lördag 25 februari 2012

Péter Esterházy, Ildikó Márky och Ungern som försvann

I nyaste numret av Författaren (Författarförbundets tidning) 1/2012 tematiseras Ungern. Tyngdpunkten ligger på de nya odemokratiska och antisemitiska stämningarna i landet, men intressantare finner jag en text av Péter Esterházy och en intervju med hans översättare Ildikó Márky.
Esterházy skriver på sitt underfundiga vis om friheten, om det ungerska språket, om hur det är att vara författare i ett litet land med ett litet språk - en erfarenhet som också delas med t.ex. svenska författare.
Hans översättare Ildikó Márky kom till Sverige som barn 1956, när Sovjet rullade in i Ungern. Familjen Esterházy blev kvar och den historien har han skildrat i den magnifika storromanen Harmonia Caelestis.
Ildikó Márky berättar om den svåra balansgången mellan identitet och litteratur;
"Frågan om identitet är nog vad alla mina romaner handlar om: ett slags dubbel identitet mellan två länder, två tillhörigheter, två språk. Ett slags in-betweenness-tillstånd."
Jag kan inte låta bli att tänka att det för båda dessa författare även finns en annan överlagring av identiteter.  Släkterna Esterházy och Márky tillhörde den gamla ungerska aristokratins mest inflytelserika, med månghundraåriga traditioner i det österrikisk-ungerska kejsardömet. Hur man än gör är det svårt att skaka av sig en sådan historia. Båda föddes långt efter kejsardömets sammanbrott vid Första världskrigets slut, men upplevde sovjetiseringen i och utanför Ungern, då ett adelsnamn snarare var en belastning.
Efter murens fall var det inte en restauration av namn och gods som man eftersträvade. Peter Esterházy avstod, som släktens överhuvuvud, och till förtret för några släktingar, från återlämnande av konfiskerade egendomar.
Men det man hoppades på var kanske att Ungern skulle utvecklas till ett fritt och demokratiskt land inom EU, som åtminstone i den delen av Europa i någon mening kan sägas vara en modernisering av det Habsburgska riket. Men så ser det tyvärr inte ut idag. Ildikó Márky känner besvikelse över sitt gamla land: "Jag trodde att Ungern skulle klara övergången till ett enat Europa bättre. Förklaringen till vad som sker, ligger tror jag, i en bristande demokratisk tradition. Inte för att Sverige idag kan slå sig för bröstet med de många upprörande utvisningsbeslut vi får ta del av nästan dagligen. Men här finns en demokratisk tradition som jag tror är av stor betydelse för att en utveckling som den i Ungern ändå känns avlägsen."
Det är lätt att känna igen sig och känna sympati för Ildikó Márkys hållning. Det är när jag tänker efter, kanske rent av den enda hållning man kan ha i dagens värld, utan att hemfalla åt begränsande provinsialism. Att inte känna sig hemma någonstans på riktigt, att veta att identitet och hemland alltid är relativa storheter och det enda hem man har enbart är det man har i sitt hjärta.

tisdag 21 februari 2012

Bibeln - sett boken? 3

Ett beprövat sätt att hämta inspiration ur Bibeln är att bläddra upp några sidor, sätta ned pekfingret och läsa vad som står där. Inte sällan hittar man något som talar till en. Inspirerad av fredagens Bibelpremiär letade jag upp min röda konfirmationsbibel och bläddrade fram Höga visan.
Där finns strofer som är ojämförbara, som i 7 kapitlet,

Bruden från Sulem:

"Hur sköna är icke dina fötter
i sina skor, du ädla!
Dina höfters rundning
är såsom bröstspännes kupor,
gjorda av en konstnärs händer.
Ditt sköte är en rundad skål,
må vinet aldrig fattas däri.
Din midja är en vetehög
omhägnad av liljor.
Din barm är lik ett killingpar,
tvillingar av en gasell.
Din hals liknar Elfenbenstornet,
dina ögon dammarna i Hesbon,
vid Bat-Rabbimsporten.
Din näsa är som Libanonstornet,
som skådar ut mot Damaskus.
Ditt huvud höjer sig såsom
Karmel,
och lockarna på ditt huvud hava
purpurglans
En konung är fångad i deras snara."

