fredag 23 oktober 2009

Bättre scen än aldrig

Suzanne Ostens regidebut på Göteborgs stadsteater kan inte kallas annat än en pyramidal succé. Det finns inget så lustfyllt som att se en ensemble buren av starkt självförtroende släppa loss fullständigt hejdlöst på scen. Det är oförutsägbart, karnevaliskt och så befriande lustfyllt.
Frågan var om tiden nu var mogen för Frederico Garcia Lorcas i Sverige tidigare ospelade stycke Publiken. Pjäsen, som troligtvis var en bidragande orsak till författarens avrättning, verkar nu ha hunnits ikapp av tiden och Stadsteaterns uppsättning står under en lycklig stjärna. Men det är också en alldeles särskild kvalitet i att teaterns konstnärliga ledare Anna Takanen själv tar en självklar och lysande plats på scen i denna muntra uppgörelse om skådespeleriets villkor och relation till publiken. Man frågar sig hur verkligheten ser ut där utanför scenen? Det är en fråga som jag mött på många håll, även utanför teaterns värld. Men svaret är nog att verkligheten är överallt där människor lever och verkar. Verklighetens folk har ingen särskild plats, som köksbord. Istället är varje mänskligt möte och aktivitet lika verklig som någon annan. The world is a stage, som Macbeth säger, när han vacklar mot undergången. I den här uppsättningen bakar man också in resonemang kring regisserandets vedermöder i pjäser inuti pjäsen från det stora livsdramerna, som Romeo and Juliet och Kristi korsfästelse. Det frivola språket och exponeringen av olika sexualpraktiker till trots blir det dock mest snällt och bussigt, snarare än självförbrännande farligt. Och det är oundvikligt med ett så genomgående komiskt anslag. Jag kan tänka mig att originaltexten överlagrar helt andra tonlägen under Granadas heta sol. Men so what? Göteborgs stadsteater fortsätter att fira triumfer. Det är en härlig tid.

tisdag 13 oktober 2009

Ven aqui tesoro?

På Atalante såg jag ikväll Defensa - Tesoro II med koreografi av Eva Ingemarsson. Scenväxlingarna mellan dansarna i kuben, visuellt drabbande, och dansarna på scenen, vilka arbetar med tre dockor från livlöshetens landskap skapar tillsammans en närmast klaustrofobisk känsla av livets begränsningar i rummet, men också i tiden. Det är starkt, på en gång både lågmält och kraftfullt. Siri Persson, Frida Moberg och Jerry Pedersen är en sorts gengångare av sig själva i kuberna, gengångare som tar över golvet och som sätter igång monologer om andra ingränsande händelser, en misshandel, ett störtande plan utanför Brasilien. Men det är ytterst ingen existentiell föreställning. Talet människor emellan är trots allt själva kittet som för bort det upplevande jagets tankar från sig själv. Hur skapar man tillit? När ska man berätta saker som verkligen betyder något? Finns Du kvar då? Ven aqui tesoro?

torsdag 8 oktober 2009

Äntligen!

Herta Müllers senaste roman Atemschaukel (storslagen recension av Steve Sem Sandberg i dagens DN) är nog vad man kan kalla ett mästerverk. Alexander Solsjenitzyn har skrivit den sannolikt mest realistiska och största skildringen av de ryska fånglägren i Gulagarkipelagen, Imre Kertez har visat vad som händer med den enskilda människan som försöker behålla sin värdighet mitt i Förintelsen och Auschwitz. I Atemschaukel gör Herta Müller det nästan omöjliga att lyckas skildra Gulag med poetisk hand. Det är en stark roman, hennes bästa.
Herta Müller är en sympatisk och intressant person som jag hade möjligheten att träffa för GPs räkning 2005. Samtalet ligger på på GPs webb nu ser jag.

Kranarnas rörelser

När jag svänger in på Norra Hamngatan från Smedjegatan på väg till jobbet slås jag varje morgon av den kraftfulla scenen ute vid gamla Götaverken. De stora kranarna vakar fortfarande över hamninloppet även om varvets verksamhet bara är en bråkdel av vad den varit. Det är något hoppfullt över stora varvskranar eller byggkranar i rörelse. Världen står inte stilla, det finns framtidstro, man bygger för nästa decennium. Även om Göteborg inte längre är en industristad i klassisk bemärkelse, bara tio procent av den arbetande befolkningen jobbar i tillverkningsindustrin, betyder det något när de stora armarna svänger fram och tillbaka över älvens vatten.