onsdag 1 oktober 2014

Nu stänger jag den här bloggen

Idag började jag arbeta på Göteborgs Stadsteater och efter att ha funderat ett tag på saken jag har kommit fram till att det kanske är dags att stänga den här bloggen nu.
På många sätt hänger den ihop med mitt arbete på Kulturförvaltningen, och därför känns det naturligt att inte fortsätta i detta forum.
Kanske tar jag upp den längre fram, men det är inget jag funderar på för närvarande.
Ett stort tack till de läsare som följt och ibland kommenterat det jag skrivit.
Vi lär ses, på ett eller annat sätt.
Vänliga hälsningar
Björn Sandmark

torsdag 7 augusti 2014

Boksläpp för min nya bok: Jag är en annan på Korpen förlag. Välkommen till Litteraturhuset i Lagerhuset den 2 september klockan 18.00


Den senaste bok jag publicerade var Vägen till Mitteleuropa, som kom ut på Staka bokförlag 2005. Året därpå publicerade min pappa, Rune Johnsson, och jag en bok i vilken jag hade nedtecknat hans Minnen från Fjällbacka skärgård, på Warne förlag.
2 september 2014 är det dags igen. Då publicerar jag boken  Jag är en annan. Några nedslag i Erik Lindegrens extatiska diktning på Korpen förlag.

Förlagets baksidetext låter så här:
"Vid sällsynta tillfällen kan man få uppleva ögonblick så känslomässigt starka att de påverkar resten av ens liv. Sådana ögonblick kan kallas extatiska. Ordet extas betyder bokstavligen "att stå ut från sig själv" och kan beskrivas som en form av förhöjt medvetandetillstånd som skär rakt igenom känslolivets alla stämningar, såväl sorg som melankoli och lycka. Extatiska ögonblick har skildrats litterärt, men av kritiker och forskare sällan fått den uppmärksamhet de förtjänar.
I Jag är en annan tar Björn Sandmark med läsaren genom egna sådana ögonblick. Det handlar om det övermäktiga solljus som man kan drabbas av ute på Väderöfjorden eller vid en glaciär i Alperna. Och om de bråddjup som öppnar sig när en kär livskamrat långsamt dör bort inför ens ögon. Björn Sandmark tolkar och fördjupar de egna levda ögonblicken genom närläsningar av några av Erik Lindegrens mest betydelsefulla dikter."
Förlagets hemsida har nu uppdaterats och har adressen www.bokforlagetkorpen.se.

Boken är resultatet av 30 års upplevelser, tankar och läsning och jag är glad att den nu hittat sin slutliga form.

Vid boksläppet samtalar Mikael van Reis och jag om boken, och det kan bli möjlighet till ett större samtal om det finns frågor i publiken. Vii bjuder på fika i god Litteraturhus-anda.

Varmt välkomna till Litteraturhuset, Lagerhuset vid Heurlins plats, tisdagen den 2 september klockan 18!

tisdag 1 juli 2014

Från Kulturförvaltningen till Göteborgs stadsteater

Idag är det på dagen formellt sex år sedan jag tillträdde tjänsten som chef för kulturförvaltningen. De facto hade jag jobbat en hel del under våren 2008, främst med att delta i olika möten för att arbeta upp kontakterna. Det har varit en fantastisk tid för mig på många sätt (även om det var en rätt lång uppförsbacke i början med jobbiga personal- och budgetfrågor).
Det har varit väldigt roligt att arbeta i en tid när man från politiskt håll verkligen velat satsa på kulturen - under de här åren har kulturnämndens budget ökat med nästan 100 miljoner kronor.
Den största händelsen är utan tvekan ombyggnationen av Göteborgs stadsbibliotek, men också övergången från Pustervik till Stora Teatern och etableringern av Frilagret och Litteraturens hus har varit väldigt roliga att arbeta med.
Andra spännande projekt har varit kultursommarjobbarna och det nya filmuppdraget. Kultur och samhälle är en ny enhet som kan utveckla vårt gemensamma arbete med staden i sin helhet, universitetet och det omkringliggande samhället.
Vi har fått ta hand om 1%-regeln för konstnärlig gestaltning och stödet till det fria kulturlivet har ökat. Vi har utvecklat kulturförvaltningens medverkan i stadsbyggnadsprocesserna och effektiviserat och renodlat den egna administrationen.
Museerna har haft en positiv utveckling med Göteborgs stadsmuseum som Årets museum 2014, Sjöfartsmuseet/Akvariet nominerades till samma titel för något år sedan, efter en mycket fin ombyggnad av delar av museet.
Göteborgs konstmuseum har gått från klarhet till klarhet med stora både nationella utställningar, som den kritikerrosade om historiemåleriet och den största internationella uställningen på många år, den tidiga modernismen med van Gogh, Gauguin och Bernard.
Vi har äntligen kommit igång med nödvändiga reparationer och säkerhetsåtgärder på Röhsska museet och jag vill utan omsvep nämna att vi har underskattat de lokalproblem som funnits på museet och jag förstår att den situationen inte underlättat för medarbetarna. Det känns bra att vi nu kan vidta viktiga åtgärder för att förbättra både arbetsmiljö och säkerhet. På utställningssidan händer det mycket just nu på Röhsska, inte minst Picassos keramik verkar intressera besökarna.
I kulturnämndens plan för utveckling inför 2021 ligger nu närmast planerna för en ny konsthall som vi arbetar intensivt med. Arbetet med förstudien för ombyggnation av Göteborgs konstmuseum pågår för fullt, likaså förberedelserna för om- och tillbyggnad av Sjöfartsmuseet/Akvariet.
Den förstudie som Älvstranden AB gjort tillsammans med kulturförvaltningen för ett Varvs- och Industrihistoriskt Centrum omarbetas nu utifrån nya förutsättningar och förbättrade avskrivningsregler. Tanken är att därmed ersätta de av räddningstjänsten utdömda magasinslokaler som huvudsakligen inrymmer föremål från Göteborgs stadsmuseum och Sjöfartsmuseet.

