måndag 27 december 2010

E-biblioteket vid Götaplatsen

Under teknikdagarna på Stadsbiblioteket för ett par veckor sedan var det möjligt för besökarna att prova ny teknik. Man kunde bl.a. låna och testa en Ipad för att se hur den tekniken fungerar.
Inför julledigheten lånade jag med mig en hem för att testa hur det är att läsa en bok på en pekskärm, men också för att pröva hur det går till när man lånar en E-bok. Hittills har jag hunnit läsa en bok som låg på Ipaden - Winnie-the-Pooh på engelska.
Förvånansvärt nog är det en mer taktil känsla än jag väntat mig. Ljudet när man vänder blad påminner om ett pappersljud, men ändå inte. För en obotlig bibliofil och litterturvetare som jag är det kanske så att hoppet någonstans är ute för att kunna byta medium helt och fullt. Men av praktiska skäl är det inte dumt att ha tillgång till Stadsbibliotekets E-bok-bestånd var man än befinner sig. När Ipadens teknik utvecklats lite bättre och det finns ett riktigt svenskt tangentbord och möjlighet att arbeta med officepaketet tror jag inte att jag kommer att behöva en bärbar dator längre. Men i dagsläget finns det begränsningar som känns i största laget för ett byte för gott. Nästa gång ska jag låna en E-bok och läsa den för att för att pröva hur det är.

lördag 11 december 2010

DiverCity - ett projekt som bejakar mångfald

DiverCity är ett projekt som är en del av arbetet med att ta fram en vision för Centrala Älvstaden i Göteborg. Initiativtagare är Chalmers Arkitektur och Göteborgs stad genom Stadskansliet och Kulturförvaltningen.
Tanken är att projektet ska initiera och underhålla en internationell debatt om kulturens roll i samhällsbyggandet i relation till kulturplanering, estetisk gestaltning, medborgardialog och framtidsbilden av hållbar samhällutveckling. Vem har tillträde till det offentliga rummet? Hur blir medborgarna delaktiga i förändringar, hur kan arbetet kring Centrala Älvstaden bidra till att skapa nya planeringsverktyg som sätter människans behov i centrum och som bejakar demokratiska och medborgarnära processer? Hur kan man undvika att slå sönder fungerande mikrosamhällen och livsmönster när man bygger staden på nytt?
DiverCity kommer att arbeta med att visa och debattera exempel från andra städer i världen. Rom byggdes inte på en dag och det är många år tills dess att Centrala Älvstaden tagit form.
Det finns många exempel på hur man inte bör göra när man förnyar stadsmiljöer. Det finns väldokumenterad och relevant kritik av förflutna och samtida processer, och av dem måste man lära sig att inte begå samma fel.
Men lika viktigt är att leta upp de lyckade idéerna, att skapa en europeisk och global dialog kring urbanisering och förändrade livsmönster. Världens städer växer med enorm hastighet över hela klotet. Vi kan med våra erfarenheter och idéer bidra till att påverka utvecklingen mot ett långsiktigt hållbart samhälle. Och vi kan börja här, i Göteborg, nu och imorgon.
Idag smög vi igång projektet DiverCity, som är tänkt att fysiskt äga rum i Urbanum på Göteborgs Stadsmuseum. Idag föreläste arkitekter och konstnärer från London och Barcelona och deras exempel skar rakt in i vår aktuella problematik kring bärande stadsplaneringsfrågor. Olga Tarrasso från Barcelona beskrev i ett exempel från Paris hur man i en stadsdel nära Ille de St Denis arbetade för att övervinna den barriär som ringmotorvägen skapade mellan stadsdelen och Seine. Det är precis samma problematik som vi i Göteborg har kring Oscarsleden.
Jag tror att framtidens stadsplanering i första hand kommer att utgå från människornas behov, hur vill vi leva i staden. När man enats kring det är det dags att se över trafikplaneringen. DiverCity kan förhoppningsvis bidra till att öka dialogen och kunskapen kring denna och liknande frågor.
Det blir nya seminarier till våren och de kommer sannolikt att följas upp med en skriftserie och/eller bilddokumentation. Slutligen hoppas vi kunna genomföra några konstnärliga projekt för att problematisera hållbar utveckling, men också för att skapa nya vinklar och perspektiv på platser i staden som oftast använts till annat.

