måndag 26 november 2012

En djefla blick - August Strindberg på Göteborgs konstmuseum

Framför sitt skrivbord i sitt arbetsrum hade Henrik Ibsen en målning av Edvard Munch som föreställde August Strindberg. Längst ned stod det A. Stindberg. Ibsen lär ha sagt att han inte kan skriva en enda rad utan den där galningens blick på sig. Och Strindbergs blick är så drabbande och intensiv att de fotografier, ofta självporträtt, som finns kvar ibland nästan är svåra att uthärda.
En sak jag alltid tyckt varit påfallande är hur uttrycket i blicken också ändrar sig efter hand, som åren går. Den unge Strindberg ser ut som om han ständigt är på väg att gå till attack, på samma gång en grund och i mina ögon både osympatisk och nästan debil blick.
Efter hand, som livet lär honom att både krypa och gå förändras uttrycket och ilskan går över i förstrött intresse, för att mot slutet av hans liv vara en blick så tom på alla aggressioner och istället fylld av vemod, att den berör starkt utan att vara påträngande. De intressantaste bilderna är, enligt min mening, från 1907 och framåt, från promenaderna på Drottninggatan, från tiden han skrev den i mina ögon finaste av alla hans romaner, Ensam.
Strindbergs fotografi har fått förnyad aktualitet. Jag såg en utmärkt utställning på Fotografiska i Stockholm i somras, och nu har turen kommit till Göteborg, med en delvis helt annan, men inte mindre intressant hängning.
Ända sedan jag första gången såg en oljemålning av Strindberg på Bonniers kontor i Stockholm för en så där kanske knappt tjugo år sedan, har jag varit fascinerad av hans måleri. Några bilder ur museets egna samlingar finns med i denna utställning och även de kan karaktäriseras som ett resultat av Strindbergs blick, dock inifrån och ut, med fokus på objektet. I denna utställning hänger direkt in till höger "Blommor på en mur". Den är på något vis representativ för de strindbergska målerimotiven, ljus och färgkaskader in mot ett centrum, där det inte finns någon väg ut, men det det samtidigt inte spelar någon roll. Man vill ändå inte lämna.

måndag 12 november 2012

Lars Noréns Fragmente på Folkteatern

Redan den tyska pluralformen i titeln slog mig - Fragmente. Kanske finns det en koppling till det tyska, romantiska fragmentet? I sitt gedigna verk i ämnet, Skillnadens konst. Sex kapitel om moderna fragment skriver Anders Olsson; "Vad gäller verkbegreppet har Friedrich Schlegel uttryckt förändringens natur i de berömda och ofta citerade orden ur Atenäum-fragmenten från 1798: ´Många av de gamlas verk har blivit fragment. Många av de nyas verk är det redan vid sin tillblivelse.´
I Lars Noréns fall kan vi med all säkerhet hävda att det handlar om fragment redan i sin tillblivelse.
I programmet finns elva fragmentariska punkter, hämtade ur olika källor om barnfattigdom och social och ekonomisk segregation i Göteborg. Ett av dem lyder: "Bland barn till ensamstående föräldrar är barnfattigdomen 28,2 %. Bland barn till sammanboende föräldrar är barnfattigdomen 9,0%" och "I Bergsjön är barn som lever i det som definieras som fattigdom mer än 50%. I Torslanda är siffran 2%."
Båda dessa fragment säger förstås så mycket mer än de par, tre rader de utgör. De är inte skrivna som fragment, utan som delar av en annan, större text.
När jag ser Noréns elektriska pjäs i Sofia Jupithers regi, är det som om de här fragmenten får liv, kliver ut ur Ungdomsstyrelsens och Rädda Barnens rapporter och fortsätter sina liv på scenen.Hur hanterar man en utsaga som att sonen bara har ett par gummiskor och nu kommer vintern, men mamman har inga pengar att köpa ett par vinterskor?
I Fragmente spelas ett antal människoöden upp. De kämpar på, de lever i yttersta armod. De möts, skiljs åt, träffar på varandra i nya situationer, eller också i annan skepnad. De glider isär igen, nästan drömlikt, som i Strindbergs drömspelsteknik. Den i mina ögon drivande dramatiska figuren är Jonas Sjöqvists havererade machoman, som gör sånt som sådana män brukar göra. Slår, försöker ta det han vill ha, men till slut ändå förlorar sig själv. Sjöqvist spelar genialt. hans fragmentariska gestalt är hård och skör, monstruös och ynklig, likgiltig och empatisk. - allt på samma gång.
De här fragmenten läggs invid varandra och skapar en helhet, men det är förstås en trasig helhet som bara överträffas av den sorgliga verklighet man försöker gestalta.

