måndag 31 oktober 2011

Cigaretten efteråt av Horace Engdahl - Ein Koffer in Berlin

Efter att ha läst Horace Engdahls nya aforismsamling Cigaretten efteråt insåg jag att jag omedelbart ville läsa om den. Men att det var nödvändigt att först läsa om Meteorer, hans första aforismsamling som kom 1999.
När jag nu gjort det ser jag hur de båda hänger ihop, på ett helt annat sätt än vad man kanske tror. Meteorer kom ut just efter att Engdahl blivit ständig sekreterare i Svenska Akademien. Cigaretten efteråt kom ut efter att den karriären är avslutad. Kanske är det just den där ciggen som är själva frågan? Ett bloss på ett café i Berlin när den tioåriga tillvaron i ett av den litterära världens mest prestigefyllda maktcentra är över. Och vad jag kan se har de tio åren inte gått spårlöst förbi.
När vi samtalade om den förra essäsamlingen Ärret efter drömmen, på Bokmässan för något år sedan, berättade Horace att den boken var slutpunkten på det gamla livet, en sorts uppsamlingsheat för att kunna sätta punkt och gå vidare.
De båda aforismsamlingarna sätter fram ett liknande skifte. I Meteorer finns författaren kvar i den kan man kalla det romantiska sfär som hans tidigare böcker tillkommit. Det finns en sorts tillförsikt, ett hopp; Om cynikern skriver han där:
"Orsaken till att de hårda ord han yttrar inte gör honom ett dugg ledsen, är att han egentligen inte tror på dem. Likaså måste han säga dem för att uthärda."
Det är en bra aforism att ha med sig in i läsningen av Cigaretten. Ty cynismen väller till synes fram över sidorna vid en första läsning. sarkasmen är ibland så träffsäker att jag måste lägga i från mig boken för att skratta ut.
"Sarcasm is just another free service we offer", kan man läsa på dörren till enskilda etablissemang i närheten av Humboldt-universitetet. Det är lite grand som om Horace Engdahl nu, när han i lugn och ro kan sitta där och förlänga kaffet med en sista Camel utan filter verkligen har ansträngt sig för att leva upp till åtminstone några av de där de där nedlåtande omdömen som har fällts om honom genom åren; om reaktionära åsikter, elitism, akademiskt snobberi och arrogant hållning.
Men efter att ha läst om de båda böckerna känns det just så där - cynikern tror egentligen inte alls på det han säger. Något har hänt. Men kanske inte just det som man kan tro när man läser knivskarpa och roliga kommentarer som" En bra biografi måste ha en smak av polisanmälan", eller "Postmodernismens uppror mot berättandet är idag lika bortglömt som slagordet "Stoppa Öresundsbron".
Det är varken i de "Metakritiska fragmenten", hur välgörande de än är för inställningen till kritiken och dess roll eller i de "Reaktionära betraktelserna" som jag hittar det jag söker efter - själva grundbulten, som håller ihop denna så eftertänksamma och välformulerade bok.
Det är istället när jag läser frågan "Vad blir kvar", som ekar berlinskt av Christa Wolf, som bilderna går ihop för mig. Det är eftertankens längtan efter någon sorts sanning som finns i botten av allt detta. Livets hårda kamp om positioner, poster, ära och berömmelse går vid någon tidpunkt över i ett helt annat sökande, efter visheten, efter det som är lika förgängligt som äran, men som till skillnad från berömmelsen utspelar sig på en helt annan scen.
Vad är det då som återstår? Det är kanske de vackraste och mest ödmjuka rader jag läst av Horace Engdahl;
"Att andas, att möta solljuset, att gå genom en park och känna doften av annalkande vår, att få ett livstecken från något av sina barn eller att höra av en gammal vän, att ligga bredvid sin älskade och lyssna till hennes lugna andetag. Vad kan vara större än det?"
Ja, vad kan vara större än det?
Det är som om Berlin-vistelsen lett till en sorts återfödelse; "Jag håller på att vakna till liv, till det liv som inte kan sparas, inte skjutas upp. Det är sant att det inte liknar den gamla känslan av kraft och ljusnande framtid, men är det inte vackrare än så?"
Det som tilltalar mig allra mest i denna rörelse från komplicerad enkelhet i Meteorer till Cigarettens allt enklare komplikationer är just den så uppenbara känslan av livets ofullkomlighet, insikten om att det kanske i själva verket är just bristerna som utgör det mest mänskliga och förenande av allt. Där helheten aldrig kan uppnås med mindre än på dess bekostnad?
Det är som med kärleken. Den perfekta kärleken finns förstås inte, utan det är just det ofullkomliga som sätter kärlekens prägel på allt som betyder något. Om detta skriver Engdahl att "Kärleksord tål ingen ideologikritik. Om vi inte tar emot dem som de är avsedda, förstör vi dem och de kommer aldrig mer att yttras.....Ömma samtal sätter därför den kritiskt tänkande människan på besvärande prov. Hur rätt hon än har, har hon likväl fel, om hon inte förstår att den som uttalar sin kärlek står över lagen."
Det låter inte så lite som Friedrich Nietzsche det där - de vackraste av alla hans kloka ord;
"Det som sker av kärlek sker bortom gott och ont"
Och det finns verkligen något ytterst försonande i Horace Engdahls båda aforism-böcker. De utgör, när jag tänker på det, en helt egen genre. Dels är det aforismer i ganska traditionell fransk-klassicistisk anda, dels finns det samtidigt litterära, kritiska och filosofiska fragment som snarare för tankarna till tysk romantik.
Och kanske är det just detta som är den kunskapsgrund och litterära hemvist som Horace Engdahl egentligen har. Ett inre resande mellan det tyska och det franska; Ein Koffer in Berlin.
C'est trés bien comme ca.