söndag 5 december 2010

Färger som den tystes språk

För jag vet inte vilken gång i ordningen dyker jag in i Ivan Ivarssons bildvärld, nu aktuell med en mycket fin separatutställning på Göteborgs konstmuseum. Jag har funderat så länge på vad det är som gör att de starka färgerna och det konturlösa formspråket påverkar mig så djupt. Det är som om färgerna i sig själva talar. Inte som hos impressionisterna, där konstverket är en inre bild av intrycken från världen utanför, inte heller som hos expressionisterna, där konstverken gestaltar det inre landskapet.
Ivan Ivarssons konst gestaltar istället en sorts förlust av självmedvetandet. En bild som "Stora Hamnkanalen", där Ostindiska huset och Tyska kyrkan finns i fonden och en mindre segeljakt med det rödaste av segel ligger förtöjd i förgrunden, är för mig själva sinnebilden för en epifani, ett förklarat extatiskt ögonblick. Det är som om det är just i det ögonblick där subjektet - målaren - helt släpper kontakten med sitt eget jag och ser på omvärlden genom ett färgfilter. De starka färgerna är bärare av upplevelsen. De blir representationen av själva extasen i det medvetande som vänder sig bort från sig själv, men ännu inte kommit fram till sitt objekt - huset, kyrkan, båten, kanalens vatten. Ett svävande utan förankring, som en bit drivved i kanalen.
Ett ögonblick tänker jag att det är kanske själva kärnan i det måleri som brukar kallas Göteborgskolorismen, men tanken vindlar vidare. Kvar blir bilden, minnet av bilden och färgen som extasens tysta statement.

söndag 28 november 2010

Biografsalongens ontologi 2

Idag är en allmänt spridd uppfattning att "Det svenska musikundret" till stor del bygger på möjligheten för de flesta barn i Sverige att gå i kommunal kultur- eller musikskola. Tanken med att man ska lära sig spela själv är bärande. Det kan i bästa fall vara källa till livslång glädje, men det ökar också intresset för musiken som konstform och är sannolikt också ett av skälen till att musiken har en stark ställning i Sverige. Detta gäller inte minst i Göteborg, där musiken genomsyrar samhället från kulturskolan till det faktum att staden är ledande i landet när det gäller arrangemang med konstmusik som GAS-festivalen, hip-hop, klubbverksamhet och avantgarde på Pustervik och Nef, folkfester som Way Out West, superstjärnor på Ullevi, och inte minst Sveriges nationalorkester symfonikerna och Göteborgsoperan.
En koppling mellan filmkunskap, filmanalys, filmupplevelser och eget filmiskt skapande är tydligen däremot inte intressant på filmens område.
I en debattartikel i dagens GP skriver Åsa Bernlo, vd, och Marit Kapla, konstnärlig ledare för Filmfestivalen: "Att själv göra film respektive att introduceras för filmupplevelser i biosalong är två helt olika saker. De är båda viktiga för att ge unga människor makt över det globala och inflytelserika språk som rörlig bild utvecklats till."
Det är just därför som det är viktigt att utveckla formerna för arbetet med filmen och inte av nostalgiska skäl hålla fast vid gamla arbetsformer. Bernlo/Kapla skriver också:
"I en mörklagd biograf med hög teknisk visningskvalitet och totalt fokus på det som berättas på vita duken får bilderna en helt annan tyngd än i vardagens brus där parallella aktiviteter pågår samtidigt." Alternativet till biosalongen är väl kanske inte precis offentlig visning på skolgårdar och gator och torg.
För oss dinosaurier som första gången mötte filmen i biografsalongens mörker, (jag tror att min första bioupplevelse var en svartvit western på biografen Röda Kvarn i Mölndal när jag var i sexårsåldern), finns det något som är starkt förknippat med en värld som håller på att gå förlorad och som vi till varje pris vill bevara.
Det finns barn i Göteborg som aldrig varit i en biosalong, vilket är mycket tråkigt. Men även om skolbion skulle finnas kvar betyder det inte att alla barn garanteras ett biobesök. Skälet är att skolornas intresse för skolbion blir allt mindre och färre besök bokas. Samtidigt visar undersökningar att biobesök är den kulturella aktivitet som de flesta familjer gör tillsammans. Så det är inte sannolikt att skolbion i dess nuvarande form är det enda sättet att upprätthålla intresset för film bland dagens barn och unga. I framtiden krävs det troligtvis helt andra grepp för att ge barn och unga redskap att hantera det nya bildsamhället.

