torsdag 27 augusti 2009

Göteborg, aber wo liegt es?

Göteborg tuffar på mot sitt fyrahundraårsjubileum 2021. Möjligen har staden inte varit i en sådan stark förändringsprocess sedan industrialismens genombrott under 1800-talet. Det var länge sedan industri- och arbetarstaden var en industri- och arbetarstad. Idag är ungefär 10% av befolkningen sysselsatt i tillverkningsindustrin. 80%, däremot, arbetar inom handel, service, turism och kunskapsbaserade verksamheter som utbildning och forskning. Evenemangsstaden Göteborg slog alla befintliga rekord i somras, med stora musik-, motor- och idrottshändelser. Hemmaturismen blommade med ökade publiksiffror på Stadsbiblioteket och museerna. Kulturkalaset och Way Out West knöt ihop sommaren och inom kort öppnar Göteborgs Internationella Konstbiennal.
Mitt i denna gigantiska strukturomvandling pågår som bäst arbetet med att bygga det framtida Göteborg. På Stadsbyggnadskontoret arbetar man för högtryck med att planera och omgestalta stora delar av centrala staden, där Centrala älvstaden kan ge bostäder åt kanske 30 000 människor. Men även andra delar av Älvstränderna och centrum förändras i rask takt.
Förra helgen genomfördes en "Cityscape"-konferens på Göteborgs stadsmuseum inom ramen för SEAS-projeketet som gästade Göteborg. Bitvis blev det en stimulerande debatt där deltagarna fick en nyttig påminnelse om att många städer både inom och utanför EU befinner sig i liknande processer. Bortsett från någon snorkig random-kommentar i lokalpressen har denna debatt ännu inte så ofta tagit någon offentlig form utanför universitetet och Chalmers väggar. Därför är de synnerligen intressant när Ord & Bild ägnar ett temanummer åt Göteborg. Det är dags nu, att bredda de frågor om stadsutveckling, social och ekologisk hållbarhet och framtiden som många göteborgare och andra arbetar med hela dagarna till ett större offentligt samtal. Ett av skälen är kanske att det blir tydligt att Göteborg inte enbart är en stad på Västkusten, utan också är ett exempel på en process som äger rum mitt i förvandlingens tid, inte bara här, utan runt om i världen. För att förstå det bättre behövs jämförelser, intryck från andra håll, bilder och teorier, visioner och inte minst en fri debatt där ett kritiskt samtal måste äga rum.
Göteborgs stadsmuseum kommer att arbeta med att Urbanum kan bli en arena för det kontinuerliga samtalet om stadens utveckling ur det historiska, arkeologiska och estetiska perspektivet, vid sidan av Älvrummet som är stadens och Stadsbyggnadskontorets arena för stadsutvecklingen. Stadens framtid berör oss alla på olika sätt. Det är viktigt att det finns många arenor där tankar och människor kan mötas.

torsdag 20 augusti 2009

Livets ofattbara förgänglighet

Imorgon utkommer Ragnar Thoursies nya diktsamling Sånger från äldreomsorgen. Thoursie intervjuades för en stund sedan i P 1 av Anna Dahlquist, i ett mycket fint och känsligt inslag. Han berättade om sina tankar och upplevelser från hemtjänst i eget boende. Personalens hjältemodiga vänlighet och oavkortade omtanke. De erfarenheter han gjort på det nuvarande äldreboendet, som han nyligen flyttat in på, finns inte med i samlingen. Thoursies röst har åldrats, ingen tvekan, men det är en kristallklar stämma och en skarp blick som framträder när han läser dikten "Det ofattbara". Dikten handlar om upplevelsen och fascinationen inför den skira grönskans mysterium en morgon i maj. Framme vid den punkten har rösten, som rosslat allt mer under läsningen, nått en punkt när den spricker i förtvivlan över livets förgänglighet och naturens ofattbara skönhet. Det är så smärtsamt vackert och naket.

