenskapligt perspektiv på en konstnärlig process, eller vid närmare eftertanke just det omvända. En konstnärlig process som ett metaperspektiv för en vetenskaplig text.
De övriga delarna i avhandlingen sysslar just med det förstnämnda - att dokumentera och teoretisera kring skapandet och produktionen av utställningar med utgångspunkt dels hos Bachtin, dels i anslutning till ett par större utställningar Gedin själv skapat.
Slutligen knyter Gedin ihop det hela genom att diskutera projektet Taking over, ett konstprojekt i vilket denna avhandling är en del.
Hela arbetet blir i någon mening därmed självrefererande och självgående. Det har den intressanta poängen att det polyfona medskapandet i processen bidrar till att spränga den akademiska dispositionen, samtidigt som det problematiserar just själva metoden. En fråga man kan ställa sig är möjligen hur långt denna metod är användbar?
I någon mening måste man kanske säga att Gedin faktiskt dekonstruerar (i Derridas mening) själva genren konstnärlig forskning.
Men för att kunna dekonstruera något måste det kanske redan finnas en fast form, eller åtminstone accepterad praxis? Frågan är om den nya akademiska disciplinen konstnärlig forskning är så etablerad att man redan kan dekonstruera dess inbyggda oppositioner och grundstrukturer?
Eller så kan man omvänt säga att detta är en poäng i sig själv, att just en disciplin utvecklas i takt med att den samtidigt dekonstruerar sig själv? Det är kanske i så fall den första gången i den akademiska historien. Och det borde göra Andreas Gedins avhandling till ett banbrytande arbete i svensk vetenskapshistoria.

söndag 31 juli 2011

Aspträdet - av Paul Celan, nytolkning


Aspträdet

Aspträd, dina silvriga löv syns i mörkret
Min mammas hår blev aldrig vitt

Maskros, så grönt är Ukraina
Min blonda mamma kom aldrig hem

Regnmoln, dröjer du vid brunnarna?
Min milda mamma gråter för alla.

Runda stjärna, du knyter en gyllene rosett
Min mammas hjärta blev sårigt av bly.

Ekdörr, vem lyfte dig ur järnen?
Min ömma mamma kan inte komma.


31 juli 2011


Nytolkning av Björn Sandmark

lördag 23 juli 2011

Terror i Norge - Tid för tårar

Den svåraste händelsen i Norge sedan Andra världskriget kallade statsminister Jens Stoltenberg gårdagens terror. Och då måste man komma ihåg att Andra världskrigets betydelse i Norges historia inte kan underskattas. I ett land med en så pass liten befolkning som Norge berörs alla av den här typen av händelser. Jag har citerat Nordahl Grieg förut, men en rad från dikten
17. mai 1940 kommer tillbaka till mig när jag tänker på de familjer som förlorat sina döttrar och söner.

"Vi er så få her i landet,
hver fallen er bror och venn.
Vi har de döde med oss
den dag vi kommer igjen."

Nu kommer en fasansfull tid av sorg, begravningar, försök att förstå det ofattbara. Jag tänker också på de barn och ungdomar som överlevde massakern på Utöya igår. De kommer att behöva hjälp och stöd för att kunna bearbeta det som hänt. Det kommer de förstås att få, men minnena kommer sannolikt alltid att finnas kvar. Jag tänker också på de tappra, som försökte övermanna mördaren, men som dödades kallblodigt när de försökte rädda sina vänner. Så många unga lejonhjärtan som stannat, helt i onödan.
En av de erfarenheter jag gjorde under Backabranden, (jag arbetade då som rektor för Tyska skolan i Göteborg) där 63 ungdomar dog, var att alla man mötte hade någon som varit inblandad, varit där, eller kände någon väl som varit det.
På Utöya hade 560 ungdomar från sannolikt hela Norge samlats för att träffas, ha kul och utveckla sitt politiska intresse för att göra världen bättre. Man kan räkna med att det var barn och ungdomar från Nordkap till Lindesnes. Så det är ingen överdrift av Stoltenberg att kalla det för en nationell katastrof.
Lars Lilled, som var en mycket klok och empatisk samordnare av arbetet med Backabranden, sade en gång att han tänker på den varje dag. Gårdagens terrorhändelser har definitivt förändrat livet för väldigt många människor, inte bara i Norge, men givetvis i första hand där.
Minnena från 1998 kommer tillbaka till mig. De två begravningarna i ösregnet på Kvibergs kyrkogård, minnesstunderna i Backas Folkets hus, möten på kriscentrum. Känslan av att tiden står helt stilla, allt fastnar i en stor svart sorg.
Det är en sorgens tid - en tid för tårar.

