Om konstens autonomi, Hegel och Paletten 3/2011

I en synnerligen läsvärd, djupt tänkt och välformulerad essä i nya numret av Paletten går Sinziana Ravini till botten med några av de kanske viktigaste förutsättningarna för det mänskliga skapandets frirum, det som ibland kan kallas konstens autonomi.
Analysen utgår från en barndomsupplevelse, där berättandet blev en akt av motstånd i ett repressivt sommarparadis på Karpaternas sluttningar.
I hegeliansk anda sätter Ravini fram en grundläggande binär opposition, en tydlig motsättning mellan systemet och individen. Denna frågeställning är också utgångspunkten för det Paletten-samtal som finns längre fram i tidskriften, där jag själv hade nöjet att delta.
Så som jag förstår Hegels dialektiska metod finns det inget utanför dialektiken. I samma ögonblick en individ utropar sig som autonom, gör hon det i relation till något annat, något man är autonom i förhållande till. Och med Sinziana Ravinis övertygande pedagogik är det lätt att ryckas med i hennes argumentation mot det hon kallar;
"En av de största fiktionerna vi lever under är vår tids simplistiska läsningar av Hegels herre-slav-dialektik som indoktrinerat oss att tro att motstånd är omöjligt, att både öveträdelsen och lagen är 'systemets fångar' och att det inte kan finnas någon autonomi som inte förr eller senare blir inkorporerad i systemet. Som Hegel mycket riktigt påpekar skulle herren inte existera utan slavens erkännande. Vi måste inse att det är slaven som skapar herren och motståndet som skapar systemet och inte tvärtom."
Jag undrar bara om denna invertering av styrkeförhållandena i sig själv ändrar på den dialektiska och oupplösliga relationen mellan systemet och den autonoma individen?
Är det inte möjligen så att boven i detta drama i sjäva verket är Karl Marx, som i en gigantisk felläsning av Hegels i det närmaste, men bara i det närmaste, ogenomträngliga och unika verk Andens fenomenologi bränt marken för en fenomenologi på individnivå, snarare än på systemnivå?
Så som jag förstår Hegels herre-slav-dialektik utspelar den sig helt och hållet på individnivå -
i det mellanmänskliga spelet mellan olika personer. Marx använde sig istället av bilden för att gestalta proletariatets kamp mot kapitalet. I mina ögon är det helt felaktigt, men ändå en tolkning som kommit att prägla eftervärldens syn på givetvis Marx, men även Hegel - allt ifrån det fria berättandet på Karpaternas sluttningar till diskussionerna om historiens slut i nyliberala tankesmedjor efter Berlinmurens fall 1989.
Ravini återknyter också på ett mycket intressant vis till Sofokles drama Antigone, som Hegel sysselsätter sig med, möjligen också för att exemplifiera just dialektiken mellan systemet och den autonoma individen.
Antigone väljer, mot gällande lag och Kung Kreons anvisningar, att begrava sin döde bror, som dömts som statens fiende. Enligt lagen, systemet, ska hans döda kropp läggas ut i naturen för att hackas sönder av gamarna. Antigone fattar ett självständigt beslut och motsätter sig systemet. Hegel ger båda rätt. Kreon upprätthåller de lagar som samhället i detta fall har, medan Antigone åberopar en högre, moralisk rätt om likhet för alla och en värdighet i döden. Därmed döms hon själv till döden, men överlistar systemet än en gång och begår självmord innan hon avrättas.
Frågan som blir kvar är: -Kan Antigone undgå systemet? Finns det en autonomi som är möjlig utan att gå under? I förstone är man böjd att svara nej. Efter Antigones död finns inget kvar. Hon har förlorat kampen och lagen gäller, trots att hon begick självmord.
Men det intressantaste med Hegels dialektik är att den inte är lika grovhuggen som den grekiska dialektiken där en tes går över i sin motsats, antites, för att sedan nå ett högre plan i en syntes. Hos Hegel bär varje tes sin egen motsats inom sig. Det sensationella resultatet är att två motsatta uppfattningar kan vara sanna samtidigt, vilket Hegel, inte minst i sin analys av rättsläget i Antigone just kommer fram till.
Min egen begränsade förståelse av detta komplexa tankesystem leder mig därmed fram till slutsatsen att autonomi alltid är möjlig, under begränsade tidsperioder. Men förr eller senare äts den upp av systemet, under förutsättning att den autonoma befinner sig i samma position som tidigare. Men så behöver ju inte vara fallet.
Det finns exempel på konstnärer som aldrig stelnar i bilden av sig själva, utan vänder sig om och skapar en helt ny position som ännu inte sugits upp av etablissemanget. Det är individens autonomi och fria val så som jag förstår det.
Den slutsats jag kommer fram till är att (konstens) autonomi är möjlig, men att den lever med korttidskontrakt. Det är också möjligen själva kärnan i det som är konstnärlig kreativitet.
Det är som en repa på en sko, eller ett veck i en klädnad som försvinner igen vid nästa steg, som Pär Lagerkvist skriver i Aftonland. Men den finns, därom råder ingen tvekan.
Sinziana Ravinis slutsats tolkar jag som en vändning in mot fenomenologin och bort från den systemiska världen: "I vilket fall som helst är det bara att lägga sig på divanen och börja klistra ihop skärvorna, för man är alltid både sin egen patient och sin egen psykoanalytiker. Det är där den verkliga dialektiken och slutliga maktkampen äger rum."
Jag är övertygad om att Hegel hade hållit med.