fredag 14 december 2012

Rafaels sista år - en utställning på Louvren

Det verkar inte som utnämningen till Vatikanens chefsarkitekt påverkade Rafael i någon högre utsträckning, utan hans produktiva tid pågick fram till hans död 1520, "när han egentligen föddes" enligt vissa utsagor. Kanske man kan säga att det var hans världsrykte som föddes, en process som man nu tagit sig an att problematisera i en magnifik utställning på Louvren.
Det är som att träda in i en en annan dimension, en värld av bedövande vackra kulisser, indränkt i den för tiden dominerande bibliska idévärlden, som förstås också var huvudtema i arbetet för påven.
Det är just själva kulissmåleriet, det som delvis påminner om det endimensionella ikonmåleriet som jag inte kan befria mig ifrån. Det är som på medeltiden, men ändå inte. Perspektiven finns där, men ändå skapas en yta som är så perfekt och lysande stark att den nästan spränger sina egna former. I ett av rummen hänger några prinsar och påvar bredvid varandra, på rad. Alla tittar åt höger.
I ett annat rum finns en mera uppbruten skldring av en offentlig stening av en förbrytare, kanske dömd av gatumobben, möjligen dömd av en mera ordnad rättegång. Hur som helst, offret lär inte ha överlevt den behandlingen. Jag vet inte varför jag kommer att tänka på den sk. granskande journalistiken?
Jag vet inte heller vilka färger som lyser klarast i denna rafaelitiska bildvärd, men jag tror att det är rött och blått. Rött för blodet och blått för himlen. Kanske var det kärnan i Rafaels bild av världen, tänker jag när jag sitter utomhus med en kopp kaffe i solväggen på en uteservering vid Café Les Deux Magots och tittar ned mot den säregna kyrkan St.Germain-de-Prés. Den är i sig ett exempel på en annan tidsövergång, med sina romanska rundbågade fönster, men gotiska kyrkskepp.  Där inne repeterar barnen ett julspel, de väsnas enormt. Allt är som det ska.