Kulturnatta på stan - och dansafton på Göteborgsoperan

Visst, lite kyligt var det utanför Stora Teatern under invigningen av Kulturnatta, men desto högre blev temperaturen när musiken kom igång. Inget regn, ingen storm, bara höstkyla och god stämning. Årets upplaga av Kulturnatta har det största programmet någonsin, med över 200 punkter. Man börjar nästan längta efter Kulturnätter, för att man ska kunna se lite mer av det som erbjuds runt om i stan.
För egen del valde jag att gå till Göteborgsoperans dansafton med verk av koreograferna Susanna Leinonen, Helena Franzén och Roberto Zappalá. De båda nordiska inslagen - Fading av Helena Franzén och Transient Horizon av Susanna Leinonen påminner en del om varandra.
Det är tekniskt fulländad dans, energirikt, kraftfullt. Scenografin tar över koreografin, formen innehållet - det är vackert och oväntat.
För mig är dock den starkaste upplevelsen denna Kulturnatta den drömska, blå solodansen alldeles i början av Roberto Zappalás Sud Virus. En ensam kvinna i vit klänning dansar en sinnenas dans i ett blått rum. Det är så mörkt att man bara ser den vita klänningen, ett furiöst tempo, en ursinnig gestaltning av en desperat människa, som dock inte i första hand är en fysisk person, utan som snarare känns som en metafor för djupaste förtvivlan och talande tomhet.
Och ur den ravinen var det sedan omöjligt att komma upp, Kulturnatta till ära hade man dukat upp med en nattklubb i operans foyer. Men minnet av den drömska blå gjorde att jag istället valde att gå hem och inte tappa kontakten med den tanken. Som ännu inte lämnat mig.