tisdag 31 december 2013

Årsskiftet 2013-2014

2013 har varit ett händelserikt år ur de flesta perspektiv.
Den kvardröjande känslan är på ett vis ganska schizofren. Varje dag har mina medarbetare och jag nya spännande projekt att arbeta med; Stadsbibliotekets ombyggnad är nu inne i sin slutfas och det återöppnar den 23 april på Världsboksdagen, förstudie för eventuell ny konsthall i Artilleristallarna pågår, vi har haft uppstartsmöte för förstudie av ombyggnad av Göteborgs konstmuseum, förberedelser till förstudien om ombyggnad av Sjöfartsmuseet/Akvariet är i full gång, en förstudie om Varvs- och Industrihistoriskt Centrum presenterades i december för kulturnämnden, Röhsska har fått en ny chef, Tom Heqvist, som omstrukturerar verksamheten och där vi även åtgärdar brister i fastigheten, Göteborgs stadsmuseum har fortfarande någon vecka kvar på en av sina största och mest aktuella utställningar någonsin, "Vi är romer" som nu ska ut på turne i landet, Stora Teatern går för oftast fulla hus och börjar hitta sin form, likväl som Ungdomens kulturhus, Frilagret i Lagerhuset.
Alla dessa projekt är en del i kulturnämndens beslutade plan inför 400-årsjubileet och gör det mycket spännande att gå till jobbet varje dag.
På liknande sätt är det i staden i övrigt. Förberedelserna för 400-årsjubileet pågår, projekteringen av Västlänken och utvecklingen av Älvstaden är i full gång. Det händer massor varje dag, varje vecka året om.
John Sturesson, omvärldsanalytiker på "Price, Waterhouse, Coopers" sade för ett par veckor sedan på ett möte att det måste vara väldigt spännande att jobba i en stad där det händer så mycket, där alla är med och bygger staden på nytt. Det är det. Men så var det även det där schizofrena.
"When a finger points to the moon, only a fool looks at the finger"
Istället för att bejaka utvecklingen och de goda förändringarna finns det i den offentliga debatten i stan ett gigantiskt Jante-komplex som gång på gång leder till att man istället för att blicka mot månen och tänka på visionerna envist fokuserar på fingret (och om det eventuellt rört om i någon syltburk).
Detta leder till att fokus i debatten hamnar på att riva upp redan demokratiskt fattade beslut (trängselskatten), relansera idéer om tillräckligt utredda förslag till andra stationslägen förVästlänken, (Gårda) INTE utveckla universitetet och bygga  Campus Näckrosen,  eventuella uppsåtliga eller ouppsåtliga kvittoslarv och katastrofal mediahantering i den offentliga förvaltningen.
 Man kan lite desillusionerat konstatera att alla, ALLA, nya utvecklingsprojekt i Göteborg de senaste åren har skjutits i småbitar av diverse aktörer med andra agendor.
Kanske är det så att detta är den göteborgska varianten på en livaktig samhällsdebatt och att det är bra så.
Men man får hålla tummarna för att ansvariga på olika nivåer inte låter sig nedslås, utan tror på vad de gör och att man gör det för att Göteborg ska bli en ännu bättre stad att leva och verka i.
För kulturförvaltningens del är den första större händelse av detta slag just invigningen av nya Stadsbiblioteket den 23 april!
Ser fram emot det, hoppas vi ses där!

torsdag 19 december 2013

Willy Brandt - mannen som kom ut från kylan

I dagens Expressen skriver Svante Weyler mycket fint om en av Tysklands viktigaste politiker under 1900-talet - Willy Brandt - som igår hade blivit hundra år.
Willy Brandts betydelse för Tysklands trovärdighet som ett framväxande demokratiskt land under andra halvan av nittonhundratalet kan knappast överdrivas. Det är framför allt två saker som jag tänkt mycket på genom åren. Dels det berömda knäfallet i Warszawa den 7 december 1970, dels öppningen av Berlinmuren nitton år senare.
Marion Dönhoff (chefredaktör för Die Zeit) berättade en gång för mig att hon, som representant för den gamla godsägarklassen i Ostpreussen, skulle följa med på denna resa till Polen för att underteckna Warszawa-fördraget, ett led i den politik som kallades för`"Ostpolitik". Hon kom från en familj som funnits i Ostpreussen sedan 1200-talet och som hade flytt därifrån till häst när Röda armén bröt igenom de tyska ställningarna i Ostpreussen den 13 januari 1945.
Fram till den tyska återföreningen 1990 var Västtyskland (som grundades 1949) ockupationszon för de tre västmakterna och Tyskland hade å sin sida inte erkänt östgränsen mot Polen, den sk Oder-Neisse-linjen (De båda floder som idag utgör gräns mellan de båda länderna.)
Än idag finns Bund der Vertriebenen, ättlingar till de femton miljoner tyskar som fördrevs från områden,  vilka idag huvudsakligen ligger i Polen och Ryssland. Willy Brandt ansåg att en fd godsägare som Marion Dönhoff var en viktig symbol för försoningen, för att kunna gå vidare. Hon gav sitt skriftliga medgivade till att erkänna de nya gränserna, men kunde dock till slut inte förmå sig att resa med Willy Brandt till Warszawa.
Där gjorde Brandt det fullständigt oväntade och under en minnesceremoni vid monumentet för det judiska ghettot föll han på knä. Ingen kände till att han skulle göra det. Han själv hävdade att det inte alls var planerat, utan stundens ingivelse och har man sett filmsekvensen är det inte svårt att tro honom.
Mitt andra minne är från Berlinmurens fall den nionde november 1989 (På dagen 51 år efter Kristallnatten, när förföljelserna av judar tog fart på allvar i Tyskland). Jag bodde i Tyskland på den tiden och vi körde från Bayern till Essen i Ruhrområdet men kom fram ganska sent på kvällen. När vi anlände till mina dåvarande svärföräldrar kom svärfar inte och mötte oss som han brukade, utan satt kvar framför TV:n djupt rörd. Vi gick in och fångades med jackorna på av den dramatik som utspelade sig i rutan. Willy Brandt talade till en jublande folkmassa vid Muren. Han var borgmästare i Berlin när muren byggdes och regissören av Ostpolitik, därför var det naturligt att det var han som höll talet. Tätt bakom honom med sammanbitna miner stod förbundskanslern Helmut Kohl och presidenten Richard von Wizäcker, som för övrigt själv tjänstgjort i det legendariska infanteriregimente nr 9 från Potsdam och deltog i anfallet mot Polen som ung löjtnant i september 1939.
Brandts klassiska ord "Nu växer det ihop som hör ihop" lämnade ingen oberörd. Och jag tänker att det nog var det allra starkaste historiska ögonblick jag varit med om i min livstid.

tisdag 17 december 2013

Volvos värde varar

Under den årliga genomgången av Volvo-bolagens verksamhet igår kväll ute i Volvo-hallen presenterade en påtagligt nöjd Håkan Samuellson, vd för Volvo Cars, arbetet med presentationen av det nya miljökonceptet, de nya modellkonceptet för lansering nästa år och den nygamla orienteringen mot traditionella värden som Volvo stått för i alla år - säkerhet och miljö.
Etableringen av tre nya fabriker i Kina syftar till att stärka den kinesiska marknaden som gått upp kraftigt under året, berättade han. Och det ser faktiskt ut som om det nu äger rum en nyorientering mot Göteborg för att stärka Volvos svenska profil och för att staden ska vara en samarbetspartner för att utveckla nya koncept i arbetet med att bli en miljöstad.
Liknande tongångar kom från Olof Persson på Volvo AB, som pekade på det angelägna arbete man gör inom utbildningssektorn för att intressera unga människor för fordonsbranschen och för att utveckla framtida transportlösningar med bl a en elbusslinje från Chalmers till Lindholmen.
Ute på Arendal finns Volvomuseet, som är en spännande upplevelse för den fordons- och historieintresserade. På många sätt är det oväntat lätt att avläsa 1900-talets historia i blänket från olika personbils- och buss- chassin. Volvos första prototyp, den sk Jakob, finns dock bara till låns på Volvo-museet ibland och ingår till vardags i samlingarna på Göteborgs stadsmuseum.

söndag 8 december 2013

Håkan Hellström och Göteborgs själ

Kanske är det Håkan Hellströms märkliga personlighet, när den samtidigt utstrålar Mick Jagger, Bob Dylan och kultserien Tårtan (som byggde på en idé av serietecknaren Jan Lööf), som är kärnan.
Det utgör för mig den alldeles unika legeringen av svärtad lycka, ömsint, sargad kärlek och drömmen om en dröm utan slut, tänker jag när hela Scandinavium kokar och vibrerar av oförlöst och förlöst längtan.
"Allt jag skriver är sant", säger Hellström, och vänder tillbaka från brons yttersta spets mitt i det böljande folkhavet. Och fortsätter  "Det har bara inte hänt ännu".
GPs recensent Daniel Claesson skriver om "balladernas kväll" och det kanske är sant. Om man gillar hålligånget och rock´n roll är det möjligen ett problem. För min del drabbades jag istället av det, ska vi säga, svårmod, som Hellström utstrålade och kommenterade hela denna kväll. Han öppnade inte munnen en enda gång utan att problematisera livsfrågorna.
"Nu står jag på en sorts topp", sade han. "Filmen, nya skivan, den här turnén, ett sprängfyllt Scandinavium. men då är dalgången nära."
Nästan österländsk visdom, yin och yang - att i framgångens stund fokusera på smärtan och sorgen för att inte bli övermodig. På samma sätt som man i Dödsskuggans dal aldrig får förlora den sista strimman av ljus ur sikte.
Det är kanske också därför som en av höjdpunkterna, kanske den absoluta höjdpunkten, infaller under "Känn ingen sorg" och publiken närmast extatiskt dansar och sjunger med på golvet, medan bilderna i taket växlar mellan solnegång bortom Älvsborgsbron och spårvagnar i Hängmattan.
Det spelar ingen roll hur mycket man dissar Göteborg, Göteborgsandan, människorna som lever och verkar här. De skärvor av verkligheten som oftast förvrängda sipprar fram i medierna har inget med allt detta att göra.
Det finns något annat, en urkraft med lika delar ilska, passion och egensinnighet som växer i sin egen takt under den oborstade, osofistikerade ytan, under den stöddiga tykenheten, det provinsiella egocentriska självhatet och lillebrorsmentaliteten, det slugger-aktiga tjötandet i butiks- och nattklubbsköer.
Göteborg har alltid haft en stark underground som ibland vänt sig bort och ibland vänt sig till stan.
Idag kommer kraften från ett annat håll, ett mindre välkammat och småborgerligt, men likväl med samma energi och internationella impulser som i snart fyrahundra år präglat stan.
Allt händer här först, även den värsta skiten. Så är det bara. Problemet är att man på annat håll inte ens insett att något hänt. Men det är väl i första hand ett problem för andra.
"Livet är det som händer medan vi håller på med annat", som John Lennon sade. När jag skriver det här sitter jag och tittar ut över snöslasket i Gatenhielmska parken, ser den väntande sjömanshustrun vänd mot väster och tänker att Café Kultur är en sådan där göteborgsk frizon som närmast kan förlänas ett idéernas porto franco-status. Kan just nu på rak arm inte komma på någon annan plats jag hellre skulle vilja vara på.
Tack Håkan, för påminnelsen, om allt!


lördag 7 december 2013

Vad är Humörfyren?