måndag 24 oktober 2011

Frida Kahlo och Diego Rivera på Göteborgs Konstmuseum

Den ungerske författaren Peter Esterhazy publicerade för några år sedan romanen Nedför Donau eller grevinnan Hahn-Hahns blick. Grevinnan Hahn-Hahn var skelögd. Det ena ögat var riktat framåt, det andra skelade oavbrutet mot en man. Jag kommer att tänka på det när jag strövar omkring inne i Frida Kahlo-Diego Rivera utställningen på Göteborgs Konstmuseum, som hade vernissage igår.
Jag blir helt tagen av Kahlos blick på Rivera. I ett av de mest berömda självporträtten har hon målat in en bild av honom på pannan "Frida Kahlo - Tehuana". Jag lämnar de biografiska referenserna därhän. Kajsa Widegren publicerade i går en i mina ögon mycket funderad och välskriven recension i GT, som trots det korta formatet är en miniessä. Läs den!
Det är förgäves att spekulera i den tydligen mycket komplicerade kärleksrelationen mellan de båda konstnärerna. Jag funderar på vad det betyder att Rivera tronar på hennes panna, bortsett från den givna tolkningen att hon visar att han alltid är med i hennes tankar.
Men samtidigt ser hon åt sidan, sneglar på något annat. Å ena sidan sätter det fram en sorts dominans, han är alltid med, styr hennes tankar. Å andra sidan kan man också tänka att det även är en sorts ironisk twist - hon vet att hon alltid kommer att förknippas med Rivera, som fortfarande i Mexico tydligen betraktas som den större konstnären.
Så inte i Europa, och på goda grunder, även om de bilder av Rivera som visas tillsammans i den här utställningen på ett egenartat vis korresponderar, ömsesidigt, med Kahlos huvudsakligen självporträtterande målningar. En av den här utställningens företräden är att den faktiskt innehåller några av Kahlos större bilder. Hon valde annars vanligtvis ett mindre format.
Kahlos aktualitet överraskar mig, trots det jag läst om just detta innan. När man ser bilderna samlade så här är det påfallande hur hon arbetar med sin egen identitet, klädd i olika indianska dräkter, olika nyanser av hudfärg - som lekte hon med etnicitet och kulturell hemvist.
Men det är den enigmatiska kärleksrelationen som på något vis hela tiden svävar i rummet. Det är rörande, just i hur självutlämnande Kahlo bearbetar och vrider på sin kärlek på ett sätt som lyfter den över det personliga planet, till en nästan emblematisk bild över kärlekens villkor. Hur svårt det är att mötas, hur svårt det är att skapa synkronicitet, hur svårt det är att röra vid en annan människas inre, om det överhuvudtaget är möjligt. Men ändå.
Kahlo och Rivera och deras dramatiska liv tillsammans, med de kriser, avsked, återföreningar och personliga tragedier som kantade det, innehöll troligtvis de allra flesta faser och stämningslägen, utom möjligen ett - likgiltighet.
Och det är kanske just likgiltigheten som är motpolen till allt det som kännetecknar människans inre livsvillkor. Som är motsatsen till liv. Som är rena döden faktiskt.

