Frida Kahlo och Diego Rivera på Göteborgs Konstmuseum

Den ungerske författaren Peter Esterhazy publicerade för några år sedan romanen Nedför Donau eller grevinnan Hahn-Hahns blick. Grevinnan Hahn-Hahn var skelögd. Det ena ögat var riktat framåt, det andra skelade oavbrutet mot en man. Jag kommer att tänka på det när jag strövar omkring inne i Frida Kahlo-Diego Rivera utställningen på Göteborgs Konstmuseum, som hade vernissage igår.
Jag blir helt tagen av Kahlos blick på Rivera. I ett av de mest berömda självporträtten har hon målat in en bild av honom på pannan "Frida Kahlo - Tehuana". Jag lämnar de biografiska referenserna därhän. Kajsa Widegren publicerade i går en i mina ögon mycket funderad och välskriven recension i GT, som trots det korta formatet är en miniessä. Läs den!
Det är förgäves att spekulera i den tydligen mycket komplicerade kärleksrelationen mellan de båda konstnärerna. Jag funderar på vad det betyder att Rivera tronar på hennes panna, bortsett från den givna tolkningen att hon visar att han alltid är med i hennes tankar.
Men samtidigt ser hon åt sidan, sneglar på något annat. Å ena sidan sätter det fram en sorts dominans, han är alltid med, styr hennes tankar. Å andra sidan kan man också tänka att det även är en sorts ironisk twist - hon vet att hon alltid kommer att förknippas med Rivera, som fortfarande i Mexico tydligen betraktas som den större konstnären.
Så inte i Europa, och på goda grunder, även om de bilder av Rivera som visas tillsammans i den här utställningen på ett egenartat vis korresponderar, ömsesidigt, med Kahlos huvudsakligen självporträtterande målningar. En av den här utställningens företräden är att den faktiskt innehåller några av Kahlos större bilder. Hon valde annars vanligtvis ett mindre format.
Kahlos aktualitet överraskar mig, trots det jag läst om just detta innan. När man ser bilderna samlade så här är det påfallande hur hon arbetar med sin egen identitet, klädd i olika indianska dräkter, olika nyanser av hudfärg - som lekte hon med etnicitet och kulturell hemvist.
Men det är den enigmatiska kärleksrelationen som på något vis hela tiden svävar i rummet. Det är rörande, just i hur självutlämnande Kahlo bearbetar och vrider på sin kärlek på ett sätt som lyfter den över det personliga planet, till en nästan emblematisk bild över kärlekens villkor. Hur svårt det är att mötas, hur svårt det är att skapa synkronicitet, hur svårt det är att röra vid en annan människas inre, om det överhuvudtaget är möjligt. Men ändå.
Kahlo och Rivera och deras dramatiska liv tillsammans, med de kriser, avsked, återföreningar och personliga tragedier som kantade det, innehöll troligtvis de allra flesta faser och stämningslägen, utom möjligen ett - likgiltighet.
Och det är kanske just likgiltigheten som är motpolen till allt det som kännetecknar människans inre livsvillkor. Som är motsatsen till liv. Som är rena döden faktiskt.