Höga visans som inspirationskälla för generationer av  författare därefter kan knappast överskattas.
Det mysteriet har inte heller Shakespeare hittat en lösning till:

"Most radiant, exquisite and unmatchable the beauty,
I pray You tell me,
if this be the lady of the house
for I never saw her"

Twelfth Night

måndag 20 februari 2012

Bibeln på Göteborgs Stadsteater - sett boken? 2

Konstaterar lite förläget att jag apostroferas i en samlingsartikel i GP om pressröster om Bibeln på Göteborgs Stadsteater. För egen del uppfattar jag inte mina blogginlägg som en pressröst eller att jag ägnar mig åt att skriva recensioner. Jag förmedlar mina spontana intryck i anslutning till föreställningar jag varit på, för mig själv, för att det är lättare att tänka när jag skriver, och därmed förstå vad jag precis varit med om, men också för att det är roligt att skriva.
Så därför avstår jag gärna från recensentens otacksamma lott att kritiskt värdera det jag sett utifrån ett schema som är särskilt tydligt vad gäller scenkonst. Det finns ett antal komponenter som behöver kommenteras, såsom rollbesättning, individuella insatser, regi, scenografi osv. Jag tar mig friheten att helt strunta i det och istället skriva om det som intresserar mig, som jag blivit hänförd av, eller som jag tycker om. Oftast är det innehållrelaterade frågor, ur ett litterärt perspektiv.
Sedan är det en annan sak att det också är intressant att läsa vad de professionella recensenterna tycker och även där kan jag ta mig friheter, som att kommentera eller polemisera.
Oavsett tycker jag att det ytterst är ett exempel på den yttrandefrihet som vi alla värdesätter och är beredda att försvara, både här i Sverige och utomlands.

lördag 18 februari 2012

Bibeln på Göteborgs Stadsteater - sett boken?

Hur kan man presentera Bibeln - böckernas bok - med dess enorma myller av Gud, änglar, liv och död, människor, händelser, blod och tårar på scen? Niklas Rådström har arbetat i två år med texten och resultatet är  helt enkelt lysande. Här presenteras Bibeln som ett stationsdrama, en medeltida form som passar alldeles utmärkt som berättarstruktur. Stationsdramat hade ofta religiöst innehåll och har överlevt ända in i vår tid i katolska samhällen, t.ex. på den bayerska landsbygden vid firandet av Kristi Lekamens Dag.
Vilka är det då som vandrar mellan de olika stationerna?
Inga mindre än Adam och Eva, (Mattias Nordkvist och Nina Zanjani), vars samspel är påfallande bra och synkront hela vägen. Genom detta berättartekniska grepp skapas en framåtrörelse som bär genom hela den fyra och en halv timme långa föreställningen. De kallas i texten för mannen och kvinnan och lösgör sig däremed från urberättelsen i paradisets lustgård och resultatet blir en sorts metaberättelse över den största metaberättelsen av dem alla. Människans livsvillkor, så som de tar form i dialektiken mellan man och kvinna, livets början och dess slut.
Texterna är kondenserade men lätta att känna igen - det är ett exempel på hur riktigt starka texter alltid bär av egen kraft. När de olika scenerna ljussätts som William Wenner gjort här, är det som om text och ljus är två sidor av samma sak. Det finns visuella avsnitt som etsar sig fast på näthinnan - som Adam och Eva när de vänder ryggen mot publiken och Röda havet öppnar sig inför uttåget ur Egypten, den klassiska nattvardsbilden som skiftar karaktär strax innan första pausen eller Jona i valfiskens buk.
Moses (Carl-Magnus Dellow) kämpar med stentavlorna och den dåliga moralen hos sitt folk. Det hade varit lätt att överföra problematiken till samtida gränskonflikter i nuvarande Israel med omgivningar. Men så lätt gör inte regissören Stefan Metz det hela för sig. Det är snarare distansen till samtiden som höjer aktualitetskänslan. Less is more.
Berättare är tre herrens änglar som kommenterar och driver på, alla uttrycksfullt spelade av Henric Holmberg, Michailis Koutsogiannakis och Emelie Strandberg. Jag funderar en stund över de olika översättningar av Bibeln som finns. Lutherbibelns tyska satsbyggnad och ordbildning härbärgerar en del slitstarka formuleringar som kanske rent av är mer pregnanta än originalet. Och det finns bevingade ord som i sin avskalade skönhet dröjer kvar, alldeles oavsett vilket förhållande man har till själva läran som sådan. Det blir en ängel som får sista ordet, riktat till Johan Grys Jona i valfiskens buk:
"Och jag är med eder alla dagar intill tidens ände."
Föreställningen är lång, om än inte till tidens ände, men känns på ett uppfriskande vis inte alls för lång. Istället skulle jag vilja se den igen, för att kunna ta in den i lugn och ro, och sedan tala om den, länge, länge.

