torsdag 31 mars 2011

Pustervik till Stora Teatern?

Vid dagens möte i kulturnämnden fick kulturförvaltningen i uppdrag att lämna in ett anbud på Stora Teatern till Higab, som äger och förvaltar det vackra huset på Avenyn. Sedan debattartikeln i fredags har det varit febril aktivitet på förvaltningen för att få klart ett anbud innan tiden går ut idag och efter nämndmötet kunde jag skicka iväg ett preliminärt arbetsmaterial som kommer att kompletteras fram till dess att det skickas ut till kulturnämnden för beslut vid april-mötet. Då blir anbudet offentligt, inte innan dess. Om jag förstått saken rätt kommer Higab att processa anbuden under april och i bästa fall kan ett beslut fattas i kommunstyrelsen i maj. Ju mer jag tänker på det desto bättre känns denna underbara idé. Stora Teatern borde även i framtiden vara en scen för teater, musik, dans och annan scenkonst. Det är Göteborgs äldsta scenrum, och sannolikt även det vackraste. Initiativet kom runt 1850 från den allerstädes närvarande S A Hedlund, framstående liberal publicist vid anrika Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. I ett konsortium med Gustaf Krafft i ledningen lyckades man på knappt tio år resa medel och genomföra byggnationen av teatern som öppnade den 15 september 1859 under namnet Nya Theatern med pjäsen Carl den Tionde Gustaf, om den enda svenska monark som avlidit i Göteborg, i ett hörnrum på landshövdingens residens vid Skeppsbron. Som så ofta blev bygget dyrare än man tänkt. Slutnotan blev 380 000 riksdaler istället för budgeterade 100 000. 1880 bytte teatern namn till Stora Teatern, som den heter än idag och under perioden 1920 till 1994 var den Göteborgs främsta scen för opera, operett, ballet och dans. Jag tror att mitt första besök där var runt 1980, en uppsättning av Mozarts Trollflöjten. Under min Sturm- und Restaurangperiod i början av 80-talet arbetade jag ett par år som barmästare parallelt med studierna på krogbåten Åtta Glas som numera heter Styrbord babord. När man stod bakom baren och blandade Dry Martinis eller gjorde cappucini, båten hade en av stadens första maskiner, lyste skylten längs med teaterns takliv över hela centrala stan. Var det inte Csardasfurstinnan var det Animalen, som för övrigt hade urpremiär där. Jag minns som igår hur Tage Danielsson och en stor del av ensemblen kom ned till båten efter en föreställning och stannade ganska länge. Det kanske var på hösten 1980. Ja, det är en vacker byggnad. Ritad av Bror Carl Malmberg, med Dresdens Hoftheater som förebild försvarar den än i dag sin plats mitt i krysset mellan Avenyen och stråket mellan Järntorget och Ullevi. Det är en av stadens mest strategiska stadsrum, en plats som alla går förbi. Restaurangen, som de senaste åren också haft en fin uteservering med utsikt ned mot kanalen, hette ända till 1902 Restauration Gropen, ett namn med anor. Operan flyttade som bekant till sitt nuvarande läge 1994 och har sedan dess haft en strålande konstnärlig utveckling. Stadsteatern inhystes under några år av ombyggnad, men de gamla och tungarbetade lokalerna gör det svårt för en ensemble-teater att vara där. Då passar Pusterviks gästspelsscen däremot mycket bättre. Om Stora Teatern hade varit ledig våren 2008 när vi förstod att det inte skulle gå att bygga om nuvarande Pustervik på Järntorgsgatan hade jag arbetat för att flytta dit. Men vid den tidpunkten hade Sami ett fyrtioårskontrakt och tanken var inte aktuell överhuvudtaget. Vi hittade då Lagerhuset och det har varit en riktig resa att komma dit vi är idag. Inledningsvis såg det ut som om planfrågorna kring Heurlins plats skulle vara lösta under 2011, men som inte sällan har det dragit ut på tiden. Möjligen måste trafiken fram utanför huset vilket ser ut att omöjliggöra en scenbyggnad i direkt anslutning till foyern i Lagerhuset. Kanske det går att bygga en ny scen i ny byggnad på andra sidan gatan, det får kanske framtiden utvisa. Men för att säkra Pustervikteaterns verksamhet är en flytt till Stora Teatern en underbar chans. Jag tror att möjligheterna att skapa ett levande hus för dans musik och teater på Stora Teatern aldrig varit bättre än nu. Intresset från olika håll är påfallande stort, alltifrån kulturskolorna och gymnasieskolornas estetiska program till symfonikerna. Om vi sköter det här på rätt sätt kan Stora Teatern bli ett centrum för dans, musik och teater för göteborgarna och alla andra som vi hittills inte sett. Det är just den visionen som är så tilltalande. Pusterviks verksamhet, som sedan femton år blivit allt starkare under Hellen Smitterbergs ledning, blir då kärnan i den nya, gränsöverskridande scenkonsten, konsten som motor för all annan verksamhet i huset. Om kulturnämnden får möjligheten att ta över Stora Teatern tror jag att det är ett genombrott för konstpolitiken och kulturpolitiken i Göteborg. Allt oftare hör jag att kulturen är en överlevnadsfråga, att kulturen är stadens själ, också från kommunstyrelseledamöter och givetvis politiker i kulturnämnden. Jag tror att den analysen är riktig. Och ett levande hus med Pusterviks scenkonst halvvägs mellan Stadsteatern och Göteborgsoperan som jobbar med gästspel och olika nivåer av scenkonst, skulle stärka Göteborgs position som Sveriges scenkonsthuvudstad. Om kulturförvaltningen får uppdraget att arbeta med en sådan inriktning kommer vi att på alla sätt göra vårt yttersta för att Pustervik ska bli Nordens ledande gästspelscen för dans och scenkonst. Vi kommer att samarbeta med alla som vill och som har samma dröm, om det är Västra Götalandsregionen eller Way Out West. Men framför allt med det fria kulturlivet som är underexponerat och underfinansierat, men som kväll efter kväll levererar de mest häpnadsväckkande föreställningar av olika slag. Kulturskribenten Elin Grelson skrev i GP för någon vecka sedan att staden inte bara skulle lyfta fram de bredare kulturevenemangen. Jag tror hon har rätt. Men samtidigt måste jag säga att jag har så pass stor respekt för det fria kulturlivet och dess aktörer att jag inte skulle drista mig att exploatera det fria kulturlivet för att presentera staden i dess mångfald generellt. Vi jobbar med alla som vill och vi är mycket stolta över dem som väljer att gå sin egen väg för att skapa den konst man tror på. För den skull måste man inte låta sig enrolleras i ett stadsövergripande marknadsförings-projekt om man inte vill. Det är en viktig aspekt av mångfald och öppenhet som man inte ska underskatta. Och det är det nog inte heller någon som gör. Som tur är.

