lördag 24 januari 2009

Hunger och törst

En trend i dagens teaterregi verkar vara att modernisera klassiker. Är det inte Tjechov, så är det Austen. Shakespeare har ju drabbats av detta öde i många år, och det kanske är så att varje tidsålder har sin egen Shakespeare.
Tyvärr tycker jag att det allt som oftast handlar om att man transporterar den redan kända intrigen till ett modernt modus alldeles för lättvindigt. Man lägger ett samtida raster över pjäsen, nya kläder eller tekniska prylar, en sorts uppvisning av fiffig och anpassad rekvisita, medan en mera djupgående problematisering av den äldre texten ofta lyser med sin frånvaro.
Så inte i "Hunger", som hade premiär på Göteborgs Stadsteaters experimentscen Studion ikväll.
Det är också en experimentell föreställning av konstnärskollektivet Mindgroup, som inte bara står för regi kollektivt utan också ansvarar systerligt för text, scenografi och kostym.
Jo, man måste kalla Studion experimentscen, och det är en medveten och lyckad satsning av ledarduon Ronnie Hallgren och Anna Takanen. Energin i utvecklingsarbetet vibrerar redan i foyern vid Stadsteatern, till glädje för många av oss som varit med om andra tider. I år firar Stadsteatern 75-årsjubileum, vitalare än på många år.
"Hunger" är i själva verket en lysande föreställning, den bästa jag sett på år och dag. Den tar spjärn mot Hungerkravallerna i Göteborg 1917 och interfolierar med Gerhart Hauptmanns "Vävarna" från sent 1800-tal, samtidigt som ny teknik används för att intervjua folk på stan om vad hunger egentligen är.
Rent trendkänslig för samtidens relationsproblem och generationskonflikter mellan kollektivistiska fyrtiotalister och individualistiska sextiotalister skalar man av annars vanliga moderniseringsförsök, och ger en samtidskänsla som bara förstärks av vävarnas monomana malande inför kollektiviseringens och fackförbundens tillblivelse. Joe Hill får en egen mässa.
Charmerande är också det postmodernistiskt teatraliska vitsandet, en scenisk metaflört med publiken och och den uppenbara spelglädjen som förstärks tack vare Studions intima miljö.
Se den!

söndag 18 januari 2009

Dylan and the Dead

Med anledning av Bob Dylans stundande Europaturné skrev Mikael van Reis en som vanligt mycket läsvärd och initierad essä om den åldrande rockpoetens självförnyande karriär (GP den
17 januari). På sitt grundliga vis kartlade van Reis de olika perioderna under Dylans karriär och visade genom sin bekännelse till Dylans röst, att han tillhör de verkliga hardcore-diggarna.

Även den mest oengagerade Dylan-lyssnare kan ha ett vänligt ord till övers för texterna, helst då i någon annans musikaliska version. Men bland de verkliga fansen kan man urskilja tre nivåer av dylanologisk förståelse.

1) Nybörjarnyvån är den som följer poetens musikaliska utveckling och kan identifiera hur Dylan tidsenligt omvandlar sitt material till aktuella musikaliska trender. Det första tydliga exemplet på att det är just detta som händer på konserterna var kanske Japan-turnén 1978. Den som lyssnar på live-albumet "At Budokan" har inga svårigheter att höra de starka reggae-influenserna med gungiga baktakter i struttande versioner av "Don´t Think Twice" och "Mr Tambourine Man". Det var tidsenligt så det förslår, i (bak-)takt med det stora reggaelyftet som kom under andra halvan av sjuttiotalet, och som varade ända tills Bob Marleys för tidiga död i lungcancer 1981.

2) Den avancerade fortsättarnivån är när man börjar lyssna på och uppskatta rösten. Det finns många musikaliska förståsigpåare som gång på gång dömer ut Dylans sångröst som för nasal, för entonig, för hes, för sprucken, för ung, för gammal och så vidare. Att förstå hur Dylan på detta vis istället använder rösten, fraseringen, klangbilden för att sätta dagsformens och livsskedets specifika prägel på de eviga låtarna är ett fält som är förhållandevis outforskat. Men att förstå den egenartade skönheten i sången är nödvändigt för att fullt ut förstå Dylans musikaliska storhet.

