tisdag 31 maj 2011

Pustervik till Stora Teatern!

I ett pressmeddelande berättar Higab att styrelsen beslutat att kulturförvaltningens anbud på Stora Teaterns scen och inspelningsstudio prioriteras och att Pustervik kan flytta över till 2012. Nu krävs också ett formellt godkännande av kulturnämnden och kommunstyrelsen innan saken är helt klar. Frågan lär behandlas i juni.
Anbudet på restaurangen går till Stureplansgruppen. Det anbudet känner jag inte till, så jag avvaktar närmare info.
Det känns helt fantastiskt att vi nu kan återskapa en teater för musik och scenkonst i de klassiska, vackra och helt underbara lokalerna mitt på Kungsportsavenyen. Inom förvaltningen och på Pustervik är vi ödmjuka inför uppgiften och kommer nu att omedelbart sätta igång en planering i flera steg.Kulturnämnden kommer att få den beställda fördjupningen av verksamhet och ekonomi till sitt möte den 16 juni. Innan semestrarna hoppas jag att vi kan ha framme ett förslag till ny organisation av Pustervik och Stora Teatern som helhet. Sannolikt kräver en sådan översyn ett beslut i kulturnämnden, vilket då kan komma tidigast i augusti.
En liknande översyn och analys av framför allt scenens beskaffenhet kommer att påbörjas omgående. Vi vet att en del åtgärder behöver göras, men inga stora ombyggnader blir nödvändiga inledningsvis.
Framför allt är det en lättnad att få klarhet, så att Pusterviks konstnärliga ledare Hellen Smitterberg nu kan börja programlägga för 2012. Det finns förutsättningar att Stora Teatern kan bli Sveriges vassaste konstnärliga gästspelsscen, med betydelse utanför Sveriges gränser. Scenkonstens konstnärliga nivå och variation är grunden för utvecklingen av huset.
Och den kan utvecklas på så många sätt även utanför Pusterviks program, med kanske en dansscen för barn, samverkan med gymnasieskolan och de konstnärliga utbildningarna, kulturskolorna och ungdomsorkestrarna. Dans och Teaterfestivalen, som funnits i Göteborg sedan 1994 får nu en fast hemmascen, något som öppnar för nya möjligheter att utveckla festivalen.
Framför allt hoppas vi kunna göra Stora Teatern till en öppen plats, en mötesplats för göteborgarna både på insidan och utsidan, som lever nästan dygnet runt.

Detta betyder även att vägen är fri för att etablera Ungdomens kulturhus i Lagerhuset, vilket sannolikt också kommer att ske till årsskiftet. Det krävs förstås en viss planering och förberedelse innan vi kan öppna. Dialogen med ungdomarna om de förväntningar de har på ett ungdomens kulturhus pågår för fullt och beräknas vara klar efter sommaren. Därefter krävs en del analysarbete och organisation. Fram till dess fortsätter Pusterviks verksamhet i huset. Kontraktet för krögare för restaurangen ligger klart för påskrift.

lördag 28 maj 2011

Dylan-festivalen på Stora Teatern invigd

Strax efter tolv invigdes idag Göteborgs firande av Bob Dylans 70-årsdag på Stora Teatern med musik och vernissage av Lena Oppenheimers bilder med inspiration från Dylans texter.
Ett mycket starkt inslag var en grupp elever från Nordhemsskolans musikklass 9 C 1. Det är förunderligt hur Dylans musik har förmåga att påverka nya generationer.
Doris Vojic Frankmar sjöng uttrycksfullt och inkännande, spelade akustisk gitarr och bemästrade även munspelet i en mycket fin version av "Tangled Up in Blue". Elin Alm Rosenblad spelade synth och höll uppe grundackorden till just den isblå känsla som låten har. Edvin Fridolfsson spelade typisk dylanskt komp på stålsträngad Westerngitarr och dubblade på sången vid några tillfällen. Den andra låten man spelade var "Stuck Inside the Mobile with this Memphis Blues again". Härligt att se och höra!
Från klockan 16 idag kan man köpa biljetter i Stora Teaterns biljettkassa till kvällens och morgondagens konserter på Stora Scenen. Idag är det "The Rainydays" med gäster och imorgon "Valdemar" med gäster. Klockan 21 öppnar portarna till klubbscenen och då lär det väl bli hålligång halva natten.