tisdag 14 februari 2012

Nordhemsgatan i mitt hjärta

Inspirerad av den mycket läsvärda serien om Göteborgsgator i GT gjorde jag en djupdykning i minnets massiva arkiv och vaskade fram saker som jag var på väg att glömma, märkte jag.
Nordhemsgatan är för alltid förknippad med friheten för mig. När jag flyttade dit i februari 1982 var det en stor lättnad att lämna ettan med rivningskontrakt på Vargögatan i Majorna med gasdusch i källaren för 432 spänn i månaden. I barren bredvd bodde en ex-ungrare som flytt 1956, som var periodare och som alltid tiggde pengar och bråkade när han skulle ut och spela enarmad bandit och supa till.
Så det var med stor entusiasm jag flyttade in i den rymliga tvåan högst upp, mitt i backen på Nordhemsgatan 43. Mamma hjälpte mig att sätta upp vita strukturtapeter, fotbollsspelaren Glenn Schiller, som var någon sorts halvproffs i Blåvitt den vintern och senare på våren UEFA-cup-mästare, tillika utbildad snickare, hjälpte mig att slipa det underbara brädgolvet. Hann knappt möblera klart innan jag inledde en serie candle-light dinners, det var tiden för det nya franska köket, ju mera franskt, desto nyare, med kalvbräss och beurre-blanc-såser, halvkokta rotfrukter, Beaujolais Noveau, som var väldigt inne och sauternes-viner till sabayonen. Det blev också en hel del större sittningar med det umgänge jag hade då, som barmästare på den dåvarande innekrogen Åtta Glas, vid Kungsportsbron, mitt emot Stora Teatern.
Friare än så kan man nog knappast känna sig, på gångavstånd till krogen, en vildmarksled från den då nyöppnade kvarterskrogen Linnéus, en rask promenad genom Haga till Déja Vue på Viktoriagatan, innan jag vek av till Åtta Glas och natten slutade på Yaki-da (Detta är inget ställningstagande i krogstängningsdebatten).
Den sommaren spelade Rolling Stones för första gången på Ullevi, det var den trevande starten på musik- och evenemangsstaden Göteborg. Åtta Glas var fyllt till bristningsgränsen i tre dygn, höll på att sjunka flera gånger, länspumpade mellan 2 och 3 på natten, för säkerhets skull både fredag och lördag. Efter lördagskonserten satt jag kvar på kontoret och räknade kassan till gryningen och gick genom sommarmorgonen tillbaka hem till Nordhemsgatan. Hela stan var överfull, det fanns inga rum på härberget, och det låg fullt med människor i sovsäckar i hela Allén.
På Nordhemsgatan lärde jag mig saker om livet som jag aldrig haft en aning om. Närmaste granne var en fornnordisk yoga-förening som plockade fram trolltrumman ett par kvällar i veckan. Då var trapphuset fullt av bleka människor med tom blick. Det lite komiska i det hela var själva chefs-schamanen, som kallade sig Röde Orm eller Egil Skallagrimsson, eller liknande. Jag har aldrig sett någon i verkligheten som mer liknat den traditionella bilden av Jesus, med långt, blont hår och fridsam, stålblå blick. Så något överjordiskt var det, oklart vad.
När jag öppnade fönstret på morgonen slog den skarpa lukten av bränt kaffe från Kahls rosteri på någon av Långgatorna emot mig. Jag älskade den doften. Om man kunde se in genom de skitiga rutorna på andra sidan gatan kunde man ibland se gitarristen Uffe Wakenius träna freejazz-riff på sin Aria-gitarr inför spelningarna med Hawk-on-Flight på Nef. Bredvid honom bodde en tjej som jag dock aldrig lyckades bjuda på middag, som tränade dans på det mest förtjusande vis. Vi stod ibland i våra fönster och tittade på varandra. Hon hade långt hår, till midjan.
På Nordhemsgatan 43 hände det ibland stora och små tragedier. Det var alltid en prövning att gå till tvättstugan, då det på samma våning utspelade sig våldsamma scener i någon sorts småkriminell miljö. Även i min svale hördes en kväll ett skri av fasa och när jag rusade ut i trapphuset möttes jag av synen av en nyinflyttad tjej på bottenvåningen som precis blivit knivskuren av en alkoholiserad friare. Grannarna våningen under tog hand om henne och ringde polisen. Ett par dagar senare gick hon runt och bad om ursäkt för händelserna förra helgen. Jag vet att jag svarade att det inte var hennes fel, men fick inte ur mig så mycket mer när jag såg hennes blåslagna ansikte och det lärde mig något om hur utsatt en kvinna kan vara för manligt övervåld.
Sällan har jag varit gladare över att komma hem och stänga dörren bakom mig än den kvällen när en packad kille satt och viftade med en revolver på ettans spårvagn. När vagnen blev stående i svängen från Järntorget upp på Linnégatan tittade han på mig, pekade med revolvern och sade - Hoppa av!
Jag svaraade att jag ska av vid nästa stopp, Prinsgatan, och vände ryggen till. Han skjuter mig väl inte i ryggen, tänkte jag. Och när jag hoppade av där blev vagnen stående en stund och när jag räddade mig in på Linnéus hörde jag tre skott efter varandra ur vagnen. Dagen därpå stod det i tidningen att tre skott gått av och som genom ett under hade ingen blivit träffad.
Idag tror jag att det är betydligt lugnare runt Linnégatan och Nordhemsbacken. Det enda som nog är samma är bullret på morgnarna när Renova tömmer sopor. Det ekar upp längs husväggarna. Ännu värre är vintrarna när det är is i backen och bilarna inte kommer ut ur sina parkeringsluckor. Det sliras och ylas halvtimmevis, innan man lyckas baxa ut bilarna på gatan och köra iväg.
Kanske är det, all frihetskänsla till trots, de saker som jag minns bäst från Nordhemsgatan. Kaffelukten, det nakna våldet, oväsendet på morgnarna som väckte alla och envar i gryningen.
Freedom`s just another word for nothing left to lose.