De här spännande utvecklingsfrågorna kommer jag inte att driva tills de är genomförda, eftersom jag under hösten 2014 kommer att gå över till Göteborgs stadsteater och efterträda Ronnie Hallgren som VD för verksamheten på Götaplatsen och Backa teater.
Det ska bli mycket stimulerande att börja arbeta med delvis nya frågor och kunna fokusera mer på en specifik verksamhet. Jag har sysslat en hel del med teater som litteratur genom åren - forskade bl a i två år om Strindbergs sena Inferno-diktning, men jag har varit en flitig gäst inte minst i salongen på Göteborgs stadsteater sedan början på 1970-talet.
Jag är väldigt glad att Mattias Andersson förlängt sitt kontrakt och kommer att fortsätta driva den konstnärliga utvecklingen vid Backa teater, som är helt unik i Sverige, Europa och kanske Världen..
Uppdatering i september 2014:
Anna Takanen lämnar efter nio framgångsrika år tyvärr teatern, men det är samtidigt väldigt roligt att Anna nu går vidare till att bli teaterchef för Nordens största scen. Vi har redan påbörjat sonderingarna inför rekryteringen av hennes efterträdare.
Det kommer att bli en spännande höst!

fredag 13 juni 2014

Göteborgs återlämnande av Paracas-textilierna Del 4

Inatt svensk tid landade den första sändningen med fyra textilier från Paracas i Lima. Anna Javér, konservator från Världskulturmuseet, är med som kurir och vad jag förstår har transporten gått bra och mottagandet i Lima ser ut att vara på ministernivå.
På måndag förväntas kulturnämnden godkänna det framarbetade avtalsförslaget och om planen håller kommer Anneli Hulthén och Perus president att på onsdag underteckna överenskommelsen i regeringspalatset i Lima. Händelsen uppmärksammades av New York Times förra veckan och det ska bli intressant att följa den fortsatta utvecklingen i denna mycket speciella principfråga kring det nationella kontra det globala kulturarvet.
Grekland har sedan självständigheten 1830 begärt att British Museum ska återföra den sk Parthenon-frisen till Athén, där man nu byggt ett nytt museum på Akropolisklippan. British Museum har hittills vägrat, trots att man erbjudits identiska repliker. Den ansedda tidnigen The Guardian genomförde en läsarundersökning om vad britterna tyckte i frågan. Jag vet inte hur representativ den var, men 88% av britterna ansåg att man bör återföra friserna. Det är inte bara i Göteborg den här typen av diskussioner förs.

söndag 8 juni 2014

Världens största klubbspelning - Håkan Hellström på Ullevi

En ganska bra bild för synkroniciteten när Håkan Hellström and his band spelade på Stora Ullevi ikväll, var Freddie Wadlings taktfasta rörelser med käppen - en sorts vertikal taktpinne som studsade mot scengolvets grå laminat. Allt liksom gick i takt, som om Hellström redan varit tillbaka från en världsturné och spelat för 70 000 personer ett par gånger i veckan.
Jag tror att det jag gillar allra mest med Håkan Hellström på scen är hans alldeles ocoola coolhet. Å ena sidan verkar han lugn som en filbunke och väldigt säker på vad han gör i varje liten rörelse. Å andra sidan verkar hans mycket begränsade gester och rörelsemönster så naturliga att man kan förledas att tro att han aldrig övar på sånt. Och det gör han nog inte heller.
Det var en mycket muntrare Hellström än i Scandinavium i vintras, då mycket av mellansnacket lät som midlife-crisis och uppgivenhet inför livets beska sanningar.
Ikväll alternerade inledningsvis deviserna TRO och TVIVEL på scenens takkrona. Men tvivlets och eftertankens kranka blekkhet övergick snabbt i beslutsamhetens friska hy när gensvaret från publiken överträffade allt man kan önska sig även om mycket redan var intecknat av musikkritiker som utpekat spelningen som klassisk redan INNAN någon tagit ett enda ackord.
Entusiasmen bland de inbjudna gästartisterna smittade också, inte minst Veronica Maggio sjöng duett med en integritet som gjorde avtryck. Oväntat bra var även Thomas von Brömsens klarinett-solo, trots att jag visste att han spelar det instrumentet sedan jag såg Pygmalion på Stadsteatern innan jul.
Bakgrundsfilmer och bilder har en alldeles särskild estetik som är både råbarkad, göteborgsk spårvagns- och varvskranmättad, samtidigt som det finns ett poetiskt berättande med mjuka former och inte sällan nostalgiska bilder som "Spola kröken" och filmklipp ur Den vita stenen.
Det enda som jag ibland funderar över är kanske själva musiken, som visserligen är underbart både svängig som i "Det kommer aldrig att vara över för mig" och mjukt nyanserad i ballader som "Det är så jag säger det". Det är lite som med Dylan - texterna är oftast  på en annan nivå än kompet. Men som med Dylan funkar det ändå.
Men störst av allt är kärleken som allt detta skapar. Den ocoola kärleken hos de skrikande och viftande tonårstjejerna längst fram och den oreserverade kärleken till fansen som gör att artisten himself dröjer kvar i halvtimmevis och snackar och snackar så länge han orkar. Hela Ullevi vibrerade av allt detta och på väg hem gick jag en sväng genom stan. Kändes som Rio de Janeiro. Vissa dagar och nätter vill man helt enkelt inte vara någon annanstans än här.

torsdag 5 juni 2014

Mari Kodama gästade symfonikerna

Det var ett ögonblick när en ängel gick genom rummet.
Fransk-japanska Mari Kodama framförde Stenhammars andra pianokonsert tillsammans med Göteborgssymfonikerna under ledning av Kent Nagano. Enligt uppgift i programmet är detta ett av Kodamas favoritverk. Någonstans kändes det som om denna egensinniga, temperamentsfulla och kraftfulla tolkning av Stenhammar, tillsammans med hans egen orkesters arvtagare var ett speciellt ögonblick för denna virtuos. Det var tur att urladdningen var planerad till innan pausen, så att man kunde hämta luft på balkongen efteråt och trappa ned med en helt igenom perfekt och balanserad tolkning av Brahms fjärde symfoni efter pausen.
Götaplatsen låg i kvällsljus, uteserveringarna var inte alla öppna, men ett stillsamt flöde av människor rörde sig uppåt mot Göteborgs konstmuseum och förbi. Det var sommarkväll, ängeln gick vidare.

