Gäst hos verkligheten

Under dagen pågick mediaspekulationer om det möjligen var ett mordhot med fickkniv mot Lars Vilks som ledde till Säpos utrymning av Röda Sten och gripande och sedemera häktning av tre unga män för någon vecka sedan.
Den sakliga grunden i detta undandrar sig min bedömning, men jag kommer att tänka på ubåtsjakten i Göteborgs skärgård ett par dagar efter Säpos tillslag. För den minnesgode återkommer namn som Hårsfjärden och U 137, Whiskey-ubåten som sattes på grund inne i svenskt skyddsområde utanför marinbasen i Karlskrona av en packad ubåtsöverste från Sovjet. Så bevisligen fanns det åtminstone en främmande ubåt i svenska vatten under 1900-talet.
Annars är det ganska fascinerande att följa resonemangen kring hotbilder och förebyggande åtgärder. Ibland kan det kännas som ett dataspel, ett verklighetens World of Warcraft, där verkliga människor pysslar med verkliga och overkliga hot.
Den svenska försvarsmakten är också ganska skicklig på att iscensätta sådant inom ramen för den numera frivilliga värnplikten. Ett av de mest omskakande minnen jag har i den kategorin var när jag tjänstgjorde vid Kungliga Västernorrlands regemente under vintern 1979.
Fem över fyra en decembermorgon, eller om det var november, det var i alla fall helt kolsvart, gick larmet och vi gjorde som vi blivit tillsagda, masade oss bort till samlingssalen.
En blek biträdande bataljonschef stod i bara skjortärmarna med en världskarta bakom sig och berättade om det nya stora hot som sannolikt skulle leda till att vi inte fick åka hem över jul, utan måste vara kvar i beredskap.
Sovjet hade precis anfallit Afghanistan och konflikten hotade att starta en världsbrand, hette det. Amerikanska och iranska flottenheter hade börjat närma sig varandra vid det strategiska Hormuz-sundet och om oljeleveranserna från Persiska viken hotades skulle USA inte sitta stillatigande. För att försäkra sig om ett strategiskt fördelaktigt läge utgick regementsstaben likaså från att sovjetiska flottan som under höstövningarna i Ishavet rört sig allt längre ned mot norska nordkusten skulle attackera i Norge i en kniptångsmanöver och sätta i land trupp vid Trondheim, samtidigt som luftlandsättningar av mongoler var att vänta i trakterna kring Sandöbron utanför Sundsvall. Då skulle man kunna skära av hela norra Skandinavien och ha en viktig strategisk pusselbit för att - ja, vad då egentligen?
Vi nittonåringar satt emellertid käppraka i de hårda träbänkarna och såg julpermisen gå upp i rök. De blödigaste började snyfta. Det tog flera dagar innan vi förstod att det var falskt alarm och att det nog ändå rörde sig om en lokal konflikt i de afghanska bergen.
På den händelsen tänker jag när jag hör om undervattenskränkningarna vid Hyppeln och den förmodade knivdragningen mot Lars Vilks. Det är lätt att som Pär Lagerkvist känna sig som gäst hos verkligheten.