måndag 27 december 2010

E-biblioteket vid Götaplatsen

Under teknikdagarna på Stadsbiblioteket för ett par veckor sedan var det möjligt för besökarna att prova ny teknik. Man kunde bl.a. låna och testa en Ipad för att se hur den tekniken fungerar.
Inför julledigheten lånade jag med mig en hem för att testa hur det är att läsa en bok på en pekskärm, men också för att pröva hur det går till när man lånar en E-bok. Hittills har jag hunnit läsa en bok som låg på Ipaden - Winnie-the-Pooh på engelska.
Förvånansvärt nog är det en mer taktil känsla än jag väntat mig. Ljudet när man vänder blad påminner om ett pappersljud, men ändå inte. För en obotlig bibliofil och litterturvetare som jag är det kanske så att hoppet någonstans är ute för att kunna byta medium helt och fullt. Men av praktiska skäl är det inte dumt att ha tillgång till Stadsbibliotekets E-bok-bestånd var man än befinner sig. När Ipadens teknik utvecklats lite bättre och det finns ett riktigt svenskt tangentbord och möjlighet att arbeta med officepaketet tror jag inte att jag kommer att behöva en bärbar dator längre. Men i dagsläget finns det begränsningar som känns i största laget för ett byte för gott. Nästa gång ska jag låna en E-bok och läsa den för att för att pröva hur det är.

lördag 11 december 2010

DiverCity - ett projekt som bejakar mångfald

DiverCity är ett projekt som är en del av arbetet med att ta fram en vision för Centrala Älvstaden i Göteborg. Initiativtagare är Chalmers Arkitektur och Göteborgs stad genom Stadskansliet och Kulturförvaltningen.
Tanken är att projektet ska initiera och underhålla en internationell debatt om kulturens roll i samhällsbyggandet i relation till kulturplanering, estetisk gestaltning, medborgardialog och framtidsbilden av hållbar samhällutveckling. Vem har tillträde till det offentliga rummet? Hur blir medborgarna delaktiga i förändringar, hur kan arbetet kring Centrala Älvstaden bidra till att skapa nya planeringsverktyg som sätter människans behov i centrum och som bejakar demokratiska och medborgarnära processer? Hur kan man undvika att slå sönder fungerande mikrosamhällen och livsmönster när man bygger staden på nytt?
DiverCity kommer att arbeta med att visa och debattera exempel från andra städer i världen. Rom byggdes inte på en dag och det är många år tills dess att Centrala Älvstaden tagit form.
Det finns många exempel på hur man inte bör göra när man förnyar stadsmiljöer. Det finns väldokumenterad och relevant kritik av förflutna och samtida processer, och av dem måste man lära sig att inte begå samma fel.
Men lika viktigt är att leta upp de lyckade idéerna, att skapa en europeisk och global dialog kring urbanisering och förändrade livsmönster. Världens städer växer med enorm hastighet över hela klotet. Vi kan med våra erfarenheter och idéer bidra till att påverka utvecklingen mot ett långsiktigt hållbart samhälle. Och vi kan börja här, i Göteborg, nu och imorgon.
Idag smög vi igång projektet DiverCity, som är tänkt att fysiskt äga rum i Urbanum på Göteborgs Stadsmuseum. Idag föreläste arkitekter och konstnärer från London och Barcelona och deras exempel skar rakt in i vår aktuella problematik kring bärande stadsplaneringsfrågor. Olga Tarrasso från Barcelona beskrev i ett exempel från Paris hur man i en stadsdel nära Ille de St Denis arbetade för att övervinna den barriär som ringmotorvägen skapade mellan stadsdelen och Seine. Det är precis samma problematik som vi i Göteborg har kring Oscarsleden.
Jag tror att framtidens stadsplanering i första hand kommer att utgå från människornas behov, hur vill vi leva i staden. När man enats kring det är det dags att se över trafikplaneringen. DiverCity kan förhoppningsvis bidra till att öka dialogen och kunskapen kring denna och liknande frågor.
Det blir nya seminarier till våren och de kommer sannolikt att följas upp med en skriftserie och/eller bilddokumentation. Slutligen hoppas vi kunna genomföra några konstnärliga projekt för att problematisera hållbar utveckling, men också för att skapa nya vinklar och perspektiv på platser i staden som oftast använts till annat.

söndag 5 december 2010

Färger som den tystes språk

För jag vet inte vilken gång i ordningen dyker jag in i Ivan Ivarssons bildvärld, nu aktuell med en mycket fin separatutställning på Göteborgs konstmuseum. Jag har funderat så länge på vad det är som gör att de starka färgerna och det konturlösa formspråket påverkar mig så djupt. Det är som om färgerna i sig själva talar. Inte som hos impressionisterna, där konstverket är en inre bild av intrycken från världen utanför, inte heller som hos expressionisterna, där konstverken gestaltar det inre landskapet.
Ivan Ivarssons konst gestaltar istället en sorts förlust av självmedvetandet. En bild som "Stora Hamnkanalen", där Ostindiska huset och Tyska kyrkan finns i fonden och en mindre segeljakt med det rödaste av segel ligger förtöjd i förgrunden, är för mig själva sinnebilden för en epifani, ett förklarat extatiskt ögonblick. Det är som om det är just i det ögonblick där subjektet - målaren - helt släpper kontakten med sitt eget jag och ser på omvärlden genom ett färgfilter. De starka färgerna är bärare av upplevelsen. De blir representationen av själva extasen i det medvetande som vänder sig bort från sig själv, men ännu inte kommit fram till sitt objekt - huset, kyrkan, båten, kanalens vatten. Ett svävande utan förankring, som en bit drivved i kanalen.
Ett ögonblick tänker jag att det är kanske själva kärnan i det måleri som brukar kallas Göteborgskolorismen, men tanken vindlar vidare. Kvar blir bilden, minnet av bilden och färgen som extasens tysta statement.