torsdag 25 november 2010

Biografsalongens ontologi

I kulturförvaltningens förslag till budget för 2011 har jag strukit anslaget till Skolbion, som är en verksamhet som funnits i Göteborg sedan mitten av nittiotalet. Det är sannerligen inte med lätt hjärta eller för att verksamheten inte skulle vara bra. Tvärtom är det en väl fungerande verksamhet som utvecklats från det ursprungliga uppdraget att visa film för skolelever i biografsalong, till ett pedagogiskt arbete med film som omfattar kvalificerade bedömningar av film, utarbetande av instuderingspaket för skolorna och andra aktiviteter. Det har utvecklats ett omfattande nätverk mellan kulturförvaltningen, skolorna och diverse andra aktörer med starka intressen i och omkring filmindustrin. Sparförslaget har kritiserats inom och utanför kulturförvaltningen. Det är utmärkt att det finns en levande debatt om kulturen i Göteborg och jag har med stort intresse läst alla inlägg.
Många personer som är aktiva i det nätverk som arbetar med filmen i Göteborg har mejlat till mig och kulturnämndens ledamöter och fört fram många och kloka synpunkter. Jag kommer inte att hinna besvara alla mejl i frågan, utan vill på detta sätt redogöra för min bedömning. Kulturnämnden har ännu inte tagit ställning till frågan, utan det är en del i den samlade budget som kommer att behandlas vid kulturnämndens möte den 1 december.
Skälet till förslaget är i första hand ekonomiskt. Kulturnämnden har ett årligt rationaliseringskrav på 1 % av omslutningen. Det betyder inför 2011 ca 2,7 miljoner kronor och pengarna måste tas någonstans. De uppföljningar som kulturförvaltningen gjort de senaste åren visar på ett minskande intresse från skolorna att använda sig av skolbion. Det kan finnas många skäl till detta. Faktum kvarstår att verksamheterna inom skolan prioriterar skolbion lägst när det gäller de andra aktiviteter som ordnas centralt för eleverna, såsom teaterbesök och museibesök. Undersökningar visar att biobesök är den kulturella aktivitet som är vanligast i de flesta familjer i Göteborg. Risken att barn och ungdomar aldrig har varit på bio är ganska liten i jämförelse med risken att de inte har varit på teater eller museum. Det är beklagligt om ett enda barn i Göteborg aldrig satt sin fot på en biograf - men frågan är snarare om det är kulturnämndens uppgift att undanröja just en sådan omständighet, särskilt som allt färre skolor väljer att utnyttja möjligheten som nu funnits i femton år.
Skolbion kom till i en tid när det inte var standard med en TV-apparat med video i varje klassrum och när det i bästa fall fanns en dator på varje skola med internetanslutning. Idag är det möjligt att med god kvalitet visa film i de flesta klassrum, och att via GRs AV-central låna olika typer av medier gratis och även ladda ned streaming media, som nya filmer, direkt i klassrummen. Tillgången på film har alltså ökat dramatiskt sedan mitten av nittiotalet.
På många sätt kan man säga att vi lever i den rörliga bildens tidevarv, nu när det också är möjligt att hålla videokonferenser via mobiltelefon. Detta gör att det krävs en omfattande diskussion om angränsande frågor som upphovsrätt, yttrandefrihet, konsumtion av olika medier och deras tillämpning och praktik, tekniska och innehållsmässiga frågor. Dessutom finns ett omfattande intresse bland barn och ungdomar att producera egna rörliga bilder som publiceras t.ex. på Youtube, worldwide. Mot bakgrund av detta känns en diskussion om vikten av att uppleva biografsalongens särskilda stämning, företrädesvis den som infinner sig på den i filmkretsar så populära Draken vid Järntorget som en aning smal.
I den bästa av världar skulle skolbion i Göteborg kunna utvecklas utan avbrott i kontinuiteten för att svara upp mot den nya tidens krav. Vi har dock för närvarande ekonomiska realiteter som vi måste hantera och som leder till nödvändiga besparingar någonstans i vår verksamhet.
Mitt förslag till kulturnämnden i dagsläget är därför att lägga ned skolbion i dess nuvarande form och så snart ekonomin tillåter arbeta för att vidga arbetet med film till att omfatta rörlig bild som särskilt utvecklingsområde, möjligen inom ramen för ett kommande Ungdomens kulturhus, under förutsättning att kulturnämnden anser så. Jag vet i dagsläget inte hur kulturnämnden kommer att besluta i denna fråga, utan ser fram emot budgetdiskussionen den 1 december.