söndag 11 maj 2014

Göteborgs återlämnande av textilierna från Paracas. Del 3

Förra vecka besökte jag Lima för att förhandla med Kulturdepartementet om återförandet av de 89 textilier från Paracas som finns i Göteborgs stads ägo och som deponeras på Världskulturmuseet.
Det var ett mycket bra besök som präglades av öppenhjärtlighet och stort ömsesidigt engagemang. Min förhoppning var att det möjligen skulle gå att överföra äganderätten till Peru, som en bekräftelse av detta överföra fyra textilier i juni och förhoppningsvis komma överens om en långtidsdeposition på 25 år för de återstående.
I Lima hade man förståelse, rent av sympati för förslaget, men meddelade att det inte är möjligt, eftersom peruansk lag föreskriver att depositioner bara kan utsträcka sig över två år. Skälet till denna lagstiftning är att man haft en hundra år lång kontrovers om en deposition av de 55 000 föremål som deponerats på Yale University.
Föremålen kom från Machu Picchu och hade överförts till Yale av Machu Picchus formelle upptäckare Hiram Bingham. Utgrävningarna i Machu Picchu gjordes tillsammans med den peruanska staten, så det handlar inte om material som på något sätt förts ut illegalt ur Peru. Nyligen slöt man en överenskommelse om återförande av alla föremål från Yale. Det har satt standarden för hur Peru nu agerar i liknande frågor och, som sagt, finns det gällande peruansk lag som förbjuder långtidsdepositioner.
På Museo de la Nacion och Kulturdepartementet är man mycket väl medveten om de göteborgska textiliernas skörhet, så vi är överens om att göra en omfattande uppföljning av hur de fyra första textilierna klarat transporten. Dels vid ankomsten till Lima i mitten av juni, dels efter ett år, för att undersöka om det uppstått någon påverkan på lite längre sikt. Detta blir ett gemensamt forskningsprojekt som kommer att leda till fördjupad kunskap om textilierna och deras beskaffenhet. Vi är överens om att återföra de resterande 85 textilierna i tre omgångar; 2016, 2019 och 2021, under förutsättning att de klarar transporten. Den slutliga överenskommelsen är ännu inte klar, men jag räknar med att den blir klar i detalj de kommande två veckorna.
Det var inte överraskande, men likväl en bekräftelse, att Museo de la Nacion i Lima visade sig ha ett mycket fint magasin för sina Paracas-textilier. Det magasin som finns på Världskulturmuseet i Göteborg är knappt tio år gammalt och modernare. Men sättet att förvara textilierna är detsamma. Liggande i boxar i större skåp i klimatiserade utrymmen. Man får inte heller glömma bort att det var där, på Museo de la Nacion, som metoderna för att konservera dessa textilier utvecklades i Lima på 1970-talet, när medvetenheten om konserveringensbetydelse kanske ännu inte var på topp i Göteborg.
De omfattande restaurationsarbetena i Göteborg gjordes under 1990-talet, efter betydande insatser från Göteborgs stadsmuseum och privata initiativ.
Om allt går som det ska lämnar nu de fyra första textilierna Göteborg i mitten av juni och överenskommelsen om återförande undertecknas av Perus president och Anneli Hulthén strax innan midsommar.

onsdag 23 april 2014

Invigning av Stadsbiblioteket idag 23/4 kl 13! Världsbokdagen.

Varmt välkomna till  återinvigningen Göteborgs stadsbibliotek som öppnar igen efter två års ombyggnadstid!
Ordet är kanske slitet, men jag hittar inget bättre just nu än fantastiskt, för att beskriva känslan av att gå in i det tjugoförsta århundradets nya bibliotek vid Götaplatsen.
Arkitekturen är nydanande, men anknyter ändå på ett mycket förtjänstfullt sätt i sin kubiska konstruktion till det gamla biblioteket och den gamla ytterväggens tegel som syns på strategiska ställen genom glasfasaderna.
Gallerierna ut mot Götaplatsen och Avenyn med oräkneliga läsefåtöljer kommer säkerligen att bli en stamplats för stadens bokläsande allmänhet, även för GP-veteranen Mikael van Reis, som råkat få bibliotekets bokbestånd, både det som efter ombyggnaden fortfarande flyter och det fasta som står i de många hyllorna om bakfoten. Och ja, det finns plats för även fler böcker än tidigare, ganska exakt räknat är det just nu 150 hyllmeter mer än i det gamla biblioteket.
Satsningen på stadsbiblioteket förstärker inte minst litteraturens roll och ger bättre möjligheter att framhäva läsningens betydelse.
Tillsammans med satsningen på Litteraturhuset, återinförda arbetsstipendier för författare och stadens nyinrättade litterära priser har Göteborg verkligen ansträngt sig för att stärka litteraturen, till glädje för många gamla bokmalar som Mikael van Reis och även undertecknad.
Från stadsbibliotekets sida har man velat återöppna just idag, på Världsbokdagen.
Det har varit en spännande process att vara med från ax till limpa i denna byggprocess och jag kan inte annat än bli imponerad av hur många människor som lagt ned själ och hjärta i genomförandet av ombyggnaden.
En särskild eloge vill jag då ge till bibliotekschefen Christina Persson och hennes ledningsgrupp som har arbetat intensivt med att inte göteborgarna ska bli lidande när det gäller tillgången på böcker. Istället för ett provisorium lyckades man rent av bli Årets bibliotek 2013 med de olika filialerna Miini på Röhsska museet, Global och Dynamo på Göteborgs stadsmuseum och
300 kvadrat vid Brunnsparken. Personalen på de olika filialerna och de som förstärkt stadsdelsbiblioteken har likaså gjort ett utmäkt arbete för att upprätthålla servicen till brukarna, men också utvecklat biblioteken inför framtiden.
Christina Perssons arbetsinsats och personliga engagemang i denna fråga har varit och är helt enastående. Hon har också entusiasmerat ledningsgruppen som vad jag kan se i princip har jobbat dygnet runt den senaste tiden för att allt ska falla på plats. Och man jobbade hårt även innan. Förra sommaren sade Christina Persson "En utveckling av ett sådant bibliotek är once in a lifetime".
Och för egen del är det den allra största händelse jag varit med om under mitt arbetsliv hittills och jag tror att det blir svårt att toppa även framöver.
Kom dit och se själva. Uppdaterad info om vad som händer idag och den närmaste veckan som präglas av invigningsaktiviteter hittar man på webbplatsen stadsbiblioteket.nu/invigning.

måndag 21 april 2014

Göteborgs återlämnande av textilierna från Paracas. Del 2

I gårdagens GP bemötte Maria Backman kritiken mot sina artiklar om Paracas-textilierna. Jag måste säga att det är med viss förvåning man kan konstatera att det nu inte så mycket längre handlar om en synnerligen komplicerad fråga om kulturarvet, utan om en fråga om skattebetalarnas pengar som har ett "uppenbart allmänintresse". Det är naturligtvis också en viktig fråga, men långt ifrån anslaget i artikelserien och den efterföljande debatten.
Ur mitt perspektiv har Backman en otacksam uppgift när hon stödjer sig på Värdskulturmuseets uppgifter i denna fråga. Skälet är att Världskulturmuseet faktiskt var den institution som drog igång hela denna process genom att rubricera sin utställning 2008 "A Stolen World". Det var den provokationen som gjorde att Perus regering lämnat över en formell not till Göteborgs stad med krav på återlämnande.
Därefter fick Världskulturmuseet och dess myndighet kalla fötter och insåg vad som skulle komma, vilket också skedde. Detta försökte man rädda genom att tillsätta Christer Lindberg som sakkunnig utredare. Om syftet var att stödja Göteborgs stad i den fortsatta hanteringen kan man säga att det syftet fullständigt misslyckades. Dels för att utredningen var klar två år efter beslut fattats, dels för att utredningen är så undermålig att den inte går att använda.
Kulturförvaltningen fick i uppdrag av Kulturnämnden att redogöra för det juridiska läget, det moraliska ansvaret och komma med en slutsats och förslag till beslut.
I vår utredning, som jag knappast kan tro att Backman läst, redogör vi för de vid den tidpunten kända historiska läget (2009) och går igenom de internationella konventioner som finns på området. Vi har hela tiden hävdat att detta är en museifråga och inte en angelägenhet mellan länderna Sverige och Peru. Kulturdepartementet bekräftade också denna hållning genom att avslå stadens begäran om att textilierna skulle föras över till staten, läs Världskulturmuseet.
Vi har i första hand använt oss av den internationella museiorganisationen ICOMs etiska regler, som tillämpas i museivärlden. I dessa regler framgår klart att om ett kulturföremål kan misstänkas vara stöldgods måste man omedelbart påbörja förhandlingar om återförande. Eftersom jag ville vara helt säker på att vi gjorde rätt tolkning inhämtade jag en second opinion från rättschefen vid Stiftung Preussischer Kulturbesitz, som är ansvarig för samtliga statliga tyska museer. Man hade ungefär samtidigt fått en begäran om återförande av Neferetiti-statyn till Egypten, så det var intressant att höra hur man resonerade i denna fråga.
Stiftung Preussischer Kulturbesitz bekräftade den uppfattning vi själva hade kommit fram till. Det är ingen tvekan om att textilierna är stöldgods och vi är skyldiga att påbörja förhandlingar om återförande.
I vår undersökning går vi också igenom samtliga andra internationella konventioner från Unesco och Unidroite.
När det gäller Stefan Jonssons uppsats, som till skillnad från Lindbergs är mycket läsvärd, anser sig Backman tydligen veta bättre vad den handlar om än författaren själv, så jag lämnar saken därhän.
Under maj kommer förhandlingarna mellan Göteborg och de peruanska museimyndigheterna och kulturministeriet att slutföras. Vi vet ännu inte utgången av dessa förhandlingar, men från båda håll är den goda viljan att åstadkomma en gemensam överenskommelse som gagnar kulturarvsfrågorna och i detta specifika fall de mytomspunna textilierna från Paracas den allra bästa.






