söndag 31 juli 2011

Aspträdet - av Paul Celan, nytolkning


Aspträdet

Aspträd, dina silvriga löv syns i mörkret
Min mammas hår blev aldrig vitt

Maskros, så grönt är Ukraina
Min blonda mamma kom aldrig hem

Regnmoln, dröjer du vid brunnarna?
Min milda mamma gråter för alla.

Runda stjärna, du knyter en gyllene rosett
Min mammas hjärta blev sårigt av bly.

Ekdörr, vem lyfte dig ur järnen?
Min ömma mamma kan inte komma.


31 juli 2011


Nytolkning av Björn Sandmark

lördag 23 juli 2011

Terror i Norge - Tid för tårar

Den svåraste händelsen i Norge sedan Andra världskriget kallade statsminister Jens Stoltenberg gårdagens terror. Och då måste man komma ihåg att Andra världskrigets betydelse i Norges historia inte kan underskattas. I ett land med en så pass liten befolkning som Norge berörs alla av den här typen av händelser. Jag har citerat Nordahl Grieg förut, men en rad från dikten
17. mai 1940 kommer tillbaka till mig när jag tänker på de familjer som förlorat sina döttrar och söner.

"Vi er så få her i landet,
hver fallen er bror och venn.
Vi har de döde med oss
den dag vi kommer igjen."

Nu kommer en fasansfull tid av sorg, begravningar, försök att förstå det ofattbara. Jag tänker också på de barn och ungdomar som överlevde massakern på Utöya igår. De kommer att behöva hjälp och stöd för att kunna bearbeta det som hänt. Det kommer de förstås att få, men minnena kommer sannolikt alltid att finnas kvar. Jag tänker också på de tappra, som försökte övermanna mördaren, men som dödades kallblodigt när de försökte rädda sina vänner. Så många unga lejonhjärtan som stannat, helt i onödan.
En av de erfarenheter jag gjorde under Backabranden, (jag arbetade då som rektor för Tyska skolan i Göteborg) där 63 ungdomar dog, var att alla man mötte hade någon som varit inblandad, varit där, eller kände någon väl som varit det.
På Utöya hade 560 ungdomar från sannolikt hela Norge samlats för att träffas, ha kul och utveckla sitt politiska intresse för att göra världen bättre. Man kan räkna med att det var barn och ungdomar från Nordkap till Lindesnes. Så det är ingen överdrift av Stoltenberg att kalla det för en nationell katastrof.
Lars Lilled, som var en mycket klok och empatisk samordnare av arbetet med Backabranden, sade en gång att han tänker på den varje dag. Gårdagens terrorhändelser har definitivt förändrat livet för väldigt många människor, inte bara i Norge, men givetvis i första hand där.
Minnena från 1998 kommer tillbaka till mig. De två begravningarna i ösregnet på Kvibergs kyrkogård, minnesstunderna i Backas Folkets hus, möten på kriscentrum. Känslan av att tiden står helt stilla, allt fastnar i en stor svart sorg.
Det är en sorgens tid - en tid för tårar.