I GP igår kunde man läsa  i en intervju med mig att Humörfyren har lagts på is och att den inte kommer att tändas innan jul. När jag läser det som står i tidningen inser jag att jag tydligen har uttryckt mig väldigt otydligt de två eller tre gånger Johanna Hagström intervjuat mig om saken, så jag vill gärna ge min bild av detta.
För ett par år sedan ledde Ana Betancour, professor i konst på Chalmers Arkitektur, ett projekt som kom till i samverkan med kulturförvaltningen och stadsledningskontoret med namnet DiverCity. Projektet handlade om konst och hållbar utveckling och efter en kort tid gick det in i visionsarbetet för Centrala Älvstaden. En publikation med dess resultat kommer troligtvis att bli klar under våren.
Under projektets gång redogjorde Ana Betancour för ett konstnärsdrivet projekt i Hackney i London som hette "Kvarnen". Det gick ut på att man odlade biodynamiskt på ytor som var under omvandling, malde säd i en tillfällig kvarn, bakade bröd och sålde brödet i närliggande butiker. Det var även ett pedagogiskt projekt som involverade barn och ungdomar.
I samband med det projektet diskuterade vi att göra något liknande i Göteborg. Jag fick då idén att man kanske skulle bygga någon sorts fyr vid älven som var kopplad till vattenståndet. När vattenståndet var normalt skulle det lysa grönt, när vattnet i älven steg över det normala skulle det lysa rött. Det var ingen humörfyr, utan en vattenståndsmätare i form av en sorts fyr; eftersom fyren är en bra göteborgsk symbol (inte bara i GPs recensioner). Det var helt kopplat till tanken om hållbar utveckling och lokaliseringen jag tänkte på var någonstans i Frihamnsområdet.
Det hände dock ingenting med detta projekt förrän jag i ett annat sammanhang stötte på olika personer, bl.a. från Interactive Institute i Kuggen på Lindholmen. Under de samtalen kom tanken på en Humörfyr upp, även med hänvisning till liknande projekt i Stockholm på Hötorget och Teleplan. Där hade man jobbat med appar som laddades ned till telefoner med vilka besökare kunde ange sitt humör och möjligen andra saker. Det tyska telebolaget 02 hade liknande möjligheter på sin webb där man kan visa hur större tyska städer mår osv. Parallellt tog jag med tankarna till 2021-rådet, och vi lade till dem till de ytterligare ca 2000 idéerna som kommit fram i dialogen kring 400-firandet.
Älvstranden Utvecklings AB, som sitter med i 2021-rådet, nappade på tanken att skapa en interaktiv händelse någonstans längs älvstränderna och lanserade istället idén att fråga Göteborg Energi om de kan tänka sig att upplåta den högsta skorstenen vid energiverket i Rosenlund.
Vid det här laget hade vi övergivit tankarna på just en Humörfyr, utan talade mer om en sorts dialogfyr som kan kommunicera alla möjliga saker. Skorstenen och eventuellt det stora glasfönstret på energiverkets västra sida såväl som fasaden på östsidan skulla kanske kunna användas för konstnärliga installationer, opinionsundersökningar av olika slag, humörrelaterade frågor, volymmätningar av applåderna vid Göteborgsoperan, signaler när ett nytt barn föds i Göteborg m.m.
Innan sommaren tog vi kontakt med Göteborg Energi som lovade att pröva saken och återkomma med ett förslag till samarbetsavtal inom ramen för 2021-arbetet.
Att installera en sådan anläggning som ska hålla några år är dock inget som görs i en handvändning. Det finns tillståndsfrågor både vad gäller sjöfart och flygtrafik som måste utredas. Vi har haft en avstämning med Göteborg Energi och vad jag förstår pågår arbetet med ett avtalsförslag. När det är klart får vi se vad som är möjligt att göra.
I gårdagens artikel kunde det se ut som om projektet lagts på is, vilket inte alls stämmer. Det stämmer inte heller att skorstenen inte kommer att lysa innan jul. Göteborg & Co, som dels har projektet som utvecklingsprojekt inom 2021-arbetet, men också driver Julstaden tände igår en annan installation i skorstenens topp, för att man ska kunna få en försmak av hur det kan se ut.
 Rosenlundsskorstenen är särskilt lämpad påpekade Älvstranden, eftersom den syns från större delen av centrala stan,men också ifrån större delen av södra Hisingen. Därför skulle den kunna bli en angelägenhet för en stor del av göteborgarna.

onsdag 27 november 2013

Campus Näckrosen - Göteborgs Universitet firar Göteborg 400 år

Igår presenterade Göteborgs Universitet sina planer på att samla sin konstnärliga fakultet tillsammans med den humanistiska fakulteten i ett Campus uppe vid Näckrosdammen.
Ur mitt perspektiv är detta en värdefull satsning för att fullfölja intentionerna för stadens utveckling från trehundraårsjubileet, vilket firades ett par år för sent, 1923.
Då var ambitionen att knyta ihop Korsvägen med Götaplatsen som ett naturligt stråk för människor att röra sig i staden i denna tänkta linje. När nu en planerad uppgång för den kommande Västlänken troligtvis blir i området, sannolikt närmast Artisten (där konstnärliga fakulteten redan finns med Högskolan för Scen och Musik) kommer de hundra år fördröjda planerna att äntligen kunna bli verklighet.
Möjligen måste nuvarande Hovrätten från 1948 ersättas med ett nytt Universitetsbibliotek och det kan man förstås ha synpunkter på, men i detta fall måste man nog se till helheten i projektet
Stadsarkitekt Björn Siesjö visade under presskonferensen på hur ett ur stadens perspektiv samlat grepp på frågan kan se ut. Det är detta helhetsperspektiv vi så väl behöver för att lättare kunna visa att det är samhällsnyttan som står i första rummet och inte enskilda aktörers intressen. Stadsutvecklingen går onekligen framåt i Göteborg.
När universitetets rektor Pam Fredman kommenterar saken är det också ur ett större samhällsperspektiv och inte utifrån universitetets specifika behov:
-Med det här initiativet lyfter vi fram betydelsen av humaniora och konst i samhället. Det är också en möjlighet att stärka Göteborg som kultur- och kunskapsstad, vilket kan bidra till att utveckla attraktionskraften för såväl universitet som för Göteborg.
Professor Ove Sernhede pekade nyligen i en artikel på GPs kultursida på att en koncentration av de konstnärliga utbildningarna i centrum är ett misstag ur integrationssynvinkel och förepråkar istället en lokalisering till ytterstaden. Det finns många aspekter av detta som är värda att diskutera och ta på allvar. Etablerandet av Södertörns högskola i Flemmingsberg är ett exempel på en utlokalisering. Ett mycket lyckat exempel på det motsatta är Malmö högskolas etablering i absolut toppläge i centrala Malmö. Där är andelen studerande med utländsk bakgrund över 30 % berättade konstnärliga fakultetens dekan Ingrid Elam, som inte trodde att en utlokalisering skulle påverka integrationsfrågan i någon nämnvärd riktning.
Det tror inte jag heller. Strategin att skapa ett City-universitet i Göteborg har gjort staden till den mest populära studentstaden i landet och kommit att påverka stadsbilden på ett mycket märkbart sätt. Att förstärka en sorts motsättning mellan centrum och periferi är ur mitt perspektiv ingen framkomlig väg att bryta segregationen. Ju starkare centrum, desto starkare attraktionskraft. Jag tror att det är ett minst lika gott incitament för att öka motivationen för ungdomar från hela staden och hela landet att söka sig till studier i Göteborg.

onsdag 20 november 2013

Das Ungeheuer av Terézia Mora - en förnyare av romanen?

Ibland kan man sträckläsa böcker. Och ibland sträckläsa ännu mer.
Förra veckans läsning av Terézia Moras roman Das Ungeheuer (Vidundret) som belönats med Tyska bokpriset 2013, lämnar fortfarande ett visst tomrum. Berättelsen om Darius Kopp och hans avlidna ungerska hustru Flora följs åt av en översättning av Floras texter på väg mot avgrunden.
På nedersidan av boksiorna.
Att fläta två texter in i varandra på det sättet har gjorts förut. Min hittills starkaste läsupplevelse av det slaget var Jaqcues Derridas enigmatiska bok Glas där filosofen låter en spalt om Jean Genet tvinna sig runt hans egen analys av Hegels  största verk Andens fenomenologi.
I den försöker Derrida leda i bevis att det finns en skillnad som ligger bortom Hegels stora dialektiska tankesystem, vilket dock inte lyckas. Men det är fascinerande läsning. Vill minnas att det tog ett år att läsa boken och försöka förstå det och jag vet ännu inte om det gick.
Jag minns också regnet mot fönsterrutorna, det grå havet längre bort och vinternattens ankomst när det gick mot december, Som nu. Terézia Mora närmar sig evigheten på ett annat vis. Och det måste vara hennes slutgiltiga genombrott som betydande samtida tysk språkig författare. Hon bor i Berlin sedan 1990. Var annars?

onsdag 6 november 2013

Mig äger ingen - har Du sett boken?

För mig fanns det en nyckelscen i filmen Mig äger ingen, som anges vara "fritt baserad" på boken med samma namn av Åsa Linderborg. Det var de gånger när Lisa, underbart spelad av Ping Mon Wallén (som 8-åring) och Saga Samuelsson (som 11-åring) satte sig på pakethållaren bakom pappan Hasse, en sedvanligt machobrutal (denna gång godhjärtad) Mikael Persbrandt.
Mycket i denna av Kjell-Åke Andersson välregisserade eländesskildring sätter ljuset på att det även under eländet kan finnas både kärlek, ömhet och ömsesidig förståelse. Just denna framställning balanserar möjligen här på sentimentalitetens rand, och för det mesta ändå ganska väl.
Men så var det där med pakethållaren, som gjorde att mina minnen av samma sak fick fritt spelrum.
Det är nästan svårt att tänka sig idag - när de flesta har både hjälm och barnstol på sina cyklar, att man balanserade iväg så där, utför backar och uppför backar, utan att få in foten i ekrarna.
Men det var inte heller cykelsäkerheten som i första hand fångade mig - utan förstås närheten och tilliten. Om Du sitter som jag säger och håller Dig fast ordentligt så kommer inget att hända.
Det var en värld där tryggheten var total och känslan av morgonluften mot kinderna när vi rullade utför Galärbacken i Fjällbacka för att komma bort till hamnen och ta båten ut på sjön kan jag när som helst aktivera. I Lisas fall blev båten kvar på land innan den såldes och pengarna söps upp. Själv lärde jag mig både sjövett och att arbeta i den där öppna träsnipan.
Vissa minnen är som små¨bubblor i medvetandet som dyker upp när man minst väntar det. Den bubblan var mitt starkaste intryck från gårdagens premiärvisning.

