tisdag 12 juni 2012

Intryck som dröjer sig kvar - Giselle på Göteborgsoperan

Det är nu snart två veckor sedan jag såg Giselle på Göteborgsoperan - en mycket fin föreställning med den Holländska Nationalballetten. Jag tyckte om första akten, men andra akten blev bitvis magisk. Allra mest magisk var öppningen av den, när vilornas (andeväsen, älvor) ledare Myrtha dansar in på scenen och tåtrippar diagonalt över scenen. Just den där diagonala förflyttningen och den gracisösa fortsättningen av solot lämnar mig ingen ro.
Den säger något om dansen, dess villkor, för länge sedan avklarnade, uttunnade och bortglömda minnen och livets ofattbara förgänglighet. Det finns något där, i själva rörelsen, den unika, precisa och instuderade rörelsen där den klassiska tekniken (tåtrippandet) bryts mot dansarens eget temperament som är något av det sköraste och samtidigt starkaste inom all danskonst. När man kan identifiera ett sådant ögonblick, när det går utanför sig själv, sina fysiska möjligheter och kanske även idéerna bakom koreografi och rytmik skapas ett momentum som i sina bästa stunder kan följa åtminstone mig länge, länge.
Den brytpunkten upplevde jag i Myrthas dans på Göteborgsoperan och jag varken kan eller vill glömma den.