onsdag 9 april 2014

Årets museum - Göteborgs stadsmuseum, och lite till.

Det är svårt att hålla tillbaka superlativerna efter gårdagens i bitar utportionerade glädjebesked. Först  blev Göteborgs stadsmuseum Årets museum, en stund senare fick man även utmärkelsen Årets utställning för den numera riksbekanta Vi är romer, samproducerad med representanter från den romska gruppen i Göteborg.
Inte minst den senare omständigheten bidrog enligt juryn till priset. Det är ett nytt förhållningssätt att involvera de berörda, som inte minst skapar trovärdighet och tillför helt unika perpektiv som man aldrig kan läsa eller forska sig till.
En av de bilder i utställningen som berörde mig djupt var husvagnslägret från Backaplan i början av femtiotalet. Då stod husvagnarna bland lerpölar och illa klädda barn med stora ögon tittade förundrat på fotograferna. Det var en sinnebild för misär och utanförskap.
När man tänker på den igår, på Romadagen, diskuterade avhysningen av romer i husvagnsläger på en parkeringsplats i Mölndal, inser man graden av aktualitet i utställningens tema och ärende. Över sextio år och inget har hänt.
Det var ungefär lika omskakande att läsa om den parkeringsplatsen som det var att för någon vecka sedan läsa om när regeringen skulle presentera sin vitbok om bristen på integration av romer i det svenska samhället.  Då blev en av regeringen inbjuden delegat, Diana Nyman från Romska rådet, utslängd från frukostmatsalen på Sheraton.
Eller veckan innan, när Vanessa från Bulgarien inte en, utan två gånger fick en spann vatten över sig av butiskchefen på Hemköp på Bangatan, där jag brukar handla efter jobbet.
Kanske är det för att Stadsmuseets utställning inte bara historiserar, utan pekar rakt in i ett svart hål i det svenska samhället, (även det europeiska, förstås) som utställningen mött en sådan respons. Sedan är den mycket skickligt producerad. Allt är som det ska. Det är bara att glädjas med museets ledning, personal och de romska medproducenterna till denna framgång.
Men det är inte bara denna utställning som ligger till grund för utmärkelsen Årets museum. Göteborgs stadsmuseum har på senare år hittat en tydlig identitet som stadsmuseum och är en naturlig mötesplats för diskussioner och samtal om stadsutveckling, den pågående fotoutställningen av Lars Bygdemark med flygbilder över Göteborg och den planerade utställningen 2015 med stadens musikhistoria är några andra exempel på verksamheten.
Man får inte heller i sammanhanget glömma bort att Sjöfartsmuseet/Akvariet förra året nominerades till samma titel för sitt starka utvecklingsarbete, som fortsätter i år med den angelägna utställningen Out to Sea, och att Göteborgs konstmuseum för närvarande är inne i ett storslaget år med samtida foto, historiemåleri i samarbete med Nationalmuseum och den största internationella satsningen på åratal till sommaren med Van Gogh, Cezanne och Bernhard.
På  Röhsska museet har vi äntligen kommit igång med helt nödvändiga lokalrenoveringar och kan planera framåt på ett helt nytt sätt. Jag ser verkligen fram emot sommarens utställning av Picassos keramik.
Beskedet om Stadsmuseets framgångar nådde mig igår under en visning av det ombyggda stadsbiblioteket som återöppnar om fjorton dagar. Det är en underbar känsla att gå omkring i de luftiga och ljusa lokalerna och se hur man tänkt igenom verksamheten in i minsta detalj. Gallerierna ut mot Berzeligatan och Avenyn med de sköna fåtöljerna i ekologiskt producerat konstläder kommer att bli  en gräddhylla för alla göteborgare.
Och det är inte mer än ett halvår sedan även Stadsbiblioteket blev Årets bibliotek.
Det är roligt (nästan) jämnt!

lördag 5 april 2014

Samlingen på Göteborgs Konstmuseum och dess välvilliga donatorer och vänner.

I dagens GP recenserar Mikael van Reis Samlingen, den nya bok som presenterar densamma vid Göteborgs konstmuseum. Jag delar uppfattningen att det är ett magnifikt verk, som inte bara visar många av museets främsta konstverk, utan som också berättar deras väg till huset vid Götaplatsen.  Mikael van Reis lyfter också fram några av de andra välvilliga mecenaterna och donatorerna som bidragit till samlingen med finansiering av olika köp. Ett av de mest berömda är kanske grosshandlare Werners insats för att köpa in Rembrandts Riddaren med falken, eller familjen Pinéus donation av Picassos Akrobatfamiljen.
Det förekommer donationer av konstverk även idag, men viktigare för museets verksamhet är utan tvivel det benägna stödet från vänföreningen och från andra intresserade, som till exempel fastighetsbolaget Wallenstam.
Betydelsen av Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur kan inte överdrivas och man har under många år möjliggjort både ombyggnationer, utställningar och inrättandet av den forskningsenhet som tillsammans med museichef Isabella Nilsson varit ansvarig för verket Samlingen. Forskningsenheten producerar också ny forskning med utgångspunkt i museets verksamhet. Nyligen kom det sjätte numret av tidskriften Skiascope, med temat "Blond och blåögd" ut. Det anknyter för övrigt till den nu pågående utställningen En målad historia, som är ett samarbete med Nationalmuseum. Stenastiftelsen bekostar även den nu pågående förstudien för om- och tillbyggnad av Göteborgs konstmuseum.
En annan benägen samarbetspartner är Hasselbladsstiftelsen, vars aktuella utställningar alltid finns i museet.
I detta inlägg vill jag särskilt rikta ett tack till Tomas Söderberg och Thorsten Söderbergs stiftelse, som finansierat produktionen och utgåvan av detta nya verk om samlingen vid Göteborgs konstmuseum.
Utan Tomas Söderbergs hjälp hade denna bok inte kommit till.

