W G Sebald på knä vid Isenheimaltaret

Över tjugofem sidor lång är den, Sebalds prosadikt Som snön på Alperna. Det är en mäktig dikt, som går på djupet när det gäller ett av den europeiska kyrkokonstens viktigaste verk - Isenheimaltaret, som numera befinner sig i Colmar i Alsace.
Altarmålningarna utfördes sannolikt av konstnären Mathias Grünwald som troligtvis levde mellan 1475 och 1528, men som delvis förlorar sig i historiens mörker. Han var möjligen en kollega till Tysklands största målare från den tiden, Albrecht Dürer, vars måleri gjorde djupt intryck på mig i Albrecht-Dürer-Haus vid Tiergärtnertorplatz i Nürnberg för många år sedan.
Det märkliga och vackra med Sebalds långa text är kombinationen av detaljtrogen återgivning av själva bilderna på altaret men samtidigt en sorts betydelsebärande tolkning och inflätad egen dikt.
Kanske genom att titt och tätt se mästaren i ögonen när de möttes på gatan i de judiska kvarteren i Frankfurt lät sig flickan Enchin, efter att först ha förälskat sig i målarens grönfärgade namn, döpa sig och fick sitt namn efter Sankta Anna. Hon lämnade sitt gamla liv bakom sig och gifte sig med Mathias Grünwald som då i sin tur lämnade sin plats som hovmålare i Mainz för det stora uppdraget i Isenheim, skriver Sebald.
Kanske var det ur denna kärlek som den synnerliga skönheten i penselföringen i Isenheim kom till? Kanske var det ljuset från Annas ögon som på ett mystiskt vis strålar från altarbilderna?
"...och ishuset/ öppnar sig, och rimfrosten ritar på åkern/en färglös bild av jorden./ Så blir det, när synnerven brister,/ i det stilla luftrummet/ vitt som snön/ på Alperna"