fredag 25 mars 2011

Profiten och profeten från Västra Götaland

"En existentiell komedi" rubriceras Profeten i Västra Götaland på Stadsteaterns stora scen. Det är verkligen en ganska stor scen, tänker jag, när scenografin städats ut i kulisserna och resterna av profetens kontor dinglar som en posttraumatisk mobil mitt i rummet. Det är en stor, djup scen, och vridscenen mitt på var banbrytande när teatern öppnade portarna 1934. Den är lika användbar idag och Maja Ravns scenografi bygger denna gång på scenförskjutningar åt vänster för att skapa nya, delvis hårt stiliserade rum.
Kanske är det en existentiell komedi - det blir en del igenkännande och spontana skratt. Roligast är Peter Apelgren, som profeten John Erlandsson, vars naturligt humoristiska fallenhet också för teaterscenen tar sig en del härliga uttryck. Han improviserar t.ex. frejdigt i ett offentligt framträdande på temat "själv är bästa dräng", och under talet till Partilles Lionsclub (Little Bangalore). Men efterhand fastnar hos mig skrattet i halsen.
Jag kommer på mig själv med att gång på gång tänka på Heliga Johanna från Slakthusen. I den pjäsen, nu aktuell på Folkteatern, gestaltar Brecht den socialistiska kampen för rätten till arbete och drägliga arbetsvillkor. Profeten från Västra Götaland blir med Anna Takanens distinkta regi av Fredéns manus ett omtag av frågan, men nu ur det senkapitalistiska samhällets rovdrift på människors behov av bekräftelse och jakt på snabba lyckokickar. Pjäsen sätter fram en samhällsbild som är paradoxal i den meningen att den indoktrinering av människornas själar och hjärnor som de kommunistiska diktaturerna aldrig lyckades att genomföra fullt ut, nu istället har genomförts i den nyliberala kapitalismens namn - pudrad med några stänk lutheransk arbetsmoral " i Ditt anletes svett ska Du äta Ditt bröd".
Indoktrineringen lyckas särskilt snabbt i konsensuskulturer som den svenska. I takt med en sjunkande allmänbildning och övertro på myndighetsinformation har svenskarna blivit ett folk som inte längre har varken tid eller ork att ifrågasätta gällande samhällsnormer, eller ens kritiskt granska info om aktuella händelser - tydligt för alla som har möjlighet att för närvarande följa svensk nyhetsbevakning av atomkraftolyckan i Japan och jämföra den med t.ex. BBC eller tyska nyheter.
Men samhällskritik är en sak - en annan sak är den förödande ideologi-produktion som äger rum på snart alla samhällsområden. Fredén/Takanen fångar många av dem - föraktet för övervikt, bristen på förståelse för alternativa livsmönster, sökandet efter frälsning i astrologi och annan charlatanism, drömmen om folkhemsparadiset i Thailand men framför allt den massiva arbetslinje som hävdar att arbete är den enda vägen till självförverkligande.
Apelgrens John Erlandsson är en, med egna ord, "tom" människa, som efter en hjärtinfark får för sig att försöka fylla livet med mening. Det går så där. Och genom hans nyvunna status som regionprofet efter att ha försökt luftfakturera sig ur den ekonomiska krisen fylls även de tomma lådor som han själv och hans trogna och arbetsamma hustru Maud (Carina M Johansson) med floskler. Till slut stelnar de i munnen och nedbrytningen tar vid.
Revolterar mot den regionala överideologin gör Vera, livfullt spelad av Mia Höglund Melin, som vågar vägra vuxenlivet, genom att barrikadera sig hemma och lägga på sig genom frosseri av godis. Hennes val är negativt, hon väljer bort striden.