3) Slutligen, den mest sofistikerade dylanologen är den som fullt ut kommit att förstå munspelet. Det finns ett tekniskt problem, en "look-ma-no-hands-harmonica"-komplikation som ibland kan få även den mest inbitne diggaren att tro att Dylan i själva verket hyperventilerar och inte spelar munspel. Men det är ett hädiskt felslut. Storheten i det dylanska munspelet ligger just i det systematiska felspelandet. Det är en dekonstruktion av munspelandet som musikgenre, i vilket just själva övervåldet på traditionell teknik, på samma sätt som den ständigt omgjorda rösten, skapar en sorts kalkylerad distorsion vars övertoner fungerar som ett fingeravtryck eller ett DNA. Det särpräglade, det unika, det genialiska är totalt.

Sprickorna och sorgen i munspelet i den i sin storhet ännu ej fullt ut erkända Blake-balladen "Every Grain of Sand" från LPn "Shot of Love" från 1982 är det vackraste munspel jag någonsin hört. Och just minnet av denna ballad leder fram till min enda, men skarpa invändning mot Mikael van Reis utmärkta Dylan-essä.

van Reis skriver att Dylans religiösa period under början av åttiotalet var en konstnärlig svacka, ungefär lika hippt som Franco. Det är enligt min mening en total felbedömning. Jag tycker att man kan prata om fyra stora perioder i Dylans skapande. Genombrottstiden första folkrockperiod, den psykedeliska perioden med credot "Blonde on Blonde" innan motorcykelolyckan, den religiösa gospel- och soulinfluerade perioden i början av åttiotalet och slutligen de senaste årens lek med stilar genrer och djupdykningar i "the groove".

Det religiösa perioden har i själva verket efterlämnat några av de starkaste och nyskapande gospel-rock-låtarna i den amerikanska musiktraditionen. Förutom redan nämnda "Every Grain of Sand" skrevs också de tunga "Slow Train Coming", "Gotta Serve Somebody", When He Returns" och några andra låtar som blivit odödliga. Det var kanske lika hippt av vara kristen som spansk fascist under början på det materialistiska åttiotalet, men det får inte förvränga synen på Dylans då mycket framstående musikaliska och lyriska produktion under denna tid.

Den politiska relevansen fanns där också hela tiden. På albumet "Infidels" kommenteras den ekonomiska globaliseringen i t.ex. "Union Sundown" eller Gaza-kriget i "Neighbourhood Bully".
Båda hade kunnat skrivas idag, med samma aktualitet.

Nåväl, det var kanske en plump i protokollet, i en i annars utmärkt intressant skriven essä och det är glädjande att det finns kulturjournalister som har intresse och prioriterar att skriva den typen av journalistiskt pregnant, men samtidigt litteraur- och musikvetenskapligt relevanta tidningsartiklar. Det borde fortfarande vara kultursidornas uppgift att tillhandahålla den typen av djupare reflektion, trots ett allt starkare tryck på kommersiellt intressant och mera nöjesinriktad och lättsmält hålligång-journalistik även på kultursidorna.

fredag 9 januari 2009

Hegel's Hungry Heart

Knappast något är så kritiskt livgivande som när man kan föra ett samtal om livet med sina snart vuxna tonårsbarn. Då tvingas man se på sitt tidigare liv med andra ögon, besvara obekväma frågor, men också formulera sig kring vad som varit viktigt och vägledande, både känslomässigt och intellektuellt. Var och en måste följa sin stjärna. Vad blir kvar?

För mig präglades mina gymnasieår och även studietiden av någon sorts kunskapstörst. Kanske inte i första hand det som stod på schemat, utan istället det jag kunde läsa bredvid. Och när jag tänker efter var det nog just en seminarieserie, utanför mina ordinarie studier, som kom att bli avgörande för min livskänsla. Det var en seminarieserie om Hegel som gick någon gång i slutet av åttiotalet. Seminarieledare var nuvarande professorn i engelsk litteratur i Stockholm, Harald Fawkner. Själv var jag enrollerad som bisittare för att hålla ordning på talarlistan. Jag minns att Beata Agrell, Mikael van Reis, Lars Lönnroth och Sven-Eric Liedman deltog, den senare har kanske gjort mer för att återinföra Hegel på svenska universitets litteraturlistor än någon annan.
Vad är det då som kommit att tilltala mig hos Hegel? Jag tänker på det när jag sitter med en espresso och bläddrar i ett väldigt tummat och sönderläst exemplar av Svensk dikt. Från trollformler till Lars Norén som måste ha hängt med sedan den tiden, tryckåret är 1982 ser jag. Tegnér, som på ett nästan ödesmättat vis är förbunden med Hegel och förenas i en gemensam beundran för den samtida Napoleon Bonaparte är representerad med ett flertal dikter. Min blick fastnar på ”Mjältsjukan” och som alltid drabbar mig inledningen med full kraft:

”Jag stod på höjden av min levnads branter
Där vattendragen dela sig och gå
…..
Jag såg åt jorden, hon var grön och härlig,
Och Gud var god och människan var ärlig.

Då steg en mjältsjuk svartalf upp, och plötsligt
Bet sig den svarte vid mitt hjärta fast;
Och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt,
Och sol och stjärnor mörknade i hast;”

Bortsett från dess midlife-crisis-präglade innehåll fångar Tegnér ett av de grundläggande begreppen i hela Hegels filosofi. Dialektiken och negativiteten som en inneboende kraft i allt mänskligt liv. Det är en av Hegels mest komplexa och originella tankar – hur negativiteten kan vara en drivkraft för utveckling och dynamik. Svartalfen jagar ned mig från berget, men som också tvingar mig att se livet som det är, och därför gör det möjligt att ta nästa steg och inte bli berusad av utsikten.
Nyligen utkom en synnerligen intressant bok om Hegels filosofi, en vad jag förstår, lätt omarbetad doktorsavhandling av Victoria Fareld, idéhistoriker vid Göteborgs universitet. Att vara utom sig inom sig. Charles Taylor, erkännandet och Hegels aktualitet. Fareld går i Liedmans fotspår, men sätter inte bara in Hegel i en modern kontext och reder ut den kanadensiske filosofen Charles Taylors relation till Hegel, utan lägger också fram egna teser.
I Hegels efterföljd utvecklades två skolor, de sk. högerhegelianerna och vänsterhegelianerna. De förra uppehöll sig huvudsakligen kring Hegels religionsvetenskapliga studier, och har inte gjort mycket väsen av sig efter artonhundratalets mitt. Till den vänsterhegelianska traditionen hör Marx och Engels, men också hela raden av kontinentaleuropeiska filosofer med Althusser, Adorno, Sartre och i viss mån Derrida. En av de främsta uttolkarna, Alexander Kojève, som höll några legendariska föreläsningar om Andens fenomenologi vid Sorbonne under mellankrigstiden, räknas också dit.
Det som på olika sätt förenar vänsterhegelianerna är att de tar sin utgångspunkt i den berömda passagen i ”Fenomenologin” som handlar om relationen mellan herre och dräng. Marx gör en tolkning som utmynnar i kommunismen, kampen mellan arbetare och kapitalister och är kanske den som går allra längst när det gäller att omsätta den hegelianska tanken till praktisk politik. Kojève skruvar tillbaka det perspektivet en del. Parabeln ”herre och dräng” handlar om människans behov av erkännande, att bli bekräftad som individ av Den Andre. Kojève tolkar Hegel så att när två människor möts utspelas en maktkamp om herraväldet, till dess att man konstaterat vem som i psykologisk mening är den starkare.
Charles Taylor fortsätter denna diskussion ur perspektivet ”det mångkulturella samhället”. Det är inte längre frågan om klassmotsättningar utan om maktförhållanden mellan etniska grupper. (Taylor kommer från konflikten mellan fransk- och engelskspråkiga grupper i Kanada.) Här gör sedan Victoria Fareld den mest eleganta och samtidigt mest problematiska vändningen i hela boken.
Hela erkännandeproblematiken utgår från viljan att bekräftas som en individ med en specifik identitet för att kunna interagera med andra, det är vad t.ex. Taylor kallar en ”Erkännandets politik”. Fareld lanserar här en ny kategori som hon i sin bok försöker finna stöd för. Den utgår istället från att sätta människors beroende, sårbarhet och utsatthet i centrum för en politisk filosofi, det hon kallar ”att vara utom sig inom sig” en ”vidkännandets filosofi”.
Jag undrar hur Fareld, som också är verksam i Berlin, översätter detta begrepp till tyska utan att hamna i redan befintliga kategorier inom den klassiska fenomenologin?
Oavsett det är boken och tankegången i sig djärv och jag kan inte påminna mig om att jag läst något så genomtänkt och så filosofiskt välgrundat av en svensk idéhistoriker på åratal. Det är friskt satsat, djupt tänkt och bitvis en ren njutning att läsa.

