söndag 10 februari 2013

Tristan och Isolde på Göteborgsoperan - Wagneråret i Göteborg

Wagneråret 2013 inleds i Göteborg med Göteborgsoperans uppsättning av Richard Wagners Tristan och Isolde i Wihelm Carlssons regi. Valet av just denna opera ser jag som en tydlig markering att välja bort den politiskt problematiske Wagner, vars väldokumenterade antisemitism och raslära inte precis gör personen bakom verket särskilt sympatisk. Hur han långt efter sin död kom att missbrukas av nazistiska släktingar för politiska syften är en annan sak, som man inte kan lasta honom för.
I Göteborgsoperans tolkning gör man en vacker inledning med det berömda Tristanackordet och en melankolins blå vågrät pelare projicerad på ridån. Den grundtonen genomsyrar därefter hela verket i denna sorgsna kärlekssaga.
De bästa berättelserna, de mest hållfasta genom seklen, har en tendens att göra sig påminda, gång på gång. Tristan-sagan om förbjuden kärlek dyker upp första gången under grå medeltid i en berättelse av Marie de France. Om den spelat någon roll för Shakespeares Romeo and Juliet känner jag inte till. Men det är ändå kärleksparet i Verona som jag tänker på under hela den fyra timmar långa föreställningen. Och det beror inte på den gediget skönsjungande Katarina Karnéus som här sjunger Brangäne, men som tidigare i höstas också sjöng Romeo i den konsertanta versionen av I Capuleti e i Montecchi tillsammans med Kerstin Avemo. De bärande elementen finns även här - den komplicerade förhistorien med släktfejderna, förälskelsen mot alla odds, det krampaktiga fasthållandet av kärleksnatten innan gryningen skiljer dem åt, det tragiska slutets oundvikliga död efter att kort ha återsett varandra.
Annalena Perssons Isolde är kraftfull och bestämd, både i sitt hat och sin kärlek och när hon sjungit nästan oavbrutet i en och en halv akt är jag djupt imponerad av den kraftfulla insatsen. Under andra halvan av tragedin är det Lars Clevemans Tristan som på ett liknande sätt bär upp föreställningen och tillsammans med Persson skapar en sorts mjuk intimitet och ömhet i kärleksspråket dem emellan.
Mats Almgrens Kung Marke gör likaså en imposant tolkning, trots ganska lite tid på scenen, liksom James Johnsons mera tvivlande och ambivalente men ändock in i döden lojale Kurwenal.
Under föreställningens gång kan jag inte låta bli att fundera över Adornos tankar kring Wagners vändning mot allkonstverket, som flyttade fokus från musiken, och som på vissa sätt blev mer floskulös och språkliknande, till det mera textbaserade där text, musik, scenografi och skådespeleri fick mera likvärdig betydelse.
Jag märker att jag den här gången inte har riktigt lika lätt att sjunka in i det utdragna tempot och omständligheten i skildringen som i den magnifika tolkningen av Mästersångarna i Nürnberg för ett par år sedan. Kanske är det för att Tristan och Isolde trots allt storslaget, ändå har lite mer karaktären av kammarspel genom begränsningarna i rummet, som dock är mästerligt gestaltat av den tyvärr nyligen bortgångne scenografen Peter Lundquist.
Det är i alla händelser underbart att Göteborgsoperan har modet, kompetensen, viljan och en så pass stor scen att man kan sätta upp även Wagner utan att behöva göra kompromisser vare sig i tiden eller i rummet. Kanske det också blir möjligt att få se Ringen en dag.
Man kan ju alltid hoppas!



torsdag 7 februari 2013

Tyskland - men var ligger det? Jens-Christian Brandt, Annamaria Olsson och andra.

