Österrikes historia i litteraturen på Bokmässan

I eftermiddags samtalade jag med den österrikiska författaren Bettina Balàka om konsten att skriva litteratur om historiska händelser och perioder. Samtalet utgick från hennes senaste novellsamling Auf offenem Meer (På öppna havet) och särskilt en berättelse om en kvinna som varit distriktsledare för den nazistiska flickorganisationen Bund Deutscher Mädel för Wien och
Niederösterreich. Hon är en av de oförbätterliga, som ser fram emot att dö för att hon hoppas att få möta Hitler i himlen, eller någon annanstans.
Hennes sonson och dennes flickvän, vars farfar i sin tur tillhört motståndsrörelsen i kampen mot nazismen och som gick över bergen för att informera brittiska underrättelsetjänsten vid möten i avlägsna alphyddor hälsar på vid farmorns dödsbädd. När allt kommer omkring har de unga tu inget emot att ärva farmorns underbara våning i centrala Wien, trots att den var "ariserad", dvs övertagen från en judisk familj som deporterats och som aldrig lämnats tillbaka.
Novellen sätter ljuset på hur de moraliska frågor kring upparbetningen av Österrikes närmaste förflutna som diskuterats de senaste decennierna, långsamt löses upp i den historielöshet som har en tendens att tillta ju längre från händelserna man kommer.
Men samtalets fokus gällde inte i första hand efterkrigstiden, utan mellankrigstiden.
Bettina Balàkas största roman heter Eisflüstern (Isviskandet) och vi konstaterade att bilden av Österrike under och efter Första världskriget i väldigt hög grad har kommit att präglas av Joseph Roths båda böcker Radetzskymarschen och Die Kapuzinergruft. Radetzskymarschen skildrar det habsburgska rikets nedgång och fall med familjen Trotta. Den siste sonen i släkten stupar på krigets första dag.
Det är ett månghundraårigt imperium som faller samman och det habsburgska väldet återhämtar sig aldrig från det krig som visade hur stor skillnaden var mellan närmast medeltida krigföring med kavalleri och färgglada uniformer och den nya tidens pansarvagnar och kulsprutor. Die Kapuzinergruft handlar om mellankrigstiden.
Balàka sysslar med de posttraumatiska krigsupplevelser som återvändande soldater hade när de återvände från fronten, eller som romanens huvudperson, Balthasar Beck, ur rysk fångenskap. Det är ett perspektiv som inte togs om hand på den tiden och kastar nytt ljus över det man brukar kalla Österrikes fantomsmärtor efter förlusten av tre fjärdelar av sitt territorium. Det intressantaste är att Balàka ställer de invanda uppfattningarna på huvudet och bidrar till inget mindre än en omvärdering av förståelsen av mellankrigstiden.
Jag är imponerad av det allvar och på det sätt Balàka genomför denna omvärdering - med lätt hand och i en spännande historia om Balthasar Beck och hans väg tillbaka in i sitt liv, sitt äktenskap och sitt arbete.
Gårdagens läsning som Pustervik genomförde i tyskspråkiga montern av Balàkas drama Stenras och hennes egen läsning av en dikt om Sverige i den nya diktsamlingen Schaumschluchten (Skumraviner) har givit en bra presentation av ett ännu icke översatt, men betydande författarskap. Jag kan bara hoppas att något svenskt förlag intresserar sig för Balàkas isviskningar. Isviskningar är de ljud som uppstår när man i Sibirien talar i en kyla under 45 grader och andedräktens fukt fryser till iskristaller och låter som ett lätt klirrande.
Det kan man tänka är en bild även för hur det låter när gamla föreställningar går i kras.