torsdag 3 april 2014

Orfeus och Eurydike på Göteborgsoperan

Först igår hann jag se Orfeus och Eurydike på Göteborgsoperan med Katarina Karnéus och Kerstin Avemo (enligt uppgift lätt förkyld, vilket åtminstone inte jag hörde på sången) i huvudrollerna och en förtjusande Mia Karlsson som Amor. Man kan undra om hon är gravid eller är det en idé från regissören David Radok att Amor ska vara havande? Oavsett vilket, en källa till glädje.
Det är en hänförande föreställning. Duon Karnéus/Avemo har jag sett på scen åtminstone tre gånger och man kan verkligen tala om samspel och två röster som kompletterar varandra tydligt.  Katarina Karnéus sång är sannolikt bland det bästa som finns på de europeiska scenerna för närvarande, men i denna föreställning släpper hon även loss skådespeleriet och gestaltar mycket konsekvent den förkrossade Orfeus på ett sätt som jag inte sett tidigare.
David Radoks regi och Lars-Åke Thessmans scenografi följer ett spår som man kunnat se de senaste åren. En stram scenbild i grått, den mäktiga kören och aktörernas kostymer av obestämbart 1900-talssnitt skapar en distans till den grekiska mytologin i urtexten, men även till den gluckska samtiden. Göteborgsoperans uppsättning är den sk Parmaversionen, med libretto av Raniero de Calzabigi.
Sällan har jag blivit så gripen av scenografin som just här. När Orfeus vänt sig om på väg upp ur underjorden, Eurydike dör och vänder tillbaka, skrider Kerstin Avemo likt en lucia, mycket värdigt och långsamt bort och ned i det kvadratiska rör som slutar i dödsriket.Hon blir allt mer otydlig och försvinner nästan omärkligt. Var och en som suttit bredvid en människa som lämnar jorden känner igen sig på ett smärtsamt vis. För mig är det operans nyckelscen.
För att förstärka styckets cirkelkomposition återskapas scenbilden från inledningen. Vad jag kan se är det en förändring gentemot orginalet. Men det fördunklar inte den sällsamma skönheten i denna märkvärdig välspelade föreställning.

söndag 30 mars 2014

Göteborgs återlämnande av textilierna från Paracas. Del 1

Idag publicerar Maria Backman tre artiklar i GP om de osannolikt vackra och mycket värdefulla textilierna från Paracas i Peru. De är troligtvis ca 2000 år gamla och användes huvudsakligen för att linda in mumifierade döda personer innan de lades i olika gravar i ökensand.
2008-2011 visade Världskulturmuseet i Göteborg en utställning, som i sig själv vilade på vetenskaplig grund, hur just de textilier som finns i Göteborg sedan början av 1930-talet sannolikt härrör från ett gravfält i Paracas som plundrades under 20-talet.
Sveriges dåvarande honorärkonsul i Peru, Sven Karell, köpte under några år in 89 textilier som smugglades ur Peru via Karells diplomatiska kanaler och M/S Kungsholm till Göteborg. Detta är i sig inget anmärkningsvärt - det ägde rum överallt och var så man byggde upp samlingarna i de etnografiska museerna världen över.
Det betyder dock inte att det var lagligt eller hedervärt.
I museivärlden är frågan om återförande - repatriering - av andra kulturers föremål en känslig fråga. Man diskuterar denna typ av frågeställningar på många platser just nu och sannolikt kommer inte kraven på återlämnande att minska. I västvärlden finns det olika förhållningssätt till detta. Ett av världens ledande museer - British Museum - förespråkar nolltolerans, dvs man återlämnar aldrig något, utan anser att föremålen bör vara där de blir bäst omhändertagna, läs på British Museum.
I andra ändan av skalan finns det länder och museer som återlämnat föremål, eller förahandlar om det. Sverige återlämnade efter tolv års förhandlingar en totempåle till en indiansk stam i Kanada.
Maria Backmans tendens i artikalrna är att kommunfullmäktiges beslut att återlämna äganderätten av textilierna till Peru bygger på ett felaktigt  tjänsteutlåtande från kulturförvaltningen. (Intet är nytt under solen).
Backman kritiserar kulturförvaltningens utredning för att den inte har explicita hänvisningar till en uppsats av Stefan Jonsson och en senare tillkommen skrift av professor Christer Lindberg.
De båda skribenterna argumenterar i sak för helt olika förhållningssätt, vilket Backman uppenbarligen har missförstått.
När det gäller professor Christer Lindbergs uppsats En samlingshistorisk utredning av de svenska paracassamlingarna från 2012, kan man börja med att konstatera att uppsatsen förblev opublicerad. När jag läse den 2012 - två år efter att kulturnämnden fattat sitt beslut konstaterade jag två saker. För det första tillförde uppsatsen inget som helst nytt när det gäller själva sakläget. Textilerna är stöldgods och fördes illegalt ur landet. För det andra handlar uppsatsen till två tredjedelar om den historiska hanteringen med brevväxlingen mellan Sven Karell och museicheferna i Göteborg. Här ligger Lindberg väldig nära Stefan Jonssons skildring. Jag hävdar inte att Lindberg plagierat Jonsson. Men det mest uppseendeväckande i uppsatsen är dess avslutande tredjedel, som bara marginellt har med Paracas-textilierna att göra. Den delen är ett angrepp på tillkomsten av Världskulturmuseet i Göteborg, mot dess personal (enskilda medarbetare pekas ut) dess historiesyn, hur man bygger utställningar och andra för frågan helt irrelevanta synpunkter. Jag betraktar uppsatsen därmed i sin helhet som oseriös och ett inlägg i någon möjligen pågående intern debatt i forskarvärlden om de etnografiska museernas roll.
Det är därför olyckligt att Maria Backman i GP bygger hela sin skildring på Christer Lindbergs opublicerade och vetenskapligt undermåliga text. Det för inte saken framåt, tvärtom.
Kulturförvaltningens bedömning av sakläget återkommer jag till i ett senare inlägg.

fredag 28 mars 2014

Mängdlära och yoga i filosofiska rummet

Under gårdagens yogapass lyssnade jag på en gammal utgåva av Filosofiska rummet i SR-biblioteket.
Ämnet var Matematik och tvärtemot vad man kan tro blev det en mycket uppsluppen tillställning. Tyvärr minns jag inte längre vilka de vittra respondenterna var som samtalade om ämnet, för just ett ord utlöste de mest oväntade associationskedjor - mängdlära.
Född 1960 var jag en av "the happy few" som redan i femman (1971)  fick möta mängdläran i alla dess facetter. Möjligen hade traditionell matematisk träning av de fyra räknesätten inklusive procenträkning under det som då hette låg- och mellanstadiet, resulterat i att jag i gymnasiet istället valt en naturvetenskaplig bana istället för den samhällsvetenskapliga. Nu kom mängdläran emellan, som en pedagogisk landvinning, vars huvudsakliga resultat blev havererad taluppfattning för några generationer elever. Ibland svindlar det när man betänker hur små saker i barndomen kan påverka hela livet.

