lördag 31 december 2011

Inför Strindberg-året 2012

Två goda nyheter i dagens GP, Nationalutgåvan av August Strindbergs samlade verk fullbordas under året, och den avslutas med en trebandsutgåva av Ockulta dagboken. Ser fram emot den.
Blev inspirerad av Mircea Cartarescus hänvisning till den Strindberg-text som också kanske betytt allra mest för mig genom åren Ensam, den mjuka lilla kortromanen från 1903.

"Min hjärna var som sönderriven eller som uppbökad och besådd med ogräsfrön som behövde krattas bort innan de grodde. Och när jag kom hem i ensamheten och tystnaden återfann jag mig själv, svepte in mig i min egen andliga atmosfär, där jag trivdes som i välsittande kläder, och efter en timmes meditationer sjönk jag ned i sömnens förintelse, frigjord från önskningar, begär, viljor"

Denna bejakelse av en positiv ensamhet, som på engelska kallas "solitude" till skillnad från den övergivna "loneliness" är i någon mån kanske också en sorts avklarnad livsvisdom som den då 52-årige Strindberg kommit fram till efter att ha levt sig igenom livets många och hårda strider. På åttiotalet följde jag honom hela den vägen och läste hela Strindbergs samlade verk i den sk Brandell-utgåvan. Det var över tio tusen sidor. Det var mäktigt, ibland nästan övermäktigt. Hans naturvetenskapliga spekulationer t.ex. är inte så lätta att följa, guldmakeriet på Hotell Ofelia i Paris under inferno-perioden var inte bara ett sätt att nå fram till De vises sten, som alkemin traditionellt står för.
Nej, som han skriver i dramatiseringen av Inferno, litteraurhistoriens första expressionistiska drama Till Damaskus, har Den Okände i dramat även planen att skapa så mycket guld att han kan sätta hela västvärldens betalningssystem ur spel genom att devalvera nationalbankernas guldmyntfot. Strindberg gjorde sig aldrig mindre än han var.
De två år jag arbetade med en avhandling om Till Damaskus i början av nittiotalet ledde till så många omprövningar att jag kände att Den Okände började få alltför stort inflytande i mitt liv.
Så jag lämnade Strindberg-forskningen och skrev istället för en vetenskaplig text en delvis dramatiserad diktsamling som kondenserade mina viktigaste litterära upplevelser i en tolkning av Tarot-kortleken. Boken heter Alpskugga och kom ut 2001. Den fick en del positiva omdömen, ett av de mer kritiska, som kanske träffade huvudet på spiken kom från Michel Ekman i SvD. "Detta är en text av en litteraturvetare som tränat för mycket". Det tycker jag var ganska roligt skrivet, även om det kanske var mera oavsiktligt....
Det som Strindberg har och som man inte kan ta ifrån honom, oavsett vad man tycker om hans uppfattningar om det ena och det andra, är hans enorma språkliga energi. Man kan slå upp en sida, vilken som helst, i en av hans böcker och omedelbart känna igen den språkliga kraft och pulserande stil som finns där. När jag läste honom som mest kunde jag urskilja en sådan text bland hundra andra.
Det är en av de egenskaper jag uppskattar mest hos en författare - om den energin, kraften i språket, hettan, engagemanget finns. Och det gör att de flesta av Strindbergs texter fortfarande lever och har sin aktualitet även idag 100 år efter hans död.
2012 kan bli ett spännande år!

fredag 30 december 2011

Bloggen och läsarna

Så här när året går mot sitt slut kan det vara intressant att se efter var läsarna av denna blogg finns och vilka inlägg som är mest klickade.
Tre fjärdedelar av läsarna finns inte oväntat i Sverige, men på tydlig andra plats kommer USA, som har sex gånger så många läsare som trean Ryssland. Det finns sedan ungefär lika många läsare i Ryssland, Tyskland och Storbritanien. Därefter lite längre ned kommer med ungefär lika många besökare Frankrike, Japan, Ukraina, Finland och Norge.
För mig är det en oväntad och glädjande upptäckt att det faktiskt finns läsare av denna blogg i princip i hela världen. Det förstärker mitt intryck att världen krymper, att vi lever i den globala byn, där man kan träffa precis vem som helst vid brunnen och byta några ord.
Mest klickat av alla inlägg är kommentaren till massakern på Utöya, "Terror i Norge". Därefter verkar läsarna intressera sig mest för teater och litteratur.
Jag vill tacka alla läsare över hela världen för det här året och önska ett Gott Nytt År 2012!