För det aktiva valet att protestera står Inger, en moderniserad Johanna från Slakthusen, fd chefssekreterare, obestämbart sanningssökande och energiskt gestaltad av Sylvia Rauan. Hon blir en tjugohundratalets Bakunin, en bombkastande anarkist som tar friheten i egna händer och sätter en ända med förskräckelse. Not with a whimper, but a bang" för att skriva om T S Eliot.
Min slutsats blir att det inte finns någon öppning. Hela Sverige är regionaliserat. Centrala perspektiv och frågor saknas. Utbildning och samhällskritik har marginaliserats. Ingen orkar tänka, och den som gör det slår istället till med full kraft. Det glada skrattets går över i ett ironiskt leende och stelnar slutligen till en sarkasm. Det våras på Stadsteatern.

onsdag 23 mars 2011

Liljevalchs vårsalong

Nästan salongsberusad blir man, av ysterheten och lekfullheten på Liljevalchs. Årets vårsalong har lockat mer än 60 000 besökare, mot planerade 45 000. När man vandrar genom de vackra rummen ute på Djurgården förstår man varför. Det är sällsynt charmigt och spretigt, spännvidden är enorm. Vissa inslag i samma härad som det närbelägna Hötotrget, andra verk spjärnar emot och biter sig fast. Juryn bestående av Martin Aagård, Ingela Lind och Thomas Breitenstein Millroth vittnar i katalogens preludium om att det måste det ha varit ett rasande roligt arbete att välja och vraka i floden av inkommande bidrag. Vårsalongen har funnits sedan 1921. Det är ett slitstarkt koncept, som jag tror bara blir bättre och bättre efter hand som genregränser suddas ut, korsningarna mellan det elitistiskt, konstnärligt krävande och det respektlöst amatöristiska blir allt vanligare, när medier och medel används på nya sätt.
Det som är påfallande är ändå den genomgående humorn i så många verk.
Tunnelbanekartan över Uddevalla får var och en som korsat Bäveån att dra på smilbanden, särskilt vid hållplatsen gymnasieskolan , påpassligt belägen vid Flosklernas torg....
Imponerande är Karin Auran Frankensteins Cow Dung Chair, en skulptuerad fåtölj-divan tillverkad av lera, sand, halm, papper, torv och kobajs som möjligen problematiserar det hållbara samhällets räckvid in i indiska reinkarnationsläror.
Inte lika rolig, utan snarare plågsamt samtidsaktuell är Maja Qvarnströms "Frieri på Österlen", två finklädda människor på en gräsmatta i ett moln av svavel, skyddade med gasmasker som i Japan, ett verk med samma dagsnotering som Tova Franssons Kalasjnikov, virkad och i stärkt duk pekar med mynningen rakt in i den libyska tragedin.
Peder Gowenius Påvens begravning är en färgstark installation av en altarring med clerius och allt. Som ledord i stora bokstäver över kolonnerna i fonden "ÅTERHÅLLSAMHET", förstås en anspelning på det för en tid sedan häftigt omdiskuterade celibatet i den katolska prästkåren.
Man kan inte säga att återhållsamhet präglar denna frejdiga vårsalong - det är bara att ta spårvagnen från Sergels torg ut till Liljevalchs och färdas längs en av världens vackraste spårvagnslinjer, där glittret i Nybrovikens vatten endast överglänses av glittret i den sympatiska konduktörens ögon. Man kan t o m få ett leende - det är som på 1900-talet, fjärran obegripliga instruktioner och magnetnetkort som tappar laddningen. Tacka vet jag en ordentlig stämpel och en biljettremsa där det tydligt framgår hur mycket man har kvar!