tisdag 8 oktober 2013

Lagerhuset, Litteraturhuset och Litteraturhusets litterära scen

Förra veckan invigdes den litterära scenen i Litteraturhuset Lagerhuset. Tyvärr hade jag ingen möjlighet att medverka, men ser fram emot den kommande hösten. På många sätt känns det som om en lång resa nu tagit slut och en annan börjat.
För egen del går den här historien tillbaka till mitten av nittiotalet, när jag satt i redaktionsråd och styrelsen för tidskriften Ord & Bild. Redaktionen låg på Vallgatan, men förslaget kom upp att flytta till Lagerhuset på Heurlins plats. Det blev ett par år på Karl-Johansgatan först, men sedan landade man där.
Redan då fanns det planer hos Higab att möjligen skapa ett hus för kultur och kanske med särskild inriktning mot litteratur. En annan viktig person i sammanhanget var förläggaren Kerstin Aronsson, som drev frågan med stöd av Christina Hjorth som då var chef för kulturförvaltningen.
Sedan dess har huset fyllts med allt fler litterära verksamheter; ett stort antal små förlag, tidskrifter som Ord & Bild, Glänta och Paletten finns där, kulturverkstäderna, Nätverkstan, projektledarutbildningen Kulturverkstan och en rad andra kreativa individer och näringar, såsom arkitekter, fotografer och andra liknande verksamheter.
Jag lämnade Ord & Bild i början av 2000-talet och satte knappt min fot i Lagerhuset förrän runt 2008 när vi började leta efter nya lokaler för den då utdömda Pusterviksteatern på Järntorgsgatan. Dåvarande kulturnämnden såg möjligheten att flytta Pustervik till Lagerhuset och en flytt förbereddes. Efterhand ändrades dock detaljplanen för området och den nödvändiga tillbyggnaden av ett nytt scenrum omöjliggjordes.
Ungefär samtidigt blev Stora Teatern helt oväntat  ledig (tidigare hyresgästen hade ett kontrakt på fyrtio år) och kulturnämnden beslutade att flytta över Pusterviks gästspelsverksamhet dit istället, eftersom det redan fanns en stor scen och möjligheten att skapa en blackbox för mindre uppsättningar.
Stora Teatern drivs nu i kulturnämndens regi sedan 2012 och uppbyggnadsfasen har hittills gått mycket snabbare än jag vågat hoppas. Men man måste kanske ändå räkna med tre år innan verksamheten går för fullt med olika inriktningar året om.
Ungefär samtidigt som planerna med Stora Teatern lanserades fick kulturnämnden i tilläggsbudgeten 2010 oväntat uppdraget att skapa ett Ungdomens kulturhus. Frågan hade diskuterats sedan Backabranden 1998 och inte funnit någon slutgiltig lösning trots flera mycket fina ungdomssatsningar i stadsdelarna. Fri konst och kultur vid kulturförvaltningen genomförde dialoger med ungdomsgrupper man hade kontakt med och från alla håll pekade man in mot Järntorget och Lagerhuset. Kulturnämnden beslutade att satsa på att etablera det nya centrala kulturhuset i Lagerhuset och sedan något år tillbaka är verksamheten i full gång. Det har visat sig vara en tillgång i huset på många sätt och Frilagret, som verksamheten nu heter, styrs av ungdomar med stöd av kulturförvaltningens personal.
För ett par år sedan publicerade en grupp författare en debattartikel i GT som pekade på att staden och regionen borde satsa mer på litteraturen i staden. Kulturnämnden tog uppmaningen på allvar och gav bl a Ingrid Elam i uppdrag att utreda ett ev litteraturhus i Göteborg. Hon lade fram tre olika förslag och kulturnämnden valde att gå på det som innebar att skapa en litterär scen i Lagerhuset.
Under den korta tid Pustervik bedrev verksamhet i Lagerhuset och efter att Frilagret kom igång var det första gången i husets historia som det funnits kontinuerligt öppna scener för olika typer av kulturella program, med undantag för några serier med författarkvällar i början av Förlagshusets verksamhet.
När nu en öppen litterär scen etablerats finns det goda möjligheter att skapa något helt nytt i Göteborg, en scen som drivs av olika aktörer med litteraturen i centrum.
Och inte minst har Lagerhuset nu en levande bottenvåning med Frilagret, den litterära scenen, en bra restaurang och ett fräckt nystartat café i Frilagrets medregi.
Så numera kan man bara slinka förbi och ta en öl eller en fika. Eller diskutera William Blake.
Känns hoppfullt!

söndag 29 september 2013

Bokmässan över - Maj-Lis i London

Nästa år firar Bokmässan 30-årsjubileum (30). Jag har kanske inte varit där varje år, men ändå ganska många gånger, med de mest skiftande uppgifter. Två av de roligaste åren var kanske runt 2005, när Bokmässan genomförde ett pilotprojekt med gymnasieskolorna i Mölndal, som jag då var utbildningschef för.
Man förlängde helt enkelt mässan med en dag (onsdagen innan) och lade upp ett program för enbart ungdomar. Det blev väldigt lyckat och uppskattades mycket av eleverna. Man fortsatte inte projektet då det var väldigt arbetskrävande och svårt att få lönsamt. Men med dagens diskussioner om vikten av att få unga att läsa kanske man skulle kunna återuppväcka tankarna och söka medfinansiering från de oroades sida?
Än så länge finns ingen liknande manifestation för boken i landet och det lär väl knappast uppstå något liknande heller inom överskådligt tid. Det allra största är förstås den litteratur som presenteras och det är inte bara storsäljarna från de storsäljande förlagen. Man vet aldrig vad man hittar.
Starx innan mässan föll dock en liten oansenlig bok i mina händer. Den heter Maj-Lis i London och har, vad jag kan se, givits ut på eget förlag. Maj-Lis är fotografen Maj-Lis Andersen, som man även kan läsa mer om på hennes hemsida www.maryspictures.net.
Boken är en sorts självbiografisk, poetisk foto-essä som handlar om ett annat London och England än det man tänker på när man hör namnen. Jag förstår av texten att författaren har bott långa perioder i London och gjort staden till sin på det smärtsamma sätt som man bara kan göra när man bor där, inte vill något annat, men ändå inte kan göra den till sin på riktigt. För att det inte går.
" Vi bodde på landsbygden i Essex, där jag stod och kopierade bilder i skjulet i Bills trädgård. Bill var medlem i den lokala fotoklubben. Vi bodde i Chislehurst söder om London och vi bodde i Notting Hill. Vi flyttade ut. Madonna flyttade in."
Hela texten och bilderna är en sorts vildsint och samtidigt tillbakalutad glidning i marginalen, som just därför öppnar perspektiven in mot centrum. I staden och berättelsen. Boken lämnar mig ingen ro, läser den om och om.
"Who wants my Tesco card after I´m gone?"

fredag 27 september 2013

Göteborgs stadsbibliotek är årets bibliotek

Utnämningen av Göteborgs bibliotek till årets bibliotek är resultatet av ett osannolikt lagarbete på biblioteket. Beskedet att biblioteket skulle behöva stängas i två år under ombyggnaden kom nog som en kalldusch för de flesta, både brukare och personal. Men istället för att hänga med huvudet har man tillsammans gjort mer än det bästa av situationen och prövat nya idéer för att utveckla arbetsformer och service till det nya biblioteket som invigs på världsboksdagen den 23 april nästa år.
Innovationerna har man prövat ut på de fyra nischbiblioteken Global, Dynamo Mini och 300 kvadrat, men man får inte heller glömma att en stor del av personalen arbetar runt om i staden på stadsdelsbiblioteken och hämtar inspiration och idéer därifrån, som man kan ta med sig in i det nya huset.
Så denna utmärkelse måste ses som en arbetsseger för hela stadsbibliotekets personal. Kulturnämnden och kommunstyrelsen har också visat största förståelse för svårigheten att budgetera när hela verksamheten har varit i rörelse och det har underlättat och möjliggjort för bibliotekschefen att fatta de mest rationella besluten.
Stadsbibliotekets ledningsgrupp har suttit i lokaler i förvaltningens centrala administration på Norra Hamngatan 8 under den här tiden och jag har själv sett med vilken energi, glädje och konstruktiv attityd man haft för att lösa uppkommande problem. Man är där från tidiga ottan till sent, har bestämt sig för att detta att skapa göteborgarnas nya bibliotek är en händelse som är "once in a lifetime" och man agerar därefter.
Det är ett lagarbete, men det är viktigt för mig att säga att detta är ett fint erkännande för bibliotekschefen Christina Persson, som är den mest engagerade och drivande bibiblioteksmänniska jag har mött.

torsdag 26 september 2013

Bokmässan igång - Michael Kaiser talade om konstens värde på Medieakademin

Bokmässan rivstartade idag klockan åtta med en intensiv presentation av Michael Kaiser, som ibland kallas USA:s inofficiella kulturminister. Kaiser är chef för John F. Kennedy Center i Washington, ett "center for performing arts", med en budget på 200 miljoner dollar. Av detta har man ett statligt anslag på 150 000 vilket gör att man "inte blir så känslig för neddragningar av det offentliga stödet", som han uttryckte det.
Huvudfrågan är kanske hur man finansierar de övriga 199,850 miljonerna?
I sin nya bok The Cycle presenterar Kaiser sin filosofi, som i korthet går ut på att det viktigaste, det allra viktigaste och nästan enda viktiga, är att man måste utgå från hög konstnärlig kvalitet, att stödja konstnärernas drömmar och hjälpa till med att förverkliga dem.
Om idéerna är tillräckligt bra hittar man sedan de sponsorer, donatorer och mecenater som är villiga att stödja dem. Med denna grundfilosofi har han vänt mer eller mindre konkursmässiga konstnärliga ensembler och institutioner till att gå ihop och med vinst. Framför allt i USA, men även i Europa. Det tog 17 år att få ordning på och renovera och omorganisera Londonoperan....ett perspektiv som manar till eftertanke nu när Kungliga operan ska byggas om.
Han betonade att det är mycket lättare att arbeta på detta sätt i USA, eftersom det är ett "national embarrassment" att man inte har någon statlig kulturpolitik, ett historiskt arv från de första europeiska puritaner som seglade över Atlanten med Mayflower och som ansåg att musik och skådespel är synd.
Denna förlägenhet har skapat ett dåligt samvete som i sin tur lett till att det finns en störe beredskap och intresse för att gå in med donationer av olika slag i det amerikanska kulturlivet. Om han fick välja skulle det vara en modell som bestod av en större offentlig grundfinansiering och en lika stor privat. Då skulle man inte bli så känslig för konjunkturer, utan skulle kunna arbeta mera långsiktigt.
På många sätt är Kaisers tankar varken originella eller nya. Men det är kanske inte det som är huvudfrågan - det svåra är att göra det, genomföra det, i praktiken. Och på det området är han nog oöverträffad. Kanske var det också därför kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth avrundade mötet med att förläna honom Nordstjärneorden.

tisdag 24 september 2013

Idag är vi alla romer

När jag kom tillbaka till Sverige efter fyra år i Tyskland 1992 insåg jag att jag hade förlorat något av den tillit och förtroende för Sverige som hemland som jag tydligen hade innan jag flyttade därifrån. Det fanns många skäl till det. Ett av de viktigaste var den påfallande självgodheten.
Efter att ha levt med den tyska återföreningen och den allt mer skoningslösa uppgörelsen med de egna tyska förbrytelserna innan och under Andra världskriget hade jag sett något som jag aldrig upplevt på det viset tidigare - en självkritik på riktigt.
I de svenska medier som fanns tillgängliga i Tyskland på den tiden kunde man utläsa en lätt blasé hållning till de stora händelserna där nere på kontinenten. I Sverige hade vi kommit så mycket längre, bra att de demokratiserar sig, det var på tiden, osv.
Det som sedan slog mig var att man i Sverige inte alls hade bearbetat sin förträngda historia med Nazi-Tyskland. Var det inte passkandaler så var det naziguld, stulet från mördade i koncentrationsläger. Jag kan inte se att denna historia är helt utredd ännu.
Likadant var det med diskrimineringen av romerna i Sverige. Delar av denna sorgliga historia kan man ta del av i den omskakande utställningen "Vi är romer" på Göteborgs stadsmuseum. Diskrimineringen har pågått in i vår tid, och nu visar det sig att den blivit ännu mera utvecklad genom specifika register över romer. På listan finns över 200 barn, flera bara ett par år gamla. Varför dessa listor upprättats kommer vi säkert den närmaste tiden få läsa mer eller mindra fantasirika skildringar om, av välmenande företrädare för polismyndigheten.
Det verkligt allvarliga är i mina ögon att man inte ser eller inser att det inte är någon som helst skillnad på den här typen av registrering och den typ av registrering av romer, judar eller andra utpekade grupper i Nazi-Tyskland under den tiden. Inte heller där var alla tjänstemän, poliser eller hemliga poliser enbart ondsinta ideologiska fanatiker, utan av olika skäl gjorde som man blev tillsagd, av rädsla att förlora jobbet, eller livet, sitt eget eller närståendes.
Den oron behöver dock inte nitiska svenska tjänstemän hysa idag, ifall man skulle vägra upprätta olagliga register över specifika folkgrupper. Det hela kokar ned till en sorts sorglig blandning av naiv okunskap, historielöshet, självgodhet och bristande omdöme.
En av de författare som tidigast skrev om det generella övervakningssamhället var George Orwell i sin roman 1984. Om han vetat att den gata han bodde på, den park han passerade förbi på väg till puben och själva puben idag är TV-övervakade hade han knappast trott att det kunde vara möjligt. Det överskrider vida den fantasi han själv hade om en dystopisk övervakningsvärld.
I den världen lever vi alla, oavsett om vi kablar ut våra personliga data och omständigheter via Facebook, eller amerikanska säkerhetstjänsten hackar sig in i läkarjournaler och bankkonton. Men där är vi alla en av alla andra som utsätts för samma övervakning.
Skandalen med registreringen av svenska romer går flera steg längre och måste omedelbart redas ut och avbrytas. För romernas skull, men också för alla andras.
Idag är vi alla romer och jag känner bara hopplöshet efter ännu en obegriplig, onödig och farlig kränkning.

onsdag 11 september 2013

Kungliga operan byggs om - ny nationalscen?