onsdag 20 juli 2011

The Medium is is the Massage - Marshall McLuhan 100 år

Om sextiotalets störste mediaprofet, Marshall McLuhan inte hade dött av en stroke på nyårsafton 1980 hade han fyllt 100 år imorgon, den 21 juli. Han citeras ofta i svensk press fortfarande, särskilt frasen Media is the Message, används ofta som en sanning för att legitimera allehanda övergrepp på enskilda i massmedierna och för att upprätthålla myten om den goda journalistiken, som arbetar enbart i demokratins tjänst.
Mot bakgrund av den pågående hearingen i England om News of the Worlds användning av privatdetektiver för att avlyssna brottsoffer och andra utsatta kan man än en gång konstatera att media inte bara är budskapet utan också att media is the money. Det som inte lönar sig skriver man inte om. Det som lönar sig skriver man om.
Det är så det ser ut, vem trodde något annat?
Det roliga med McLuhans bevingade ord var att de härrörde från ett tryckfel i titeln, som ursprungligen skulle vara The Medium is the Massage, skriver Der Spiegel i sitt senaste nummer. Och det kan man ju fundera en stund över. Kanske håller underhållningsvåldet, reality-TV och "berättandet som berör" egentligen en viktigare funktion i att massera trötta människors medvetanden för att de ska stå ut med sina liv? Det är ett perspektiv som känns allt mera sannolikt, och som troligen skulle kunna härledas från McLuhan även det.
För man måste bli imponerad av denne klarsynte framtidsteoretiker. Efter Wikileaks offentliggörande av militärhemligheter, Apples lyckade fälttåg för att göra människan genomskinlig genom att man kan positionsbestämma användarna och Facebook-världens totala exponering av privatlivet finns det inte så många hemligheter kvar.
1970 skrev McLuhan: "Eftersom information kommer att bli världens största industri kommer databankerna att veta mer om människorna än de själva gör. Ju fler databanker som lagrar information om oss, desto mindre existerar vi."
Om man inte vill gripa tillbaka på gamle Descartes, förstås, och nöja sig med att konstatera att man existerar om man tänker. Tala är silver, tiga är guld.

torsdag 14 juli 2011

Stora Teatern som gästspelsscen

Pustervik har sedan 1994 utvecklat en fin gästspelsverksamhet i Göteborg, som är svår att tänka bort i staden. En gästspelsscen utan egen ensemble är spännande på många sätt. Den kan skapa en särskild mötesplats genom sin oförutsägbarhet, sin flexibilitet och sin alldeles speciella dynamik.
De senaste fem åren har Pustervik under Hellen Smitterbergs ledning tagit teatern så långt man kan komma, tror jag. Det ska bli mycket intressant att se hur man lyckas utveckla konceptet på Stora Teatern, när Pustervik flyttar över gästspelsverksamheten dit nästa år.
Med stort intresse läser jag därför Hellen Smitterbergs akademiska uppsats om "Power Stations - Gästspelsscenen i rampljuset", som hon lade fram vid Stockholms Dramatiska Högskola vid vårterminens slut.
Det är en genomlysning av några heta gästspelsscener i Europa, som Mercat de les Flors i Barcelona, The Art Center Campo i Belgien, Kampnagel i Hamburg och Hebbel am Ufer i Berlin.
Stora Teatern bör ha som ambition att skapa en liknande funktion i Sverige, som de här gästspelsscenerna har i respektive land, kan jag tycka.