onsdag 25 maj 2011

Aris Fioretos om Idris Khan på Göteborgs Konsthall

Aris Fioretos gästade Göteborgs Konsthall i kväll för att tala om Idris Khan och den pågående sommarutställningen. Fioretos menade att Khans sätt att arbeta med överlagringar av bilder påminner om avtäckandet av underliggande texter som man inom litteraturvetenskapen kallar palimpsest. Det kom ursprungligen från munkarnas vana att skriva över pergament i klostren för att återanvända de dyra skrivbladen. När man försiktigt skrapar av ett textlager träder en ny betydelse fram, en tidigare berättelse som dolts.
På ett liknande sätt, fast egentligen omvänt, arbetar Idris Khan när han med hög precision fotograferar, retuscherar och redigerar bilder från måleriet, som Caravaggio eller Turner, eller musikaliska partitur som Goldberg-variationerna från Bach, här i verket"Listening to Glenn Gould´s Version of the Goldberg Variations While Thinking About Carl André", som antyder Khans faiblesse för minimalismen.
I det färdiga verket tonar andra bilder fram, likt skuggor och ljus, som i "Caravaggio - The Last Years". Jenny Högström påpekar i programmet att Khan tillhör "den digitala generationen", som redigerar direkt i datorn och aldrig arbetar med gamla tiders foto-negativ.
Det skapar onekligen en intressant spänning till konstnärlig negativitet. Det uppstår en dialektisk brist, som istället skulle kunna beskrivas som en ristning eller darrning av det sublima i själva upplevelsen. Fioretos drog en parallell till Goethes tankar om att åskådaren är en del av verket och just i Khans överlagrade partitur och bilder uppstår en sorts synvilla som i sig själv kan uppfattas som en ristning, det rent fysiska uttryck inför konstnärliga epifanier skildrade inom estetiken alltifrån Longinos till Edmund Burke.
Det lågmälda samtalet efteråt rörde sig i liknande banor - som när Mikael van Reis lanserade tanken att överlagringarna i själva verket skulle kunna ses som en koagulering av betydelse, eller själva skillnaden (differance) mellan det betecknande och det betecknade för att tala med språkfilosofer som de Saussure eller Derrida. Bara fantasin satte gränser på Göteborgs Konsthall denna kväll.

Tänk på de hemlösa

Idag, när jag gick upp för trappan från spårvagnshållplatsen Frihamnen, såg jag för första gången att någon skrivit med vit färg på det näst översta trappsteget; "Tänk på de hemlösa".
Lika oväntat som drabbande. Det utlöste en tankekedja som började med Faktumförsäljaren vid Apoteket i Nordstan, till minnen från Frihamnen när den var Frihamn, människor som sov under presenningar som låg över vedtravar, en av mina elever som ensam gick över Svinesundsbron i tunn jacka och 12 grader minus, i början av nittiotalet.
Jag undrar vem som skrivit det där, troligtvis ingen som är hemlös själv, kanske någon ungdom som verkligen bryr sig om sina medmänniskor. Vi som har ett hem borde lite oftare tänka på dem som inte har något. Ett bra sätt är att köpa senaste numret av Faktum. Och gärna köpa ett till en vän.

fredag 20 maj 2011

Äntligen ny moské i Göteborg

Äntligen är det dags att inviga den nya moskén vid Ramberget!
Om Göteborg ska kunna vara en globaliserad, internationell och öppen stad måste det finnas en grundläggande infrastruktur för alla göteborgare som tillgodoser deras behov. Detta är den nyaste, men inte första moskén här i staden. Jag minns mitt första studiebesök i Högsbo-moskén någon gång i kanske åttonde klass i mitten av 70-talet. Det värdiga och ombonade lugnet gjorde djupt intryck på mig. De lågmälda personer som berättade om verksamheten var vänliga, pedagogiska och vi fick ställa frågor - minns inte längre om vad. Men det positiva mötet har jag burit med mig sedan skolåldern och präglat min syn på moskéer, tror jag. Våra omtänksamma lärare tog dessutom med oss till Göteborgs nu över 150-åriga synagoga och ett antal frikyrkoförsamlingar. Det är ett sätt att öppna världen för barn och unga.
Ikväll är det en gatufest som firar den förestående invigningen imorgon. Det blir lite av allt möjligt, artister, samtal, möten. Själv har jag svårt att hinna till själva invigningen, eftersom vi klockan 16 delar ut Göteborgs stads kultursipendier, men kommer lite senare.
Detta är ett steg på vägen mot en global stad, med lokalkänsla, för att citera en av medieproducenterna i staden. Kom dit!