Slutligen, några ord om historiens slut. Erkännandeproblematiken är den ena stora tanken som Hegel bidragit med till filosofihistorien. Den andra är dialektiken, och då inte i den grekiska formen, tes-antites-syntes, utan mer komplicerad. För Hegel finns i varje tes dess inneboende motsats. Det är spänningen mellan dessa båda poler som driver utvecklingen framåt. På ett övergripande politiskt plan sker ju också mycket av utvecklingen språngvis, politiska system slår över i sin motsats osv.
Enligt Marx skulle historien ta slut när proletariatets diktatur gick över i kommunism. Som en motpol till det skrev den amerikanske regeringstjänstemannen Francis Fukuyama en studie om historiens slut när den liberala kapitalismen slutgiltigt segrat efter den kommunistiska världens sammanbrott 1989. En förenkling av den hegelianska tanken är att när det inte längre kan äga rum någon betydande politisk utveckling stannar historien av och ”tar slut”.
Men Fareld visar också att det finns mer sofistikerade sätt att läsa Hegel, som troligtvis aldrig avsett att historien skulle ta slut. Komplexiteten i det hegelianska tänkandet är större än så och Hegel insåg troligtvis att hans filosofi skulle kunna missbrukas på det viset.
Victoria Fareld sammanfattar den enda möjliga ståndpunkten på ett närmast självklart vis:
”Att avsluta en historia är därför att öppna för en annan. Slutet är en ny början – historien återstår att skrivas.”
Jag tror att det är därför jag aldrig kommer förbi ”min” Hegel.
Varken nu eller i framtiden.

onsdag 7 januari 2009

Pariskommunen på Konsthallen

På Konsthallen pågår t o m söndag den mycket intressanta och ambitiösa utställningen "history acts". Utställningen problematiserar på olika sätt historia, fiction och fictionaliserad historia och har flera inslag som vart och ett skulle kunna vara föremål för ett blogginlägg....
Jag vill dock passa på att lyfta fram Peter Watkins film "La Commune", som skildrar upproret i Paris och utropandet av Pariskommunen 1871, under det tysk-franska kriget.

Filmen är sex timmar och hur man kan hantera det är väl individuellt olika, men det är värt ansträngningen att se den. I inledningen panorerar kameran över den studio av de parisiska gränder där den huvudsakliga handlingen utspelar sig. Kameravinkeln är sådan att man vid flera tillfällen ser att det bara är kulisser och omedelbart fictionaliseras hela miljön. Skeendet berättas sedan av stumfilmsskyltar från den officiella Versailles-TV och folket på gatan, parisarna i alla åldrar och positioner intervjuas av Pariskommunens egen lokala TV-reporter. Regissören Peter Watkins deltar i tidsenliga kläder och de hundratals skådespelarna har själva forskat i sina egna roller i samband med inspelningen. Slutligen kommenteras händelseförloppet av ett par förståsigpåare, vilka uppträder som expertkommentatorer i TV.

Det är väldigt skickligt gjort och den sak som berättartekniskt är kanske allra mest sofistikerad är just växlingen mellan de olika skikten i berättelsen. Det framgår redan från början att det handlar om en filmatisering, och därmed introduceras fabeln innan någon sagt ett endaste ord. Därefter presenteras själva filmen av regissören. Commune-TVs reporter får representera det mediala perspektivet på individnivå, vilket bryts mot de officiella kommunikéerna från Versailles. Händelseförloppet kommer först i tredje hand, när de olika scenerna avlöser varandra i berättelsen om den frysande och svältande franska huvudstaden. Möjligen kan man tala om ett fjärde perspektiv, när de olika skådespelarna berättar sina egna historier, vilka ofta glider ut ur Paris och längre tillbaka i tiden. Dessa fyra olika berättarperspektiv skapar en egenartad helhet och ett konstverk som jag kan tycka inte fått tillräckligt mycket uppmärksamhet.
Möjligheten att se filmen finns, som sagt, på Göteborgs Konsthall t o m söndag.