söndag 11 november 2012

Göteborg - världens näst mest prisvärda resmål, enligt Lonely Planet

Hur ska man förstå bilden av Göteborg? Vad är viktigt att lyfta fram, att problematisera? Liknande frågor ställdes i anslutning till mitt förra inlägg om bilden av Göteborg i New York Times, och de är värda att fundera vidare över. Utan större åthävor kanske man ändå kan säga att det också är viktigt att hålla isär hur vi själva ser på Göteborg -vi som bor, verkar eller lever här och hur omvärlden gör det.
I tider av mediernas allt mer sviktande trovärdighet är kanske New York Times en av de sista bastionerna på en hög nivå när det gäller att bevaka världen utifrån god publicistisk sed, seriös granskande journalistik och med en nyhetsvärdering som skiljer sig från lokalblaskornas personfixering, skandaljournalistik och allmänt egocentriska och egna omnipotenta maktaanspråk.
När nu världens mest ansedda reseguide, Lonely Planet, rankar Göteborg som världens näst mest prisvärda resmål måste man kanske ta sig en funderare på hur vi själva värderar staden vi bor i. Visst, en del av de saker man lyfter fram är att Göteborg är ett Skandinavien i tvärsnitt, med närhet till naturen; både skogarna och haven. Men det är inte bara naturen, utan också kulturmiljöerna och stadslivet. Och Mölndals Kvarnbyn. Kvarnbyn finns sedan medeltiden och när Gustaf II Adolf grundlade Göteborg finansierades uppbyggnaden av magistraten (förvaltningen) med skatteintäkterna från de tretton kvarnarna där. Heden sägs, enligt samma källor, vara fortfarande oskiftad utmark till Fässbergs gård.
Så att Kvarnbyn, som bevarats till eftervärlden i ett mycket kulturhistoriskt och intressant skick tack vare kloka fastighetsägare i samarbete med staden, har äntligen fått det internationella erkännande det är värt.
Mölndals stadsmuseum fick det för några år sedan, som mottagare av Europa Nostra-priset som bästa museum. För oss som bott länge i Mölndal är det ett faktum att större delen av Mölndal är mer centralt i Göteborg än större delen av Göteborg. Det är också ett av skälen till att banden är starka. Mölndals andra viktiga attraktion, Gunnebo Slott & Trädgårdar byggdes av dåtidens rikaste man, John Hall den äldre, en handelsman från Göteborg. Den gemensamma tarditionen förvaltas nu bland annat av Röhsska-Gunnebo-Akademien, som även beforskar området. Det står inte i Lonely Planet, men kan vara bra att känna till i alla fall.

måndag 5 november 2012

Bilden av Göteborg i New York Times och Göteborg

På kort tid har det publicerats artiklar i Scanorama och New York Times om Göteborgs attraktionskraft som stad. Man lyfter fram andra saker i Göteborg än det som vanligtvis marknadsförs i turistbroschyrerna och på turistmässor- mer råbarkade sidor, autentiska arbetarfik, Röda sten, Långgatorna, Stigbergstorget - kort sagt miljöer som inte är varken evenemangsstaden eller Liseberg. Igår skrev Agnes Arpi en artikel på GTs kultursida om detta fenomen och för en tid sedan kommenterade Gabriel Byström Scanoramas liknande artikel i en krönika.
Vad båda skribenterna har gemensamt är att de verkar tro att den här typen av skildringar skulle vara någon sorts nederlag för Göteborg, Göteborg & Co och andra som arbetar med att marknadsföra staden.
I själva verket är det förstås tvärtom. Ingen jag känner vill att Göteborg enbart ska vara en stad med evenemang och nöjesparker, inte heller styrelsen för Göteborg & Co eller dess marknads- eller pressavdelning.
Det finns inga städer som hävdar sig i den internationella konkurrensen om t.ex. evenemang och besökare om man bara fokuserar på evenemang och nöjesparker. Tvärtom är det städer som har andra sidor, icke-kommersiella miljöer, ostyrt folkliv, nyskapande konst, musik och andra former av kreativitet som står sig i längden, både för dem som bor där och för dem som eventuellt skulle vilja besöka stan. Detta är allmängods för alla som arbetar med liknande frågor idag.
Det som är konsten är nog snarare att se till att autonomin finns kvar, att det okontrollerade får vara det även i framtiden och inte låter sig enrolleras i den officiella marknadsföringen. Vid närmare eftertanke är det kanske bra att det skapas en motbild i medierna, även om den råkar vara fel.