tisdag 4 augusti 2009

Hang them high - genom ett Skiascope på Göteborgs Konstmuseum

Birgitta Flensburg inrättade under sin tid som chef för Göteborgs Konstmuseum en forskningsenhet, som under tre år (2008-2010) finansieras med en generös donation från Sten A Olssons stiftelse för Forskning och Kultur. Anställda forskare vid enheten är forskningsledare Jeff Werner och Kristoffer Arvidsson.
Vad jag förstår pågår ett intensivt arbete, som redan börjar ge avkastning. Man har startat en ny skriftserie som heter Skiascope (en apparat som man använde för att fokusera på en enda tavla på en tätt hängd museivägg) och två utgåvor har redan utkommit.
I nummer 1 skriver Jeff Werner om hängningarnas historia på inledningsvis Göteborgs Museum, och därefter på Göteborgs Konstmuseum. Ämnet kan i förstone kanske låter en aning specialiserat, men det visar sig vara den mest uppslagsrika och intressanta text man kan tänka sig om museets historia och verksamhet. Werner visar dels hur Konstmuseet växer fram i ett internationellt perspektiv och vilka influenser från främst England och Tyskland som påverkar hur man arbetar med samlingarna och inköpen, men också på ett lika initierat vis hur de olika museicheferna satt sin prägel på museet genom dels att förhålla sig till de internationella trenderna, men också till egna idéer om museets plats, samlingar och uppdrag.
Relevant är också skildringen av hur museet och universitetet har en gemensam historia, men ingen klart utredd relation. De första museicheferna hade också en tjänst på universitetet. Som en följd av båda branschernas ökande specialisering under 1900-talet upphörde denna ordning efter en tid. Jag tror att museernas koppling till universiteten i framtiden med nödvändighet kommer att öka. Museerna behöver förnyas och aktualiseras med samtida forskning, både för publiken och personalen och universitetet behöver sammanhang utanför akademin där det finns intressanta samlingar och annat material att beforska.
En livaktiv forskning, som för närvarande på Göteborgs Konstmuseum, tror jag är en förutsättning för framgångsrikt utvecklingsarbete på vissa områden inom museerna. Inte minst de pedagogiska enheterna kan profitera på en nära samverkan, men sannolikt underlättas också det internationella samarbetet genom att museerna profilerar sig inom sina områden. Uppsatserna i Skiascope finns också i engelsk översättning i samma utgåva, vilket i sig känns helt nödvändigt. För närvarande samarbetar Konstmuseet både med Konstvetenskapen och Konstnärliga fakulteten vid GU på flera områden, ett aktuellt exempel från det gångna året är utställningen "Talkin´Loud, Sayin´Something", som visade exempel på forskning om konstnärliga arbetsprocesser och deras resultat vid Konstnärliga fakulteten.
Om Konstmuseets utställningars historia skriver Kristoffer Arvidsson en lika intressant uppsats. Arvidsson visar också att skillnaden mellan museets hängningar och tidsbegränsade utställningar ibland är mindre än man kan tro. Hängningarna av de egna samlingarna är långt ifrån permanenta och har förändrats ganska mycket över tid. Birgitta Flensburg har t.ex. arbetat för att renodla "den vita kubens estetik" och glesa ut hängningarna så att verken kommer bättre till sin rätt. Man har också flyttat informationen om verk och konstnär från ramen till en ruta vid sidan av.
Det är en mycket imponerande lista av utställningar som kommer tillsamman i Arvidssons krönika, en text som också problematiserar relationen mellan Göteborgs Konstmuseum och Göteborgs Konsthall på ett upplysande vis. Det är lätt att tänka att Göteborg, i förhållande till sin storlek, har ett rikt utbud och konstliv med starka institutioner och fria verksamheter. Detta får man inte får glömma så här några veckor innan Göteborgs Internationella Konstbiennal invigs ute på Röda Sten, en annan råstark arena för samtidskonsten.
Det är med stort intresse jag nu börjat läsa Skiascope 2, som fokuserar just på Göteborgs konstscen under 60- och 70-talen - en sorts kommentar till den utställning som just nu visas på Göteborgs Konstmuseum.