lördag 20 mars 2010

Carmensitas vittra vårar

Öppningen furiös, finalen fantastisk och däremellan bra tryck hela tiden. Så skulle man lite vårdslöst kunna sammanfatta Backa teaters Carmen. Det är dock inte en ny dramaturgisk version av kärleksoperan med samma namn man bjuder på, utan samtidsteater mitt i den europeiska huvudfåran. I botten finns kärlekshistorian mellan Carmen och Don José, för säkerhets skull dubblade så att många olika konstellationer blir möjliga i de förvecklingar som finns som en tunn röd tråd genom pjäsen. Ty utgångspunkten är en helt annan, kampen mot terrorismen, byråkratiska EU-regler skanderas. Allt för att ge eftertryck åt den pluton uppmarscherande körstatister i bar överkropp och svarta jeans som får gestalta den kundgrupp på flyget som får genomgå mest förnedrande personkontroller, yngre män med utseende som komme de från Mellanöstern. Scenrummet är badrumsliknande i blankt svart kakel och dubbelexponeringarna legio, inte bara genom det dubblade huvudpersonparet, utan också genom den nu ofta förekommande filmkameran som filmar inifrån scenen och understryker särskilt dramatiska partier eller enskilda skådespelarprestationer. Anna Harling är kanske den mest klassiska Carmen-figuren, med råsensuell latinsk framtoning vilket bryter mot den germanskt uppkäftiga Frida Röhls mera dominanta utspel. Publikomröstningen på slutet leder till oavgjort, en interaktion med publiken som är rätt kul flera gånger, som när ensemblen spekulerar i vilken buss publiken ska ta hem, och till slut kommer fram till att det nog beror på vart man ska. Och den frågan infinner sig också med den här annars härligt fullödiga uppsättningen. Vart är det regissören Mellika Melani ska ta vägen med sin Carmen egentligen? Tydligen är nu dekonstruktionen det sista skriket i europeisk teater, och jag undrar i mitt stilla sinne hur filosofen Jacques Derridas textanalysbegrepp är tillämpligt på modern teater? Dekonstruktionen är ett undflyende begrepp, som inte kan användas varken som teori eller metod, utan som ett sätt att bryta sönder traditionella västerländska värden som de så kallade binära oppositionerna ont-gott, svart-vitt, kärlek-död osv. Genom att destabilisera denna dialektik försökte Derrida visa på andra läsningar av kända litterära och filosofiska verk. Det är en läspraktik som bara svårligen låter sig överföras på teaterregi. Åtminstone om den reduceras till en sorts lånande av berättelser som förändras och givits nya betydelser, moderniserats eller våldtagits. Melani är något på spåret när hon kastar in Hamlets "att vara eller inte vara"- monolog mot pjäsens slut, på tyska, engelska och norska, även kravet på nynorsk reses. Frågan om varandet (den ontologiska frågan) är kanske den fråga som Derrida egentligen vill åt med dekonstruktionen. I sin viktigaste kritiska text Glas ger han sig i kast med den tyske filosofen Hegels närvarometafysik, för att visa hur dennes storverk Andens fenomenologi vittrar i fogarna via en läsning av det antika dramat Antigone och Hegels antytt incestuösa relation med sin syster. Men Derrida lyckas inte riktig med att dekonstruera Hegel. Jag tycker också att Mellika Melani misslyckas med att dekonstruera Carmen. Och det är väl tur det. Istället blir det en het teaterföreställning som avslutades med stående ovationer. Se den. Gärna flera gånger.

