Cigaretten efteråt av Horace Engdahl - Ein Koffer in Berlin

Efter att ha läst Horace Engdahls nya aforismsamling Cigaretten efteråt insåg jag att jag omedelbart ville läsa om den. Men att det var nödvändigt att först läsa om Meteorer, hans första aforismsamling som kom 1999.
När jag nu gjort det ser jag hur de båda hänger ihop, på ett helt annat sätt än vad man kanske tror. Meteorer kom ut just efter att Engdahl blivit ständig sekreterare i Svenska Akademien. Cigaretten efteråt kom ut efter att den karriären är avslutad. Kanske är det just den där ciggen som är själva frågan? Ett bloss på ett café i Berlin när den tioåriga tillvaron i ett av den litterära världens mest prestigefyllda maktcentra är över. Och vad jag kan se har de tio åren inte gått spårlöst förbi.
När vi samtalade om den förra essäsamlingen Ärret efter drömmen, på Bokmässan för något år sedan, berättade Horace att den boken var slutpunkten på det gamla livet, en sorts uppsamlingsheat för att kunna sätta punkt och gå vidare.
De båda aforismsamlingarna sätter fram ett liknande skifte. I Meteorer finns författaren kvar i den kan man kalla det romantiska sfär som hans tidigare böcker tillkommit. Det finns en sorts tillförsikt, ett hopp; Om cynikern skriver han där:
"Orsaken till att de hårda ord han yttrar inte gör honom ett dugg ledsen, är att han egentligen inte tror på dem. Likaså måste han säga dem för att uthärda."
Det är en bra aforism att ha med sig in i läsningen av Cigaretten. Ty cynismen väller till synes fram över sidorna vid en första läsning. sarkasmen är ibland så träffsäker att jag måste lägga i från mig boken för att skratta ut.
"Sarcasm is just another free service we offer", kan man läsa på dörren till enskilda etablissemang i närheten av Humboldt-universitetet. Det är lite grand som om Horace Engdahl nu, när han i lugn och ro kan sitta där och förlänga kaffet med en sista Camel utan filter verkligen har ansträngt sig för att leva upp till åtminstone några av de där de där nedlåtande omdömen som har fällts om honom genom åren; om reaktionära åsikter, elitism, akademiskt snobberi och arrogant hållning.
Men efter att ha läst om de båda böckerna känns det just så där - cynikern tror egentligen inte alls på det han säger. Något har hänt. Men kanske inte just det som man kan tro när man läser knivskarpa och roliga kommentarer som" En bra biografi måste ha en smak av polisanmälan", eller "Postmodernismens uppror mot berättandet är idag lika bortglömt som slagordet "Stoppa Öresundsbron".
Det är varken i de "Metakritiska fragmenten", hur välgörande de än är för inställningen till kritiken och dess roll eller i de "Reaktionära betraktelserna" som jag hittar det jag söker efter - själva grundbulten, som håller ihop denna så eftertänksamma och välformulerade bok.
Det är istället när jag läser frågan "Vad blir kvar", som ekar berlinskt av Christa Wolf, som bilderna går ihop för mig. Det är eftertankens längtan efter någon sorts sanning som finns i botten av allt detta. Livets hårda kamp om positioner, poster, ära och berömmelse går vid någon tidpunkt över i ett helt annat sökande, efter visheten, efter det som är lika förgängligt som äran, men som till skillnad från berömmelsen utspelar sig på en helt annan scen.
Vad är det då som återstår? Det är kanske de vackraste och mest ödmjuka rader jag läst av Horace Engdahl;
"Att andas, att möta solljuset, att gå genom en park och känna doften av annalkande vår, att få ett livstecken från något av sina barn eller att höra av en gammal vän, att ligga bredvid sin älskade och lyssna till hennes lugna andetag. Vad kan vara större än det?"
Ja, vad kan vara större än det?
Det är som om Berlin-vistelsen lett till en sorts återfödelse; "Jag håller på att vakna till liv, till det liv som inte kan sparas, inte skjutas upp. Det är sant att det inte liknar den gamla känslan av kraft och ljusnande framtid, men är det inte vackrare än så?"
Det som tilltalar mig allra mest i denna rörelse från komplicerad enkelhet i Meteorer till Cigarettens allt enklare komplikationer är just den så uppenbara känslan av livets ofullkomlighet, insikten om att det kanske i själva verket är just bristerna som utgör det mest mänskliga och förenande av allt. Där helheten aldrig kan uppnås med mindre än på dess bekostnad?
Det är som med kärleken. Den perfekta kärleken finns förstås inte, utan det är just det ofullkomliga som sätter kärlekens prägel på allt som betyder något. Om detta skriver Engdahl att "Kärleksord tål ingen ideologikritik. Om vi inte tar emot dem som de är avsedda, förstör vi dem och de kommer aldrig mer att yttras.....Ömma samtal sätter därför den kritiskt tänkande människan på besvärande prov. Hur rätt hon än har, har hon likväl fel, om hon inte förstår att den som uttalar sin kärlek står över lagen."
Det låter inte så lite som Friedrich Nietzsche det där - de vackraste av alla hans kloka ord;
"Det som sker av kärlek sker bortom gott och ont"
Och det finns verkligen något ytterst försonande i Horace Engdahls båda aforism-böcker. De utgör, när jag tänker på det, en helt egen genre. Dels är det aforismer i ganska traditionell fransk-klassicistisk anda, dels finns det samtidigt litterära, kritiska och filosofiska fragment som snarare för tankarna till tysk romantik.
Och kanske är det just detta som är den kunskapsgrund och litterära hemvist som Horace Engdahl egentligen har. Ett inre resande mellan det tyska och det franska; Ein Koffer in Berlin.
C'est trés bien comme ca.