Särskilt intressant är Mercat de les Flors. Det är ingen slump att den här gästspelsscenen ligger just i Barcelona, som är den största europeiska metropolen vid Medelhavet, med ca 5 miljoner invånare i den utökade regionen. Barcelona var den 12:e mest besökta staden i världen 2010 och är ett av världens ledande turist- och kulturcentra. För alla turiststäder av betydelse har kulturen en framskjuten roll. Allt fler städer konkurrerar om globala evenemang av olika slag, men långt ifrån alla kan konkurrera som kulturstäder. Med Stora Teatern mitt på Avenyen kommer Göteborg att stärka sin roll som en levande kulturstad. I en ny undersökning som genomförts av Svensk Näringsliv placerade sig Göteborg som Sveriges näst mest aktiva kulturstad efter Lund. Inte minst det mycket väl fungerande Stadsbiblioteket med sina höga besökssiffror bidrar till detta.
Men detta visar samtidigt att Göteborg har en potential att bli en ännu bättre kulturstad, och dämed allt mer attraktiv på många andra sätt. Med de pågående förbättringarna på Götaplatsen, med ett ombyggt Stadsbibliotek och utvecklingen av Göteborgs Konstmuseum, samtidigt som Stadsteatern snart har kommit tillbaka till de höjder man nådde på sjuttiotalet kan man verkligen tala om en renässans för Götaplatsen, Symfonikernas framgångar bidrar förstås i hög grad till detta.
Med en dynamisk gästspelsscen med ett mångfacetterat program och diverse sidoaktiviteter för barn och ungdomar och musik, ansluter Stora Teatern till det nya folklivet som uppstått runt Kungstorget, Hotell Avalon, Saluhallen och de många uteserveringarna. Om ett par år kommer området sannolikt att vara "The Hottest Spot in Town" under sommarhalvåret.
Längst ned vid älven ligger Göteborgsoperan, som efter utbyggnad möjligen kan bedriva verksamhet även under sommaren. Då blir det ett råstarkt stråk mellan Götaplatsen och Operan.
Mitt på detta stråk ligger då Stora Teatern. Ett bättre läge fär en gästspelsscen kan man knappast tänka sig. I Barcelona har Mercat de les Flors nyligen firat sitt 25-årsjubileum. Man har utvecklat dansen på senare år och den konstnärlige ledaren, Francesc Casadéus plan för teatern är att man ska arbeta med det nyskapande, den unga scenkonsten, skapa residensmöjligheter för gästande konstnärer och samproduktioner. Självklart arbetar man med ett utvecklat program med föreställningar utifrån en fastlagd spelplan, med ett aktivt publikarbete och ett strukturerat arbete med forskningsanknytning, utgivning av tidskrifter, arkiv för dans och bokutgivning om dans och scenkonst.
Genom att teatern har en tredelad finansiering som är kommunal, regional och nationell skapas förstås också ekonomiska förutsättningar för en omfattande kringverksamhet.
Om Stora Teatern lyckas utveckla nya koncept, kanske i linje med Mercat de les Flors, borde det vara möjligt att hitta likande möjligheter till stärkt finansiering. Vi får väl se vad som blir möjligt att göra.
Det unika med Stora Teaterns lokaler idag är att det finns en blackbox som vänder sig västerut mot Kungsparken, som är ungefär lika stor som dagens Pustervikscen. För större föreställningar kan man öppna stora salongen och spela åt andra hållet för upp till 650 personer. Detta är en ökad flexibilitet när det gäller scenen som är avsevärd och som gör det möjligt att ta emot helt andra gästspel än vad man kan idag.
Därför tror jag att vi idag ännu inte insett vidden av vad en stark gästspelsscen på Stora Teatern kan betyda för Göteborgs kulturliv. Jag tror att det egentligen bara är fantasin, eller möjligen bristen på fantasi, som sätter gränserna för vad som är möjligt att göra. Kulturen är stadens själ, som Annelie Hulthén brukar säga. Fantasin, å sin sida, är kulturens och konstens viktigaste drivkraft.