måndag 21 mars 2011

Göteborg 400 år 2021

Idag berättade kommunstyrelsens ordförande Annelie Hulthén och vice ordförande Jonas Ransgård tillsammans med Sabine Söndergaard, vd för Göteborg & Co, hur arbetet med Göteborgs 400-årsjubileum 2021 kommer att gå till. Tanken är att det ska bli en bred förankring och att alla som vill ska kunna var med och lämna ideer under det här året.
Arbetsgrupper med personer från olika verksamheter i staden har tillsatts, och nu är det dags även för medborgardialog.
Det är en massiv satsning och på något vis verkar det som en stor del av stan redan bubblar av idéer och tankar. GT och TV 4 har kört en lång artikelserie med namnet "Uppåt, framåt" och det har redan skrivits ned många tänkvärda och spännande förslag.
Idag lanserades även webbsidan, Du finner den här:
http://www.goteborg2021.com, även länkad på min blogglista i högerspalten.

lördag 19 mars 2011

Ny skulpturhall på Göteborgs konstmuseum

Till skillnad från måleri kan jag tycka att museernas skulpturutställningar ofta har en tendens att kännas avslutade. De kan påminna om en sorts öppna magasin där skulpturerna visas upp för att de är betydelsefulla, men mer i kraft av sin historiska betydelse, snarare än som en del av en aktiv dialog som problematiserar aktuella frågor inom samtidskonsten. Periodvis kan jag tycka att det också känts så på Göteborgs konstmuseum. Jag minns några skulpturer som visats där sedan min barndom.
Så inte nu. Förändringen av skulpturhallen som idag hade vernissage är inget mindre än ett helt nytt kapitel i museets historia. Man visar några av den senaste tidens fina donationer och inköpta verk i ett helt nytt sammanhang. Den stora hallen riggas nu med två i det närmaste monumentala verk i var sin ända av rummet. I östra delen finns Cajsa von Zeipels magnifika "Seconds of Ecstasy" - en strippa som snurrar motsols i ett rosa ljus från söder. Hon är upp och ner, rör sig runt en stång som lär vara ett attribut i striptease-lokaler och sätter fram en utsatthet som Paul Celan fångat i en legendarisk formulering:
" Den som går på händer har himlen som avgrund under sig".
I västra delen av hallen visas en maskulin fallossymbol som inte bara kontrasterar med sitt formspråk, utan som även ejakulerar sina excentriska ljud- Ulf Rollofs lika magnifika "Bälg IV"
- en önskeskulptur för mekano-fascinerade män och kvinnor. Dessa båda genustyngda motpoler präglar hela rummet - sällan har jag sett en sådan rå erotisk spänning i ett musealt rum av den storleken.
Det är förstås dessa båda skulpturer som dominerar rummet, men det lönar sig verkligen att titta närmare på övriga verk i hallen. Ett par av dem känns som ett hårt slag i mellangärdet, som Thomas Broomés "Äggskalspojken" vilken känns hämtad ur skolmålningen "Blir du lönsam lille vän?" av Peter Tillberg. Står man framför pojkens skolbänk ser man ett barn, i väntan på att lyssna och ta del av undervisningen. Men om man går runt skulpturen gör man den förfärande upptäckten att pojkens bakhuvud är krossat. Det känns som en attack mot hela den svenska skolan, en replik till frågan om lönsamhet - skolan som ett system som i sin nuvarande form bryter ned individen med ett övervåld av hittills okänt slag.
Flera andra verk pockar på uppmärksamhet, för var och en att upptäcka. Men jag måste ändå nämna Anastasia Ax och hennes osannolika "Trunks", en hög med små blekgula elefantliknande ungar, som i en krubba, exponerade i en nisch som för tankarna till ett spökhus eller skräckkabinett. Kontrasten mellan det nyfödda och oskuldsfulla till det samtidigt kusliga och okontrollerade skapar en rörelse i den lilla nischen så att man bara väntar på att de små djuren ska börja leva....
Det känns som om det är möjligt att konstnärligt göra precis vad som helst på Göteborgs konstmuseum just nu. Idag lyser ljuset in i skulpturhallen, utanför smälter isen undan, det börjar växa i skrevorna upp mot Rehnströmska parken och Näckrosdammen. Det är bra så.