söndag 21 november 2010

Varats olidliga tyngd

Starka solister, rent av underbar sång, är mitt bestående minne från dagens premiär av Don Carlos på Göteborgsoperan. Det är lite paradoxalt, med tanke på att Verdis signum ofta är de monumentala körerna. Staffan Valdemar Holms regi är stram och fokuserad och skapar förutsättningar för just solisterna att lysa. Allra tätast är mötet mellan kung Filip (Anders Lorentzon) och Storinkvisitorn (Mats Almgren) alldeles efter pausen. Där drabbar makten samman med kyrkan med den i Spanien sedvanliga utgången; "Varför måste kronan alltid böja sig för kyrkan?", som Filip frågar sig efter storinkvisitorns uttåg ur rummet.
Ja, det kan man ju fråga sig och den kyrka som är metafysisk botten i detta drama påminner i sin svärta och Guds straffdom snarare om bohuslänska schartauaner än om jesuiter som dealar om frälsning i kloster, salonger och biktstolar under den mest kristet-fundamentalistiska våldsvågen i europeisk historia.
Bente Lykke Möllers scenografi och kostymer understryker den strama formen och starka fokuset på kärlekshistorien mellan kungasonen Don Carlos och sin styvmor drottning Elisabeth under en blek måne. Samtidigt är det just här som Holm hamnar lite för långt ifrån Schillers versdrama som operan bygger på. Detta är Holms fjärde uppsättning av Don Carlos, så valet är med all sannolikhet väl grundat. Men Schillers version diskuteras i den tyska litteraturhistorian som att pjäsen vacklar mellan att vara ett idédrama och ett politiskt drama. För mig är det inte heller någon slump att det är just maktdiskursen som fångar mest, som dialogen om kyrkans makt. Det är Filips självreflexion över sin sömnlöshet och drömmen om den eviga vilan i den dunkla gravkammaren i Escorial som verkligen berör mig och som är öppningen bakåt till Schillers starka beroende av Shakespeare. Don Carlos är för mig en sorts inverterad Hamlet.
Shakespeare fokuserar på den hemvändande prinsens existensfilosofiska kamp med sig själv om han ska hämnas sin far och ta sin plats i händelseförloppet eller resa tillbaka till Wittenberg och lämna allt bakom sig.
I Don Carlos är huvudkonflikten snarare en variant av Kung Oidipus där prinsen är på väg att döda sin far för att äkta sin (styv-)mor. Ansvaret för den filosofiska diskursens tyngd ligger snarast hos kung Filip och inte hos prinsen, i alla fall inte i Holms uppsättning, där han reduceras till en olyckligt kär yngling som sublimerar sin kärlek till frihetskampen i Flandern. Hamlets far visar sig som vålnad ungefär som Kung Karl V spökar i början och slutet av dramat.
I Staffan Valdemar Holms uppsättning av Verdis Don Carlos är Shakespeares närvaro mest påfallande genom sin frånvaro. Och det kanske är bra så, det finns alltid en risk att det blir lite för trångt på scenen. Detta är i alla händelser en mycket sevärd och njutbar föreställning. Den är som en målning av Caravaggio, på mer än ett sätt.