lördag 2 juli 2011

Nya Paletten inger hopp!

I dagarna utkom Sveriges äldsta renodlade konsttidskrift Paletten med ett nytt nummer (2 2011) och nya redaktörer - trojkan Milou Allerholm, Sinziana Ravini och Fredrik Svensk. Samtliga redaktörer är verksamma som konstkritiker i nationella tidningar och tillhör därmed en tapper men krympande skara. Om konstkritiken för en tynande tillvaro i dagspressen finns fortfarande möjligheten att fördjupa den och föra en helt annan typ av samtal om konstens innehåll, värde, funktion och eventuella autonomi inom ramen för tidskrifter.
Särskilt den sista av dessa frågor verkar sysselsätta redaktionen ganska mycket för närvarande. Förra årets debatt kring framtiden för Göteborgs Konsthall avtäckte en helt ny offentlighet i Konst-Göteborg. Under våren har olika omorganisationsförslag inom ramen för Konstnärliga Fakulteten vid GU diskuterats livligt. Det har funnits en oro för att Valands autonomi är hotad. Vad jag förstår har den oron nu minskat, efter förändringar i förslagen.
Men detta är kanske mer symbolfrågor om konstens rum i staden, snarare än en diskurs om estetik kontra sociologi, estetisk teori contra konstnärlig praktik och estetisk signifikans contra ekonomisk relevans.
I Paletten kan den intresserade finna mycket läsvärda texter om samtliga dessa diskurser. De känns närmast sensationellt bra.
I sin essä "Autonomi i neoliberalismens tidsålder" skriver Sinziana Ravini att hon får svindel av friheten. Att neoliberalismen äter allt motstånd och snabbt inkorporerar de subversiva krafter som förr utmanade systemet. Hon nämner företag/varumärken som Nike, Benetton och Red Bull, vilka kapitaliserar konstnärliga verk och projekt innan de ens funnit sin slutliga form. Samtidigt pågår parallella processer där yttrandefriheten inskränks av politiska skäl, antingen av repressiva stater eller p g a terroristhot, vilket Ravini konstaterar, leder till att den estetiska diskursen istället blir en etisk diskurs där det estetiska värdet har ersatts med verkets eller konstnärens nyhetsvärde.
Detta kontrasterar hon mot Adornos estetiska teori, där Adorno hävdar att "Konstens funktion är att inte ha en funktion", vilket i sig är ett problem av hegelianskt dialektisk karaktär. Just genom att konsten tillskrivs ett syfte, som visserligen är att inte ha ett syfte, skapas just en sådan förutsättning som konstens syfte är att INTE ha. Med andra ord, den hegelianska ormen biter sig själv i svansen, det finns ingenting utanför systemet, eftersom systemet alltid hinner upp den som ger sig av därifrån.
Längre bak i häftet inleder Sven-Olof Wallenstein en serie krönikor om estetikens grundtexter, denna gång om Alexander Gottlieb Baumgarten som levde under första halvan av 1700-talet, och var, enligt Wallenstein, den som konstituerade det moderna begreppet estetik, en förelöpare till Immanuel Kant, som de facto kommit att bli en av hörnstenarna i det eurocentriska tänkandet kring konst, kritik och estetiska värdegrunder.
Utanför denna tradition har Sarat Maharaj verkat. Marharaj är aktuell som curator för Göteborgs Internationella Konstbiennal, som öppnar 10 september. Maharaj föddes i en indisk familj i Sydafrika där han studerade, flyttade till Storbritanien och fortsatte sin akademiska karriär där. Idag är han professor vid Konsthögskolan i Malmö, som tillhör Lunds universitet.
När jag träffade Sarat Maharaj var det som slog mig först, bortom hans ytterst sympatiska person, den extremt subtila engelska han talar. Det finns inget utanför språket, skriver Jacques Derrida. För varje år som går blir jag allt mer övertygad om att han har rätt. Därför blir det för mig en mycket spännande, men problematisk läsning att följa det spränglärda samtalet mellan Fredrik Svensk och Sarat Maharaj. Det rör sig i stora stycken om hur den utomeuropeiska konsten förhåller sig till den eurocentriska bildningstraditionen. Det är ingen slump att Fredrik Svensk tar spjärn just mot den tidigare nämnde Baumgarten.
Även om det självfallet är så att utomeuropeisk konst har funnits tusen år innan Europa växt fram ur sumpmarker och storskogar frågar jag mig om Sarat Maharaj verkligen kan tala från en outsider-position? Hela det brittiska imperiet byggde på ett kulturellt top-down management. Man skapade RP, Recieved Pronunciation, som gjorde det möjligt för vilken undersåte som helst i "the commonwealth" att bli en del av den språkliga eliten. RP, till skillnad från den mera kända Oxford-engelskan, är den sanna klassmarkören i den engelskspråkiga världen.
Det finns ingenting utanför språket, inte heller för Sarat Maharaj.
Däremot anser han att konsten ska vara ett scenario för det okända, utan ett transcendental mål eller utopi i vanlig mening. Det är en ambition som av alla försök i detta utomordentligt läsvärda nummer av Paletten ändå kanske kommer närmast ett sätt att definiera vad konstnärlig autonomi skulle kunna vara. Genom att lansera det okända som överordnad kategori skapar Maharaj en osäkerhet som i bästa dialektisk anda BÅDE tillåter en position utanför systemet som i traditionell mening är autonom, men samtidigt skapar ett möjligt rum innaför systemet som kan härbergera estetiska frågeställningar, sociala komplikationer och politisk-ekonomiska maktspel. Det är kanske, som Maharaj gör, genom att ersätta "antingen-eller" med "både-och" som den binära oppositionen mellan autonomi och inordning i systemet möjligen kan upphävas.
Till en ny nivå.