torsdag 20 oktober 2011

Vår man i Shanghai av Åsa Lantz

I våras blev jag intervjuad av Åsa Lantz om Pustervik och Stora Teatern. Hur det nu gick till så blev det efter en stund ombytta roller och jag började intervjua henne om den kommande romanen Vår man i Shanghai som är ute nu. (Intervjun finns på denna blogg, 7 juni).
Den punkt som fick samtalet att tippa över var just Stora Teatern, som spelar en viktig roll i den nya boken. Då berättade Åsa att Stadsteatern i romanen åtagit sig att göra ett gästspel i Shanghai för att uppdragsgivaren skulle sponsra ungdomsverksamhet på Stora Teatern. I romanen kan jag konstatera att Storan blivit en scen för experimentell teater istället.
Sedan dess har också alla beslut för att flytta Pusterviksteatern till Storan fattats och planeringen för Göteborgs nya gästspelscen pågår för fullt, så i den meningen kan man säga att författaren blivit sannspådd, även om de stora sponsorintäkterna från Kina ännu låter vänta på sig....
Vår man i Shanghai är en fristående fortsättning på förra årets första del i den sk Genesis-trilogin; Vart tog den söta lilla flickan vägen, som huvudsakligen utspelade sig i Göteborg och handlade om ensamkommande kinesiska barn och ungdomar som slussas in i det svenska samhället och försvinner ut i mer eller mindre underjordisk verksamhet.
Den nya berättelsen utgår från märkvärdiga och delvis ouppklarade händelser om svenska, hemlösa män som reser till Kina i olika ärenden, ryktesvis för att gifta sig med kinesiskor och på så sätt hjälper dem till uppehållstillstånd i Sverige. Men där pågår även andra saker som får håret att resa sig på den mest härdade krimi-läsare.
För att vara en sk spänningsroman, som förlaget valt att rubricera den, finns det ovanligt många bottnar. Man kan t.ex. välja att läsa boken som ett rasande angrepp på en hycklande svensk jämställdhetsmyt. Bokens måtto är "Swedish men can have it all", ett citat ur New York Times för något år sedan. En av de viktigaste berättelserna kommer från makarna Myrdals "sociala ingenjörskonst", som, åtminstone om man betraktar de människoöden som passerar revy i den här berättelsen, inte är annat än en myt.
Oavsett var någonstans man befinner sig i den sociala pyramiden är det männens värld. Huvudpersonen Isa Montgomery försöker ta sig in i sin gamla karriär som grävande journalist efter några års föräldraskap. Hon är den som kommer de resande hemlösa männen på spåren.
Men hennes utsatthet visar sig vara lika stor som Törnrosas, en hemlös kvinna vars livskamrat åkt iväg i ett liknande ärende till Shanghai. När de båda övernattar på ett härbärge är det just den gemensamma utsattheten som blir tydlig snarare än den milsvida sociala spännvidden mellan de båda kvinnorna.
Skildringen av Törnrosa är gripande och djupt trovärdig. På sin blogg skriver författaren om verklighetens Törnrosa. Det är så här det ser ut, alldeles runt hörnet. Det tror jag inte att jag någonsin kan glömma efter att ha läst den här boken.
Det finns ett par andra sidohistorier, den om Viggo Sjöströms fosterdotter Sara som i sitt sökande efter livets mening nästan möter döden.
Den breda berättelsen i Shanghai knyts ihop med kinesisk historia och mynnar ut i en intrig, som jag inte tänker avslöja här.
Åsa Lantz har en speciell förmåga att få berättelsen att lyfta från första sidan och sedan hålla läsaren i ett fast grepp tills dess att man motvilligt inser att historien är slut och läsningen är över för den här gången. Det är spänningslitteratur av högsta klass.
Men spänningen bottnar i något som jag inte kan läsa ut annat än som ett sorts ursinne i kritiken av orättvisorna mellan män och kvinnor, mellan människor i olika delar av samhället och av världen i största allmänhet. Jag har svårt att tänka mig att man kan läsa den här romanen och förbli oberörd.
Deckare och krimi-litteratur kan i sina bästa stunder ställa samhällsproblemen under debatt och på andra håll har det högre staus än vad som är vanligt i Sverige, trots ganska många utmärkta författare i genren.
Sedan 60-talet visar tysk TV 1 (ARD) en deckare på en och en halv timme varje söndagskväll, med början kvart över åtta. Det är nyskrivna avsnitt, med kända persongallerier från olika tyska städer. Väldigt ofta fokuserar man på brännande aktuella samhällsproblem och i anslutning till spelfilmen arrangerar man ofta en TV-soffedebatt efteråt, och går till botten med frågan. Deltagarna får tala till punkt, man anknyter till aktuell forskning, debatten pågår ofta lika länge som själva filmen. Så kan man också använda samtidslittertaur och film för att diskutera dagens aktualiteter.
En annan aktualitet är att vi i helgen annonserar efter en administrativ chef till Stora Teatern. Med tanke på den samstämmighet som varit hittills kring Storan kanske vi kan hoppas på att Viggo Sjöström söker den tjänsten inför den tredje och avslutande delan av Genesistrilogin?