När jag ser filmen kommer jag att tänka på Jutta Ditfurths roman "Die Himmelstürmerin" vilken handlar om en av Ditfurths släktingar, som rymmer med en skärslipare från slottet i Mecklenburg och hamnar mitt i Pariskommunens uppror och deltar i revolutionen. När allt är över förs hon av tyska soldater till det tyska generalstabstältet utanför staden och när hon presenterar sig utropar generalen: -Die kleine Beust, die ganze Welt such nach Ihnen!
(Lilla fröken von Beust, hela världen letar efter Er!)
Lilla fröken Beust tänker: "Wieso, ich war glücklich?" (Hurså, jag var lycklig?)

Hur många som var lyckliga i Paris medan det pågick är svårt att veta och lycka är kanske inte det som i första hand präglar Peter Watkins mångbottnade film om denna historiska händelse, men själva filmen är onekligen ett lyckokast.

söndag 4 januari 2009

Eurocentrismen och jag - Afrikanen och Australia

Ibland undrar jag om det överhuvudtaget är möjligt att som svensk, medelålders vit man vara något annat än en notorisk eurocentriker. Min väg in i litteraturen gick, som för de allra flesta, över svensk litteratur, eller åtminstone europeisk litteratur i svensk översättning, tysk, fransk och engelskspråkig.

Sedan dess har de varit mitt huvudintresse, och även om den engelskspråkiga litteraturen också har en del inslag från utomeuropeiska länder, är den allra flesta fall ändå starkt påverkade av eurocentriska perspektiv och brittiska värderingar. Därefter har jag själv skrivit tre böcker om tyskspråkig litteratur och en diktsamling som rör sig på ett centraleuropeisk metaplan.

På senare tid har jag dock blivit allt mer intresserad av litteratur från andra delar av världen, men jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta intresse. Jag tror att den första bok som tände mig nog var Patrick Chamoiseaus "Texaco" i mitten på nittiotalet, vilken huvudsakligen utspelas på Martinique. Jag skrev en recension av boken för Expressen, som inte publicerades, tror jag. Det var säkert på goda grunder....

Över helgerna har jag läst Le Clezios utsökta lilla bok "Afrikanen", som handlar om hans far och hans eget möte med fadern efter den påtvingade skilsmässan mellan föräldrarna under Andra Världskriget, då fadern arbetade som läkare och modern satt fast i franska Nice. Le Clezio kom själv att leva i Afrika under uppväxttiden och kan därför ge de mest pregnanta och vackra minnesbilder från gränstrakterna mellan Nigeria och Kamerun:

"Jag kunde stå i timmar vid cementplattformen som var hyddans trottoar med blicken förlorad i fjärran och följa vindens vågor över gräset, hejda den ibland på virvlarna med damm som dansade över den torra marken och studera de mörka fläckarna under odumträden. Jag stod verkligen på ett fartygsdäck. Mitt faryg var hyddan, inte bara betongväggarna och plåttaket utan allt som bar spår av det brittiska imperiet - lite i stil med "Georg Shotton", ett ångdrivet pansarfartyg beväpnat med kanoner där engelsmännen hade inrett sitt konuslat under bladtaket och som seglade på floderna Niger och Benue på lord Lugards tid".

Men inte ens Le Clezio, som bodde i Afrika, kunde lösgöra sig från sitt koloniala perspektiv, där den brittiska kanonbåten var måttet att mäta med.

Samma känsla av slättens drabbande kraft fick jag när jag på Annandagen såg den nya filmen Australia med Nicole Kidman och Hugh Jackman i huvudrollerna. Filmens politiska undertext är förstås övergreppen mot aboriginernas kultur och liv, men också hur den snobbiga ladyn från
södra England omvandlas till att bli en ny människa av mötet med molnen över horisonten.

Både filmen och boken försöker också tackla samma frågeställning. Är det möjligt att kasta av sig det eurocentriska oket, ens om man lämnar Europa och blir en del av en annan värld? Är det möjligt att göra det om man inte ens bosätter sig där, funderar jag på, så här runt Trettonhelgen. Eller är det ens önskvärt? Man kan inte hoppa över sin egen skugga, som Goethe brukade säga.

Men det är onekligen frestande att försöka.