lördag 22 februari 2014

Faust och Faustin and Out på Stadsteatern - It's a man's world

Det är sannerligen en händelse att Hilda Hellwig sätter upp Elfriede Jelineks Faustin and Out på Studion, Stadsteatern. Uppenbarligen också med ett medskick från författaren själv att arbeta in Goethes Faust i själva pjäsen. Faustin and Out betecknar Jelinek som en kommentar till Goethes i särklass mest betydelsefulla och ännu levande text.
Själva ordet Faustin är i sig själv ett statement om något  - ändelsen -in är tyska språkets svar på hen, en markering att de allra flesta funktioner nu finns med både maskulina och feminina användare. Man pratar om Arzt - Ärztin, Künstler- Künstlerin, Jurist - Juristin un so weiter. Ordleken tar en annan vändning när den i själva titeln även alluderar på könsakten, - in and out, med en mera frivol språklig dräkt.
Och den klaustrofobiska interiören från Fritzl-källaren, ett i det närmaste psykoanalytiskt eländesdrama som bara överträffas i dess obegripliga vidrighet av verkligheten, är en smärstam miljö som pressas ut i salongen och inte lämnar någon oberörd. I första akten är det de båda flickrollerna gestaltade av Mia Höglund-Melin med hypnotisk kraft och Kim Theodoridou - Bergquist, vars psykopatiska drag och maniska utlevelse är starkt fängslande, för att använda ett i sammanhanget närbesläktat adjektiv.
Klokt nog gestaltas den galna fadern/mannen/älskaren enbart av en docka som inverterat till verkligheten kastas omkring och hanteras på olika sätt av döttrar/hustrur/fruar. En mindre, men inte obetydlig roll har Åsa-Lena Hjelm, som den avtrubbade, närmast psykotiska modern som vidhåller att TV-världen är den enda verkliga världen, som i sin tur projicerar filmsekvenser från källarhålsmänniskornas kollektiva undermedvetna.
I detta källaruniversum är också galningen Fritzl Gud Fader. Han har på egen hand skapat källaren, med madrasserade dörrar och fönster, värmepannan som även fungerar som krematorium och ekar av Förintelsens historia - likaså understruket av ett citat av Paul Celan, "ditt gyllene hår Margareta" , som i första akten citeras flera gånger.
In i denna avgrundsvärld bryter sedan Goethes Faust in, med sin äldre version kongenialt spelad av Iwar Wiklander och i den yngre, föryngrade upplagan en undanglidande Adam Lundgren, som lika gärna kunde varit en annan av Goethes lidande unga män, Werther, i sin å ena sidan adolescenta  driftstyrda jakt på Gretchen, å andra sidan diffus, utan konsekvens och vilja. Faust lockas att skriva på kontraktet att han ska få allt han vill, mot att Mefisto, en lysande ambivalent Simon Norrthon, får hans själ om han ändå säger sig vilja vara kvar på jorden - en önskan han tidigare förnekat - genom de klassiska orden "Dröj stund, du är så skön ändå".
Jelineks radikalfeministiska ansats får i mina ögon inte fullt genomslag i den bearbetningen. Det finns alltför mycket försonande och snarare parodiskt, ömsint i skildringen av mannen som historiskt har byggt imperier, behärskat läkekonsten, juristeriet och konsten. Fritzls källare är det deformerade imperiebygget verkar Jelinek/Hellwig vilja säga. I alla händelser är det en omtumlande och stark föreställning, som fortsätter att växa när man lämnat teatern. För egen del har jag vissa svårigheter med den traditionella tyska skrikteatern, även om skriken i just denna föreställning kanske kan vara mer befogade än i många andra dramer. Det handlar ändå till stor del om primalskrin ur källarhålet.
När jag väl hemma bläddrar i dagens post hittar jag en tidning jag inte beställt och inte vill ha som heter Connoisseur. Det handlar om inredning, design, gourmetkultur, exklusiva annonser på sovrum med välklädda snygga kvinnor som breder ut sig i sängarna. Till tidskriften bifogades även en del andra reklamfoldrar och jag undrar om jag blivit utsatt för någon sorts målgruppsreklam riktad till medelålders män? Den första lila foldern heter "För smarta miljonärer" - redan där missar man målgruppen, från Nordnet. Nordnet visar sig vara en smart bank som sysselsätter 13 yngre män i grå kostymer och en bergsklättrare.
Jo, förresten, på sidan rådgivning skymtar en välmaikyrerad kvinnohand, men ett ansikte behövs tydligen inte för rådgivningen. (Upplagan nu indragen, se kommentarfältet)
Nästa folder kommer från Ålandsbanken som också fokuserar på banking, all time high, förvaltning. Där finns 23 män på bild, alltifrån Olof Palme till Thor Modéen. Här finns dock även en mikroskopisk bild på en kvinnlig handbollsspelare och på den kvinnliga idealisten Emelie Kanter som har drivit barnhemmet Great Andoh i Ghana i fem år. Hon är kvinnligt placerad mitt i grupper av bedårande afrikanska barn i skoluniformer - dit kan man bli månadsgivare.
Sista foldern är Edition Autoropa som presenterar nya Jaguar E-type, kommentarer överflödiga. I den finns bara en enda människa, en man som inte presenteras, men som troligtvis har något med saken att göra eftersom han välkomnar mig som läsare till Jaguar. Och förresten till den klassiska jeepen Range Rover.
I Jelineks pjäs och i Faust dissikeras de olika områden som ända till ganska nyligen var övervägande manliga domäner, såsom läkaryrket, advokatyrket, delar av konsten, men som idag i allt högre takt befolkas av oftast ännu mer kompetenta kvinnor.
Om man ska tro tendensen i det slumpmässiga utskicket av riktad manlighetsreklam så är kanske finansvärlden fortfarande en hyfsat ohotad manlig bastion, vilket givetvis är en sak som borde diskuteras lite oftare med tanke på att finansvärlden i det senkapitalistiska samhället är den arena där en stor del av makten  koncentreras, oavsett geografi, historia, religion och samhällsskick.