lördag 13 november 2010

Jämställdhetens historia

Det som slår mig mest när jag läser Ebba Witt-Brattströms personliga och starka bok Å alla kära SYSTRAR! är främst två saker; dels hur mycket det svenska samhället har förändrats sedan sjuttiotalet, dels vilken enorm impact som feminismen runt Grupp 8 haft på demokratiseringen av Sverige. Därmed också förstås för ökad jämlikhet mellan könen - för att gripa tillbaka på ett begrepp från den tiden. Witt-Brattström är sju år äldre än jag, och mycket av det som författaren beskriver som sina första erfarenheter från sitt vuxna kvinnoliv upplevde jag med barnets och tonåringens ögon. Men jag inser att jag som pojke ändå var förhållandevis närvarande i min samtid, med tanke på hur väl jag känner igen mig.
En författare som då betydde mycket för mig var Lars Gustafsson, och särskilt romansviten Sprickorna i muren, där boken Sigismund var den som gjorde starkast intryck. Gustafsson skriver där om känslan av att han upp till dagen av insikt, varit lika närvarande i sitt liv som gamle kung Sigismund i sin sarkofag i Krakow. I romanen kliver Sigismund ut ur sarkofagen, reser till Stockholm (eller var det Västerås?) och ringer på Gustafssons dörr. Ungefär så känns det när Witt-Brattströms personer talar till mig från det nära, väldigt avlägset förflutna.
Mot slutet skriver hon: "Det finns ett frimurarskap mellan oss veteranfeminister som tiden inte rår på. Plötsligt, på gatan, träffas jag av en blick av samförstånd. Ett speciellt underfundigt leende spricker ut i våra numera rätt rynkiga kvoinnoansikten. Oavsett om jag minns namnet på vederbörande åtta, drabbas jag av en flashback. Simsalabim!"
Få politiska rörelser i svensk modern tid har betytt så mycket för utvecklingen av det svenska samhällets nu för de flesta människor ganska självklara värderingar. Det gäller att kvinnor inte ska behöva välja mellan barn och yrkeskarriär, att det finns allmän förskola, att män (åtminstone i teorin) har ett delat ansvar för ett delat liv och andra rättigheter och skyldigheter.
Att tänka tillbaka på den lika långa historia av hån och nedvärdering av feminismen som samtidigt pågått och pågår - med olika motiv och under olika banér - är lika nedslående. Men det finns inget revanschistiskt eller förbittrat i denna mycket läsvärda bok och tidsdokument. Istället präglas den av en konstruktiv hoppfullhet som bara kan bäras av den som vet att det vi gjorde var rätt, vi fick rätt i sak till slut, och det kanske inte ens spelar så stor roll om alla förstått det. Resultatet räknas.
Count Your blessings!

onsdag 10 november 2010

Kaputt oder nicht?

