fredag 17 januari 2014

Africa is a great country - Jens Assur på Världskulturmuseet

Första gången jag flög in över Afrika glömmer jag aldrig. Det var över Egypten, västerut bredde sig ett ofantligt land ut i riktning mot solljuset. Speglingarna i Nilen, den djupa grönskan vart man än såg i Nildeltat, öknen längre bort. Eller gryningen i Masai Mara, hyenor på väg mot vila efter nattens jakt. En svart noshörning i skogsbrynet.
Jens Assurs stora utställning med afrikanska bilder är enligt honom själv resultatet av tjugo års resor till olika städer och länder på den afrikanska kontinenten. Han berättelse om pojken som trampat på en mina och som fick benet avsågat med en fogsvans lämnar ingen oberörd. Det var en avgörande upplevelse för honom, som ändrade inriktning i hans liv.
Han har fått kritik för att hans bilder inte skildrar det Afrika man kanske tänker sig. Krigens, svältens, torkans och eländets kontinent. När man gått omkring i utställningen en stund känns det som en helt irrelevant debatt. Det finns så många Afrika.
När jag ser en bild på en man som målar mittlinjen på en ny väg kan jag inte låta bli att tänka att vägen sannolikt byggts av ett kinesisk byggföretag, ett av dem som köper in sig på alla tänkbara marknader både norr och söder om Sahara. Hotellanläggningen med pool i Kigali kanske ägs av indier som förbjuder svarta att beträda området om de inte är där för att arbeta.
Afrika är tydligen den kontinent på jorden där tillväxten är högst, vad nu det kan vara ett mått på i det sammanhanget, när EU köpt in sig på vattenrättigheterna i Victoriasjön. Själv kan jag inte glömma färjeläget vid södra stranden mittemot Mombasa. Det var den mest bisarra kåkstad jag sett, där färjeterminalen även tjänade som en sorts minaret med regelbundna böneutrop i högtalare på en volym som dränkte allt annat ljud. Det finns så många Afrika, skrev SIDA-chefen i GT idag. Det har hon alldeles rätt i. Assur skildrar några av dem.
För egen del har jag lite svårt för några av de ganska hårt stiliserade bilderna. De är inte bara stiliserade, de känns delvis nästan även steriliserade. Geometriska möster på landningsbanor och husfasader, warholska reklamskyltar i medljus, hav Men det är samtidigt en utställning med ett massivt, nästan lite omtumlande uttryck.
Med viss förvåning kunde man konstatera att det fortfarande är vita, europeiska män (tre till antalet), som invigde själva utställningen. Inte mycket verkar ha hänt i synen på Afrika i de etnografiska museernas värld.
The white man´s burden, som Kipling skrev.


onsdag 1 januari 2014

Nyårskonserten i Wien 2014

För första gången hade SVT den goda smaken att visa hela Wienerfilharmonikernas nyårskonsert och inte som tidigare, bara efter pausen. Camilla Lundberg som återhållsam ciceron var välgörande - allt hon säger är av betydelse, men hon undviker att prata sönder musiken.
En av musikvärldens giganter, Daniel Barenboim, ledde denna idag orkestern för andra gången (första gången var 2009) med en sällan skådad auktoritet. Den argentinsk- israeliske dirigenten och pianisten leder både Statsoper unter den Linden i Berlin och La Scala i Milano och har under sin karriär även tagit musikalisk-politiska initiativ av betydelse; dels var han den förste att sätta upp den för sina antisemitiska åsikter kontroversielle Richard Wagner i Israel, dels har han startat Öst-Västliga Diwan-orkestern i Sevilla, som har både israeliska och palestinska medlemmar - ett statement mot Israels ockupation av palestinska områden och för försoning i Mellanöstern. I en intervju med en ung musiker sade han en gång:- Orkestern är ett mänskligt laboratorium som kan uttrycka för hela världen hur man kan komma överens och samarbeta.
Även den mest traditionella symfoniorkester kan vara sällsamt radikal, med andra ord.
Camilla Lundberg antar att blomsterprakten som alltid kommer från San Remo, men här har det ägt rum ett skifte och sedan åtta år har den inhemska blomsternäringen steg för steg tagit över dekorationerna - en förändring som kanske är den enda i detta mycket traditionella och i Europa folkkära evenemang.
Lundberg påpekade också att 2014 är hundraårsminnet efter Första världskrigets utbrott. Det krig som slutgiltigt krossade det Habsburgska väldets dominans i Centraleuropa (mästerligt skildrat i Roths Radetskymarschen och Musils Mannen utan egenskaper). När man hör Strauss-tonerna flöda, ser filmklippen från slott och broar i Wien och ibland även från de ungerska palatsen, känns det ibland för ett ögonblick som tiden står stilla, eller som om den sexhundriga Habsburg-historien ännu, i det fördolda, lever vidare sitt eget liv.
Och det gör det nog i någon mening. Kommer att tänka på Pétér Estérhazys magnum opus Harmonia Celaestis och ett av hans barndomsminnen när hans familj var fördriven till östra Ungern och de en gång, mitt i natten fick ett besök i hallen, ett möte som avhölls mumlande i någon halvtimma. barnen fick inte vara med. När besöket gått kom pappan in i köket och sade i förbigående, -Det var kejsaren, dvs Otto von Habsburg, som efter murens fall framlevde sina dagar som EU-parlamentariker för Bayern, till sin död för några år sedan.
Musiken? Ja, den är som man har rätt att förvänta sig, perfekt in i minsta detalj. Detta är traditionens som talar och om man förväntar sig nyskapande kanske man ska väla en annan kanal. Det blir mycket Strauss förstås, de fyra österrikiska och den tyske Richard från München. När Vivianne Westwood designar kläderna för baletten i skotskrutigt, kan denna punkmormors salongsfähighet bara mynna ut i slutsatsen att Hegel hade rätt. Systemet vinner alltid och omfattar förr eller senare allt, även dem som ställer sig utanför på egen hand.
När det gäller övriga händelser av vikt var det värt att notera är att Barenboim dirigerade ur minnet och inte hade några noter.
Det här inlägget publiceras innan extranumren "An der schönen blauen Donau" och "Radetskymarschen".
De talar för sig själva, alltid. Och är kanske det närmaste man kan komma när det gäller att hävda vissa musikaliska verks emblematiska betydelse. Prosit Neujahr!