torsdag 19 maj 2011

Konsten och kulturen i Göteborg

I tisdags presenterades den rödgröna majoriteten sitt förslag till budget för Göteborgs stad för 2012. Det är ett dokument som skiljer sig en del till både form och innehåll från tidigare år. Även texten för visioner och målen med stadens kultur- och konstpolitik har förnyats.
Några nya markeringar stärker Göteborg som kulturstad både på kort och lång sikt:

"Göteborg ska stödja konstens egenvärde och främja konstnärers fria ställning"
"Göteborgs stads kultursatsningar ska värna om det fria kulturlivet och den fria scenkonsten samt fokusera på icke-kommersiella verksamheter."
"Barn och ungdomar har rätt till eget skapande och kulturutövning, oavsett uttrycksform."
"Biblioteken, som är våra mest nyttjade kulturinstitutioner ska vara levande och möta medborgarnas behov."
"Kulturen är viktig för stadens attraktionskraft, även som besöks- och turistmål."
"Kulturförvaltningen och stadsdelarna ska involveras i planprocessen och enprocentsregeln ska tillämpas.
"Stadsrummet ska stimulera till spontana kulturyttringar och skapa kreativa offentliga rum."

Min slutsats är att konsten och kulturen har fått en mer framskjuten plats i Göteborg och för alla som arbetar och brinner för det är det förstås goda nyheter.

lördag 14 maj 2011

Tyska Akademien hos Svenska Akademien

Sedan i torsdags har Deutsche Akademie der Sprache und Dichtung (Tyska Akademien för Språk och Diktning) sitt årliga vårmöte, denna gång i Stockholm. Initiativet kom från författaren Aris Fioretos under sin tid som kulturråd i Berlin, och passande till vårmötet blev han också invald i det vittra sällskapet. Arrangör i Sverige är Goethe Institutet i Stockholm och Svenska Akademien där också ett par författarsamtal genomfördes under fredagen.
Själv medverkade jag i torsdags på Goethe Institutet på Bryggaregatan i ett samtal med Aris Fioretos om den nyare svenska litteraturen och därefter bar det av till Sveriges troligtvis vackraste bibliotekt, Stadsbiblioteket vid Odenplan.
Den biträdande bibliotekschefen som hälsade välkommen beskrev den obeskrivliga, runda boksalen, ritad av Gunnar Asplund, som ett bokens tempel, och högst upp under taket blickade översteprästen själv, August Strindberg, ut över menigheten, iklädd cylinderhatt, med hårtestarna flygande runt kinderna.
Och nog blev det en mässa över den svenska litteraturen på alla sätt. Ingen gång behövde kyrkstöten rycka ut och putta till eventuellt insomnade klentrogna.
Tyska Akademiens avgående ordförande professor Klaus Reichhart höll en kort introduktion till den svenska litteraturen på en fem-tio minuter som var så pregnant och kondenserad att jag sällan hört en så fin sammanfattning. Det är tysk akademisk skolning när den är som bäst.
Mer pompös var då professor Heinrich Detering i sitt samtal med P-O Enquist och förläggaren Michael Krüger, när han försökte leda i bevis att inga nordbor får Nobelpriset i litteratur eftersom man numera delar ut ett pris från Nordiska Rådet. Dessutom hade han återkommande synpunkter på att varken Tomas Tranströmer eller P-O Enquist hittills fått Nobelpriset. Från att ha börjat spänstigt blev det väl mera platt.
Den varmaste applåden lyckades han dock dra ned efter att särskilt ha hälsat Tomas Tranströmer välkommen till samtalskvällen. Applåden ville inte ta slut förrän Tranströmer glatt viftade med sin käpp som tack. Det gick en ängel genom rummet, kändes historiskt.
Svante Weyler ledde med gott humör ett samtal mellan Felicitas Hoppe och Monika Fagerholm och maratonsittningen, som pågick i tre timmar, avslutades knivskarpt av Aris Fioretos som talade med Ingo Schulze och Sara Stridsberg.
Under kvällen försvarade P-O Enquist drottning Silvias uttalande att Sverige inte är som i Stieg Larssons böcker med så mycket våld och elände, ett statement som sedan raskt vederlades när vi tillsammans åt middag på restaurang Järntorgspumpen i Gamla stan, där det blev både polisingripande och ambulansutryckning, med avhämtning av en gäst, oklart varför.
På grund av andra åtaganden hade jag inte möjlighet att stanna och lyssna på Gustaf Korléns föredrag i Tyska kyrkan på fredagen om Gruppe 47:s legendariska möte i Sigtuna 1964, vilket grämde mig. Gustaf Korlén är inte bara en storslagen kännare av tyskspråkig litteratur, född 1915 är han också hela 96 år och fortfarande i bästa form.
Stockholm visade sig från sin allra bästa sida dessa majdagar och i dessa miljöer, och även i gränderna längs de lejongult rappade stenhusen i Gamla stan är det så påtagligt att det är här som den svenska litteraturens vagga, kärna och centrum finns.
Allt annat är bortförklaringar.