Ett tag har jag sneglat på en bok som kom ut i somras, Kaputt av Curzio Malaparte, och jag började läsa den för någon vecka sedan. Malaparte var en minst sagt excentrisk person. Hans egentliga namn var Kurt Erich Suckert och han var en italiensk publicist och fascist, som efter en tid hamnade i onåd hos Mussolini och blev deporterad, för att efter kriget bli vänsterradikal. Han grundade sportjournalistiken i La Stampa på 30-talet och blev krigskorrespondent för Corriera della Serra under kriget. I ett mycket genomarbetat förord skildrar Mikael van Reis denna märkliga människas sällsamma liv.
De olika reportagen från krigets fronter och den nästan obehagliga närheten till krigsherrar och tidens celebriteter visar ögonblicksbilder som ibland är rent fasansfulla i sin pregnanta exakthet.
Ännu mer förbryllad gör det mig att jag hela tiden kommer tillbaka till en kort skildring av Stockholm, sedd med den sydeuropeiska gästens blick;
I dunklet efter de första solnedgångarna fick den kvinnliga fägringen något mystiskt och hemlighetsfullt över sig. Kvinnorna gled förbi likt gyllenblå kometer på gatorna som var försänkta i ett blått ljus, under en himmel som blekt siden, i en luft upplyst av husfasadernas vita reflexer. Deras leende var svalt, deras blick extatisk och oskyldig. Paren som satt med armarna om varandra på bänkar i Humlegården, var som en perfekt upprepning av paret i Festlig scen av Josephson. Himlen över taken, husen längs havet, segelbåtarna och ångbåtarna förtöjda vid Strömmen och längs Strandvägen hade samma turkosblå färg som porslinet från Marieberg och Rörstrand, havets turkosblå mellan skärgårdsöarna eller i Mälaren vid Drottningholm eller skogarna vid Saltsjöbaden, de turkosblå molnen över taken vid slutet av Valhallavägen; det blå som finns i det vita i norr, i snön i norr, i floderna, sjöarna, skogarna i norr.......
Det är förstås krigsskildringarna som är huvudnumret i denna reportagebok. Kanske är det just därför som det där solstänket i Strömmen blänker alldeles extra i mitt medvetande. Det är reflexer i vattnet också från Axel Munthes och Malapartes Capri, en longitud mellan europeiska ljuspoler - middagshettan och skymningsglittret.

fredag 29 oktober 2010

Ett hus av sten

Stenen av Marius von Mayenburg på Nya Studion är tysk nittonhundratalshistoria kondenserad till en dryg timmes stor teater. Här berättas hur tvångsförsäljning av judisk egendom i form av ett hus i Dresden omvandlas till expropriering av kåken när ägaren flydde till Väst, för att återvända och kräva tillbaka fastigheten efter murens fall. Då var den överordnade principen "Rückgabe vor Entschädigung", dvs återlämnande av egendom framför skadestånd. Många var de DDR-tyskar som tvingades bort från de hus och lägenheter de bebott i 40 år, när exil-tyskar återvände från Väst och villa ha det som var deras.
Men huset är som bekant också en psykoanalytisk metafor för människan, och i den aktuella uppsättningen sätter ensemblen nästan expressionistiskt fram de undermedvetna livslögnsprocesser som stegvis avtäcker allt större avgrunder av mänskligt förfall under politiskt förtryck. Rädde sig den som kan.
Jag minns inte när jag såg en så spelsäker premiär senast. Det är en ganska lågmält resonerande föreställning, där varje replik sitter som gjuten. Det är en seger för hela ensemblen, som inte lämnar scenen under hela stycket, och som skickligt gestaltar de tvära kasten i de skiftande tisdperspektiven. Även scenografin har en lätt ny-expressionistisk anstrykning, med splittrade, kapade fotografier av människor som levde i en civilisationens skymningsljus innan det slutliga bombanfallet jämnade Dresden med marken i krigets slutskede 1945. Ljudkulissen av röster som talar i munnen på varandra är tidens tungomålstalande, när värden vittrar och sanningen är krigets första offer. Det första skottet är stenen, som kastas in genom fönstret, rakt in i huset. Den kastas mot den judiska familj som inte längre bor kvar där, och sparas av den nya ägaren som en ikon för missförståndet, och som i själva verket är ett förebud för den hämnd som aldrig äger rum.
Marius von Mayenburg har skrivit en ovanligt sinnrik text med många bottnar. På Nya Studion är tonträffen autentisk och befriande frimodig. Missa den inte.