söndag 16 februari 2014

Stora Teatern - Göteborgs gästspelscen

Ovanför mitt skrivbord i mitt hem har jag en aktie No 7556 i AB Stora Teatern, som köptes av Herr Axel H Ågren den 31 december 1917 till priset av 100 kronor. Högst upp är det en bild av teatern och Kungsportsbron, bortom byggnaden breder sig den då större Kungsparken ut sig. Det är med särskild glädje jag tittar på aktien, en vän tipsade mig om att den fanns till salu för 500 kronor i Antikhallarna. Jag gick dit direkt. En värdeökning för papperet med 400 kronor på 97 år?
Nåja, vad som hände med just det bolaget som drivit verksamhet i den anrika teatern vet jag inte. Men många är det, som varit där, sedan starten 1859.
I en intressant artikel på GTs kultursida i fredags skildrade Anna-Clara Löfvenberg teaterns historia på ett mycket levande sätt. Löfvenberg påminner om att arkitekten Bror Carl Malmberg bland annat hämtade inspiration från Dresdens Hoftheater. Hon skriver vidare att den är ritad i stram Karl Johansstil, eller Senempir, som det brukar kallas på kontinenten, vilket är nytt för mig. Jag trodde att huset klassades som nyrenässans, som var den dominerande stilen under 1850-talet. Alldeles oavsett är huset en juvel mitt istan, både exteriört och interiört, utom möjligen de många och långa trapporna som förbinder de olika våningarna och arbetsrummen bakom kulisserna, ett kraftprov för personalen.
När vi började utreda möjligheten att flytta över Pusterviksteaterns gästspelsscen till Stora Teatern under 2010 var det inte alls självklart att det skulle gå att använda det anrika huset till den moderna scenkonstens nya uttrycksformer. Vissa begränsningar finns förstås, inte minst vad gäller dansen, som idag ofta kräver att man sitter högre och tittar ner, och inte som man i Stora Teaterns stora salong, sitter nere och tittar upp.
Vi bestämde redan då att använda gradänger på scenen, för mindre föreställningar, men de alternativ som man ibland ser på annat håll, till exempel på Schaubühne i Berlin, med täckt parkett och scen över hela salongen har vi ännu inte kunnat pröva. Min förhoppning är dock att det ska kunna bli av i framtiden.
Under 2011 bedrev vi en viss verksamhet i lokalerna på uppdrag av Higab och syftet för oss var att pröva ut om det var möjligt att jobba med ett modernt scenkonstprogram. Det var det.
Ett av de i särklass roligaste minnena från mitt arbetsliv var premiären den 10 januari 2012, när Cirkus Cirkör öppnade på Stora scenen. Det var en fantastisk föreställning på alla sätt- Wear It Like a Crown. När publiken efteråt gav stående ovationer tänkte jag  hur underbart det var att det här äntligen är en riktig teater igen.
Nu har verksamheten varit igång i drygt två år och jag är mycket överraskad över hur snabbt man lyckats sätta ett spännande och omväxlande program, vecka för vecka, månad för månad. Jag har hela tiden trott att det kommer att ta minst tre år innan man hittat formerna och alla kontaktnät och samarbetspartners att vi kan vara säkra på att få hit den mest angelägna scenkonsten, dansen, musiken och debatterna.
Men det ser verkligen lovande ut redan nu, trots de utmaningar som det gamla huset hela tiden har i beredskap åt medarbetarna. Att Stora Teatern redan hamnat i fokus och debatteras och granskas av konstutövare och medier ser jag som ett gott tecken på att verksamheten är viktig och angelägen för många. Och hur skulle den inte kunna vara det, med husets geografiska placering, långa historia och kraftfulla inriktning?

måndag 3 februari 2014

Koyaanisqatsi i Scandinavium - Filmfestivalen i högform

Än en gång har Göteborgs Internationella Filmfestival visat de mest fantastiska filmer från hela världen, nu också digitalt på en del platser i Västra Götaland.
Mitt bästa minne från denna upplaga är i alla händelser; film- och musikupplevelsen Koyaaniqatsi på Scandinavium i lördags.
Filmen gjordes av Francis Ford Coppola på åttiotalet och namnet betyder på hopi-indianernas språk, något som liknar jordens undergång, eller åtminstone undergång och kaos.
Några filmsekvenser i början, de magnifika naturscenerna var särskilt framträdande, ju fler människor som kom in i bilden desto mer lätt daterad kändes den kanske, men ändå på ett fint vis.
Den största behållningen var symfonikernas musikaliska tolkning, den häpnadsväckande symfonikerkören och Philip Glass med sin miniorkester som också var på plats.
För mig som gjorde min musikaliska värnplikt i tonåren i den symfoniska rockmusikens brittiska kolonier, kändes musiken hemtam, nästan familjär, trots att jag hörde den för första gången. Spännande också att så mycket folk kom, att det går att använda Scandinavium även till den här typen av, ska vi säga, experimentell konst. Fast å andra sidan, minns även Genesis spelning 1976, eller om det var 1977, när Peter Gabriel lämnat bandet och man körde turnén för A Trick of the Tail, i mina ögon en av rockmusikens bästa produktioner, ever.
Lite samma känsla som då, fast med andra andra ögon och öron.