Ett mycket glädjade besked att staten nu satsar på att bygga om Kungliga operan i dess magnifika lokaler och med en närmast perfekt lokalisering i centrala Stockholm. Det är inte minst ett viktigt beslut för att vårda kulturarvet och samtidigt för att försöka modernisera och öppna lokalerna för en bredare publik.
Det undandrar sig min bedömning om det går att komma tillrätta med de fysiska förutsättningar som krävs för att bedriva en nationalscen för operakonsten, liksom arbetsförhållandena i en teater som är bara några år yngre än Stora Teatern i Göteborg. Där drog man konsekvenserna av svårigheterna och lämnade lokalen 1994 för nybyggda Göteborgsoperan vid Lilla Bommen.
Ur ett kulturhistoriskt och operahistorisk perspektiv är ombyggnadsbeslutet mycket goda nyheter, likaså ur ett turism- och restaurangperspektiv (Operakällaren bevaras).
Från göteborgsk horisont är det mycket goda nyheter. Det betyder att en viss typ av stora internationella operaföreställningar och musikaler även fortsättningsvis kommer att välja Göteborgsoperan i första hand. Scenen är tillräckligt stor, de tekniska faciliteterna utmärkta och den konstnärliga nivån av god nordeuropeisk klass.

söndag 8 september 2013

En helg i Göteborg - Som ni vill ha det, GIBCA, En dold skatt och La Cage aux Folles

Det går inte att missta sig på att höstsäsongen dragit igång på riktigt nu, trots att sommarvärmen dröjer kvar ovanligt länge.
I fredags kväll var det premiär för Som ni vill ha det på Göteborgs stadsteater, en uppsättning som helt räddas av de underbara skådespelarprestationerna. För andra året i rad (förra året Lika för lika) väljer man att sätta upp en komedi av Shakespeare som första premiär för säsongen. Shakespeares dråpliga humor är alltid underbar och med Mia Höglund -Melin i högform som Rosalind blir det väldigt roligt. Men även Amelie Thorén som Celia, Eric Ericson som Orlando och Marina Nyströms Phebe är gestalter som dröjer sig kvar i minnet. Göran Ragnestam är överallt och ingenstans på ett mycket sympatiskt vis.
Som med alla komedier av det här slaget är slutet  en happy ending, när alla gifter sig och allt blir frid och fröjd. Det förtar allt som oftast helhetsintrycket av pjäsen . Jag vet inte hur man ska komma runt detta utan att begå våld på de klassiska texterna. Just detta slut räddades nästan av regin till på gränsen till uthärdligt, men jag kan inte hjälpa att jag sitter och längtar efter någon av tragedierna, eller kungadramerna
 (Ett kungarike för en häst).
Stefan Metz har gjort en tolkning av pjäsen som flyttar den till trettiotalets nånting och upptakten tyngs av diktatorn som landsförvisar sina fiender godtyckligt till Ardennerna. En del av dessa tidsmarkörer blir möjligen lite övertydliga, som planlöst skjutande med olika bössor bort i skogen, men det finns ändå något hälsosamt obestämbart i denna version som i någon mån korresponderar med Shakespeares mångtydighet. Annars brukar jag alltid propagera för en renare, 1500-1600-tals stil med åtminstone obestämbar klädsel och utrustning. Det är dock en rolig pjäs, temperamentsfullt spelad och det gör att man har överseende med de flesta infall från regin.
I humorns (och poesins) tecken går årets version av Gothenburg International Biennale of Contemporary Art, nu förkortat till GIBCA. Biennalen blir bättre och bättre för varje gång och i år har man skalat upp ordentligt, dels genom vårens representation i Venedig, men framför allt genom det mycket sympatiska sättet att utöka biennalen med andra aktörer till GIBCA Extended. Det är ett femtiotal aktörer runt om i Göteborg och Västra Götaland, som samlat sig kring temat Capturing the Radical Imagnination. Och det internationella uppbådet är magnifikt med konstnärer från större delen av den kända världen.
Tillbaka till rötterna kunde man gå samma dag på Göteborgs konstmuseum, som visade upp En dold skatt - en samling som donerades till Göteborgs stad tillsammans med Wernerska villan på Storgatan, av grosshandlaren med samma namn. Han var en av museets kanske mest betydande donatorer jämte Fürstenbergs och bidrog bl.a. till inköpet av Rembrandts Riddaren med falken, en av de sedan länge kända skatterna på museet. Nu tillkommer 20 målningar av Bruno Liljefors, vilket utökar samlingen till ca 40 verk och gör den till världens största. Men även en Munch och en Courbet, som formligen lyser efter det varsamma konservatorsarbetet inför visningen.
Efter denna konstdos, nästan överdos, avslutades kvällen sedan på Göteborgsoperan med premiären av La Cage aux Folles, en musical med ett ärende som tänjer gränserna för kön, familj, sexualitet och trofasthet. Det är färgsprakande och finstämt, extravagant och ynkligt - kort sagt en professionell urladdning av särskilt imponerande ballet och dansinsatser. Pjäsen bygger på en film och kanske det är därför som den känns lite pratig. Särskilt när vi har att göra med skådespelare som man kanske hellre vill höra sjunga än prata. Men det är underhållning av toppklass, med en botten av djupaste  allvar - det handlar om inget mindre än  människovärdet.

torsdag 5 september 2013

Ett dygn i Stockholm - Minneskonst på Bonniers konsthall

Så här tillbaka i Göteborg efter en sedvanlig försening med tåget på ett par, tre timmar och hemkomst mitt i natten frågar jag mig vad jag minns mest av den i tisdags kväll öppnade utställningen Minneskonst på Bonniers konsthall.
Som så ofta är det i själva verket inte alltid konsten som man minns bäst från ett vernissage, även om denna utställning är mycket kraftfull på flera sätt.
Det är mera gliporna i tiden, samtalen innan själva öppningen, polishelikoptern som hovrade ovanför Gamla stan för att skydda Obama och i princip gjorde det omöjligt att vistas på takterassen  till hotellet, samtalet om opera och Heidegger med en god vän, eftermiddagssolen på Café Tranan, rundeln i Asplunds bibliotek.
Men vid närmare eftertanke är detta i alla händelser en storslagen utställning och den följdes upp igår med en seminarieserie där talarna tematiserade just minnet och dess komplikationer. Seminariedagen var ett för utställningen genomfört samarbete med Södertörns högskola, där filosofen Hans Ruin, aktuell med en intressant Heidegger-bok, leder ett forskningsprojekt om just tid och minne. Flera av konstnärerna, som polska Alina Szapocznikow, hade egna minnen av Andra världskriget och Förintelsen, vilket i någon mening distanserar alla andra hågkomster till en annan typ av historia. Curatorn Anna Rottenberg talade medryckande om denna i Sverige förhållandevis okända skulptör, vars verk Tumörer personifierade sätter fram den andra livskrisen i skulptörens liv - cancerdiagnosen. Var och en som sett det på nära håll, och säkert de flesta andra, kan inte gå oberörd därifrån.
Victoria Fareld pratade om den österrikiske författaren Jean Amérys störda tidsuppfattning i relation till glömska och minne i hans liv som också innehöll två år  koncentrationslägret Bergen-Belsen. Fareld menade att en sådan katastrof pågår alltid och går inte att glömma. Minnet sträcker sig in i samtiden, som ett oavslutat skeende man aldrig kan vända sig bort ifrån.
För egen del saknade jag kanske (och det gör jag nog alltid) en koppling till Paul Celan, vars debutdiktsamling hette Mohn und Gedächtnis (betyder Vallmo och Minne), där vallmon är en symbol för glömska. I Celans fall handlar det om samma glidning mellan de olika upplevelserna av koncentrationsläger, Förintelse och Död och hur resten av livet utspelar sig i skuggan av detta minne.
Likt en konstbiennal finns det även en del andra verk i Minneskonst som ingår i utställningen utspridda på olika platser i Stockholm, såsom Stadsbiblioteket, Judiska museet, Vasaparken osv.
Jag hann inte se allt, men vill försöka göra det innan utställningen packar ihop den 24 november.

måndag 19 augusti 2013

John Cowper Powys and The Philosophy of Sensations

Efter ett par decennier har jag i sommar återvänt till John Cowper Powys mäktiga prosa. Powys, som betraktade sin livsgärning som att ha skrivit en hylla filosofiska och en hylla skönlitterära böcker, fick aldrig Nobelpriset, vilket förvånade honom mycket.
I kraft av sina litterära meriter vore han väl förtjänt av priset. Men han gjorde det under första halvan av nittonhundrtatalet, när Svenska Akademin dominerades av rena antihegelianer. Hegels betydelse för Powys kan knappast överskattas, och den tyske filosofen nämns t o m i hans skönlitterära böcker av och till.
Henrik Schücks dominans i Svenska Akademin, efter att af Wirsén förhalat inträdet i sex år, betydde sannolikt samma sak i Svenska Akademin som inom universitetet. Schück sade sig mot slutet av sitt liv vara allra mest nöjd med att han "lyckats fördriva den fördömda hegelianismen från de svenska universiteten."
För närvarande läser jag Wolf Solent högt. Wolf är en studerad Londonbo med rötterna i Dorset, som återvänder till sin hemtrakt för att vara sekreterare åt en excentrisk lord som skriver sin trakts historia. Det är påfallande hur tydlig den fantastiska engelskan blir vid högläsning. Det är lika påfallande hur riktigt engelskt, eller ska vi säga brittiskt, det är. Passager som när Wolf blivit bortkollrad av Gerda i skogen och hon imiterar en koltrasts sång för att han ska hitta henne är litteratur som inte går att  ens bedöma. Texten lever sitt eget liv. Det är outsägligt vackert.
Wolfs i det närmaste förhistoriska nervsystem och dess påverkan på hans upplevelser (sensations) ger mycket att tänka på. Powys menar att det finns förmågor hos människan som försvunnit under ett par millenier av kristen uppmjukning av den europeiska hjärnan. Om man läser Wolf Solent förstår man lite hur han menar.

tisdag 30 juli 2013

Mer än ljud - Publikation från Bonniers konsthall. Översättarens vedermödor.