onsdag 19 oktober 2011

Göteborg och framtiden

Ett av de mest provinsiella inslagen i debatten om Göteborgs framtid är det ibland uppoppande gnället om risken att staden ska gå under, alla företag ska fly, människor flytta härifrån, dagis ska stängas, utförsäljning till Kina, i värsta fall total översvämning....
Kort sagt - det var bättre förr!
Men var det bättre förr? Ja, alldeles säkert. Men det var också betydligt sämre.
Det är sant att det finns byråkratiska procedurer i staden som kanske tar något längre tid än i andra städer. Men är det så konstigt, efter de senaste årens proteststotrmar? Inte minst i lokala media, om att saker igår alldeles för fort, beslut i slutna rum, goa gubbar med egna agendor, etc?
När jag ser ut från mitt fönster bygger man om det vackra hus där Fiskekrogen ligger, vid Lilla torget. En byggkran svänger fram och tillbaka, leveranser pågår, saker tar form. På Drottningtorget växer Posthuset fram till ett riktigt fräckt hotell som kommer att betyda mycket för Göteborg.
Det är väl det mycket av det här handlar om. Att våga ta initiativ, att ha idéer, att prata med varandra, att var och en tar ansvar där den är och gör sitt bästa för att saker utvecklas?
There remains a good deal to be done, that´s for sure.
Men mycket lite händer om man lägger sin energi på att bygga tröstlöshetens barrikader, ställa sig högst uppe på dem och hojta -Efter mig syndafloden!

fredag 14 oktober 2011

Kulturnatta på stan - och dansafton på Göteborgsoperan

Visst, lite kyligt var det utanför Stora Teatern under invigningen av Kulturnatta, men desto högre blev temperaturen när musiken kom igång. Inget regn, ingen storm, bara höstkyla och god stämning. Årets upplaga av Kulturnatta har det största programmet någonsin, med över 200 punkter. Man börjar nästan längta efter Kulturnätter, för att man ska kunna se lite mer av det som erbjuds runt om i stan.
För egen del valde jag att gå till Göteborgsoperans dansafton med verk av koreograferna Susanna Leinonen, Helena Franzén och Roberto Zappalá. De båda nordiska inslagen - Fading av Helena Franzén och Transient Horizon av Susanna Leinonen påminner en del om varandra.
Det är tekniskt fulländad dans, energirikt, kraftfullt. Scenografin tar över koreografin, formen innehållet - det är vackert och oväntat.
För mig är dock den starkaste upplevelsen denna Kulturnatta den drömska, blå solodansen alldeles i början av Roberto Zappalás Sud Virus. En ensam kvinna i vit klänning dansar en sinnenas dans i ett blått rum. Det är så mörkt att man bara ser den vita klänningen, ett furiöst tempo, en ursinnig gestaltning av en desperat människa, som dock inte i första hand är en fysisk person, utan som snarare känns som en metafor för djupaste förtvivlan och talande tomhet.
Och ur den ravinen var det sedan omöjligt att komma upp, Kulturnatta till ära hade man dukat upp med en nattklubb i operans foyer. Men minnet av den drömska blå gjorde att jag istället valde att gå hem och inte tappa kontakten med den tanken. Som ännu inte lämnat mig.

lördag 8 oktober 2011

Antigone på Nya Studion.