fredag 18 mars 2011

Flyga utan vingar - Fåglarna på Nya Studion

Ibland lyckas konstnärer med sina verk synkronisera med verkligheten så att dikten ibland överträffar just denna. När jag såg genrepet av Fåglarna igår på Nya Studion kändes miljön i det övergivna huset med scenens öde men vackert bedagade lantställe med vit flygel som vore den lyft ur sitt sammanhang i nordöstra Japan och flyttad till Göteborg.
Conor McPhersons bearbetning av Daphne du Mauriers novell Fåglarna från 30-talet har en tung aktualitet, som med Björn Runges energiska svartsyn bara blir ännu tyngre. Tre trasiga och rädda människor har lyckats överleva katastrofen och har barrikaderat sig i huset, maten börjar ta slut, el finns ingen, batterierna till radion måste sparas. Som efter en tsunami, i väntan på undsättning, utan att veta om den någonsin kommer fram.
Johan Grys Nat bär på tunga minnen, men är i sin skörhet ändå hoppfull genom det trevande sökandet efter den än skörare, men ljusare Julias (Nina Zanjanis) frusna händer. Hon försöker öppna fönsterluckorna, för att släppa in ljuset, men de stängs igen av den slutna författarinnan Diane i Alexandra Zetterbergs öppna tolkning. Diane prövar sin position, sitt skrivande, sin glömska och inser att hon inte har någon plats i huset när Nat och Julia långsamt drar ifrån.
Då dyker den hotfulla grannen Tierny starkt spelad av Mattias Nordkvist upp och pekar på en väg ut ur huset för Diane.
Och det slår mig att det i någon mening är en skapelseberättelse som återberättas igen, i ruinerna efter katastrofen. En dubbelexponering av Adam och Eva på väg ut ur paradiset. Livet som någonstans, i det djupaste svarta, ändå tar ny sats och vänder sig bort från smärtan och börjar om. Runges svärta ljusnar i kanten. Diane öppnar dörren och lämnar huset, lämnar Nat och Julia bakom sig, på samma sätt som fåglarna flyger ut mot havet vid lågvatten och återvänder igen när vattnet stiger, som det sägs i inledningen. Det är en ovanlig rytm i den här föreställningen, ett tempo som jämnar ut alla fraseringar och orena harmonier. Det förstärker den depressiva monotonin, men destabiliserar å andra sidan samtidigt förutsägbarheten i det dramatiska berättandet.
Hitchcook bor inte här längre.