fredag 6 maj 2011

Bohusläns historia

Det finns standardverk som det alltid lönar sig att återkomma till. Sedan en tid läser jag om Bohusläns historia, som kom ut 1963 under redaktionell ledning av Erik Lönnroth. Verket genomsyras av den weibullska källkritik som Lönnroth skolades i och det leder på många ställen till en precis ordknapphet som på ett träffande sätt korresponderar med Bohusläns karga natur och sublima skönhet i det yttersta havsbandet och bland dess renslipade berghällar. Lönnroth skriver: "I alla lands historia finns det konstanta, av naturen bestämda faktorer. I Bohuslän heter de sjön, vinden och bergen - de har begränsat bosättningsområdena, styckat upp jordbruksbygden, hållit liv i växtligen med havsdagg och milda vintrar, erbjudit många farleder och gjort dem osäkra med stormar och strömmar".
I dessa enkla rader finns det för mig mer bohuspoesi än i mycket annat som har högre litterära anspråk. Orden träffar kärnan - Bohuslän är ett landskap som på ett starkare sätt än många inlandsdistrikt är helt genomblåst av vind och saltregn. Att vara ute vid kusten är som att uppehålla sig i en väderrapport. En av mina starkaste ungdomsupplevelser därifrån var vintrarna, när det varit kallt länge, isen låg och det var några grader under noll. Kanske snöade det lätt. Men så ur intet uppstod en varmfront, det började blåsa, vinden vred till sydväst, det knakade i havsisen, snöfallet gick över i lätt regn och det luktade plötsligt tång och sälta istället för torr is.
Väderomslaget, på sommaren kanske när ett styv nordvästlig bris lägger sig mot kvällen och strandskatorna sjunger längs stränderna, är den djupaste händelsen i ögonblicket. Tillfället som uppstår, makrillstimmet som lyfter och går in i viken, vrakgods som blir synligt när vattenståndet sjunker. Rörelsen, omslaget, förändringen, är Bohusläns karaktär.
Inget fastnar, tidvattnet vänder igen och dränker stenstränderna för ett nytt halvt dygn.
Kanske är det också den ständiga förändringen som skapar de skilda livsvillkor som människorna i Bohuslän alltid anpassat sig till. Bohusläns historia är särskilt intressant eftersom den på något vis avrundar seklens bohuslänska utveckling, innan landskapet utvecklades till något helt annat än det varit sedan medeltiden. I det avslutande kapitlet av Stig Boberg kan man läsa; " Bohusläns ekonomiska utveckling sedan medeltiden kan uppvisa en rad perioder av starkt uppsving, som dock inte blivit bestående någon längre tidsrymd. Typiska exempel härpå är sillfiskets och stenindustrins högkonjunkturer med åtföljande krisår. Differentieringen i landskapets näringsliv, arbetskraftens rörlighet och mångsyssleriet har i någon mån eliminerat skadeverkningarna av dessa omkastningar."
Ty det som hände sedan kan man väl säga är allmänt känt. Turismen tog fart. Båtlivet exploderade. Maxi 77 båten från Pelle Pettersson blev det moderna genombrottet i det västsvenska friluftslivet till havs. De raka linjerna, ståhöjden i ruffen och funkis-präglad livsstil förändrade för alltid månaden juli bland de bohuslänska skären. Och i någon mening är det följdriktigt. Den expanderade turismen blev den nya sill- och stenperioden. Med få undantag är det också sommarturismen och delårsboenden som utgör grunden för de samhällen som i Dalsland eller Hälsingsland blivit övergivna och dött ut. 1000 invånare på vintern, 15000 på sommaren och 200 butiker, service och restauranger under den mest behagliga tredjedelen av året. Kanske är det just det oberäkneliga vädret som gör att säsongen aldrig verkar kunna bli längre än sex veckor, hur fin sommaren än är. Det är kanske än så länge också den viktigaste förklaringen till att Bohuslän ännu inte förstörts helt och slitits ned av överexploatering?
Den litterära traditionen i Bohuslän är närmast obefintlig. Per Kalms bohuslänska resa från 1742 är den första skildringen och ett betydande tidsdokument. Men det är egentligen först när det gamla Bohuslän verkar sjunka vid horisonten som de litterära berättelserna vaknar till liv. Av personliga skäl för mig är Karl-Allan Nordbloms bok Väderöarna ett mycket viktigt memento om livsmönster och berättelser som bara finns kvar som skuggor i skymningen. Och den skönlitterära författare som i mina ögon bäst fångat det föränderliga och förrädiska i det bohuslänska landskapet och skärgårdarna är Gunnar D Hansson, som i sina böcker Olunn (om makrillen), Lunnebok (om lunnefåglarna) och Idegransöarna (om idegranens förbryllande förekomst). De böckerna ska jag läsa om till sommaren och jag kommer, som jag brukar göra, förstå att jag ännu inte blivit färdig med dem - inte den gången heller.