söndag 12 februari 2012

Miriam Makeba och tiden som går.

På Youtube kan man hitta de mest oväntade musikvideor. Framförallt uppskattar jag möjligheten att man kan jämföra liveuppträdanden som ibland ger möjlighet att upptäcka de mest spännande nyanser. När jag letade efter en viss spelning med Weather Report härom veckan hittade jag en tidig version av Miriam Makebas klassiker Pata Pata. Det är en fantastisk version. Den är från 1967. Hon har leopardklänning.
Men det är inte i första hand hennes utseende som tilltalar mig, även om hon på många sätt är sinnebilden för afrikansk skönhet vid denna tid. Det är den bubblande livsglädjen och stoltheten.
Och i denna version finns det några förklarande textrader som jag aldrig hört förut;
"Pata Pata is the name of a dance we do down in Johannesburg West. Everybody starts to move, as soon as the Pata Pata starts to play"
och lite längre fram i låten;
"Every Friday and Saturday night is Pata Pata time. The music is going on all night long, until the morning sun begins to shine".
Johannesburg West? Jag undrar om hon menar Johannesburg Southwest? Soweto? Probably.
Det är nio år innan kravallerna i Soweto, där motståndet mot apartheid växte fram, där Mandela bodde, där Tutu bodde, där fortfarande många av dagens sydafrikanska ledare bodde.
Det är på något sätt som om den kraften, livsviljan, energin, stoltheten som till slut ledde till att apartheid kunde övervinnas finns i hennes ögon, gester, varje frasering. Att Nelson Mandela blev fri och till slut, den är dagen på våren 1990 och kunde landa med flyget från Robben Island, på Pretorias flygplats och gå ned för trappan och lyfta den knutna handen mot skyn. Jag minns att jag läste den artikeln i Dagens Nyheter på mitt tjänsterum i Erlangen, klippte ut bilden på Mandela, satte den på väggen. Och när jag några år senare efter valsegern 1994, hörde hans tal när ANC vunnit valet, som alluderade på Martin Luther King, med omkvädet "Free at last". Det var så starkt, jag grät i bilen, minns att jag var på väg mellan Kungälv och Göteborg när jag hörde det på radio. När jag lyssnar till Miriam Makeba från 1967 tänker jag på allt det där, som om det redan fanns där då. Kanske är det bara en välvillig efterhandskonstruktion. Kanske har det inte alls med den saken att göra. Men det är de associationer jag får och för egen del är det bra så.