lördag 12 mars 2011

Johanna på historiens slaktbänk

Heliga Johanna från slakthusen på Folkteatern är en uppsättning som hade gjort succé även på Brechts teater Berliner Ensemble. Melanie Mederlind regisserar med säker hand ett manus som kanske är en av Brechts rakt igenom mest marxistiska pjäser.
Brecht var onekligen främst av de lärjungar bland dramatiker som följde Marx, också genom de mest klassiska feltolkningarna av Hegels dialektiska metod. Johanna, så charmerande och levande och livfullt gestaltad av Sanna Ingemaa Nilsson, genomgår en dialektisk utveckling i den mening som Brecht troligtvis avsåg. Hennes trosvissa frälsningarmé-perspektiv slår i andra akten över i sin motsats, antites, när hon lämnar religionen - folkets opium enligt Marx - för att ansluta sig till den revolution som arbetarna vid slakthusen förbereder genom att arrangera en storstrejk i Chicago, och slutligen utvecklas till en syntes av de båda hållningarna där Johannas religiösa människokärlek och socialistiska övertygelse smälter samman i en ny insikt. Men Johannas idealism och sanningskärlek krossas av de kapitalistiska krafternas obönhörliga logik och utstuderade intriger för att tjäna ett par kronor, genom hazardspel på börsen om boskap och deras priser, styrda brevledes från Wall Street till hyperkapitalisten Mauler, övertygande ambivalent spelad av Anders Granell. (Som för övrigt också genomgår en dialektisk utveckling från storkapitalist till ruinerad fattiglapp, och slutligen insiktsfull finansman med nytt uppdrag från Wall Street).
Brechts intentioner med pjäsen var troligen att peka på den omänskliga slakten av antifaschister som pågått sedan Första världskrigets slut under de inbördeskrigsliknande uppgörelserna mellan spartakister och nationalistiska frikårister med faschistisk inställning i början på tjugotalet och efterhand den tilltagande nazismen. Urpremiären stoppades av nazisternas maktövertagande 1933 och försenades till 1959, tre år efter Brechts död. Brechts ambitioner med flera av verken från 30-talet var just att "bryta upp likgiltigheten och letargin" som präglade många inför de nazistiska förbrytelserna. Han skrev då " När vi de första gångerna berättade om hur våra vänner slaktades ledde det till ett skri av upprördhet och många erbjöd sin hjälp. Då hade hundratals slaktats. Men när tusentals hade slaktats och slutet på slaktandet inte var i sikte, spred sig tigandet och inte så många ville hjälpa till längre."
Jag tror inte att slakthusen i Chicago enbart är en anspelning på maffians styrning av den amerikanska livsmedelsindustrin under 20-talet, utan också har en tydlig koppling till det hegelianska begreppet "historiens slaktbänk" där alltför många människor offrats för orimliga politiska och sociala projekt.
Mederlinds uppsättning på Folkteatern är en för mig typisk Brecht-föreställning. Det finns en lätt tröttsam agitatorisk tonart, som även i denna pjäs varvas med gemensam läsning av repliker och körsång som i den klassika grekiska tragedin. Särskilt påfallande blir det i första akten, efter pausen svingar man sig upp på en högre nivå, där ljussättning och scenografi förstärker den själsliga utvecklingen hos Johanna och Mauler.
Katrin Nottrodts sparsmakade, men distinkta scenografi, och Carina Perssons ljussättning är vid några tillfällen helt genial. Den grå murade väggen i fonden öppnas till slut av Johanna, hon pressar upp den som en svängdörr, och det är i samma stund en ny fas i hennes utveckling. När väggen vrids mot vänster och ljuset faller in över de murade linjer uppstår en visuell chock av ljus, form och tystnad. Kören, eller körerna är en fin bekantskap. Den mjäkiga versionen av "Internationalen" känns som en vass pik åt senare års Första-Maj-övningar i Västeuropa.
Heliga Johanna från slakthusen är en mycket stark föreställning och nya Folkteaterns repertoar är ett vitalt tillskott till Göteborgs och Västsveriges teaterliv. Det är en underbar situation att inte kunna bestämma sig för vilken premiär man vill gå på först, utan att man måste singla slant för att kunna bestämma sig.
För varje år som går känner jag bara en djupare sympati för scenkonsten, kanske beror det på autenciteten i ögonblicket, dramat som ögonblickets konst, mitt i reproducerbarhetens självklara Spotify-, Internet- och DVD-liv. Tacka vet jag en sprucken röst och en grumlad blick mitt på en scen, ny varje dag, ett skådespelarubjekt och individuell tolkning som vidgar sin roll gång på gång på gång.