onsdag 5 mars 2014

Out to Sea - en utställning på Sjöfartsmuseet/Akvariet

Ett av de mest smärtsamma inslagen på utställningen Out to Sea på Sjöfartsmuseet/Akvariet är filmen från Midway, en ö i Stilla Havet. Där visar man först det stora fågellivet, en stund senare filmas döda fåglar med magarna fulla av plast. De har långsamt kvävts och avlidit eftersom de inte kunna ta till sig någon mer föda. Sjäva tanken att detta äger rum mitt ute i Stilla Havet tusentals kilometer från någon kontinent gör saken ännu värre. Hela havet är fullt av plast och plastliknande föremål som driver omkring i de stora strömsjoken på norra och södra halvklotet..
Redan Thor Heyerdahl uppmärksammade detta under sina flottfärder i samma hav för många år sedan nu. Då tröstade man sig med att hans flottar också drev med strömmarna, så troligtvis var inte hela havet så förorenat. Men det är det nu.
Bara på Bohuskusten flyter det in en kubikmeter plast i timmen. Och det tar ibland evinnerlig tid innan den försvinner. En barnblöja till exempel, beräknas ta 450 år att lösas upp. Glasflaskor vet man inte hur länge de håller sig, ölringar likaså flera hundra år.
Och när plasten väl löser upp sig finns mikrofibrer kvar i havet, som sedan fiskar och havsdjur får i sig och långsamt förgiftar individerna.
Det är som med ett annan osynligt gift i haven - lätt radioaktivt kylvatten från atomkraftverk och upparbetningsanläggningar. På samma sätt som plasten flyter iland vid Bohuskusten kan man några dagar senare avläsa förhöjd radioaktivitet i Skagerack när man släppt ut, eller det läckt ut vatten från upparbetningsanläggningen i Sellafield i Irländska sjön. Den lågdosbaserade plastens mikrofibrer och lågdosradioaktiviteten från atomkraften är irreversibla förändringar av livsmiljön i havet som på sikt hotar livet på planeten.
Vad man kan göra kan man också få tips om i utställningen. Ren kust Bohuslän är en organisation som får stöd av Västra Götalandsregionen och Havs- och vattenmyndigheten. Där jobbar man bland annat med faddrar som tar ansvaret för att strandstäda en särskild strand eller ö. Min egen familj har också adopterat en ö i Norra Bohuslän. Det går snabbare än man tror om man är några stycken, men det är ett tungt och smutsigt jobb. Har man varit med någon gång tänker man sig för så att man inte tappar skräp i havet i onödan. Man kan också undra vem som ska använda alla 600 miljarder plastpåsar som produceras varje år? Det finns ju gott om andra alternativ.
Utställningen är en vandringsutställning som kommer från Museum für Gestaltung i Zürich och finns att besöka på museet till den 18 maj. Hoppas att riktigt många hittar dit, inte minst skolklasser.

lördag 22 februari 2014

Faust och Faustin and Out på Stadsteatern - It's a man's world

Det är sannerligen en händelse att Hilda Hellwig sätter upp Elfriede Jelineks Faustin and Out på Studion, Stadsteatern. Uppenbarligen också med ett medskick från författaren själv att arbeta in Goethes Faust i själva pjäsen. Faustin and Out betecknar Jelinek som en kommentar till Goethes i särklass mest betydelsefulla och ännu levande text.
Själva ordet Faustin är i sig själv ett statement om något  - ändelsen -in är tyska språkets svar på hen, en markering att de allra flesta funktioner nu finns med både maskulina och feminina användare. Man pratar om Arzt - Ärztin, Künstler- Künstlerin, Jurist - Juristin un so weiter. Ordleken tar en annan vändning när den i själva titeln även alluderar på könsakten, - in and out, med en mera frivol språklig dräkt.
Och den klaustrofobiska interiören från Fritzl-källaren, ett i det närmaste psykoanalytiskt eländesdrama som bara överträffas i dess obegripliga vidrighet av verkligheten, är en smärstam miljö som pressas ut i salongen och inte lämnar någon oberörd. I första akten är det de båda flickrollerna gestaltade av Mia Höglund-Melin med hypnotisk kraft och Kim Theodoridou - Bergquist, vars psykopatiska drag och maniska utlevelse är starkt fängslande, för att använda ett i sammanhanget närbesläktat adjektiv.
Klokt nog gestaltas den galna fadern/mannen/älskaren enbart av en docka som inverterat till verkligheten kastas omkring och hanteras på olika sätt av döttrar/hustrur/fruar. En mindre, men inte obetydlig roll har Åsa-Lena Hjelm, som den avtrubbade, närmast psykotiska modern som vidhåller att TV-världen är den enda verkliga världen, som i sin tur projicerar filmsekvenser från källarhålsmänniskornas kollektiva undermedvetna.
I detta källaruniversum är också galningen Fritzl Gud Fader. Han har på egen hand skapat källaren, med madrasserade dörrar och fönster, värmepannan som även fungerar som krematorium och ekar av Förintelsens historia - likaså understruket av ett citat av Paul Celan, "ditt gyllene hår Margareta" , som i första akten citeras flera gånger.
In i denna avgrundsvärld bryter sedan Goethes Faust in, med sin äldre version kongenialt spelad av Iwar Wiklander och i den yngre, föryngrade upplagan en undanglidande Adam Lundgren, som lika gärna kunde varit en annan av Goethes lidande unga män, Werther, i sin å ena sidan adolescenta  driftstyrda jakt på Gretchen, å andra sidan diffus, utan konsekvens och vilja. Faust lockas att skriva på kontraktet att han ska få allt han vill, mot att Mefisto, en lysande ambivalent Simon Norrthon, får hans själ om han ändå säger sig vilja vara kvar på jorden - en önskan han tidigare förnekat - genom de klassiska orden "Dröj stund, du är så skön ändå".
Jelineks radikalfeministiska ansats får i mina ögon inte fullt genomslag i den bearbetningen. Det finns alltför mycket försonande och snarare parodiskt, ömsint i skildringen av mannen som historiskt har byggt imperier, behärskat läkekonsten, juristeriet och konsten. Fritzls källare är det deformerade imperiebygget verkar Jelinek/Hellwig vilja säga. I alla händelser är det en omtumlande och stark föreställning, som fortsätter att växa när man lämnat teatern. För egen del har jag vissa svårigheter med den traditionella tyska skrikteatern, även om skriken i just denna föreställning kanske kan vara mer befogade än i många andra dramer. Det handlar ändå till stor del om primalskrin ur källarhålet.
När jag väl hemma bläddrar i dagens post hittar jag en tidning jag inte beställt och inte vill ha som heter Connoisseur. Det handlar om inredning, design, gourmetkultur, exklusiva annonser på sovrum med välklädda snygga kvinnor som breder ut sig i sängarna. Till tidskriften bifogades även en del andra reklamfoldrar och jag undrar om jag blivit utsatt för någon sorts målgruppsreklam riktad till medelålders män? Den första lila foldern heter "För smarta miljonärer" - redan där missar man målgruppen, från Nordnet. Nordnet visar sig vara en smart bank som sysselsätter 13 yngre män i grå kostymer och en bergsklättrare.
Jo, förresten, på sidan rådgivning skymtar en välmaikyrerad kvinnohand, men ett ansikte behövs tydligen inte för rådgivningen. (Upplagan nu indragen, se kommentarfältet)
Nästa folder kommer från Ålandsbanken som också fokuserar på banking, all time high, förvaltning. Där finns 23 män på bild, alltifrån Olof Palme till Thor Modéen. Här finns dock även en mikroskopisk bild på en kvinnlig handbollsspelare och på den kvinnliga idealisten Emelie Kanter som har drivit barnhemmet Great Andoh i Ghana i fem år. Hon är kvinnligt placerad mitt i grupper av bedårande afrikanska barn i skoluniformer - dit kan man bli månadsgivare.
Sista foldern är Edition Autoropa som presenterar nya Jaguar E-type, kommentarer överflödiga. I den finns bara en enda människa, en man som inte presenteras, men som troligtvis har något med saken att göra eftersom han välkomnar mig som läsare till Jaguar. Och förresten till den klassiska jeepen Range Rover.
I Jelineks pjäs och i Faust dissikeras de olika områden som ända till ganska nyligen var övervägande manliga domäner, såsom läkaryrket, advokatyrket, delar av konsten, men som idag i allt högre takt befolkas av oftast ännu mer kompetenta kvinnor.
Om man ska tro tendensen i det slumpmässiga utskicket av riktad manlighetsreklam så är kanske finansvärlden fortfarande en hyfsat ohotad manlig bastion, vilket givetvis är en sak som borde diskuteras lite oftare med tanke på att finansvärlden i det senkapitalistiska samhället är den arena där en stor del av makten  koncentreras, oavsett geografi, historia, religion och samhällsskick.




