söndag 19 september 2010

Spelets tomma tid

I sin essäsamling Ärret efter drömmen skriver Horace Engdahl en råstark mening om dansens villkor: "Dansaren är inte bara den som gör rörelserna, utan den som lånar ut sin dödlighet till spelets tomma tid." Den tanken kommer tillbaka till mig gång på gång under dubbelföreställningen Einstein and The Guesthouse på Göteborgsoperan igår kväll. I Rui Hortas uppsättning av Einstein's Dreams är det konflikten mellan mätpar klocktid och inre upplevda, extatiska tidssekvenser som sätts fram med explosivt utspel. Men också det fysiska rummets begränsningar exponeras med den kvadratiska dansmattan mitt på scenen. Mattan patrulleras, mäts och tidsätts av en dansare, Hlin Hjalmarsdottir, som inledningsvis kontrollerar på både tid och rum, genom ständiga stegningar och rapporter om dess yttre mått. Spelets tomma tid ger hon de formella gränserna med en tickande metronom, som anslår takten för dansen, genom angivelser i digital tid samtidigt som hon förflyttar sig i sidled längs mattan och de olika uppmätningarna som plikttroget återrapporteras till publiken via mikrofonen.
Men denna tids- och rumskontrollant buas ut av de övriga dansarna som själva fyller tidens tomhet med kött och blod, men som också på så vis lånar ut sin egen dödlighet. Det är scenkonst på ontologisk nivå, där det handlar om grundproblemet om den rena existensen, om att vara eller inte vara, om liv eller död. Det är kraftfullt och kompromisslöst. Det är vackert. Och det får mig att tänka att dans, när den är som bäst, kanske är den konstform som tydligast kan gestalta denna tillvarons grundfråga, just för att rörelsens inre tid är så flyktig att den försvinner innan den dör.

tisdag 14 september 2010

Segling mot Ithaka

I sin nya bok, Ekon kring Medelhavet fortsätter konstnären Lennart Didoff att utforska bergen, havet och rummen i Grekland och Italien. Boken är en antologi med egna bilder därifrån och de bryts mot omsorgsfullt utvalda litterära texter ur världslitteraturen. Allra mest tycker jag om "Stenbrottet, Siracusa" och konfrontationen med ett utdrag ur Eyvind Johnsons Monen över Metapontio från 1957. " Det väldiga stenbrottet, den förfärliga växtlighetshålan. Växtligheten sprack ut, skummade över kanterna, och hålan tuggade i sig värme och skickade upp den igen som grön fradga..." Didoffs måleri har en kompromisslös skärpa i historisk autencitet och vilja till trancendens till en mytologisk-poetisk frihetsvärld. Därför fungerar påfallande väl detta konstnärliga växelbruk mellan bild och text. Det är med Katarina Frostensons ord i "Grekiskt stycke" - "och himlens gläns är knotorna". Didoff är, som troligtvis de flesta av oss, på väg till Ithaka, och ju starkare man längtar dit, desto dimmigare blir det därborta, vid horisonten. Kanske är det istället som svinaherden Eumaios i Eyvind Johnssons Strändernas svall säger; "Svallet från Ithaka kommer att nå fram till varenda människa i varenda tid, i alla tider efter oss." Tidlös tidräkning.

onsdag 8 september 2010

Dialog istället för pistoler

På onsdagkvällen läser jag på GPs webb att två av initiativtagarna till Sweet Art-utställningen "Röst" på Göteborgs stadsmuseum, Arefeh Behkbakht och Joakim Stampe, är uppgivna inför omständigheten att jag låtit sätta upp en skylt i anslutning till utställningen där det står att det inte finns laglig gatukonst. Jag vet inte om duon har hunnit inspektera skylten, men det som står där är faktiskt bara en uppmaning att söka tillstånd hos markägaren för den som vill pynta det offentliga rummet med lite innovativ Sweet Art.
I sammanhanget vill jag också påpeka att syftet inte alls är att föra "skyttegravskrig", som Stampe kallar det, utan enbart att markera att Göteborgs stadsmuseum, som en del av Göteborgs stad, måste ta sitt ansvar och inte vilseleda ungdomar att tro att det är fritt fram att jobba med Sweet Art överallt, bara för att färgen går att tvätta bort.
Syftet med utställningen är just att skapa dialog med de ungdomar ssom är intresserade av den här typen av frågor. Ungdomsfullmäktige har länge drivit frågan om att få komma in på stadens institutioner och detta är ett första steg. I Göteborgs klotterpolicy är det också klart uttalat att det är viktigt att föra en dialog med ungdomar om sådana saker. Det är just det ansvaret vi försöker ta genom att upplåta Urbanum på Stadsmuseet. Så det måste röra sig om ett missförstånd att kulturförvaltningen skulle motarbeta Sweet Art eller kväsa ungdomars skaparkraft och konstintresse. Det är faktiskt tvärtom. Men vi måste ta vårt ansvar för att ge ungdomarna rätt information.