Exilen - och återvändandet. Lokko och Sebald.

Hinner läsa både DN och SvD till morgonfikat på Brogyllen denna dag innan sista mötet före jul på kontoret. I SvD skrev Anders Lokko en mycket fin skildring av sina år i London och hur det känns att flytta hem till Stockholm igen. Det är en kärleksförklaring till London som det är lätt att förstå och känna igen sig i. Lokko lyfter fram en känsla som är väldigt påtaglig - ruinerna av det brittiska imperiet, hur den stad som tidigare varit världens medelpunkt inte är det längre, inte varit det på länge och alla vet det, men ingen bryr sig.
Och känslan som inte heller världsherraväldet kunde få bort, det medmänskliga intresset för personer i grannskapet som inte dykt upp på puben på någon vecka, den engelska excentriciteten, individualismen.
Lokkos text inspirerar mig att gå tillbaka till Anders Olssons bok Ordens asyl som handlar om författandet i exil och den speciella livskänsla uppstår när man inte längre är hemma. Som Olsson påpekar är exiltillvaron en allt vanligare erfarenhet i dag. Både andelen författare och konstnärer som tvingas lämna sitt land - på Kulturnytt idag berättade man om en iransk konstnär som fått avslag på sin asylansökan i Sverige - och andelen människor som rör på sig i den globala byn ökar. Som Andres Lokko.
Vilket Stockholm kommer han då hem till?
Det är nog individuellt olika.
När jag kom hem till Sverige igen efter fyra år i Tyskland insåg jag att det fanns saker som jag missat helt, luckor som aldrig kan täppas till. Och det är bra så. Jag såg med andra ögon på det jag sett när jag flyttade därifrån. Det var både fina saker och sådant jag inte längre förstod, för mig var exiltillvaron enbart av godo. Det finns vissa fördelar med att inte längre känna sig så väldigt hemma. Både där och här.
Och kanske är det så att hemma till slut är den plats där man har sitt hjärta, kanske är den enda sanna adressen "Exile Drive", alldeles intill "Solitude Boulevard" eller "Desolation Row".
Lokkos text inspirerar mig faktiskt också så mycket att jag över julhelgen nu ska ta mig an en av de stora exil-författarnas samlade verk, det av W G Sebald.
Det är första gången på många år jag läser en tysk författare i svensk översättning, men min tilltro till Ulrika Wallenströms säkra handlag är obegränsad, så det kommer att gå bra.