onsdag 20 juli 2011

The Medium is is the Massage - Marshall McLuhan 100 år

Om sextiotalets störste mediaprofet, Marshall McLuhan inte hade dött av en stroke på nyårsafton 1980 hade han fyllt 100 år imorgon, den 21 juli. Han citeras ofta i svensk press fortfarande, särskilt frasen Media is the Message, används ofta som en sanning för att legitimera allehanda övergrepp på enskilda i massmedierna och för att upprätthålla myten om den goda journalistiken, som arbetar enbart i demokratins tjänst.
Mot bakgrund av den pågående hearingen i England om News of the Worlds användning av privatdetektiver för att avlyssna brottsoffer och andra utsatta kan man än en gång konstatera att media inte bara är budskapet utan också att media is the money. Det som inte lönar sig skriver man inte om. Det som lönar sig skriver man om.
Det är så det ser ut, vem trodde något annat?
Det roliga med McLuhans bevingade ord var att de härrörde från ett tryckfel i titeln, som ursprungligen skulle vara The Medium is the Massage, skriver Der Spiegel i sitt senaste nummer. Och det kan man ju fundera en stund över. Kanske håller underhållningsvåldet, reality-TV och "berättandet som berör" egentligen en viktigare funktion i att massera trötta människors medvetanden för att de ska stå ut med sina liv? Det är ett perspektiv som känns allt mera sannolikt, och som troligen skulle kunna härledas från McLuhan även det.
För man måste bli imponerad av denne klarsynte framtidsteoretiker. Efter Wikileaks offentliggörande av militärhemligheter, Apples lyckade fälttåg för att göra människan genomskinlig genom att man kan positionsbestämma användarna och Facebook-världens totala exponering av privatlivet finns det inte så många hemligheter kvar.
1970 skrev McLuhan: "Eftersom information kommer att bli världens största industri kommer databankerna att veta mer om människorna än de själva gör. Ju fler databanker som lagrar information om oss, desto mindre existerar vi."
Om man inte vill gripa tillbaka på gamle Descartes, förstås, och nöja sig med att konstatera att man existerar om man tänker. Tala är silver, tiga är guld.