torsdag 29 december 2011

W G Sebald på knä vid Isenheimaltaret

Över tjugofem sidor lång är den, Sebalds prosadikt Som snön på Alperna. Det är en mäktig dikt, som går på djupet när det gäller ett av den europeiska kyrkokonstens viktigaste verk - Isenheimaltaret, som numera befinner sig i Colmar i Alsace.
Altarmålningarna utfördes sannolikt av konstnären Mathias Grünwald som troligtvis levde mellan 1475 och 1528, men som delvis förlorar sig i historiens mörker. Han var möjligen en kollega till Tysklands största målare från den tiden, Albrecht Dürer, vars måleri gjorde djupt intryck på mig i Albrecht-Dürer-Haus vid Tiergärtnertorplatz i Nürnberg för många år sedan.
Det märkliga och vackra med Sebalds långa text är kombinationen av detaljtrogen återgivning av själva bilderna på altaret men samtidigt en sorts betydelsebärande tolkning och inflätad egen dikt.
Kanske genom att titt och tätt se mästaren i ögonen när de möttes på gatan i de judiska kvarteren i Frankfurt lät sig flickan Enchin, efter att först ha förälskat sig i målarens grönfärgade namn, döpa sig och fick sitt namn efter Sankta Anna. Hon lämnade sitt gamla liv bakom sig och gifte sig med Mathias Grünwald som då i sin tur lämnade sin plats som hovmålare i Mainz för det stora uppdraget i Isenheim, skriver Sebald.
Kanske var det ur denna kärlek som den synnerliga skönheten i penselföringen i Isenheim kom till? Kanske var det ljuset från Annas ögon som på ett mystiskt vis strålar från altarbilderna?
"...och ishuset/ öppnar sig, och rimfrosten ritar på åkern/en färglös bild av jorden./ Så blir det, när synnerven brister,/ i det stilla luftrummet/ vitt som snön/ på Alperna"

tisdag 27 december 2011

Svindel - W G Sebald i Verona

En bit in i läsningen av den magnifika Sebald-utgåvan Dikt, prosa, essä återfinner jag författaren på Piazza delle Erbe i Verona, där han under en av de gröna markiserna samtalar med Salvatore, en veronesare som han lärt känna. Salvatore arbetar på en lokal tidningsredaktion och läser för att leva snarare än att leva för att läsa;
"Han kunde inte låta bli, urskuldade han sig, att första timmen när han gjort kväll och äntligen sluppit ifrån stressen under dagen sätta sig med en bok, inte ens när han som idag hade glömt läsglasögonen på redaktionen. ....Efter jobbet räddar jag mig, sade Salvatore, in i prosan som upp på en ö. Hela dagen sitter jag mitt i stimmet på redaktionen, men på kvällen far jag över till en ö, och när jag börjar läsa de första meningarna så känns det varje gång som om jag rodde långt ut på vattnet. Det är enbart tack vare att jag läser varje kväll som jag än idag är halvt om halvt tillräknelig."
Och Sebalds Svindel rör sig på ett liknande sätt runt Verona, som om staden var en ö att ta sin tillflykt till i det rotlösa vandrandet som romanens underliggande tema ändå verkar vara. Och kanske är det den verkliga exil-positionen - att inte ens finna sig tillrätta på väg dit, än mindre när man kommit fram.
Kanske är det litteraturen som är exilens enda kvarvarande hemort? Eller språket? Att bära sitt hem på tungan och i hjärnan, eller åtminstone på det tomma bladet framför sig?
Man behöver en säkerhetskopia.

fredag 23 december 2011

Exilen - och återvändandet. Lokko och Sebald.