söndag 5 februari 2012

Lady Macbeth från Mzensk på Göteborgsoperan

Lady Macbeth of Scotland är i Shakespeares drama en rasande maktlysten kvinna som driver sin vankelmodige och inte lika begåvade make i fördärvet. Viljan till makt är den enda och och ohyggligt starka drivkraften, som överskuggar allt annat.
Lady Macbeth från Mzensk i Sjostakovitj opera är en helt annan kvinna - en uttråkad hustru till en välbärgad köpman, låt vara lika vankelmodig och obegåvad som den skotske tronpretendenten.
Gitte-Maria Sjöbergs Katerina Ismajlova är i jämförelse ett rö i vinden, som inte drivs av sin viljestyrka, utan snarare av sin stora längtan efter närhet och kärlek, åtminstone efter ett barn, eller vad som helst för att få en uppgift i livet. Sjöberg är en rasande skicklig sopran, från operan i Köpenhamn. Hon behärskar hela sitt register fullt ut, nyanserar nästan för bra, hon är den självklara mittpunkten i denna föreställning och distanserar alla i sin omgivning utom svärfar Boris Ismajlov som sjungs mycket övertygande av Mats Almgren. Även i sin roll är han den enda som håller emot den allt mer destruktiva Katerinas desperata försök att manövrera sig in i  ett hopplöst läge som leder till att hon förgiftar sin svärfar och styper sin man Sinovij Ismajlov (Joakim Ottosson) med sin älskares, Sergejs, livrem.
Sjostakovitjs musik är sällsamt vacker, sällsamt rysk, sällsamt varligt dirigerad av Thomas Sanderling och en ren njutning i denna föreställning. Man skulle kunna sitta och bara lyssna, det vore värt hela kvällen. Men då hade man missat det oavbrutna myllret på scenen. Jag minns inte när jag senast såg en operaföreställning där det hände så mycket på scenen, nästan hela tiden är det rörelse. Men det är en sorts fördröjd action, i takt med den kvardröjande musiken.
Och framför allt hade man även missat den likaså mest ambitiösa scenografi i Göteborgsoperans historia, denna gång av Paul Brown. Det blir möjligt att utveckla den på detta vis tack vare den stora och djupa scenen. Sista aktens hela vägg är monumental. Den har ett tiotal rum som befolkas med ett femtiotal personer, alla oavbrutet i rörelse. I slutscenen begår Katerinas sitt sista mord på en rival (avviker här från originalet) och sitt eget självmord med svampröra av en giftsvamp som också är det som används för att röja svärfar Boris ur vägen.
Passionens pris, är det vad Sjostakovitj vill köpslå om? Kanske, men ändå inte. Det är nog egentligen inte passionen som han anser är problemet, utan hur man väljer att förhålla sig till den. Om den blir en positiv kraft i ens liv, eller om man inte håller emot, utan låter den ta egen gestalt och ta över. Då blir inget kvar, bara död och förtvivlan.

onsdag 1 februari 2012

Konsten intar Drottningtorget i Göteborg

I gårdagens GP kommenterade Annika von Hauswolff det nya konstverket av Jaume Plensa på Drottningtorget. Konstverket, tre män som sitter och håller för ögon, öron och mun, är en del av den konstnärliga gestaltning av Clarion Post Hotel som curerats av Sune Nordgren, ända in i varje rum.
Det är ett ganska nytt grepp i Göteborg, även om Avalon Hotel arbetat på liknande sätt. Man kan ha olika uppfattning om Plensas verk - von Hauswolff anser att det är kitsch och misstänker bristande konstpolitik i staden.
Till skillnad från de flesta andra städer i Sverige har Göteborg en uttalad konstpolitik. Om den lett till några revolutionerande resultat för Göteborg som konststad är väl ännu ovisst. Men det är ändå en viktig hållning i en tid när man på nationell och regional nivå allt oftare börjar distansera sig från en renodlad konstpolitik, av olika skäl. Rent konkret fördelar kulturnämnden drygt 50 miljoner kronor om året till det fria kulturlivet i staden, bedömningarna för detta görs helt på konstpolitikens grunder.Konstpolitiken finns även kvar som självständigt politikområde i den kulturstrategi som är under framtagning.
Jaume Plensas verk är dock inget resultat av stadens konstpolitik, utan av Sune Nordgrens arbete med Clarion Post Hotel. Den totala kostnaden för hotellet lär vara 1,4 miljarder kronor. Därav har man satt av 20 miljoner till konstnärlig gestaltning. Det är 1,5 procent av totalkostnaden, dvs en halv procent mer än den procent som staden nu fattat beslut om att avsätta för konstnärlig gestaltning av offentliga byggnader. Den traditionellt symboliska betydelsen av de tre männens försök att stänga av världen utanför är att man på det viset kan undvika att dras in i konflikter med omvärlden.
Det kan dock betyda flera andra saker, som att inte vilja lyssna eller förstå det som händer. Det kan kanske kännas provocerande - inte minst i en stad som fått ordentliga törnar på senare tid. Kitsch eller inte, det är onekligen ett steg i rätt riktning att provocerande konstverk tar plats på de stora mötesplatserna i stan.