tisdag 31 januari 2012

Pustervik - Göteborgs nya musikscen

Det blir en spännande nystart för Göteborgs nya musikscen Pustervik i Pusterviks gamla lokaler på Järntorgsgatan. Namnförvirring? Nej, Pusterviksteatern har som bekant intagit Stora Teatern och skapar en ny verksamhet där, namnet är därmed givet, åtminstone sedan 1880. Stora Teatern hette inledningsvis Nya Teatern när den invigdes 1859. Inriktningen på spännande och konstnärligt anspråksfuill scenkonst förblir dock den samma.
Den nya musikscenen Pustervik kommer att drivas av den entusiastiska trion Lotten Erlander, Johan "Red Top" Larsson och Joakim Levin. När Red Top, Joakim och jag klev omkring i byggmaterialet en dag förra veckan var det svårt att känna annat än ren glädje. Det kommer att bli ett härligt ställe, can't wait for the Grand Opening någon gång under våren, datum ännu hemligt.
Red Top berättar om de olika möjliga scenformaten och hur man vill arbeta med musik ur de mest skilda genrer. Man vill gärna också medverka i andra större och mindre arrangemang, såsom Filmfestivalen, Dans & Teaterfestivalen och liknande. Vilken programläggning det blir i övrigt är inte klart ännu, men man vill gärna ha så stor bredd som möjligt och våga göra det överraskande.
När jag går där ifrån tänker jag att det är underbart med människor som vill något, som har idéer, och vågar att satsa på dem. Och nu ser man även till att den inarbetade adressen på Järntorgsgatan ut mot Järntorget även framöver kommer att vara en självklar mötesplats i stan.

måndag 23 januari 2012

Sol, snö och salta hav

Det är något visst med snötäckta bohuslänska klippor och is i vikarna. Några år i början av nittiotalet bodde jag i Fjällbacka och hade ute hummertinorna ända in i december. Ljuset är helt annorlunda kalla vinterdagar än under någon annan tid på året. De rosa skyarna laddade den röda graniten med ytterligare nyanser av regnbågar, det nästan nollgradiga vattnet doftade annorlunda, som om det tog fast form, tång, fisk, rått.
Redan efter årsskiftet klarnar det upp och blir isblått. Man kan vandra längs stranden och småprata förtroligt, det är en bra tid för drömmar. Tystnaden talar lika ofta, en laber nordostlig vind skär rakt in i själen, minner om andra breddgrader, bortom röstlösheter. Men ändå.
Man kan inte möta solens blick utan att bli bländad. Bländningen är också ett tilltal, av annan sort. Lika ofta behövs den, för att kunna se klart sedan.

söndag 15 januari 2012

Chaucer, Blake, Pasolini och universums skapelse

När jag saltade vattnet för att koka en bit fransyska och göra en Tafelspitz (österrikiskt pepparrotskött) rörde jag runt i kastrullen och plötsligt skapades en virvel och saltet snurrade runt i vattnet på ett sätt som påminde starkt om bilder av Vintergatan.
Tankana vandrade till William Blakes rader; "To see a world in a grain of sand/ and heaven in a wild flower" - att se Vintergatan i en kastrull....
Sådana ögonblick av synkronicitet är lika svårfångade som värdefulla, de sätter en sorts vass kant på en konturlös dag.
Igår såg jag om Pasolinis filmatisering av Geoffrey Chaucers sällsamma berättelser Canterbury Tales. De berättelserna är skrivna på den vackraste medeltida engelska, (på italienska försvinner förstås flera nyanser) och innehållsmässigt präglas de av en helt annan världsbild, en dualistisk värld där människan är i kläm mellan himmel och helvete. En tid när Bob Dylans ord "God is the greatest, but Satan rules the world" var närmast självklara för alla och envar, innan renässansens idémässiga expansioner och upplysningens lagiska bekräftelser av desamma kastade ut människorna på en resa mot helt andra kontinenter.
Det sinnrika med Pasolinis fria tolkningar av Chaucer är att de berättartekniska skikten i sig själva på ett märkligt vis bär berättelsen framåt. Canterbury Tales handlar om pilgrimernas resa till Canterbury och hur de resande förkortar sina kvällar genom att berätta sällsamma, humoristiska och erotiska berättelser för varandra. I Pasolinis film spelar regissören själv Chaucer, som är med på pilgrimsresan, men som sedan byter perspektiv och sitter i sin skrivarstol i sitt hem. Han somnar in under arbetet, blir väckt av sin hustrus skarpa stämma, de nedtecknade berättelserna flyter ihop med drömmar. Den pasoliniska tolkningarna är skruvade, men rörande mänskliga i sin branta kontrast mellan en drömd andlighet och rå lust.
Till slut mynnar filmens fabel ut i helvetet som är ett surrealistiskt mån- eller vulkanlandskap där en rödvingad stordjävul skiter ut nya människor, fullt påklädda, ut i världen.
Saltet virvlar i kastrullen, innan det smälter i det allt varmare vattnet.
"Hold infinity in the palm of Your hand/ and eternity in an hour."