Hinner läsa både DN och SvD till morgonfikat på Brogyllen denna dag innan sista mötet före jul på kontoret. I SvD skrev Anders Lokko en mycket fin skildring av sina år i London och hur det känns att flytta hem till Stockholm igen. Det är en kärleksförklaring till London som det är lätt att förstå och känna igen sig i. Lokko lyfter fram en känsla som är väldigt påtaglig - ruinerna av det brittiska imperiet, hur den stad som tidigare varit världens medelpunkt inte är det längre, inte varit det på länge och alla vet det, men ingen bryr sig.
Och känslan som inte heller världsherraväldet kunde få bort, det medmänskliga intresset för personer i grannskapet som inte dykt upp på puben på någon vecka, den engelska excentriciteten, individualismen.
Lokkos text inspirerar mig att gå tillbaka till Anders Olssons bok Ordens asyl som handlar om författandet i exil och den speciella livskänsla uppstår när man inte längre är hemma. Som Olsson påpekar är exiltillvaron en allt vanligare erfarenhet i dag. Både andelen författare och konstnärer som tvingas lämna sitt land - på Kulturnytt idag berättade man om en iransk konstnär som fått avslag på sin asylansökan i Sverige - och andelen människor som rör på sig i den globala byn ökar. Som Andres Lokko.
Vilket Stockholm kommer han då hem till?
Det är nog individuellt olika.
När jag kom hem till Sverige igen efter fyra år i Tyskland insåg jag att det fanns saker som jag missat helt, luckor som aldrig kan täppas till. Och det är bra så. Jag såg med andra ögon på det jag sett när jag flyttade därifrån. Det var både fina saker och sådant jag inte längre förstod, för mig var exiltillvaron enbart av godo. Det finns vissa fördelar med att inte längre känna sig så väldigt hemma. Både där och här.
Och kanske är det så att hemma till slut är den plats där man har sitt hjärta, kanske är den enda sanna adressen "Exile Drive", alldeles intill "Solitude Boulevard" eller "Desolation Row".
Lokkos text inspirerar mig faktiskt också så mycket att jag över julhelgen nu ska ta mig an en av de stora exil-författarnas samlade verk, det av W G Sebald.
Det är första gången på många år jag läser en tysk författare i svensk översättning, men min tilltro till Ulrika Wallenströms säkra handlag är obegränsad, så det kommer att gå bra.

måndag 19 december 2011

Sprinklerläckage på Stora Teatern

Nyss tillbaka från inspektion på Stora Teatern kan jag konstatera att det är höljt i dunkel vad som utlöste sprinklersystemet vid åttatiden tidigare i kväll. Systemet hade besiktigats av en brandingenjör tidigare på dagen och han uppgav att allt var i bästa skick, jag pratade själv med honom för en halvtimme sedan.
En utredning får visa vad som utlöst det hela. Räddningstjänsten har gjort ett mycket bra jobb och har fått ut vattnet. Det ser ut nu som om det bara är scenutrymmet som drabbats och inte salongen, vilket är positivt, då den skulle vara svårare att återställa.
Vattnet på scenen och i närliggande utrymmen håller redan på att torka upp och fuktsanerare är på plats.
I nuläget ser det inte ut som om vårens planerade verksamhet kommer att påverkas, men det är för tidigt att säga vilka åtgärder som måste vidtas på längre sikt.
Det finns många berättelser om att det genom åren spökat på Stora Teatern.
I nuläget är det en lika bra förklaring som alla andra.....

Vaclav Havel - inside the museums infinity goes on trial

En av de mest avskydda adresserna i Prag långt in på nittiotalet, långt efter att den gamla regimen försvunnit och den gamla säkerhetspolisen lösts upp, var Bartolomejska. I källaren fanns det celler som senare blev logement i det vandrarhem för turister som man byggt om huset till. Ingen tjeck med självaktning ville bedriva verksamhet inne i just det huset.
Utanför en av sovsalarna, cellerna, satt en lite skylt som meddelade att där hade Vaclav Havel suttit inlåst som dissident.
Och lite overkligt var det allt, att gå över Karlsbron, upp mot borgen Hradcany, där Havel istället residerade som president, längs den gamla guldgatan som Kafka skildrat och plötsligt bli omkörd av tre svara limos, med Havel sittande i den mittersta, på väg upp till borgen.
Historien gör ibland halt inför själva berättelsen, innan den fortsätter sin obevekliga vandring mot evigheten. I dess Hall of Fame kommer nog Havel att bli inskriven, skulle jag tro.
Någon dag senare, nästan lika overkligt, på Café Slavia, att samtala med en av Charta 77.s yngsta undertecknare, Jachym Topol, som bara var tonåring, men som skrev på med sin pappa Josef Topol, en annan dramatiker, dock mindre känd än Havel. Jachym Topols berättelser om smuggling av hemliga papper och skrivmaskiner på skidor över Tatrabergen från Polen var hämtade som ur en roman av John le Carré.
Men när jag försökte sova i ett av rummen på gatuplanet på Bartolomejska, där någon lydig administratör av folkförtrycket suttit och skrivit sina spionrapporter, blev det allt svårare ju fler dagar som gick. Det var som om frustrationen, ilskan, rädslan bitit sig fast i väggarna och inte någonsin går att skura bort eller måla över.
På något vis var det som om "ondskans banalitet", som Hannah Arendt så träffande kallade den, i själva verket hade överlevt själva ondskan med en tid och svävade i rummet. Det behövdes en ordentlig koppp kaffe varje morgon på Cafe Smetanas uteservering, som vänder sig ut mot Moldau, för att bli av med det som klibbar.
Moldau, som rinner uppåt, mot norr. Kanske var det därför.