onsdag 4 maj 2011

Profeten i Göteborg

Att Göteborgs Stadsteater levererar spännande scenkonst under Anna Takanens konstnärliga ledning verkar det råda en hyfsat samstämmig mening om i stora delar av Sverige. Det blir tydligt om man regelbundet läser teaterkritiken i t.ex. DN eller SvD.
Även i GP finner föreställningarna ibland nåd. Om Fåglarna på Nya Studion i vintras skrev t.ex. Tomas Forser; "Fåglarna är en stor seger i det lilla formatet."
Men något har hänt. I en krönika i gårdagens GP delar Forser ut en magistral uppläxning av Anna Takanen om halvdålig repertoar, kaos, kris och elände. För många av oss andra teaterbesökare kommer denna avräkning som en fullständig överraskning. Sämst av allt är tydligen Takanens regi av Profeten från Västra Götaland, alldeles oavsett vem som spelar profeten. Men det är klart, vem blir profet i sin egen stad?

söndag 1 maj 2011

Överförverkligandet av verkligheten - tillägg till Motturis bok om etnotismen och debatten om arkitektur och kriminalitet.

När jag går tillbaka till ett par ställen i Aleksander Motturis bok om etnotismen tänker jag att han på ett träffande sätt beskrivit processer som upprepar sig gång på gång, t.ex. i just nu pågående debatter om ytterstaden. Nyligen skrev Mark Isitt några artiklar på GPs kultursida om Hammarkullens och Biskopsgårdens arkitektur som med viss rätt fick kritik för att vara högdragna. Tesen att arkitekturen bidrar till ökad kriminalitet lämnar jag till experterna att ta ställning till, men Isitt försökte leda sin tes i bevis som gäst hos verkligheten med samtal med personer som bor där. Det skapar ett mind-set som är svårt att komma åt - det bygger på empiriska, om än tidsmässigt begränsade studier.
Motturi beskriver detta träffande i sin bok, fem år innan Isitts artikelserie.
"Eftersom det är Verkligheten som skildras....., ja Sanningen om hur det är i Förorten, blir.... all kritik av den speciella skildringen, också när den kommer från de människor som har sin hemvist i Verkligheten, ett uttryck för ett intellektuellt tillkortakommande. Denna retoriska strategi, överförverkligandet av verkligheten (min kursivering) , fungerar eftersom gränsdragningarna och associationskedjorna redan är nedlagda i vårt språk."
Motturi utgår här ifrån sin språkfilosofiska forskning om Wittgenstein, som också är referensen till denna begreppsbildning och det tydliggör på ett effektivt vis att det som Derrida skrev, inte finns något utanför språket.
Isitts argumentation bygger på en retorisk figur, överförverkligandet av verkligheten, som är svår att komma åt, eftersom texterna redan från början bemöter de invändningar om bristande verklighetsförankring som är väntade. Då är det sedan lätt att avkräva opponenterna konkreta förslag och ironisera över bristen på alternativ.
Jag undrar hur man ska hitta fram till en verklig dialog kring de här frågorna, som är så viktiga för stadens (städernas) utveckling? Medborgardialoger är numera mycket viktiga i all samhällsutveckling. Ibland lyckas de som ställer frågorna också omvandla de inkomna synpunkterna på ett bra sätt, ibland går det mindre bra. Jag är övertygad om att det systematiska arbete som nu pågår kring internationell workshop och medborgardialog inom Centrala Älvstaden kommer att bygga upp en kunskapsbank som ger avtryck på allvar i visionen om det framtida Göteborg. Då behövs alla tänkbara synpunkter, även de djupt kritiska. Kanske kan också den av Mark Isitt och Anders Beitholtz initierade arkitekturmässan i Göteborg i höst bidra till samhällsdialogen om arkitektur, stadsbyggnad och Göteborgs framtid? Åtminstone om den kan röra sig i verkligheten och inte drabbas av dess överförverkligande.