fredag 6 januari 2012

Nyårskonserten 2012

Mariss Jansons dirigerade årets nyårskonsert från Wiener Musikverein på nyårsdagen. Jansons föddes i Riga i Lettland där han dirigerade byggklossar och leksaker redan i som liten. Ett tidigare yrkesval är svårt att tänka sig och han studerade sedan vid Musikkonservatoriet i dåvarande Leningrad.
1969 flyttade Jansons till Wien och följde den legendariske Herbert von Karajan några år innan han 1979 tog över Oslos symfoniker, där han stannade till år 2000. För närvarande leder han Bayerischer Rundfunks symfoniorkester i München. Så steget över till Wien var inte så långt denna gång och vad jag förstod på den tyske kommentatorn finns det en stor sympati mellan orkestern och dirigenten. Det var också tydligt att se under den lite ovanliga konserten i år. Tonvikten låg vid de olika kompositörerna med namnet Strauss; Johann Strauss den äldre, den yngre ( Ander schönen blauen Donau) och bröderna Eduard och Joseph.
Men även Bizets Carmen spelades, lite symboliskt. Janssons var inbokad för att dirigera hela operan i Wien för några år sedan, men en hjärtinfarkt kom emellan. Nu var spelglädjen synbar på alla sätt. Den största utmaningen som dirigent hade Jansons denna gång när det gällde att dosera publikens taktklapp till Radetskymarschen. Man kan ana en generationsväxling även i publiken, så odsiciplinerat och på fel ställe klämde man i från parketten.
En förändring som jag tidigare inte noterat var att de traditionellt underbara blomsterarrangemangen från San Remo i Italien i år även medgestaltas av lokala blomsterhandlare. Man anar wienska korridorsförhandlingar.....
Sammantaget tycker jag nog att det var en mer levande konsert än 2011.
Aber Wien verbleibt Wien.

onsdag 4 januari 2012

Tysklands president Wulff intervjuas

Nyss avslutades en intervju med Tysklands president Christian Wulff i tyska ARD (Tyska TV 1). Han utfrågades av två garvade politiska journalister, Ulrich Deppendorf (Tysklands svar på Sören Holmberg, som alltid kommenterar alla valresultat sedan 20 år) och Bettina Schausten.
Den tjugo minuter långa intervjun gav inga nya svar. Man frågade om den privata krediten för husköpet efter skilsmässan, som inte har varit olaglig på något vis, och efter hans försök att skjuta upp publiceringen i Bild-Zeitung av detaljerna kring samma kredit.
Presidenten försökte vinna sympatier genom att vädja till tyskarnas förståelse för hans pressade situation och önskan att skydda privatlivet och journalisterna tryckte på hur presidentämbetet nu skadats av dessa krumbukter.
I Tyskland kallas mediestrategin att bara erkänna det som redan är bevisat för salami-taktik - man skär av en liten bit i taget och lägger på bordet. Den verkar sällan vara framgångsrik. Wulff kontrade med att det är omöjligt att svara på något annat sätt när man får 400 frågor som ska besvaras så snart som möjligt. Då måste man beta av det som går att reda ut enkelt först och mer specifika detaljer om vad hans hustrus klänning kostade vid det andra bröllopet, eller om den möjligen var lånad från en butik eller en väninna måste anstå tills dess att man hunnit kolla det ordentligt.
Som åskådare blir man allt mer beklämd av både presidentens hållning och hur journalisterna har svårt att hålla sig till det väsentliga, nämligen om presidenten verkligen hade hotat Bild-Zeitungs chefredaktör angående den förestående publiceringen eller inte.
Hela det här händelseförloppet, som snurrat på sedan Lucia ungefär, är en ganska banal och trist historia som fått orimliga proportioner. Den skapar bara en pseudodebatt om moral och förtroende som i själva verket enbart bidrar till att rasera både moralen och förtroendet hos allmänheten för presidentämbetet och personen Christian Wulff å ena sidan och medierna och politiska meningsmotsåndare som pompösa moralpredikanter och tvättnote-revisorer å andra sidan. Det finns bara förlorare, i Tyskland ingen bra start på året.

Björn Wiman om manligheten

I en munter nyårskrönika skriver DNs kulturchef Björn Wiman om mandom, mod och morske män som utgår från den i hans ögon undervärderade Magnus Ugglas litterära kvaliteter. Han lanserar den intressanta teorin att Uggla i själva verket kanske är det nationella samvete som en gång Bellman var under Gustaf III och Strindberg under Oscar II.
Ty Ugglas fotbollsramsor är "gravt underskattade som dokument över den moderna svenska manlighetens baksidor: dess lönnaggressiva misogyni, dess prylgalenskap och eviga jakt efter bilar, barnflickor och vodkashots".
Med tilltagande rodnad inser jag att som medlem av den förtryckande gruppen vita, europeiska medelålders män är jag beredd att aktualisera och pröva snart sett vilken anklagelse som helst om systemisk låghet, psykologiska defekter eller självsvåldigt, maktfullkomligt uppträdande. Men kanske inte just dessa svenska manlighetens baksidor.
Varför?
Vet inte, konstaterar jag med lika röda kinder. Kanske beror det helt enkelt på att jag inte riktigt känner igen mig i som deltagare i denna tydligen utbredda jakt på bilar, brudar och spånken.
Det kan kanske bero på alla möjliga saker, säkert genetiska defekter eller bristande solidaritet med gruppen, eller ve och fasa, bristande manlighet?
Då känner jag starkare systerskap med Ebba Witt-Brattström som skrev en mycket intressant artikel om August Strindbergs Ensam för ett par dagar sedan i samma tidning. Där diskuterade hon sin uppslagsrika idé "Ensamhetens poetik", som jag nog måste be att få återkomma till.
I alla händelser tycker jag att jag börjar känna igen DNs kultur-del igen. Där det finns plats för allt, båda skratt och allvar. Året börjar bra.