I mitten av juni publicerade Albert Bonniers Förlag en antologi till utställningen Mer än ljud, som visades på Bonniers konsthall i höstas. Redaktörer för boken var Sara Arrhenius, Magnus Bergh och Theodor Ringborg. Det är en välmatad antologi som för mig något överraskande utgår i flera delar från Thomas Manns förhållande till musiken i några av hans böcker. Men det finns även ett mycket läsvärt bidrag av John Cage, som placerar in bullret som en kommande faktor att räkna med i musiken och annat intressant. Utgåvan innehåller även en flexiskiva, med bidrag av Carl-Michael von Hausswolff och Ayse Erkmen.
Ann-Marie Ljungberg och jag fick den spännande uppgiften att översätta Theodor W Adornos essä Musik, språk och deras förhållande i samtida komposition, en uppgift som visade sig vara en verklig utmaning på många sätt. Jag översatte Adornos essä Antisemitismen är en fascism för Ord och Bild för några år sedan, men det var en annan typ av text och betydligt lättare att ge sig i kast med. I detta fall hade vi också en engelsk översättning att förhålla oss till, så vad göra?
Ann-Marie översatte den engelska texten och jag den tyska texten till svenska. Sedan gick vi igenom mening för mening i jakten på den korrekta och adekvata formen. Det var en spännande, men inte helt oproblematisk resa,  eftersom det är en mycket kortare väg från tyska till svenska, än via det mera syntetiska engelska språket. Inte desto mindre gav oss en hel del i den engelska texten mycket att tänka på och förhålla sig till, och även emot.
Adorno var en av de kanske viktigaste influenserna för Thomas Mann i hans musikaliska bildningsgång. De brevväxlade. Kanske är det därför som texten är centralt placerad först i boken? Det finns ingen förklaring i förordet, som behandlar de andra bidragen ganska utförligt. Inte heller den enda recensionen jag läst (SvD) går in på Adornos text. Antingen har vi inte lyckats göra texten läsbar på svenska, eller så har de som läst den hittills haft samma problem som vi inledningsvis hade under arbetet - att förstå vad Adorno egentligen ville säga.
När jag läser om den nu tycker jag nog att det framgår ganska klart. Som den dialektiker Adorno var utgick han från att musik inte är språk, knappast ens språkliknande, men närmar sig efter hand frågeställningen utifrån ett antal olika perspektiv och med hjälp av olika kompositörer, bl.a. den av honom mycket omhudlade Schönberg. För Adorno kommer dock en brytpunkt i det han kallar den "Wagnerska vändningen", där han starkt ifrågasätter det bombastiska och ibland klichéfyllda uttrycket, men samtidigt menar att Wagner också bidrar till att göra musiken mera språkliknande. Syntesen, efter sexton sidors dialektiskt spel är att musik inte är språk, men att det trots allt är språkliknande. Slutordet är: "Så skulle till slut musik och språk i sina yttersta dissonanser kunna övergå i varandra." Det är åtminstone ett ganska tydligt statement.
Som alltid när man översätter från ett främmande språk är det nästan så att man försvinner in i utgångsspråket. Man kommer aldrig så nära ett språk på något annat sätt. Det är möjligen en del av översättarens vedermödor, men onekligen en av översättandets största välsignelser.

torsdag 18 juli 2013

Invigning av biblioteket, i Berlin alltså.

Der är inte bara Stadsbiblioteket i Göteborg som byggs om.
Två av de viktigaste biblioteken i Tyskland - die Staatsbibliotheken in Berlin und München - har byggts om och rekonstruerats ända sedan de lades i ruiner i Andra världskrigets slutskede.
Den 29 mars i år öppnade Staatsbibliothek zu Berlin sina läsesalar mot Unter den Linden. 1928 skrev författaren Walter Benjamin att i Berlin är Tiergarten den ena brännpunkten i ellipsen och biblioteket Unter den Linden den andra.
Redan på trettiotalet satt Willy Brandt där, i det Preussiska statsbiblioteket med näsan i böckerna. 1945 krossades glasen i den stora kupolen över läsesalen för alltid. I sitt biblioteksmagasin, som Stiftung Preussischer Kulturbesitz skickar ut till samarbetspartner och intresserade ett par gånger om året kan man på sedvanligt grundligt vis läsa in sig på bibliotekens samtid och dess historia. Man försöker inte heller mörka nazitiden, utan visar upp kupolen med dess hakkorsfanor och bilder på Alfred Rosenberg när han invigde utställningen "Ewiges Deutschland" 1934.
I de båda ombyggda läsesalarna finns för närvarande 155 000 böcker och biblioteket är förstås utrustat med all sedvanlig teknik av senaste snitt.
Snart är det bara ett halvår kvar tills Göteborgs nya stadsbibliotek öppnar den 23 april 2014, på världsboksdagen. Upphandlingarna av utrustning pågår för fullt, taklagsfesten för byggarna har varit och det blir allt tydligare hur det nya biblioteket kommer att bli. Det finns inga exempel på ombyggda bibliotek som får färre besökare än innan en ombyggnad. Alla ökar sina besökartal kraftigt, eftersom det uppenbarligen finns ett stort sug efter de tjänster biblioteken har att erbjuda. Så blev det  i Berlin och så kommer det att bli i Göteborg också.

måndag 8 juli 2013

Senaste tidens läsning; Nina Björk, Liv Strömqvist, Anders Olsson, Johannes Anyuru, Stig Hansén och W G Seebald

Under våren har jag haft turen att läsa ett flertal böcker som verkligen givit mig något.
Nina Björks essä Lyckliga i alla sina dagar känns mer aktuell än någonsin när Almedalsveckan tydligen pågår på Gotland. Hennes mest relevanta kritik i boken handlar i mina ögon om hur den samtida politiken har övergivit ideologierna för att möta en allt mer vilsen väljarkår som ställer sig frågan "What's in it for me?"
Idag handlar det mer om hur man lyckas analysera marknaden för väljarna och för denna marknad skräddarsy ett budskap som passar dagsnoteringarna bäst, enligt Björk.
Det är befriande att vara i Bohuslän och informera sig om världsläget via tysk Public Service och därmed kunna välja bort utspelspolitiken i talarstolarna där borta i Östersjön.
En som på ett annorlunda, men inte desto mindre effektfullt sätt häcklar den rådande samhällsordningen är Liv Strömqvist med sitt senaste seriealbum Ja till Liv! Jag har inte varit någon regelbunden serieläsare efter tolvårsåldern, därför var det med en viss upptäckarglädje som jag sträckläste denna samtidskrönika om fenomen som "offerrollen", liberalfeminismen, mansdiskriminering och "blonderade Efva Attling-kopior" som nästan "till 100 procent befolkar Visby stift", utom möjligen under Almedalsveckan då segregationen inte är så total, för inte att tala om den där allt mer växande marknaden för ruccola, ricotta och ripasso, .
Åt ett helt annat håll gick läsningen av Anders Olssons senaste bok, Vad är en suck? En essä om Erik Johan Stagnelius. Stagnelius, så Olsson, " ..var och förblev en solitär. Och det var först efter hösten 1812, då madame de Stael och August Wilhelm Schlegel hade landat i Stockholm på sin flykt undan Napoleon, som han började röra sig i riktning mot romantiken.". Det är en precisering som inte kräver ytterligare kommentarer.
Sucken kan tolkas både resignerat och lyckligt, konstaterar Olsson och argumenterar så övertygade för suckens betydelse för kärleksdiktningen att det är svårt att skiljas från boken. Men jag måste säga att både som essäist och poet föredrar jag Olsson framför Stagnelius, utom i vissa lyckliga stunder.
En läsupplevelse jag borde haft för flera år sedan var Johannes Anyurus roman om sin far, En storm kom från paradiset. Fadern var stridsflygare från Uganda som just utbildade sig i Grekland när Idi Amin gjorde statskupp. Han kom aldrig mer att tjänstgöra i ugandiska flygvapnet. Anyuru följer sin far i spåren genom Grekland, Italien och Kenya och landar till slut på Hisingen.
Det finns en smärta som man aldrig kan komma i närheten av som vit, europeisk man i medelåldern. Ändå möter man människor som bär på den varje dag; på spårvagnen, på caféer, i affärer, på jobbet. Och man vet inget om bråddjupen. Bara en sak har man möjligen gemensamt - mötet med döden. Denna berättelse slutar så här på sjukhuset, när fadern precis gått bort:
"Jag plockar bort syrgasmasken och hänger den jämte sängen. En storm kom från paradiset. Stormen var livet."
En annan författare som mera indirekt, men ändå drabbande skriver om sin far är Stig Hansén i boken Bobby Boy - mannen i mig. På ett plan, det tydligaste, är det en vital skildring av Hanséns relation till Bob Dylan. Hansén undviker skickligt de vanliga fällorna; att gräva för djupt i tidigare biografers verk och fastna i detaljer och inte heller klippa och klistra ihop en berättelse som vilar på citat ur Dylans texter. Hansén inventerar sina Dylan-upplevelser med tyngdpunkt på hans konst och de senaste årens egna resor  till New York. Men samtidigt nystar han upp en annan historia om "mannen i sig" och det är nog inte Dylan.
Förra sommaren sträckläste jag i princip hela W G Seebalds samlade verk som kom ut i ett band för något år sedan. Det enda jag inte hann med var den avslutande essän om luftkriget mot Tyskland i Andra världskrigets slutskede, och den har jag läst nu. Om man som Tyskland gjorde, startar ett terrorkrig mot hela världen kanske man inte ska förvänta sig något förbarmande. Intressant nog är det Seebalds tolkning att det just därför har talats väldigt tyst i Tyskland om den ödeläggelse som "Bomber Harris" Lancaster-maskiner orsakade i städer som Hamburg, Nürnberg, Dresden och Berlin.
För mig, som haft närstående som kravlat sig upp ur ruinerna är det kanske särskilt omskakande. Men det är å andra sidan något jag delar med många andra, som Hansén, vars morfar aldrig blev sig själv igen - en sidoberättelse i Dylan-boken.
Befolkningen i en av de mest sönderbombade städerna i Storbrittanien, Coventry, skickade efter kriget ett försilvrat kors av några väldigt stora spikar man funnit i en utbombad kyrka som ett tecken på försoning. "Das Nagelkreuz" (Spikkorset) finns numera i Gedächtniskirche i Berlin.
Det är ändå hoppfullt.

söndag 9 juni 2013

Kultur 3.0, Venedig, Venedigbiennalen och den skimrande Trieste-bukten.

Den italienske kulturteoretikern Pier Luigi Sacco har nu givits ut på svenska av Nätverkstan och publicerats i boken Kultur 3.0. Konst, delaktighet, utveckling Några av hans viktigaste texter (bl.a. i översättning av David Karlsson och Lotta Lekvall) finns med. Sacco har utvecklat en teori som han kallar Kultur 3.0, som är namnet på de tendenser han anser sig känna igen i samtida kulturliv.
Kultur 1.0 var den konst som kom till när stater och mecenater betalade konstnärer för att ge konstnärliga uttryck åt deras makt och/eller personliga storhet. Kultur 2.0 är den tendens som varit förhärskande under 1900-talet, med offentliga institutioner som haft uppdrag och medel att förmedla konsten till folket. Kultur 3.0 bygger på att skillnaderna mellan professionell konst och andra kulturyttringar löser upp sig och medborgarna själva blir mer aktiva och interaktiva med konst och konstnärer.
Intressanta är hans teorier om kulturens kraft som ekonomisk och social motor i dagens samhälle. Men det kräver planering och eftertanke.
Sacco är professor i kulturteori i Venedig och han avfärdar både Venedig och Florens som stelnade turiststäder där inget verkligt kulturellt liv äger rum. Han menar att stadens styrande har kapitulerat för kortsiktiga ekonomiska intressen och att båda städerna är mer eller mindre kommersiella öknar.
Att läsa detta, som jag gjorde, just i Venedig under invigningen av den 55 Venedigbiennalen kändes nästan komiskt, eller åtminstone mycket märkligt. Kanske är det något helt annat Sacco menar, men i så fall kommer det inte fram tillräckligt tydligt. Han anser tydligen att staden är en enda stor turistfälla.
Och ja, naturligtvis finns det delar av centrum som är nerlusade av t-shirtförsäljare, nasare av venezianska motsvarigheter till Hötorgskonst, pizzerior, allt vad Du vill ha i den genren.
Men samtidigt finns det något annat som helt och hållet vänder sig bort. Det finns bara man går in ett par tvärgator från huvudstråken, Man märker det inte minst inne på det helt magnifika biennal-området Arsenale, som jag förmodar är den gamla örlogshamnen. Ännu idag ligger där några minsvepare längst in.
 Man behöver inte anstränga sig så särdeles mycket för att tänka sig hur man förberedde skeppen för att ge sig ut på handelsfärder därifrån, eller för att delta i den heliga ligan och till slut knäcka det osmanska rikets överhöghet över sjöfarten i Medelhavet vid Lepanto 1571.
Det är svårt att hitta en miljö som är mera mättad av en lång, vindlande och ärorik historia, och ett så  magnifikt kulturarv. Jag har aldrig upplevt samtidskonst så starkt som i det här gamla kasern- och hamnområdet, tror jag.
På grund av tidsbrist, jag var bara kort i Venedig för att övervara den mottagning som Göteborg International Biennale of Contemporary Art (GIBCA) ordnade på fredagskvällen, så jag hade ingen möjlighet att se mer än det som fanns i Arsenale.
Glädjande var den stora spännvidden. Här fanns allt från foto och måleri, till teckande serier (Genesis) och en och annan oundviklig produktion av videokonst. Starkast intryck på mig gjorde nog ändå Pawel Althamers rum fyllt av skulpturer med ansikten från nu levande venetianare. Det finns sidor av människor som sällan får tydliga uttryck. Några av dem kunde åtminstone jag läsa in i dessa människoansikten, kontrasten till de ibland mekaniska kropparna och delvis koncentrationsfånge-liknande gestalterna pekade på något tidlöst problematiskt i det liv som är människans.
Så skillnaden mellan det myllrande, hektiska, sjudande Venedig blev desto större när tåget rullade in till centralen efter en resa längs den skimrande Trieste-bukten (för att anknyta till Anders Olsson senaste diktsamling men så oändligt lätt att svara dig.)
Trieste, efter 536 år av Habsburgsk flagg kändes som rena motsatsen med sina esplanader längs hamnen. Efter en stund på Harry´s bar vid Stora torget kände man sig förflyttad direkt till Wien. Det skulle vara intressant att veta hur Sacco ser på en stad som Trieste, om den kan anses vara kulturellt blomstrande?
 Det var nästan inte oväntat när det dök upp ett sms på telefonskärmen - Välkommen till Kroatien. Trieste ligger ett stenkast från de slovenska bergen och kroatiska Istrien. Medelhavet delar man med desto fler. Stadens nittonhundratalshistoria påminner om ett Berlin i miniatyr.
Ska kolla en gång till om Sacco skrivit om det.