Allt fler forskare enas om att mänsklighetens vagga finns i Great Rift Valley i Östafrika. Den västerländska teaterns vagga, däremot, finns i antikens Grekland. I en unik och omtumlande föreställning samspelar skådespelare från Göteborgs Stadsteater med Parapanda Theatre Lab från Dar es Salaam i Tanzania, och man spelar en av den grekiska teaterns mest centrala pjäser, Antigone av Sofokles.
Det är onekligen en sorts transponering av innehåll och form till en afrikansk iscensättning som i mina ögon är den här föreställningens största behållning. Den antika kören blir nästan gospelsvängig på swahili och det är Sofokles grundfråga som är den mest fullgångna i både iscensättning och teoretisk höjd.
Antigone revolterar mot kung Kreons beslut att inte låta Antigones bror Polyneikos begravas, utan istället läggas ut som föda åt fåglar och hundar som landsförrädare. Hon begraver honom trots allt och döms till döden av Kreon, men hänger sig innan domen verkställs. Kreons son Haimon, som är Antigones trolovade, revolterar mot sin far och blir talesmannen för revolten mot den stelbenta makten, och sprayar ett A för anarki på väggen innan han lämnar scenen.
Den filosofiska frågan som Sofokles gestaltar är den om lagen eller den moraliska rätten är överordnad. Denna föreställning mynnar textroget ut i Kreons ånger när hans hustru, son och Antigone valt att dö för egen hand för sin övertygelse.
Mgunga Mwa Mnyenyelwas och Ronnie Hallgrens regi försöker också lyfta fram andra politiska teman i pjäsen, som manlig hegemoni, kvinnans roll, den lagliga maktens bräckliga fundament efter ett nyligen genomfört regimskifte, men det är ett annat perspektiv som ger föreställningen en brännande politisk aktualitet.
Ganska lätt kan motsättningen laglig kontra moralisk (gudomlig) rätt överföras till samtida problematik i stora delar av Östafrika. Tanzania är ett av de länder som har en ganska homogen befolkning, men i grannlandet Kenya finns ett sextiotal stammar vars historia och traditioner av de allra flesta människor anses överordnade republikens lagar och juridiska system. Det är ett av de mera komplexa problem som ligger som en ständig konflikthärd i den här delen av Afrika. Nyligen avvärjdes i Tanzania planerna på att dra en sexfilig motorväg rakt genom nationalparken Serengeti västerut mot Uganda. Den juridiska rätten till ett vägbygge finns i alla händelser. Men den moraliska rätten att ödelägga ett av jordens sista paradis är desto svårare att ta sig.
Pjäsens tvåspråkighet och därmed inbyggda olika rytmer fungerar över förväntan, man följer utan svårighet översättningarna på draperiet i fonden. Swahilins mjuka satsmelodi är bitvis en ren njutning att lyssna till. Men det är också underbart att få ta del av detta uthålliga konstnärliga samarbete mellan Göteborg och Dar es Salaam. Världen är inte större än man gör den. Konstens kraft är en av de mest oberäkneliga och frigörande under både den nordeuropeiska och afrikanska solen. Det är, som vi vet, samma sol.
Asante sana!

torsdag 6 oktober 2011

Nobelpriset till Tomas Tranströmer




Svarta vykort

I

Almanackan fullskriven, framtid okänd.
Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.
Snöfall i det blystilla havet. Skuggor
brottas på kajen.


II

Mitt i livet händer det att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.


Ur

Tomas Tranströmer Samlade dikter 1954 - 1996.