Deutschland - aber wo liegt es? (Tyskland men var ligger det?) frågade sig författaren Friedrich Schiller för ett par hundra år sedan. Då var frågan relevant eftersom det Heliga Tysk-Romerska riket var en sorts amorf som delvis levde kvar i de flera hundra småstaterna och furstendömena men också delvis i det Habsburgska ríket i Mitteleuropa. Det frågan gällde var den skillnad i uppfattningen om territoriets betydelse som fanns mellan t.ex. Tyskland och Frankrike. Som en följd av Franska revolutionen och dess ideal som även blev grund för den då nyskrivna amerikanska konstitutionen var man i Frankrike mycket tydlig med att fransman var man om man föddes på fransk territorium. Juridiskt sett brukar den uppfattningen kallas ius soli.
Samma uppfattning om fosterjordens betydelse fanns inte alls i samma utsträckning i Tyskland vid den tiden, utan man ansåg att tyskarna var en kulturell gemenskap som hölls samman genom att man talade tyska och hade tyska förfäder. Tyskspråkiga människor som faktiskt behållit sin tyska identitet och språk finns också överallt i Mellan- och Öst-Europa. Den principen brukar kallas ius sangui, och fick grundlagskaraktär under Kejsar Wilhelm II 1913 och avkaffades faktist så sent som för något decennium sedan.
De politiska katastroferna under 1900-talet påverkade denna tyskhet på det mest genomgripande sätt förstås. 1918 rasade det månghundraåriga habsburgska väldet samman som ett korthus. Andra Världskrigets i alla avseenden fruktansvärda katastrof ledde till en vapenvila mellan Tyskland och de fyra segrarmakterna som inte kunde omförhandlas till ett fredsfördrag förrän 1990, när Tyskland återförenades i fred och frihet. Jag minns det som igår, när klockorna i Rotes Rathaus i Berlin ringde in den nya tyska enheten den 3 oktober 1990.
För sådana som mig, och jag tror också Jens-Christian Brandt om jag inte missminner mig, som bodde i Tyskland under tiden för återföreningen tror jag att de händelserna är av en sådan karaktär att det, åtminstone för mig, förändrade medvetandet för alltid. Man kan uppleva olika saker under ett liv. Det hittills största för mig (som inte handlar det privata livet) var just detta - att leva i Tyskalnd när Berlinmuren föll och sedan vara med om tiden efteråt.
Jag flyttade tillbaka till Sverige 1992 och efter hand som Sverige gick med i EU och det framstod allt tydligare att Tyskland blivit ett betydelsefullt land i Europa och världen, fanns ett litet, om än begränsat intresse för landet i pressen. Långsamt började den schablonmässiga bilden av Tyskland som ett militaristiskt land med schäferhundar, taggtråd, antisemiter, nazister och Autobahn förändras. Själv skrev jag kulturartiklar i GP och Expressen i femton år med utgångspunkt i Tyskland, så även Jens-Christian Brandt. För någon vecka sedan skrev han en artikel i DN om de genier som nu börjar bosätta sig i Tyskland och nämnde David Bowie som flyttar till Berlin och Pep Guardiola som valt att bli tränare för Bayern München. Annamaria Olsson, sedan fem år bosatt i Berlin, polemiserade ett par dagar senare mot Brandts artikel och framförde synpunkterna att detta inte är något nytt och att Berlin sedan decennier har haft en så stark dragningskraft att Charlottenburg, Scheunenviertel och Neukölln redan är invaderat av genier från hela världen, inte minst från Sverige. Och det är ju en ganska ovedersäglig sanning.
Deutschland - aber wo liegt es?
Jag kanske missförstod saken, men jag uppfattade att Brandt pekade även utanför Berlin. Att succétränaren Guardiola (FC Barcelona) faktiskt valt München istället för London, Paris eller Madrid. Jag tror att det finns något i denna iakttagelse - att det inte längre är bara Berlin som drar folk, hur spännande det än är just där. Var och en som suttit med en Weizenbier på Marienplatz i München en solig dag i oktober vet vad jag menar.
Det jag tycker är intressant med skriftväxlingen i de båda tidningarna är just den omständighet att tiden går. Man upplever i sitt liv någon sorts avgörande händelse och sedan överlagrar den allt annat som kommer efteråt. Kanske är det så att varje generation måste rulla stenen upp till bergets topp och sedan se den rulla ned igen. För mig, som även vid återföreningens tid bodde i Bayern och bara var sporadiskt i Berlin då, är det lika fascinerande att ta en Kölsch på Ständiger Vertretung vid Schiffbauerdamm innan jag går till Schaubühne eller Berliner Ensemble. Jag kan bara hjälpligt rekonstruera de här tjugofyra åren sedan muren föll. I tjugo år läste jag Der Spiegel varje vecka, följde tyska politiska diskussionsprogram via satellit, besökte landet ett par gånger om året, men kommer för egen del fram till slutsatsen att jag inte längre kan dra några slutsatser.
När vi diskuterade att flytta över Pusterviksteatern till Lagerhuset ställdes frågan till några ungdomar i lokalpressen om man trodde att det skulle bli lika bra som gamla Pusterviksteatern på Järntorgsgatan. När en av de tillfrågade tjugoåringarna svarade att bara man lyckas behålla den tyska känslan, så visste jag att något hade hänt, men inte riktigt vad. Den enkla förklaringen är förstås Berlin-effekten. Men det finns kanske fler förklaringar.
Det är alldeles självklart att det har stor påverkan på Berlin att befolkningen idag är sammansatt på ett sätt att nästan hälften är andra människor än de som bodde där för 25 år sedan. Det är lika självklart att den kreativa explosion som ägt rum i staden sedan dess med nödvändighet leder till ökad turism, genntrifiering, omvandling och i många fall ren destruktion av den stad som en gång fanns. Men det är så det ser ut och om man även som Annamaria Olsson, genom att bo och leva i Berlin själv som "Zugereist" som man säger i München, bidragit till att förstärka denna process som kommer att leda till att Berlin på sikt är i händerna på någon annan än berlinarna. Jag tror att man på ledande nivå i Berlin är i högsta grad medveten om denna problematik, det var man i alla fall i september när jag var på studiebesök hos det officiella turistbolaget Visit Berlin.
Berlin - aber wo liegt es?
Berlin är en fantastisk stad - det är nog alla eniga om. År 1900 var Potzdamer Platz världens mest trafikerade gatukorsning. Under hela efterkrigstiden var den en sandhög i Ingemansland. Nu är den återigen omringad av högkvarteren för de tyska storföretagen och har blivit en syntetisk och stadsplaneringsmässig katastrof, svårslagen i sitt o-gemyt. Det är nog så Berlin kommer att kantra, oavsett hur många svenska pilgrimmer som slår ned sina bopålar i den preussiska myllan. Några decennier har det nu varit ett osedvanligt spännande klimat i Berlin. Men på samma sätt som det i varje människas liv finns perioder som får en att relativisera allt annat, har även olika städer och länder sina högkonjunkturer och svackor.
Allt förändras hela tiden. Det enda som är oföränderligt är, som man brukar säga, själva förändringen.