torsdag 14 oktober 2010

Poetry is the scholar's art

På tåget till en konferens i Västerås i måndags läste jag för andra gången Anders Olssons nya diktsamling men så oändligt lätt att svara dig. Det var en händelse som ser ut som en tanke, eller rättare sagt en händelse som var en tanke. Anders Olsson är född och uppväxt i Västerås, kanske betydde det något för läsningen, för mitt sätt att närma mig orden? Den viktigaste texten, med samma namn som boken, är en blytung och svart dikt om brodern Jannes sjukdom och död, silad genom ett raster av zyprexa, olanzapin, klorpromazin, haloperidol, zuclopentixol, cisordol, "häxbrygden din död", som det står där. "Häxbrygden din död" som tas om igen, som om varje ny strof måste ta avstamp i den förra strofens sista utklingande morfem, en övervinnelse av smärtan och ordens otillräcklighet för att en sista gång sätta ljuset på Janne och hans sista stunder. "Vidöppen som en leråker som aldrig ska bära några skördar" förgäves väntan, och kamp förgäves.
I England säger man att "Poetry is the scholar's art" och litteraturprofessorn och akademiledamoten Anders Olsson är en av de mest produktiva och banbrytande forskarna inom sitt fält. Han rör sig i den modernistiska lyrikens högsta sfärer; Ekelöf, Björling, Celan och lekfullt ekar ord och röster från förr bland de egna bildernas skarpa konturer. Det är lärd diktning, men samtidigt med ett direkt tilltal: "jag drar en gräns runt det liv jag lever/men gränsen är för andra/ som tar den och drar den/ likt en snara runt min hals". Det pendlar mellan andnöd och ljuskaskader som över den skimrande Neapelbukten.

fredag 1 oktober 2010

Nya Pustervik - en ny scen för ett nytt sekel

Våren 2009 fattade kulturnämnden beslutet att göra en stor satsning på Pustervik, som genom åren visat sig fylla en viktig funktion i scenkonstens Göteborg. Pustervik har en trogen publik som blivit allt större. Samtidigt måste man också säga att Pusterviks verksamhet har växt ur de charmiga, men mycket slitna lokalerna på Järntorgsgatan. Fem års utredningsarbete kring ombyggnader av befintliga lokaler mynnade ut i att det är omöjligt att genomföra.
Det nya konceptet som kulturnämnden fattat beslut om är att etablera Pustervik i Lagerhuset vid Heurlins plats i två steg. Vi håller just nu på att ta det första steget, att flytta in med foyer, restaurang och ett litet scenrum med ca 60 platser inne i Lagerhuset. Öppning under hösten.
Däremot finns det inte en stor scen inne i Lagerhuset, utan den kommer att byggas i etapp 2, antingen som ett fristående scenrum i direkt anslutning till Lagerhuset, eller i anslutning i nytt hus vid Heurlins plats. Just nu arbetar Stadsbyggnadkontoret med samrådet för Norra Masthugget, där Heurlins plats ingår. Förhoppningsvis kommer detaljplanen vara klar under det kommande året, så att projektering och byggnation av den nya scenen kan börja. Vi ser mycket fram emot det och jag tror att det är svårt ens tänka sig vad en sådan satsning på gästspels-scenen kan betyda för dans och scenkonst i Göteborg på lite längre sikt.
Det enda smolket i bägaren är att vi under en övergångstid tills dess att den nya scenen är klar inte har råd att vara kvar på Järntorgsgatan med dubbla hyror. Därför säger vi upp de lokalerna när kontraktet går ut sista december 2011.
Det är inget att hymla med att det blir ett avbräck i Pusterviks verksamhet att inte ha en stor fast scen under en tid, men teaterchefen kommer i dagarna att få ett uppdrag för att arbeta med care-of-verksamhet i någon form under mellantiden, så att vi även, om än i begränsad utsträckning, kan fortsätta att ta emot även större gästspel. Jag hoppas också att ett utökat samarbete på scenkonstens område i Göteborg kan underlätta en sådan process och att vi får möjlighet att utveckla nya och spännande former för Pustervik både i Lagerhuset och på stora scener runt om i staden under övergångstiden.
Allt har ett pris. Att vara utan en stor scen under en övergångstid är möjligen ett högt, men inte ett alltför högt pris, för att få en helt annan och starkare scen för Pustervik i framtiden.