lördag 13 mars 2010

Elektras bittra tårar

-Äntligen stod prästen i predikstolen, sade Folkteaterns vd Ulrika Josephsson när hon hälsade publiken välkommen till Nya Folkteaterns premiär av Lars Noréns bearbetning av Aiskylos Orestien. Associationen till Gösta Berlings saga hade förstås med den 436 dagar långa renoveringspausen att göra och Lars Norén själv som stod bredvid, påminde inte precis om en reslig Gösta Berling, men någonstans var det ändå ett sorts evangelium som vecklade ut sig som upplösning på det blodiga släktträdsdramat. Det kan lika gärna sägas direkt. Detta kommer att bli en stor tillgång i Göteborgs redan blomstrande teaterliv. Folkteaterns nya scen, långdragen mellan två gradänger med plats för ungefär 150 personer var, är en scentyp, som jag inte sett i Göteborg sedan gamla Backateatern. Här är scenrummet inrymt i en blackbox och skapar en täthet och intimitet som i starka ögonblick blir nästan outhärdlig i sin intensitet. Man kan verkligen tala om att se skådespelarna rakt i vitögat. Samtidigt är det scenens styrka som någon gång kan vara dess svaghet. När händelserna vänds mot ett annat håll kan man missa viktiga repliker eller spel.
Men det är inte bara scenrummet som genomgått en förändring. Det är ställt bortom allt tvivel att Folkteaterns ensemble under detta arbete genomgått något som man närmast skulle kunna kalla en metamorfos, för att dröja sig kvar i den antika begreppsvärlden. Det är som om en helt ny ensemble är där. Det är härligt att se. Orestien i denna upplaga är i första hand en arbetsseger för hela ensemblen, men för egen del måste jag säga att Sara Wikströms Klytaimestra är en inkarnation av en grekisk gudinna, och den som starkast känns förankrad i Aiskylos text, med sin hädiska högdragenhet och glödande hämndlystnad. Den bottnar i förlusten av dottern Ifigenia, som hennes man kung Agamennon offrade för att få förlig vind i fälttåget mot Troja och när segraren återkommer klyver hon hans hjässa med några välriktade yxslag. Det är också denna klyvnad i spelet mellan hämnd och försoning som är drivkraften i den tredje akten "Eumeniderna", där emellertid ingripandet från Pallas Athena på den skälmiske Apollons sida går lite väl fort i jakten på förlösning. Folket iklädda Norén-masker lägger sig platt efter en vackert iscensatt omröstning och det paradoxala inträffar att föreställningen, som varar i över tre timmar, känns en aning kort.
Scenografin firar triumfer i denna härliga föreställning och vackrast är nog rosregnet över de snöklädda gravhögarna där Agamennon och Kassandra vilar och Orestes och Elektra återförenas. Orestes är en klassisk hämnare, medan Elektra, vrider sig ur sin hållning när hämnden fullbordats och hon söker snarare en sorts försoning med den döda modern. Norén har förstärkt Elektras betydelse och förlängt hennes närvaro, samtidigt som karaktären tonats ned och blir en modernistisk motpol till den klassiskt storstilade Klytaimestra. Det enda som jag saknade under, eller rättare sagt efter denna föreställning, var stående ovationer. Och de hade kanske kommit om inte ensemblen varit så snabb med att bjuda upp publiken på scen för att fira premiären. Nya Folkteatern kommer att bli ett scenkonstens kraftscentrum vid Järntorget och det sporrar oss att tänka ytterligare ett varv för att förnya stadens gästspelsscen Pustervik i den process med nytt scenrum för den stora scenen som är under planering i anslutning till Lagerhuset. Tillsammans med de andra självlysande scenerna på Stadsteatern och Backa teater, samt ett fritt teaterliv tror jag man kan säga att förutsättningarna för scenkosten i Göteborg troligtvis aldrig varit bättre och mera spännande. Och det är vad som görs på scen som är det avgörande. Som alltid.

torsdag 11 mars 2010

Påklädd nakenhet

I August Strindbergs mest kända naturalistiska drama Fröken Julie finns kanske fulländningen av författarens skildring av den sk könskampen i en adelsfrökens metamorfos från högfärdig grevinna till betjäntens älskarinna med krossade livsdrömmar. Pjäsen är ett av den svenska litteraturens viktigare bidrag till världsdramatiken. Som så ofta är det också kvinnan Julie som är den intressanta karaktären, medan mannen Jean är en utbytbar statist utan djup, styrd av primitiva drifter och revanschbegär. Hur utbytbar, eller rent av umbärlig Jean är visar Jeanette Langert i sin nya dansproduktion Julie 3 på Göteborgsoperans Lilla scen. Julie i kubik är en tät och fysisk föreställning, där balansgången mellan närmast idrottsliga prestationer och erotiskt utspel är hårfin. På scenen, som domineras av scenografen Bente Lycke Möllers midsommarstång i form av trapets, ring och stång, som också gestaltar samma gymnastisk-erotiska klyvnad, framträder inte mindre än tre olika Julie, som var för sig gestaltar olika sidor i Fröken Julies personlighet. Där finns den romantisk-flickaktiga midsommarjäntan med blomsterkrans, den klassiskt-balletinspirerade unga kvinnan och den mer erotiskt utspelande mogna förförerskan, som var för sig och tillsammans ger ett tredimensionellt spektrum av Fröken Julies individuationsprocess. Det är en stark upplevelse och ytterligare en framgång för operaballetten, under ledning av Johannes Öhman, som visar att det är möjligt att spela djärvt, smalt och innovativt också på Göteborgsoperans scen, samtidigt som den bredare Guys and dolls fyras av vägg i vägg.