torsdag 14 juli 2011

Stora Teatern som gästspelsscen

Pustervik har sedan 1994 utvecklat en fin gästspelsverksamhet i Göteborg, som är svår att tänka bort i staden. En gästspelsscen utan egen ensemble är spännande på många sätt. Den kan skapa en särskild mötesplats genom sin oförutsägbarhet, sin flexibilitet och sin alldeles speciella dynamik.
De senaste fem åren har Pustervik under Hellen Smitterbergs ledning tagit teatern så långt man kan komma, tror jag. Det ska bli mycket intressant att se hur man lyckas utveckla konceptet på Stora Teatern, när Pustervik flyttar över gästspelsverksamheten dit nästa år.
Med stort intresse läser jag därför Hellen Smitterbergs akademiska uppsats om "Power Stations - Gästspelsscenen i rampljuset", som hon lade fram vid Stockholms Dramatiska Högskola vid vårterminens slut.
Det är en genomlysning av några heta gästspelsscener i Europa, som Mercat de les Flors i Barcelona, The Art Center Campo i Belgien, Kampnagel i Hamburg och Hebbel am Ufer i Berlin.
Stora Teatern bör ha som ambition att skapa en liknande funktion i Sverige, som de här gästspelsscenerna har i respektive land, kan jag tycka.
Särskilt intressant är Mercat de les Flors. Det är ingen slump att den här gästspelsscenen ligger just i Barcelona, som är den största europeiska metropolen vid Medelhavet, med ca 5 miljoner invånare i den utökade regionen. Barcelona var den 12:e mest besökta staden i världen 2010 och är ett av världens ledande turist- och kulturcentra. För alla turiststäder av betydelse har kulturen en framskjuten roll. Allt fler städer konkurrerar om globala evenemang av olika slag, men långt ifrån alla kan konkurrera som kulturstäder. Med Stora Teatern mitt på Avenyen kommer Göteborg att stärka sin roll som en levande kulturstad. I en ny undersökning som genomförts av Svensk Näringsliv placerade sig Göteborg som Sveriges näst mest aktiva kulturstad efter Lund. Inte minst det mycket väl fungerande Stadsbiblioteket med sina höga besökssiffror bidrar till detta.
Men detta visar samtidigt att Göteborg har en potential att bli en ännu bättre kulturstad, och dämed allt mer attraktiv på många andra sätt. Med de pågående förbättringarna på Götaplatsen, med ett ombyggt Stadsbibliotek och utvecklingen av Göteborgs Konstmuseum, samtidigt som Stadsteatern snart har kommit tillbaka till de höjder man nådde på sjuttiotalet kan man verkligen tala om en renässans för Götaplatsen, Symfonikernas framgångar bidrar förstås i hög grad till detta.
Med en dynamisk gästspelsscen med ett mångfacetterat program och diverse sidoaktiviteter för barn och ungdomar och musik, ansluter Stora Teatern till det nya folklivet som uppstått runt Kungstorget, Hotell Avalon, Saluhallen och de många uteserveringarna. Om ett par år kommer området sannolikt att vara "The Hottest Spot in Town" under sommarhalvåret.
Längst ned vid älven ligger Göteborgsoperan, som efter utbyggnad möjligen kan bedriva verksamhet även under sommaren. Då blir det ett råstarkt stråk mellan Götaplatsen och Operan.
Mitt på detta stråk ligger då Stora Teatern. Ett bättre läge fär en gästspelsscen kan man knappast tänka sig. I Barcelona har Mercat de les Flors nyligen firat sitt 25-årsjubileum. Man har utvecklat dansen på senare år och den konstnärlige ledaren, Francesc Casadéus plan för teatern är att man ska arbeta med det nyskapande, den unga scenkonsten, skapa residensmöjligheter för gästande konstnärer och samproduktioner. Självklart arbetar man med ett utvecklat program med föreställningar utifrån en fastlagd spelplan, med ett aktivt publikarbete och ett strukturerat arbete med forskningsanknytning, utgivning av tidskrifter, arkiv för dans och bokutgivning om dans och scenkonst.
Genom att teatern har en tredelad finansiering som är kommunal, regional och nationell skapas förstås också ekonomiska förutsättningar för en omfattande kringverksamhet.
Om Stora Teatern lyckas utveckla nya koncept, kanske i linje med Mercat de les Flors, borde det vara möjligt att hitta likande möjligheter till stärkt finansiering. Vi får väl se vad som blir möjligt att göra.
Det unika med Stora Teaterns lokaler idag är att det finns en blackbox som vänder sig västerut mot Kungsparken, som är ungefär lika stor som dagens Pustervikscen. För större föreställningar kan man öppna stora salongen och spela åt andra hållet för upp till 650 personer. Detta är en ökad flexibilitet när det gäller scenen som är avsevärd och som gör det möjligt att ta emot helt andra gästspel än vad man kan idag.
Därför tror jag att vi idag ännu inte insett vidden av vad en stark gästspelsscen på Stora Teatern kan betyda för Göteborgs kulturliv. Jag tror att det egentligen bara är fantasin, eller möjligen bristen på fantasi, som sätter gränserna för vad som är möjligt att göra. Kulturen är stadens själ, som Annelie Hulthén brukar säga. Fantasin, å sin sida, är kulturens och konstens viktigaste drivkraft.