onsdag 29 maj 2013

Arbetet med Stora Hamnkanalen har börjat

I processen kring hur Göteborgs firande av 400-års jubiléet blev en av de viktigaste frågorna hur man kan återskapa Stora Hamnkanalen till en levande stadsmiljö med kulturhistorisk anknytning på ungefär det sätt man gjort i Nyhavn i Köpenhamn. Förutsättningarna borde vara minst lika goda när man betänker det centrala läget och närheten till Göta Älv. Historiskt sett är Stora Hamnkanalen Göteborgs gamla stora hamn.
Projektet har fått stor uppslutning och finns med prioriterat i den Jubileumsplan som Göteborg & Co tagit fram och har nu placerats för genomförande i samarbetsorganisationen "Trygg Vacker Stad", där samtliga berörda bolag och förvaltningar, även kulturförvaltningen, är representerade.
De första symboliska åtgärderna i projektet är inplanerade till Kulturkalaset och Julstaden i år, men redan nu har arbetet med kajkanten på Södra Hamngatan kommit igång, som ett led i anläggningen av ny spårvagnslinje från Järntorget, via Skeppsbron till Lilla Torget. Trafikkontorets åtgärder går ut på att bl.a. stärka kajkanterna för att gatan ska tåla den ökade belastningen av spårvagnar, men ger naturligtvis också den positiva effekten att det underlättar att lägga fartyg och mindre båtar i den yttre bassängen.
Än så länge finns ingen öppningsbar bro, men förhoppningsvis kan det bli möjligt i samband med arbetet med Västlänken, som förväntas gå förbi där under jord. Tills dess kan man med ganska enkla kranlyft ta in större båtar som därmed kan få en mera långsiktig hamnplats och samtidigt bidra till att återskapa en levande, historisk och samtida miljö kring Stora Hamnkanalen.

tisdag 23 april 2013

I Wandered Lonely as a Cloud - Molnbankar och sociala medier i Expressen - Linked In and Out

I en tänkvärd artikel i på kultursidan i dagens Expressen skriver Rasmus Fleischer om hur de digitala arkiven i sociala medier håller på att ta över våra liv. Digitala moln svävar över nätet med info om allt och alla. Jag tror inte ens att Manuel Castells i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig hur "nätverkssamhället" skulle breda ut sig när han skrev böckerna om det för något tiotal år sedan.
Det var bara början.
Jag inser att detta är den nya sköna världen och har inga synpunkter på hur andra gör för att navigera i cyberspace, med eller utan den GPS som förr i tiden kallades gott omdöme. För egen del har jag dock bestämt mig för att denna blogg är den enda form av sociala medier som jag ägnar mig åt.
Jag får av och till invitationer till ett nätverk som jag inte känner till som heter Linked in, och möjligen har jag någon gång tryckt på fel knapp och därmed uppfattas som associerad. Men jag betraktar mig inte som medlem där och när jag raderar förfrågningar om att bli kompis med någon på Linked in ska det inte uppfattas personligt. Jag vill bara helt enkelt inte vara med.
Detsamma gäller för övrigt Facebook, som jag ibland får ampra invitationer till. Den som vill kan gärna delta, alla mina närmaste är medlemmar, men för egen del är jag inte intresserad. Jag inser att det är ett utmärkt sätt att få info om saker som man kanske behöver, men mitt huvudproblem är inte att jag har för LITE tillgång till INFO, utan snarare för MYCKET av det.
Så för egen del väljer jag att gå i ett kloster gentemot sociala medier och har ett litet fönster i tornrummet varifrån jag kan titta på avstånd ut i dalen, nämligen den här bloggen.
Om mitt namn dyker upp i något socialt mediesammanhang är det antingen min namne i en annan mellansvensk stad, eller så är det en fejk.
I is another, som Dylan skrev när han travesterade på Rimbaud:  Je suis un autre.

tisdag 16 april 2013

Foxfinder på Gothenburg English Studio Theatre

Om jag inte missminner mig hette GEST - Gothenburg English Studio Theatre för inte så länge sedan istället för "Studio",  GE Speaking T. Det var innan man blev med studio, på Chapmans torg, snett mitt emot Teater Sesam på Teaterstråket. Vårens föreställning heter Foxfinder av Dawn King, som bl.a. fått Off West End Theatre award, vilket signalerar fri och alternativ teater.
Det nya scenrummet är verkligen en studio, en black box med kanske ett femtiotal platser. Det som slår mig allra mest under denna starka lilla föreställning är det avskalade, hur lite som egentligen behövs. En bra text, fyra skickliga skådespelare, a few props. Och det blir underbar teater.
Foxfinder kom enligt författarens kommentar i programmet, till under mörka vandringar i ett dyblött åkerlandskap i Devon 2008. Och det är inte så svårt att förlora livslusten i en sådan miljö. För mig knyter stycket an till en dystopisk tradition i brittisk litteratur, med blinkningar åt både rävjakt och George Orwells 1984.
Den unge byråkraten William (Jack Bannon) är ute på en sorts tjänsteförrättning på landsbygden. Hans uppdrag är att undersöka om gårdarna uppfyller produktionsmålen, ett uppdrag som ekar av stalinistiska femårsplaner. Matbristen lanseras som landets största problem och var och en måste leverera sitt mått av gröda. När han hamnar hos Judith (Kristina Brändén Whitaker) och Samuel (Owen Sharpe) som nyligen förlorat sin son, som smitit ut i natten och drunknat i en vattenpöl, förändras i takt med Williams ökande förtjusning för Judith hans uppdrag. Från att vara en utvärdering av jordbrukets produktion blir det istället en inblandning i parets, och grannkvinnan Sarahs (Emily Aston) liv.
Den speedade, men oerfarne byråkraten piskar sig själv på nätterna för att få bort sina syndiga tankar som därmed istället accentueras. Hans kyliga byråkrat-utvärdering tippar snart över i ett överspänt sökande efter en räv som blir symbolen för världens ondska och som måste bekämpas till varje pris.
Efter inledande tveksamheter lyckas han engagera Samuel i sökandet och denne går in för uppgiften med liv och lust. Hur rävjakten avslutas ska inte avslöjas här, utan överlåts åt var och en som inte vill missa en mycket sevärd föreställning.
GEST gör ett väldigt fint arbete både med att nosa upp nyskriven och fräsig brittisk dramatik men också genom att ta hit begåvade yngre skådespelare som syresätter teatern i Göteborg. Därför är det särskilt roligt att man nu hittat en fast scen efter några års letande. Jag ser redan fram emot höstens föreställning The Woman in Black av Stephen Mallatratt and Susan Hill. Den pjäsen är inte nyskriven, utan har haft 7 miljoner besökare under 24 år på scener i West End. Men Skandinavien-premiären äger rum på Chapmans torg.
Not bad!

onsdag 10 april 2013

"Och däremellan lever vi" - en teaterproduktion på Frilagret - ungdomens kulturhus i Göteborg

Hur det är att vara tonåring idag blir det allt svårare för mig att få reda på, nu när dottern passerat de tjugo med god marginal och jag själv inte dagligen arbetar med ungdomar längre.
Så det var med stor nyfikenhet jag bänkade mig i blackboxen på Frilgaret i Lagerhuset för att se genrepet av "Och däremellan lever vi". En föreställning av den fria teatergruppen "Scenariot" som skrivit texter och genomför hela produktionen själva.
Det var en mycket charmerande och tänkvärd föreställning, som sätter fram en lång rad av livsfrågor som ungdomar både förr, men i ännu högre grad nu kan tänkas ställa sig och fundera över.
Det handlar om vänskaper, utanförskap, kompistryck, sexuella debuter och sökande efter identiteter, sexuella och andra.
En nyaktuell fråga som de gymnasister jag hade på nittiotalet inte behövde ta ställning till var det lite gråtrista vardagslivet och det väldigt häftiga Facebook-presentationerna som ganska många tydligen håller på med, där det egna livet kanske hamnar lite på mellanhand till förmån för ett cyberliv som egentligen bygger på det stoff som drömmar vävs av.
Det var en mycket minnesvärd timme och jag hoppas att de får möjlighet att komma ut på skolorna. Helt säkert är det fler än de här synnerligen begåvade ungdomar som går omkring och tänker på dessa och närliggande frågor. Och skådespeleriet är av häpnadsväckande hög klass. Några, om inte alla skådisarna, kommer vi säkert att se på andra och större scener i framtiden.

tisdag 9 april 2013

Ombyggnaden av Stadsbiblioteket i Göteborg

Igår fick jag möjlighet att tillsammans med resten av styrgruppen för ombyggnaden av Göteborgs stadsbibliotek, komma in i lokalerna och se hur arbetet fortskrider. Jag tycker alltid att det är intressant att se pågående byggen. Det finns saker som man aldrig tänker på när man väl kommer in i ett färdigt hus, såsom ventilationsdragningar i taket, trossbottnar eller bärande balkar. Det är ibland smått fascinerande, som nu, att se den nya trappan för föreläsningar eller tänka sig det fina ljusinfallet bland pelarna.
Stadsbiblioteket är Göteborgs mest besökta kulturinstitution med senast ca 1,4 miljoner besökare per år. Alla bibliotek som byggt om och ut visar ökande besökssiffror och när den här ombyggnaden blir klar nästa vår skulle det förvåna mig starkt om inte intresset för Sveriges nyaste bibliotek blir ännu större än tidigare. När man läser rikspressens kultursidor är det lätt att få känslan av att biblioteken är hotade. Det känns inte så i Göteborg precis. Inte heller något stadsdelsbibliotek har lagts ned på åratal.
Asplunds arkitektoniskt underbara stadsbibliotek vid Odenplan är utan tvekan landets vackraste. Strachovska i Prag är ett av mina favoriter ute i världen. Men inget av dem kommer att kunna mäta sig med Stadsbiblioteket i Göteborg vad gäller användarvänlighet och samtidsbibliotekskonst. Här ligger Göteborgs stadsbibliotek i spetsen och personalen kommer att återsamlas vid Götaplatsen med nya idéer från filialbiblioteken och stadsdelsbiblioteken inför återöppningen på Världsboksdagen den 23 april 2014. Välkomna till biblioteksstaden Göteborg.