måndag 12 december 2011

Shelter from the Storm - Bob Dylan at Budokan

Så här i stormens öga, mellan två regnkaos, har jag lyssnat mycket på Bob Dylans legendariska live-platta At Budokan från Japanturnén 1978. Det är en mycket speciell konsert, där Dylan sin vana trogen omvandlar sina klassiska låtar från de tidigare raka folk- och rock-varianterna till en sorts baktakter som mest för tankarna till reggae. Det är Bob Marleys storhetstid, One love/One world.
Sällan är Dylans så spänstig live som på denna platta. Jag har, olika skäl, kommit att lyssna om och om igen på "Shelter from the Storm". Det är en av de mest ojämna texterna på Blood on the Tracks - min favorit bland sjuttiotalsskivorna.
I denna live-version slår det mig vilken påfallande vårdad och väl fraserad amerikansk engelska han sjunger. Varenda stavelse andas midwest-twang och southern drawl, med de sedvanliga glidningarna på konsonanter, på ett spontant sätt, men ändå med skarp precision. Den ofta raspiga och nasala rösten är i högform och låter bättre än någonsin, kompet, med kören och saxofonsolona ökar volymen anmärkningsvärt mycket.
Några av verserna är rena nonsenstexterna (humming like a crocodile, ravished in the corn) medan andra är så vackra i sin skörhet att man fryser. Så här innan den nya stormen kommer, på luciadagen, kan jag inte frigöra mig från de här raderna:
Suddenly I turned around
She was standing there
With silver-bracelets on her arms
Flowers in her hair
She walked up to me so gracefully
And took my crown of thorn
Come in she said I'll give You
Shelter from the storm

lördag 10 december 2011

Pustervik flyttar in på Stora Teatern med Cirkus Cirkör!

Den 11 januari är det så dags! Då flyttar Pustervik in på Stora Teatern med Cirkus Cirkör som gör ett månadslångt stopp i Göteborg under världsturnén med föreställningen Wear It Like a Crown.
Planeringen på Pustervik och Cirkus Cirkör pågår för fullt och det är helt enkelt underbart att i utkanten följa med i de kreativa diskussioner som förs för att göra Cirkörs sejour i Göteborg även denna gång så spännande som möjligt.
Cirkus Cirkör har även ett fint pedagogiskt program för barn och unga som jag hoppas ska väcka ytterligare intresse i Göteborg. Vi kommer att utveckla konceptet tillsammans inom ramen för den barn och ungdomsverksamet som finns inom kulturförvaltningens avdelning Fri konst och kultur.
Kanske stadsdelarna och skolorna vill ta tillfället i akt och utveckla egna samarbeten med Cirkus Cirkör? Möjligheten finns, vi kommer att ta upp kontakten med alla som kan tänkas vara intresserade.
Hoppas vi ses på premiären av Wear It Like a Crown den 11 januari 2012!
(Time passes.....)