söndag 16 februari 2014

Stora Teatern - Göteborgs gästspelscen

Ovanför mitt skrivbord i mitt hem har jag en aktie No 7556 i AB Stora Teatern, som köptes av Herr Axel H Ågren den 31 december 1917 till priset av 100 kronor. Högst upp är det en bild av teatern och Kungsportsbron, bortom byggnaden breder sig den då större Kungsparken ut sig. Det är med särskild glädje jag tittar på aktien, en vän tipsade mig om att den fanns till salu för 500 kronor i Antikhallarna. Jag gick dit direkt. En värdeökning för papperet med 400 kronor på 97 år?
Nåja, vad som hände med just det bolaget som drivit verksamhet i den anrika teatern vet jag inte. Men många är det, som varit där, sedan starten 1859.
I en intressant artikel på GTs kultursida i fredags skildrade Anna-Clara Löfvenberg teaterns historia på ett mycket levande sätt. Löfvenberg påminner om att arkitekten Bror Carl Malmberg bland annat hämtade inspiration från Dresdens Hoftheater. Hon skriver vidare att den är ritad i stram Karl Johansstil, eller Senempir, som det brukar kallas på kontinenten, vilket är nytt för mig. Jag trodde att huset klassades som nyrenässans, som var den dominerande stilen under 1850-talet. Alldeles oavsett är huset en juvel mitt istan, både exteriört och interiört, utom möjligen de många och långa trapporna som förbinder de olika våningarna och arbetsrummen bakom kulisserna, ett kraftprov för personalen.
När vi började utreda möjligheten att flytta över Pusterviksteaterns gästspelsscen till Stora Teatern under 2010 var det inte alls självklart att det skulle gå att använda det anrika huset till den moderna scenkonstens nya uttrycksformer. Vissa begränsningar finns förstås, inte minst vad gäller dansen, som idag ofta kräver att man sitter högre och tittar ner, och inte som man i Stora Teaterns stora salong, sitter nere och tittar upp.
Vi bestämde redan då att använda gradänger på scenen, för mindre föreställningar, men de alternativ som man ibland ser på annat håll, till exempel på Schaubühne i Berlin, med täckt parkett och scen över hela salongen har vi ännu inte kunnat pröva. Min förhoppning är dock att det ska kunna bli av i framtiden.
Under 2011 bedrev vi en viss verksamhet i lokalerna på uppdrag av Higab och syftet för oss var att pröva ut om det var möjligt att jobba med ett modernt scenkonstprogram. Det var det.
Ett av de i särklass roligaste minnena från mitt arbetsliv var premiären den 10 januari 2012, när Cirkus Cirkör öppnade på Stora scenen. Det var en fantastisk föreställning på alla sätt- Wear It Like a Crown. När publiken efteråt gav stående ovationer tänkte jag  hur underbart det var att det här äntligen är en riktig teater igen.
Nu har verksamheten varit igång i drygt två år och jag är mycket överraskad över hur snabbt man lyckats sätta ett spännande och omväxlande program, vecka för vecka, månad för månad. Jag har hela tiden trott att det kommer att ta minst tre år innan man hittat formerna och alla kontaktnät och samarbetspartners att vi kan vara säkra på att få hit den mest angelägna scenkonsten, dansen, musiken och debatterna.
Men det ser verkligen lovande ut redan nu, trots de utmaningar som det gamla huset hela tiden har i beredskap åt medarbetarna. Att Stora Teatern redan hamnat i fokus och debatteras och granskas av konstutövare och medier ser jag som ett gott tecken på att verksamheten är viktig och angelägen för många. Och hur skulle den inte kunna vara det, med husets geografiska placering, långa historia och kraftfulla inriktning?

måndag 3 februari 2014

Koyaanisqatsi i Scandinavium - Filmfestivalen i högform

Än en gång har Göteborgs Internationella Filmfestival visat de mest fantastiska filmer från hela världen, nu också digitalt på en del platser i Västra Götaland.
Mitt bästa minne från denna upplaga är i alla händelser; film- och musikupplevelsen Koyaaniqatsi på Scandinavium i lördags.
Filmen gjordes av Francis Ford Coppola på åttiotalet och namnet betyder på hopi-indianernas språk, något som liknar jordens undergång, eller åtminstone undergång och kaos.
Några filmsekvenser i början, de magnifika naturscenerna var särskilt framträdande, ju fler människor som kom in i bilden desto mer lätt daterad kändes den kanske, men ändå på ett fint vis.
Den största behållningen var symfonikernas musikaliska tolkning, den häpnadsväckande symfonikerkören och Philip Glass med sin miniorkester som också var på plats.
För mig som gjorde min musikaliska värnplikt i tonåren i den symfoniska rockmusikens brittiska kolonier, kändes musiken hemtam, nästan familjär, trots att jag hörde den för första gången. Spännande också att så mycket folk kom, att det går att använda Scandinavium även till den här typen av, ska vi säga, experimentell konst. Fast å andra sidan, minns även Genesis spelning 1976, eller om det var 1977, när Peter Gabriel lämnat bandet och man körde turnén för A Trick of the Tail, i mina ögon en av rockmusikens bästa produktioner, ever.
Lite samma känsla som då, fast med andra andra ögon och öron.