tisdag 8 mars 2011

Här och var i Platons grotta

Ett av mina favoritbegrepp hör jag ibland i väderprognosen fem i sju på morgnarna. Det kan låta så här: "Regnskurar här och var i Götaland". Jag tänker då på hur det kan se ut när man flyger mellan Stockholm och Göteborg, solen bryter igenom molnen, man ser de öde skogsområdena som här och var bryts av en större motorväg eller några av de tusentals sjöarna. Rätt som det är ser man regnskurar som drar fram över t.ex. Västgötaslätten, som ett grått moln, fläckvis mot marken. Ibland regnbågar som lyser upp - ett ögonblick och de är borta igen. Det är just tillfälligheten, det ständigt rörliga som kännetecknar det som är här och var.
I den akademiska världen finns ett begrepp för "här och var" - passim. När jag studerade litteraturvetenskap blev vi starkt avrådda att använda den termen. Den är alltför obestämd och till intet förpliktigande. Kanske hade ett och annat passim hjälpt den nu nesligt avskedade tyske försvarsministern K T zu Guttenberg från att få sin doktorsavhandling underkänd i efterhand, vad vet jag. Troligt är det kanske inte. I Berlin har nu ett forskningsställe (Guttenplag Wiki) konstaterat av 87% av texten i den knappt 500-sidiga avhandlingen är rena avskrifter ur andra publikationer, överraskande nog också ur dagspressen. Särskilt graverande är att zu Guttenberg i sin inledning, där man ska presentera sin problemställning med egna ord, citerar rakt av ur en tidningsartikel från Frankfurter Allgemeine Zeitung, och ur en annan text skriven av en professor i juridik vid ett universitet i Schweiz.
Själva händelseförloppet är en gåta. Antingen visste inte Guttenberg bättre, utan trodde att han kunde klippa ut texter här och var utan att ange källa, eller också har han köpt arbetet från någon spökskrivare som producerat det åt honom, så lättvindigt som möjligt.
Nätet erbjuder så många alternativa livsmöjligheter. Att skapa en vetenskaplig legitimitet är dock inte liktydigt med ett Facebook-konto, hur gärna man än vill. När den plagierande ministern nu avgått har det istället startats motståndsfickor på nätet som kräver hans rehabilitering. Häpnadsväckande många anhängare anser att den som är utan skuld ska kasta den första stenen, en storsint anspelning till textställen här och var i bibeln.
Hur som helst, den största facebook-gruppen har nu 560 000 medlemmar, just det 560 000, här och var i Tyskland. Det starka engagemanget skulle kulminera i stora demonstrationer över hela landet förra helgen, men den virtuella beslutsamheten visade sig inte vara lika stark i verkligheten. Här och var samlades grupper på några hundra personer, den största faktiskt i Guttenbergs hemby Guttenberg utanför Kulmbach några mil från det nu famösa universitetet i Bayreuth, där den fejkade doktorsavhandlingen först godkänts med högsta betyg och nu i efterhand dragits in igen och underkänts. Den nätplagierade avhandlingen är i själva verket kongenial med den nätbaserade folkstormen i frågan. I den fysiska verkligheten, den platonska grottväggens dansande figurer - den sanning som är synlig och går att söka upp här och var på internet, råder dock fortfarande andra omständigheter än i den idévärld där enligtPlaton, sanningen bor. De dansande skuggorna är fortfarande bara skuggor och föreställer lika ofta något annat än vad man tror. Schein ist nicht Sein.