tisdag 26 mars 2013

"Vi är romer" på Göteborgs stadsmuseum

Sedan i lördags pågår utställningen "Vi är romer" på Göteborgs stadsmuseum. Den är producerad av och med romska aktivister, frilansare och museet.
Det finns en ganska omfattande mytbildning kring romsk kultur och ett av syftena med utställningen är att problematisera sådana myter och låta besökarna möta enskilda människor som får berätta.
Ibland kan man vara med om saker som gör att åtminstone delar av ens världsbild rubbas lite.
När jag går igenom utställningen och ser de enskilda människornas ansikten och läser om deras historia blir jag djupt påverkad. Dels förstås över de enskilda personernas öden, men kanske i lika hög grad av frågan som tränger sig på; hur är det möjligt att det fortfarande finns sådan osannolik diskriminering i samhället?
Det är många år sedan jag slutade tro att Sverige var ett mer människovänligt land än andra i Europa. men att diskrimineringen och de himmelsskriande orättvisorna haft och har sådana proportioner visste jag inte.
Å ena sidan känner jag bara sorg, över att det uppenbarligen är så här. Att det finns en folkgrupp mitt ibland oss som är outcast, som nästan saknar medborgerliga rättigheter, som aldrig fått vara en vanlig del av samhället.
Å andra sidan är det hoppfullt att frågan nu åtminstone kunnat problematiseras och att de berörda själva tagit en stor del i arbetet och att det inte är en produktion av andra om romerna.
En utställning kanske inte ändrar på orättvisorna och förändrar verkligheten på något avgörande sätt, men den kanske kan vara början på ett nytt samtal och nya sätt att försöka minska diskrimineringen och förbättra villkoren och rättigheterna för en alltför utsatt grupp.
Utställningen pågår t o m 12 januari 2014, så det finns gott om tid att se den.

torsdag 21 mars 2013

Teaterstråket i Göteborg invigt

För en stund sedan invigde Birgitta Öfverholm, från Näringslivsgruppen på Göteborg & Co, Teaterstråket i Göteborg. Initiativet kommer från fria teatrar i Göteborg och har administrerats av Teatercentrum Väst.
Med Stora Teatern och den både virtuella och fysiska möteplatsen, info- och biljettstället Kulturpunkten i ena ändan kan man sedan följa de båda spårvagnslinjerna 3 och 9 på resan mellan Hagakyrkan och Chapmans torg. På varje hållplats utom Kaptensgatan däremellan finns nu infoskyltar om de tio teatrrar som ligger längs stråket. Förutom Stora Teatern i öster återfinns i västlig riktning Teater Jaguar, Hagateatern, Folkteatern, Teater Uno, Teater Trixter, Masthuggsteatern, Göteborgs Dramatiska Teater, Teater Seasam och GEST (Gothenburg English Studio Theatre).
Kriteriet för att få vara med är att man har god kvalitet i verksamheten, ger minst 40 föreställningar per år och ligger max 500 meter från en av hållplatserna.
Ett steg ut på teaterstråket är ett litet steg för en människa men ett stort steg för mänskligheten!

tisdag 5 mars 2013

Tankeverket på Stora Teatern - Michael Heinrich om Marx Kapitalet

Igår kväll startade ett nytt samarbete mellan Tankeverket på Södra Tetaern i Stockholm och Stora Teatern i Göteborg. Första gäst var Michael Heinrich, professor vid Technische Fachhochschule i Berlin. Hans senaste bok En introduktion till de tre volymerna av Marx Kapitalet har precis kommit ut på TankeKraft förlag i en översättning av Anders Ramsay.
Sven-Eric Liedman, en av landets främsta kännare av Hegel, Marx och Engels, introducerade och talade spirituellt med Heinrich och samtalet, såväl som Heinrichs föreläsning på en knapp timme, handlade om Marx förnyade aktualitet i den djupgående ekonomiska världskrisens spår.
Heinrich betonade att Marx var forskare i ekonomi och sysslade inte med att skapa världsåskådningar eller politisk teori.
Hans nya bok är en sorts kommentar till arbetet med "MEGA" (Marx-Engels Gesamtausgabe, en nyutgivning av samlade verk), som visar tydligt hur Marx själv bara auktoriserade första delen i Kapitalet och att det egentligen är Friedrich Engels redaktionella arbete som ligger bakom del 2 och del 3.
Heinrich anser att de manuskript som Marx lämnat efter sig i själva verket visar hur han omprövar vissa av sina teorier t.ex. den sk Kristeorin som bygger på profitens sjunkande värde. I senare manuskript menar Marx tydligen, möjligen i en hegeliansk vändning, att det även inom tider av sjunkande vinster finns helt olika förutsättningar att klara en ekonomisk kris. Det beror i lika hög grad på företagets soliditet och förmåga att låna sig ur kriser och överbrygga dem genom investeringar, en teori som sedan Keynes utvecklade till fulländning några decennier senare.
Det som slår mig under föreläsningen är kanske inte detaljerna i denna Marxiana, utan snarare hur märkligt det ändå är attt.ex. Adam Smiths liberalism och Marx teorier ännu är så oerhört dominerande inom samtida ekonomisk teori.
Om man tittar på hur snabbt den tekniska utvecklingen gått de senaste decennierna (vem hade trott att man skulle kunna surfa på Internet i en telefon så sent som 1990?) så har den ekonomiska teoribildningen inte lämnat mitten av 1800-talet. Milton Friedmans liberalism är ingenting annat än Adam Smith 2.0 och när missbruket av Marx för världsåskådningsfrågor och politiska diktaturer hamnat på historiens sophög, är det fortfarande ingen som lyckats formulera en bättre analys av kapitalismens väsen. Även nutida förtjänstmöjligheter som derivater och blankning är något som Marx förutspår genom sina konkretiseringar av optioner på optioner.
Så det blev en livlig diskussion även när publiken fick ställa frågor i en fullsatt kristallsalong på Stora Teatern och när vi gick ut funderade jag på när det hände senast att man i en en fullsatt lokal diskuterade Marx en måndag kväll på Avenyn.
Något har möjligen hänt, oklart vad.

söndag 10 februari 2013

Tristan och Isolde på Göteborgsoperan - Wagneråret i Göteborg

Wagneråret 2013 inleds i Göteborg med Göteborgsoperans uppsättning av Richard Wagners Tristan och Isolde i Wihelm Carlssons regi. Valet av just denna opera ser jag som en tydlig markering att välja bort den politiskt problematiske Wagner, vars väldokumenterade antisemitism och raslära inte precis gör personen bakom verket särskilt sympatisk. Hur han långt efter sin död kom att missbrukas av nazistiska släktingar för politiska syften är en annan sak, som man inte kan lasta honom för.
I Göteborgsoperans tolkning gör man en vacker inledning med det berömda Tristanackordet och en melankolins blå vågrät pelare projicerad på ridån. Den grundtonen genomsyrar därefter hela verket i denna sorgsna kärlekssaga.
De bästa berättelserna, de mest hållfasta genom seklen, har en tendens att göra sig påminda, gång på gång. Tristan-sagan om förbjuden kärlek dyker upp första gången under grå medeltid i en berättelse av Marie de France. Om den spelat någon roll för Shakespeares Romeo and Juliet känner jag inte till. Men det är ändå kärleksparet i Verona som jag tänker på under hela den fyra timmar långa föreställningen. Och det beror inte på den gediget skönsjungande Katarina Karnéus som här sjunger Brangäne, men som tidigare i höstas också sjöng Romeo i den konsertanta versionen av I Capuleti e i Montecchi tillsammans med Kerstin Avemo. De bärande elementen finns även här - den komplicerade förhistorien med släktfejderna, förälskelsen mot alla odds, det krampaktiga fasthållandet av kärleksnatten innan gryningen skiljer dem åt, det tragiska slutets oundvikliga död efter att kort ha återsett varandra.
Annalena Perssons Isolde är kraftfull och bestämd, både i sitt hat och sin kärlek och när hon sjungit nästan oavbrutet i en och en halv akt är jag djupt imponerad av den kraftfulla insatsen. Under andra halvan av tragedin är det Lars Clevemans Tristan som på ett liknande sätt bär upp föreställningen och tillsammans med Persson skapar en sorts mjuk intimitet och ömhet i kärleksspråket dem emellan.
Mats Almgrens Kung Marke gör likaså en imposant tolkning, trots ganska lite tid på scenen, liksom James Johnsons mera tvivlande och ambivalente men ändock in i döden lojale Kurwenal.
Under föreställningens gång kan jag inte låta bli att fundera över Adornos tankar kring Wagners vändning mot allkonstverket, som flyttade fokus från musiken, och som på vissa sätt blev mer floskulös och språkliknande, till det mera textbaserade där text, musik, scenografi och skådespeleri fick mera likvärdig betydelse.
Jag märker att jag den här gången inte har riktigt lika lätt att sjunka in i det utdragna tempot och omständligheten i skildringen som i den magnifika tolkningen av Mästersångarna i Nürnberg för ett par år sedan. Kanske är det för att Tristan och Isolde trots allt storslaget, ändå har lite mer karaktären av kammarspel genom begränsningarna i rummet, som dock är mästerligt gestaltat av den tyvärr nyligen bortgångne scenografen Peter Lundquist.
Det är i alla händelser underbart att Göteborgsoperan har modet, kompetensen, viljan och en så pass stor scen att man kan sätta upp även Wagner utan att behöva göra kompromisser vare sig i tiden eller i rummet. Kanske det också blir möjligt att få se Ringen en dag.
Man kan ju alltid hoppas!



torsdag 7 februari 2013

Tyskland - men var ligger det? Jens-Christian Brandt, Annamaria Olsson och andra.