fredag 17 januari 2014

Africa is a great country - Jens Assur på Världskulturmuseet

Första gången jag flög in över Afrika glömmer jag aldrig. Det var över Egypten, västerut bredde sig ett ofantligt land ut i riktning mot solljuset. Speglingarna i Nilen, den djupa grönskan vart man än såg i Nildeltat, öknen längre bort. Eller gryningen i Masai Mara, hyenor på väg mot vila efter nattens jakt. En svart noshörning i skogsbrynet.
Jens Assurs stora utställning med afrikanska bilder är enligt honom själv resultatet av tjugo års resor till olika städer och länder på den afrikanska kontinenten. Han berättelse om pojken som trampat på en mina och som fick benet avsågat med en fogsvans lämnar ingen oberörd. Det var en avgörande upplevelse för honom, som ändrade inriktning i hans liv.
Han har fått kritik för att hans bilder inte skildrar det Afrika man kanske tänker sig. Krigens, svältens, torkans och eländets kontinent. När man gått omkring i utställningen en stund känns det som en helt irrelevant debatt. Det finns så många Afrika.
När jag ser en bild på en man som målar mittlinjen på en ny väg kan jag inte låta bli att tänka att vägen sannolikt byggts av ett kinesisk byggföretag, ett av dem som köper in sig på alla tänkbara marknader både norr och söder om Sahara. Hotellanläggningen med pool i Kigali kanske ägs av indier som förbjuder svarta att beträda området om de inte är där för att arbeta.
Afrika är tydligen den kontinent på jorden där tillväxten är högst, vad nu det kan vara ett mått på i det sammanhanget, när EU köpt in sig på vattenrättigheterna i Victoriasjön. Själv kan jag inte glömma färjeläget vid södra stranden mittemot Mombasa. Det var den mest bisarra kåkstad jag sett, där färjeterminalen även tjänade som en sorts minaret med regelbundna böneutrop i högtalare på en volym som dränkte allt annat ljud. Det finns så många Afrika, skrev SIDA-chefen i GT idag. Det har hon alldeles rätt i. Assur skildrar några av dem.
För egen del har jag lite svårt för några av de ganska hårt stiliserade bilderna. De är inte bara stiliserade, de känns delvis nästan även steriliserade. Geometriska möster på landningsbanor och husfasader, warholska reklamskyltar i medljus, hav Men det är samtidigt en utställning med ett massivt, nästan lite omtumlande uttryck.
Med viss förvåning kunde man konstatera att det fortfarande är vita, europeiska män (tre till antalet), som invigde själva utställningen. Inte mycket verkar ha hänt i synen på Afrika i de etnografiska museernas värld.
The white man´s burden, som Kipling skrev.


onsdag 1 januari 2014

Nyårskonserten i Wien 2014

För första gången hade SVT den goda smaken att visa hela Wienerfilharmonikernas nyårskonsert och inte som tidigare, bara efter pausen. Camilla Lundberg som återhållsam ciceron var välgörande - allt hon säger är av betydelse, men hon undviker att prata sönder musiken.
En av musikvärldens giganter, Daniel Barenboim, ledde denna idag orkestern för andra gången (första gången var 2009) med en sällan skådad auktoritet. Den argentinsk- israeliske dirigenten och pianisten leder både Statsoper unter den Linden i Berlin och La Scala i Milano och har under sin karriär även tagit musikalisk-politiska initiativ av betydelse; dels var han den förste att sätta upp den för sina antisemitiska åsikter kontroversielle Richard Wagner i Israel, dels har han startat Öst-Västliga Diwan-orkestern i Sevilla, som har både israeliska och palestinska medlemmar - ett statement mot Israels ockupation av palestinska områden och för försoning i Mellanöstern. I en intervju med en ung musiker sade han en gång:- Orkestern är ett mänskligt laboratorium som kan uttrycka för hela världen hur man kan komma överens och samarbeta.
Även den mest traditionella symfoniorkester kan vara sällsamt radikal, med andra ord.
Camilla Lundberg antar att blomsterprakten som alltid kommer från San Remo, men här har det ägt rum ett skifte och sedan åtta år har den inhemska blomsternäringen steg för steg tagit över dekorationerna - en förändring som kanske är den enda i detta mycket traditionella och i Europa folkkära evenemang.
Lundberg påpekade också att 2014 är hundraårsminnet efter Första världskrigets utbrott. Det krig som slutgiltigt krossade det Habsburgska väldets dominans i Centraleuropa (mästerligt skildrat i Roths Radetskymarschen och Musils Mannen utan egenskaper). När man hör Strauss-tonerna flöda, ser filmklippen från slott och broar i Wien och ibland även från de ungerska palatsen, känns det ibland för ett ögonblick som tiden står stilla, eller som om den sexhundriga Habsburg-historien ännu, i det fördolda, lever vidare sitt eget liv.
Och det gör det nog i någon mening. Kommer att tänka på Pétér Estérhazys magnum opus Harmonia Celaestis och ett av hans barndomsminnen när hans familj var fördriven till östra Ungern och de en gång, mitt i natten fick ett besök i hallen, ett möte som avhölls mumlande i någon halvtimma. barnen fick inte vara med. När besöket gått kom pappan in i köket och sade i förbigående, -Det var kejsaren, dvs Otto von Habsburg, som efter murens fall framlevde sina dagar som EU-parlamentariker för Bayern, till sin död för några år sedan.
Musiken? Ja, den är som man har rätt att förvänta sig, perfekt in i minsta detalj. Detta är traditionens som talar och om man förväntar sig nyskapande kanske man ska väla en annan kanal. Det blir mycket Strauss förstås, de fyra österrikiska och den tyske Richard från München. När Vivianne Westwood designar kläderna för baletten i skotskrutigt, kan denna punkmormors salongsfähighet bara mynna ut i slutsatsen att Hegel hade rätt. Systemet vinner alltid och omfattar förr eller senare allt, även dem som ställer sig utanför på egen hand.
När det gäller övriga händelser av vikt var det värt att notera är att Barenboim dirigerade ur minnet och inte hade några noter.
Det här inlägget publiceras innan extranumren "An der schönen blauen Donau" och "Radetskymarschen".
De talar för sig själva, alltid. Och är kanske det närmaste man kan komma när det gäller att hävda vissa musikaliska verks emblematiska betydelse. Prosit Neujahr!