lördag 5 mars 2011

Om konsten att bli vuxen

Yvonne på Backa teater är en på många sätt genialisk pjäs. Det man brukar kalla Gombrowicz pre-absurdistiska pjäs Yvonne. Prinsessa av Burgund från 1935 har på senare år spelats som en pjäs om mobbning, senast för ett par år sedan av Dalateatern. Men Mattias Andersson och ensemblen tar tematiken ett steg till i en lysande föreställning i Ulla Kassius mycket effektiva scenografi. Rummet liknar närmast en bygdegård på 1940-talet, med publiken i rader längs väggarna. Baren i fonden är dock mer Café Opera och det är naturligtvis meningen. I taket speglar, för att krympa och förstora rummet. Det som möter en när man kliver in i scenrummet överlåter jag åt var och en att ta in, men det är ett preludium som lovar mycket, och även infrias.
När man väljer att återanvända befintliga äldre pjäser och modernisera dem uppstår ofta svårigheten att föra in de samtida elementen utan att det enbart blir genom modern rekvisita, som kläder, vilket bara känns som en nödlösning. Denna fälla styr man förbi genom den tidlösa scenografin och genom arbeta om manuset utifrån en ny idé om textens bärighet och möjliga tolkningar. Prinsessan av Burgund antar jag är en anspelning av Gombrowicz på den tyska historiska, men samtidigt mytologiska personen Kaspar Hauser, som var en autistisk ung man som dök upp i Nürnberg den 28 maj 1828 och utgav sig att vara prins av Baden. Han mördades till slut, troligtvis av släktingar till furstehuset. Han hade suttit fängslad i en garderob i alla år p g a sin psykiska funktionsstörning innan han lyckades fly från slottet.
Yvonne stör alla också i det kungahus hon nu dyker upp. Inledningsvis får man också känslan att det är just mobbningproblematiken man vill åt - den irrationella ilska som lätt uppstår när man stöter på en viss typ av obstinat icke-kommunikation - en sorts provokation som i vissa fall är förståelig och som framkallar de allra lägsta av gruppdynamiska processer.
Men nyheten i Mattias Anderssons tolkning är de texter som olika ungdomar i Göteborg har skrivit och läser upp. De ger röst åt Emelie Strömbergs annars nästan tigande Yvonne, som trots tystnaden verkligen artikulerar den smärta som det innebär att lämna barndomen för att ta plats i ett vuxenliv som känns främmande och ovant.
Runt Yvonne finns en dubbelexponering av normalitet - Maria Hedborgs sköra drottning Margareta och hennes ytliga och vaxade kung Ignatz övertygande spelad av Lars Väringer. Som en yngre upplaga glänser både Peter Viitanen som prins Filip och möjligen ännu starkare lysande Marall Nasiri som Isa. I båda fallen finns Yvonne och en tidigare upplaga i form av en städerska på slottet som Ignatz våldtog och mördade i sin ungdom. I Gombrowicz pjäs kvävs Yvonne av ett aborrben i slutscenen. Men det ville nog inte de göteborgsungdomar som medverkat i manusproduktionen. Så Yvonne vinner sin inre kamp för att bli vuxen, tar sig samman, reser sig från det dukade festbordet, packar sin ryggsäck och ser helt lugnt på den tragiska sextetten vid bordet och lämnar scenrummet och kliver ut ur pjäsen.
På senare år händer ofta att man försöker involvera publiken. I den här pjäsen äger det rum på ett naturligt vis genom att den omringar spelplatsen och man behöver inte hugga någon på första raden för att skapa publikkontakt. Även speglarna i taket förstärker denna närvaro. Det är befriande och inte påträngande, men närvaron tätnar allt eftersom fabeln djupnar.
Av de sköra texter jag hör ungdomarna läsa är det lätt att känna igen det allvar som präglar ungdomars existentiella grubblerier. Det är ingen tvekan om att de är skrivna med hjärteblodet, och det väcker respekt och en stilla glädje. Ty det slutspel av individuationsprocess som äger rum när en ung människa lämnar adolecensen för att träda in i vuxenlivet är ingen lätt match, idag kanske värre än någonsin, när kravet på normalitet och allmän lycklighet ångar från varenda Facebook-sida. Man kan undra hur världen ser ut om trettio år, om bara en liten minoritet av dagens unga lyckas behålla kontakten till sitt barndomsjag och sina urupplevelser.
Och det är just i det här fältet som Mattias Anderssons uppsättning av Yvonne är en så angelägen pjäs. Den antyder svar på frågor som alltför sällan blir ställda, åtminstone av det vuxensamhälle som väljer att syssla mer med sig självt än med dem som försiktigt frågar efter vägen.

onsdag 2 mars 2011

"Hall of Shame" på Röhsska

Modehuset Dior har nu utrett och konstaterat att designern John Galliano under ett krogbråk i Paris i torsdags kväll skrikit antisemitiska smädelser till några antagonister och har därmed avskedats. Röhsska museets modeutställning har ett nyinköpt plagg - en mycket speciell kappklänning med inspiration från Afghanistan - designad av Galliano och fram till idag har man också visat en film från visningen av Gallianos senaste kollektion.
Som en konsekvens av Gallianos beteende har man nu istället valt att göra om den pågående utställningen och inrättar en "Hall of Shame" där man visar Gallianos klänning, men också andra designers som haft mer eller mindre suspekta relationer till Nazi-Tyskland, såsom Coco Chanel och Hugo Boss.
Hur ska man förhålla sig till konstnärer som är moraliskt eller politiskt oacceptabla? Även på biblioteken finns det litteratur av Ezra Pound och Celine och så är fallet inom de flesta konstformer. Som med alla saker av betydelse är det viktigt att inte gå undan utan att ställa de svåra frågorna till sig själv och omvärlden. Röhsska ställde frågor till sina vänner på Facebook och fick många svar, debatten pågår fortfarande.
Och jag kan tycka att detta är en bra förberedelse, ja kanske rent av upptakt, till den kommande utställningen om "Ond design" på Röhsska som är under planering och som man fått stöd av Kulturrådet för att göra. Det är ett bra exempel på hur betydelsefull konst och design kan vara i ett sammanhang. Både som spegel av samhället, som en kloak av de sämsta mänskliga impulserna och som en självständig kraft jenseits von Gut und Böse.