lördag 1 oktober 2011

Om konstens autonomi, Hegel och Paletten 3/2011

I en synnerligen läsvärd, djupt tänkt och välformulerad essä i nya numret av Paletten går Sinziana Ravini till botten med några av de kanske viktigaste förutsättningarna för det mänskliga skapandets frirum, det som ibland kan kallas konstens autonomi.
Analysen utgår från en barndomsupplevelse, där berättandet blev en akt av motstånd i ett repressivt sommarparadis på Karpaternas sluttningar.
I hegeliansk anda sätter Ravini fram en grundläggande binär opposition, en tydlig motsättning mellan systemet och individen. Denna frågeställning är också utgångspunkten för det Paletten-samtal som finns längre fram i tidskriften, där jag själv hade nöjet att delta.
Så som jag förstår Hegels dialektiska metod finns det inget utanför dialektiken. I samma ögonblick en individ utropar sig som autonom, gör hon det i relation till något annat, något man är autonom i förhållande till. Och med Sinziana Ravinis övertygande pedagogik är det lätt att ryckas med i hennes argumentation mot det hon kallar;
"En av de största fiktionerna vi lever under är vår tids simplistiska läsningar av Hegels herre-slav-dialektik som indoktrinerat oss att tro att motstånd är omöjligt, att både öveträdelsen och lagen är 'systemets fångar' och att det inte kan finnas någon autonomi som inte förr eller senare blir inkorporerad i systemet. Som Hegel mycket riktigt påpekar skulle herren inte existera utan slavens erkännande. Vi måste inse att det är slaven som skapar herren och motståndet som skapar systemet och inte tvärtom."
Jag undrar bara om denna invertering av styrkeförhållandena i sig själv ändrar på den dialektiska och oupplösliga relationen mellan systemet och den autonoma individen?
Är det inte möjligen så att boven i detta drama i sjäva verket är Karl Marx, som i en gigantisk felläsning av Hegels i det närmaste, men bara i det närmaste, ogenomträngliga och unika verk Andens fenomenologi bränt marken för en fenomenologi på individnivå, snarare än på systemnivå?
Så som jag förstår Hegels herre-slav-dialektik utspelar den sig helt och hållet på individnivå -
i det mellanmänskliga spelet mellan olika personer. Marx använde sig istället av bilden för att gestalta proletariatets kamp mot kapitalet. I mina ögon är det helt felaktigt, men ändå en tolkning som kommit att prägla eftervärldens syn på givetvis Marx, men även Hegel - allt ifrån det fria berättandet på Karpaternas sluttningar till diskussionerna om historiens slut i nyliberala tankesmedjor efter Berlinmurens fall 1989.
Ravini återknyter också på ett mycket intressant vis till Sofokles drama Antigone, som Hegel sysselsätter sig med, möjligen också för att exemplifiera just dialektiken mellan systemet och den autonoma individen.
Antigone väljer, mot gällande lag och Kung Kreons anvisningar, att begrava sin döde bror, som dömts som statens fiende. Enligt lagen, systemet, ska hans döda kropp läggas ut i naturen för att hackas sönder av gamarna. Antigone fattar ett självständigt beslut och motsätter sig systemet. Hegel ger båda rätt. Kreon upprätthåller de lagar som samhället i detta fall har, medan Antigone åberopar en högre, moralisk rätt om likhet för alla och en värdighet i döden. Därmed döms hon själv till döden, men överlistar systemet än en gång och begår självmord innan hon avrättas.
Frågan som blir kvar är: -Kan Antigone undgå systemet? Finns det en autonomi som är möjlig utan att gå under? I förstone är man böjd att svara nej. Efter Antigones död finns inget kvar. Hon har förlorat kampen och lagen gäller, trots att hon begick självmord.
Men det intressantaste med Hegels dialektik är att den inte är lika grovhuggen som den grekiska dialektiken där en tes går över i sin motsats, antites, för att sedan nå ett högre plan i en syntes. Hos Hegel bär varje tes sin egen motsats inom sig. Det sensationella resultatet är att två motsatta uppfattningar kan vara sanna samtidigt, vilket Hegel, inte minst i sin analys av rättsläget i Antigone just kommer fram till.
Min egen begränsade förståelse av detta komplexa tankesystem leder mig därmed fram till slutsatsen att autonomi alltid är möjlig, under begränsade tidsperioder. Men förr eller senare äts den upp av systemet, under förutsättning att den autonoma befinner sig i samma position som tidigare. Men så behöver ju inte vara fallet.
Det finns exempel på konstnärer som aldrig stelnar i bilden av sig själva, utan vänder sig om och skapar en helt ny position som ännu inte sugits upp av etablissemanget. Det är individens autonomi och fria val så som jag förstår det.
Den slutsats jag kommer fram till är att (konstens) autonomi är möjlig, men att den lever med korttidskontrakt. Det är också möjligen själva kärnan i det som är konstnärlig kreativitet.
Det är som en repa på en sko, eller ett veck i en klädnad som försvinner igen vid nästa steg, som Pär Lagerkvist skriver i Aftonland. Men den finns, därom råder ingen tvekan.
Sinziana Ravinis slutsats tolkar jag som en vändning in mot fenomenologin och bort från den systemiska världen: "I vilket fall som helst är det bara att lägga sig på divanen och börja klistra ihop skärvorna, för man är alltid både sin egen patient och sin egen psykoanalytiker. Det är där den verkliga dialektiken och slutliga maktkampen äger rum."
Jag är övertygad om att Hegel hade hållit med.