måndag 5 december 2011

En tysk statsman - Helmut Schmidt

Igår höll Helmut Schmidt, tysk fd förbundskansler, ett inledningstal på socialdemokraternas partidagar i Berlin. Av en slump blev jag först stående framför TVn och lyssnade och efter en stund satte jag mig, kunde inte gå därifrån. Helmut Schmidt föddes 1919 och är med andra ord 92 år i år. Han satt i sin rullstol, denna gång utan att kedjeröka, och höll ett brandtal till Europas och Eurons försvar.
Han har egna minnen från Hitlers maktövertagande 1933, som 14-åring. Han var hemvärnssoldat vid luftvärnet under Andra världskriget och har förstås ännu starkare minnen från krigsslutet 1945.
För honom är den europeiska tanken fortfarande ett projekt för att skapa fred och frihet i Europa. Han manade till eftertanke och varnade för tyska ekonomiska översittartendenser som kommit fram i Greklandskrisens spår, med tydlig adress till den konservative fraktionschefen Kauders uttalande att det nu återigen talas tyska i Europa. Schmidt är den siste statsmannen i Tyskland som kan tala utifrån egna erfarenheter av den tyska 1900-talshistoriens mörkaste tid.
Jag kan inte minnas att jag någonsin hört en 92-åring tala med sådan auktoritet och skärpa. Han är ett fenomen.
Själv hade jag förmånen att intervjua honom på hans kontor på Die Zeit i Hamburg sommaren 1997 och samtalet behövde inte redigeras med ett enda ord. Han pratade i tryckfärdiga meningar direkt, knivskarpt. Har aldrig varit med om något liknande och intervjun trycktes sedan i Ord & Bild.
Två saker minns jag särskilt; Jag frågade om han tror att Sverige kommer att ansluta sig till Eurosamarbetet? Han log snett och sade att Sverige kommer att ansluta sig när man ser att det fungerar -kan dröja med andra ord....
Det andra var när jag tog fram min flaska Flaggpunsch som jag överlämnade efter intervjun. Det var enda gången han brast ut i skratt under en och en halv timme. Den hamnade genast i fönstret bredvid en flaska whisky och en flaska Aalborgs akvavit.
För den specialintresserade kan jag verkligen rekommendera hans självbiografi i tre delar. Det är centraleuropeisk historia kondenserad till ett sällan redovisat insiderperspektiv.

lördag 3 december 2011

Comeback för Karl-Theodor zu Guttenberg?

I våras fick dåvarande försvarsministern i Tyskland, Karl-Theodor zu Guttenberg, avgå med buller och bång i samband med att man kunde leda i bevis att hans doktorsavhandling i juridik till stor del var ett plagiat, sammanställt av 180 olika källor med inga eller bristfälliga källhänvisningar. Även själva inledningen var plankad rakt ur en tidningsartikel i Frankfurter Allgemeine Zeitung.
Efter ett drygt halvår i USA gör han comeback i en intervjubok med chefredaktören för Tysklands mest prestigefyllda och mest seriösa politiska veckomagasin Die Zeit, Giovanni di Lorenzo. Intervjun trycktes i förra veckans utgåva av tidningen och det är, helt oväntat, ganska intressant läsning. Bokens titel är Vorerst gescheitert (ung. "Inledningsvis ett misslyckande") och har nu kommit ut lagom till julhandeln. Som minister var Guttenberg populär i de breda folklagren. Han pratade så att vanligt folk begrep, han var mera ungdomlig än det sedvanliga politiska gubbgardet, och han har en snygg fru som jobbar med bekämpande av barnpornografi. Familjen har sin bas i en mindre herrgård i den bayerska lilla byn som bär godsherrens namn, eller om det är tvärtom. När han avgick startades en facebook-sida med som mest 800 000 medlemmar som ville att han skulle återinsättas i tjänst. Det hela visade sig dock vara en internet-grunka. När de överenskomna massdemonstrationerna skulle genomföras i hela landet dök något tusental personer upp, varav hälften i hembyn.
Det var med viss skepsis jag påbörjade läsningen. För mig var det obegripligt hur di Lorenzi kunde bjuda på denna möjlighet till åtminstone någon sorts delvis rehabilitering. Boken har under veckan slitits i stycken i varenda tysk debattprogram värt namnet.
Men di Lorenzi väjer inte för några svåra frågor och pressar Guttenberg på de svagaste punkterna, om han verkligen inte visste om att han smygciterade och plagierade? Var han står politiskt idag, hur han ser på sin framtid.
Förklaringen till plagiaten är enligt Guttenberg att han hållit på med avhandlingen under en så utsträckt tid och att han vid insamlingen av uppgifter inte noterat källorna korrekt, använt flera olika datorer, skrivit och översatt i regeringsplanet mellan olika konferenser osv. Och när han slutligen skulle knyta ihop säcken var han så intresserad av att få fram en ståndpunkt i frågan om den europeiska federalismens framtid, att han inte var så noga med citaten. De flesta källor finns dock angivna i källförteckningen.
Det låter luftigt, tunt, svårt att försvara, vilket knappast någon gör i debatten i Tyskland.
Avhandlingen talar för sig. Den har underkänts i efterhand, stämningar för intrång i upphovsrätten är att vänta, den akademiska trovärdigheten är förstås lika med noll, och i många läger även den politiska.
I alla händelser har Guttenberg kallats copy-and-paste-ministern och vem vet, kanske den politiska comebacken som diskuteras i boken äger rum i ett verkligt internet-parti - Piratpartiet, som firat sin första seger i Berlins delstatsval nyligen. Och som den här helgen har partidagar i Offenbach.