Exilen ur exilen - Ordens asyl av Anders Olsson

Anders Olssons diskuterar redan på första sidan i sin nya bok Ordens asyl - en inledning till den moderna exillitteraturen en mycket central fråga för den moderna litteraturforskningen överhuvudtaget. Hur ska man läsa litteratur idag? Olsson, som debuterade som kritiker och forskare under det textorienterade 1980-talet drar idag slutsatsen att det finns, och måste finnas, något utanför texten:
"I själva verket kan man undra om litteraturforskningen idag har så många fler angelägna uppgifter än att visa den inneboende konflikten i all skönlitteratur mellan historia och estetiskt värde. Man kan å ena sidan fråga sig om det finns något rent estetiskt värde, å den andra om den litteratur som bara har ett historiskt värde alls förtjänar vår uppmärksamhet."
Olsson tar sedan denna slutsats som intäkt för att lyfta fram exilens, den självvalda och påtvingade, som en närmast grundläggande erfarenhet för att förstå en del av världslitteraturen. Jag tror att han har rätt och det finns väldigt mycket som talar för att de ökade migrationsströmmarna snarare gör att fler konstnärer av olika slag lever i exil i framtiden.
Olsson och jag delar intresset för Paul Celans liv och diktning. För egen del var det kanske just Celans diktning som fick mig att förstå att all relevant litteratur utspelar sig i ett historiskt och geografiskt rum. Celans sena diktning kan ibland framstå som väldigt avskalad och språkcentrerad. Men ju mer man lyckas avtäcka av poetens komplicerade livshistoria står det allt mer klart att inte en enda rad saknar relationer i tid och rum; alltifrån minsta arnika till gatuadress eller kristallfacett.
En detalj, som dock inte är helt oväsentlig, är att Celan-texten i boken heter "Jag är meridianen". Enligt Olsson ska Celan ha yttrat denna sats till vännen Paul Davie en gång.
Det punkterar både Olssons och min egen tolkning av meridianen som vi gjorde i samband med att brevväxlingen Celan-Nelly Sachs publicerades. Där skrev de båda poeterna brev till varandra om "smärtans meridian mellan Paris och Stockholm". Olssons tolkning i DN var då att denna meridian gick mellan de båda personerna och deras hjärtan. Min tolkning i GP var att de båda befann sig på var sin sida om smärtans meridian, en längtans longitud som skar genom helt andra dimensioner.