Deutschland - aber wo liegt es? (Tyskland men var ligger det?) frågade sig författaren Friedrich Schiller för ett par hundra år sedan. Då var frågan relevant eftersom det Heliga Tysk-Romerska riket var en sorts amorf som delvis levde kvar i de flera hundra småstaterna och furstendömena men också delvis i det Habsburgska ríket i Mitteleuropa. Det frågan gällde var den skillnad i uppfattningen om territoriets betydelse som fanns mellan t.ex. Tyskland och Frankrike. Som en följd av Franska revolutionen och dess ideal som även blev grund för den då nyskrivna amerikanska konstitutionen var man i Frankrike mycket tydlig med att fransman var man om man föddes på fransk territorium. Juridiskt sett brukar den uppfattningen kallas ius soli.
Samma uppfattning om fosterjordens betydelse fanns inte alls i samma utsträckning i Tyskland vid den tiden, utan man ansåg att tyskarna var en kulturell gemenskap som hölls samman genom att man talade tyska och hade tyska förfäder. Tyskspråkiga människor som faktiskt behållit sin tyska identitet och språk finns också överallt i Mellan- och Öst-Europa. Den principen brukar kallas ius sangui, och fick grundlagskaraktär under Kejsar Wilhelm II 1913 och avkaffades faktist så sent som för något decennium sedan.
De politiska katastroferna under 1900-talet påverkade denna tyskhet på det mest genomgripande sätt förstås. 1918 rasade det månghundraåriga habsburgska väldet samman som ett korthus. Andra Världskrigets i alla avseenden fruktansvärda katastrof ledde till en vapenvila mellan Tyskland och de fyra segrarmakterna som inte kunde omförhandlas till ett fredsfördrag förrän 1990, när Tyskland återförenades i fred och frihet. Jag minns det som igår, när klockorna i Rotes Rathaus i Berlin ringde in den nya tyska enheten den 3 oktober 1990.
För sådana som mig, och jag tror också Jens-Christian Brandt om jag inte missminner mig, som bodde i Tyskland under tiden för återföreningen tror jag att de händelserna är av en sådan karaktär att det, åtminstone för mig, förändrade medvetandet för alltid. Man kan uppleva olika saker under ett liv. Det hittills största för mig (som inte handlar det privata livet) var just detta - att leva i Tyskalnd när Berlinmuren föll och sedan vara med om tiden efteråt.
Jag flyttade tillbaka till Sverige 1992 och efter hand som Sverige gick med i EU och det framstod allt tydligare att Tyskland blivit ett betydelsefullt land i Europa och världen, fanns ett litet, om än begränsat intresse för landet i pressen. Långsamt började den schablonmässiga bilden av Tyskland som ett militaristiskt land med schäferhundar, taggtråd, antisemiter, nazister och Autobahn förändras. Själv skrev jag kulturartiklar i GP och Expressen i femton år med utgångspunkt i Tyskland, så även Jens-Christian Brandt. För någon vecka sedan skrev han en artikel i DN om de genier som nu börjar bosätta sig i Tyskland och nämnde David Bowie som flyttar till Berlin och Pep Guardiola som valt att bli tränare för Bayern München. Annamaria Olsson, sedan fem år bosatt i Berlin, polemiserade ett par dagar senare mot Brandts artikel och framförde synpunkterna att detta inte är något nytt och att Berlin sedan decennier har haft en så stark dragningskraft att Charlottenburg, Scheunenviertel och Neukölln redan är invaderat av genier från hela världen, inte minst från Sverige. Och det är ju en ganska ovedersäglig sanning.
Deutschland - aber wo liegt es?
Jag kanske missförstod saken, men jag uppfattade att Brandt pekade även utanför Berlin. Att succétränaren Guardiola (FC Barcelona) faktiskt valt München istället för London, Paris eller Madrid. Jag tror att det finns något i denna iakttagelse - att det inte längre är bara Berlin som drar folk, hur spännande det än är just där. Var och en som suttit med en Weizenbier på Marienplatz i München en solig dag i oktober vet vad jag menar.
Det jag tycker är intressant med skriftväxlingen i de båda tidningarna är just den omständighet att tiden går. Man upplever i sitt liv någon sorts avgörande händelse och sedan överlagrar den allt annat som kommer efteråt. Kanske är det så att varje generation måste rulla stenen upp till bergets topp och sedan se den rulla ned igen. För mig, som även vid återföreningens tid bodde i Bayern och bara var sporadiskt i Berlin då, är det lika fascinerande att ta en Kölsch på Ständiger Vertretung vid Schiffbauerdamm innan jag går till Schaubühne eller Berliner Ensemble. Jag kan bara hjälpligt rekonstruera de här tjugofyra åren sedan muren föll. I tjugo år läste jag Der Spiegel varje vecka, följde tyska politiska diskussionsprogram via satellit, besökte landet ett par gånger om året, men kommer för egen del fram till slutsatsen att jag inte längre kan dra några slutsatser.
När vi diskuterade att flytta över Pusterviksteatern till Lagerhuset ställdes frågan till några ungdomar i lokalpressen om man trodde att det skulle bli lika bra som gamla Pusterviksteatern på Järntorgsgatan. När en av de tillfrågade tjugoåringarna svarade att bara man lyckas behålla den tyska känslan, så visste jag att något hade hänt, men inte riktigt vad. Den enkla förklaringen är förstås Berlin-effekten. Men det finns kanske fler förklaringar.
Det är alldeles självklart att det har stor påverkan på Berlin att befolkningen idag är sammansatt på ett sätt att nästan hälften är andra människor än de som bodde där för 25 år sedan. Det är lika självklart att den kreativa explosion som ägt rum i staden sedan dess med nödvändighet leder till ökad turism, genntrifiering, omvandling och i många fall ren destruktion av den stad som en gång fanns. Men det är så det ser ut och om man även som Annamaria Olsson, genom att bo och leva i Berlin själv som "Zugereist" som man säger i München, bidragit till att förstärka denna process som kommer att leda till att Berlin på sikt är i händerna på någon annan än berlinarna. Jag tror att man på ledande nivå i Berlin är i högsta grad medveten om denna problematik, det var man i alla fall i september när jag var på studiebesök hos det officiella turistbolaget Visit Berlin.
Berlin - aber wo liegt es?
Berlin är en fantastisk stad - det är nog alla eniga om. År 1900 var Potzdamer Platz världens mest trafikerade gatukorsning. Under hela efterkrigstiden var den en sandhög i Ingemansland. Nu är den återigen omringad av högkvarteren för de tyska storföretagen och har blivit en syntetisk och stadsplaneringsmässig katastrof, svårslagen i sitt o-gemyt. Det är nog så Berlin kommer att kantra, oavsett hur många svenska pilgrimmer som slår ned sina bopålar i den preussiska myllan. Några decennier har det nu varit ett osedvanligt spännande klimat i Berlin. Men på samma sätt som det i varje människas liv finns perioder som får en att relativisera allt annat, har även olika städer och länder sina högkonjunkturer och svackor.
Allt förändras hela tiden. Det enda som är oföränderligt är, som man brukar säga, själva förändringen.

fredag 25 januari 2013

Filmfestivalen, Helma Sanders-Brahms och After Dark

Det är en intensiv vecka i kulturstaden Göteborg. Sedan några dagar är det full fart i förberedelserna för årets största händelse i den svenska filmvärlden; Göteborgs Internationella Filmfestival. Jag ser verkligen fram emot öppningsfilmen Kon-Tiki om några timmar. Det finns inget som ett soldränkt Stilla havet på ett vintermörkt Västkusten. En av festivalens hedersgäster, Margaretha von Trotta, som i år fått Dragon Honorary Award har tyvärr blivit sjuk och kan inte komma.
Igår fick jag möjligheten att samtala ett par timmar med en lika intressant tysk filmare, Helma Sanders-Brahms, som under det här läsåret gästföreläser på Filmhögskolan. Hennes klassiker Tyskland bleka moder är fortfarande ett öppet sår på vissa håll i Tyskland. Filmen Clara om Clara Schumann kom för bara ett par år sedan och var en finstämd skildring. Vi talar om den europeiska filmens originalitet och hon drömmer sig tillbaka till 70-talets Tyskland och Paris, som kanske var den period när den europeiska filmen stod på sin höjdpunkt. Men det är inte bara nostalgi. Hon pekar framåt och berättar hur hon anser att man skulle kunna göra betydelsefull europeisk film även i framtiden, inte minst genom att falla tillbaka på den särpräglade historien och de många kulturerna. Kanske kan hon bidra till det i sin undervisning på Filmhögskolan? Jag tror det.
Gårdagskvällen avslutades på Rondo och premiären av dragshowen med After Dark, som tydligen nu hållit på i 37 (!) år. Jag har något svagt minne av att ha sett delar av det på gamla nattklubben Compagniet under andra halvan av sjuttiotalet, men är inte riktigt säker. Däremot minns jag storhetstiden på Trägårn  i början av åttiotalet. Nu slår det mig med vilken suveränitet man behärskar dragshowens alla komponenter. Fokuseringen på schlager och melodifestivaler, på kvinnliga primadonnor, tonartshöjningen i sista versen, de mer eller mindre plumpa sexskämten, strass, plymer, glitter och en högt tempo, rakt igenom.
Men Christer Lindarv överraskar ändå på slutet genom att prata om allas likavärde på ett uppriktigt, lite naivt vis och får sympatierna helt på sin sida när clownens sorgsna öga börjar rinna lite grand - the show must go on, även när showen är slut och han sitter där i logen och sminkar av. Det är lite Edith Piaf över det hela - "Je ne regrette rien", men också en ödmjukhet som kan vara möjlig att uppnå först när man gjort allt, sett allt och ändå inte riktigt hittat de vises sten, utan sitter där och bara är fascinerad över undret.
Så även en av de sista kommentarerna, när publiken stod upp och klappade in ytterligare ett extranummer,
kändes äkta: "Götet är Götet".

onsdag 16 januari 2013

Musikens språklikhet - Theodor W Adornos förhållande till samtida komposition och översättningens olösbara paradoxer.

Sedan ett par veckor är jag på all ledig tid djupt försjunken i den tyske filosofen Theodor W Adornos korta, men mycket distinkta text om 1800- och 1900-talens kompositörer och deras relation till harmonilära, tonalitet och deras eventuella hållning till musiken som ett språkliknande grammatiskt system.
Tillsammans med en nära vän översätter jag den till svenska  för en kommande publikation.
En sak slår mig. Jag har förstås närläst texten på tyska, men också av intresse i engelsk översättning. Språklikheten, men också språkolikheten, mellan svenska, tyska och engelska blir så drabbande uppenbar. När Adorno skriver Begriff på tyska väljer jag ordet begrepp på svenska, medan det på engelska blir concept.
Likheten mellan tyska och svenska gör att en engelsk översättning snarare leder fel än kan vara till någon hjälp. Kanske har det med engelskans mera syntetiska karaktär att göra, där just begreppsligheten är helt annorlunda än i den analytiska tyskan. Jag har förstås varit medveten om denna skillnad förut, men det finns nästan ingen övning som skärper den språkliga upplevelsen och känslan som den närkamp det är att översätta från ett annat språk.
Anser då Adorno att musiken är ett språk eller bara ett i vissa fall språkliknande system, där tonaliteten och
harmonierna betecknar syntax och vokabulär? Ja, den spännande upplösningen får man vänta på tills dess att texten är publicerad någon gång under våren.

onsdag 9 januari 2013

Året som gått - året som kommer.

Ur mitt perspektiv var 2012 ett spännande år för Kulturförvaltningen. Stadsbiblioteket lyckades fånga upp en stor del av sina besökare med de sk nischbiblioteken; "300 kvadrat" på Södra Hamngatan, "Global" och "Dynamo" på Stadsmuseet och "Miini" på Röhsska. Ombygganden av själva Stadsbiblioteket rullar på bra och håller än så länge både tidsplan och budget för ombyggnaden. Planerad öppning är Världsboksdagen den 23/4 2014.
Stora Teatern öppnade i Kulturnämndens regi, med en underbar föreställning av Cirkus Cirkör. De återkommer inom kort med sin nya Sverige-premiär. Verksamheten börjar allt mer hitta sina former och man kunde presentera ett imponerande utbud med tanke på den korta planeringstiden. Martin hansson rekryterade som teaterchef under året.
Barnkulturåret genomfördes och Frilagret, Göteborgs kulturhus för unga, kunde öppna i samband med Kulturkalaset, som för övrigt var större och mera mångfacetterat än någonsin.
Museerna presenterade välbesökta utställningar. Göteborgs konstmuseum hade en mycket populär Bacon-Warhol-utställning, och Götaplatsen blev en av sommarens nya mötesplatser med den magnifika uteserveringen Bar himmel och senare det till koncept-krog ombyggda cafeet, Mr P. Röhsska fick stor uppmärksamhet för "Ond design" och vi håller på med rekrytering av ny museichef, Göteborgs stadsmuseum öppnade sin jubileumsutställning och nyöppnade Barnens museum. Cornelia Lönnroth blev ordinarie museichef på Stadsmuseet strax innan jul och Sjöfartsmuseet hade fullt upp med alla besökare efter nyöppningen av våning tre och visade den internationellt uppmärksammade utställningen "Hard Rain".
Under året har kulturnämnden fattat ett flertal viktiga beslut som vi kommer att arbeta med att effektuera under 2013. Vi arbetar för högtryck med etableringen av en litterär mötesplats; rum för litteratur eller som en del väljer att kalla det Litteraturhus, i Lagerhuset vid Heurlins plats. I någon mån är ju huset redan ett litteraturens hus med ett flertal bokförlag, tidskrifter, medieverkstäder och annan närliggande verksamhet. Men det kommer att bli bra med en öppen scen i huset, det saknas idag i Göteborg. Vi siktar på att komma igång efter sommaren. Just nu pågår ombyggnation av lokaler, planering av verksamheten och liknande.
Vi arbetar med flera förstudier för att utveckla verksamheterna i kulturfastigheterna. Den som kommit längst är förstudien om en ny konsthall i Artilleristallarna på Magasinsgatan. Vi arbetar även med en förstudie för nuvarande Konsthallens lokaler och ett ev. Varvs- och industrihistoriskt centrum i Älvstaden på Hisingssidan. På sista mötet innan jul beslutade Kulturnämnden att vi ska genomföra en förstudie för om- och tillbyggnad av Göteborgs konstmuseum. Sten A Olssons stiftelse för forskning och kultur har geröst lovat att stödja det arbetet.
Göteborgs kulturliv är i högsta grad levande och spännande för närvarande. Både de stora institutionerna, som Operan, Symfonikerna och Stadsteatern har spännande repertoarer, men inte minst det fria kulturlivet bidrar till att berika stan med teater, film och annat på ett lysande vis. Nu närmast Nordens största filmfest (DN) Göteborgs Internationella Filmfestival. Ser fram emot den, och så mycket annat under 2013.
Vi ses i vimlet!