söndag 19 september 2010

Spelets tomma tid

I sin essäsamling Ärret efter drömmen skriver Horace Engdahl en råstark mening om dansens villkor: "Dansaren är inte bara den som gör rörelserna, utan den som lånar ut sin dödlighet till spelets tomma tid." Den tanken kommer tillbaka till mig gång på gång under dubbelföreställningen Einstein and The Guesthouse på Göteborgsoperan igår kväll. I Rui Hortas uppsättning av Einstein's Dreams är det konflikten mellan mätpar klocktid och inre upplevda, extatiska tidssekvenser som sätts fram med explosivt utspel. Men också det fysiska rummets begränsningar exponeras med den kvadratiska dansmattan mitt på scenen. Mattan patrulleras, mäts och tidsätts av en dansare, Hlin Hjalmarsdottir, som inledningsvis kontrollerar på både tid och rum, genom ständiga stegningar och rapporter om dess yttre mått. Spelets tomma tid ger hon de formella gränserna med en tickande metronom, som anslår takten för dansen, genom angivelser i digital tid samtidigt som hon förflyttar sig i sidled längs mattan och de olika uppmätningarna som plikttroget återrapporteras till publiken via mikrofonen.
Men denna tids- och rumskontrollant buas ut av de övriga dansarna som själva fyller tidens tomhet med kött och blod, men som också på så vis lånar ut sin egen dödlighet. Det är scenkonst på ontologisk nivå, där det handlar om grundproblemet om den rena existensen, om att vara eller inte vara, om liv eller död. Det är kraftfullt och kompromisslöst. Det är vackert. Och det får mig att tänka att dans, när den är som bäst, kanske är den konstform som tydligast kan gestalta denna tillvarons grundfråga, just för att rörelsens inre tid är så flyktig att den försvinner innan den dör.

tisdag 14 september 2010

Segling mot Ithaka

I sin nya bok, Ekon kring Medelhavet fortsätter konstnären Lennart Didoff att utforska bergen, havet och rummen i Grekland och Italien. Boken är en antologi med egna bilder därifrån och de bryts mot omsorgsfullt utvalda litterära texter ur världslitteraturen. Allra mest tycker jag om "Stenbrottet, Siracusa" och konfrontationen med ett utdrag ur Eyvind Johnsons Monen över Metapontio från 1957. " Det väldiga stenbrottet, den förfärliga växtlighetshålan. Växtligheten sprack ut, skummade över kanterna, och hålan tuggade i sig värme och skickade upp den igen som grön fradga..." Didoffs måleri har en kompromisslös skärpa i historisk autencitet och vilja till trancendens till en mytologisk-poetisk frihetsvärld. Därför fungerar påfallande väl detta konstnärliga växelbruk mellan bild och text. Det är med Katarina Frostensons ord i "Grekiskt stycke" - "och himlens gläns är knotorna". Didoff är, som troligtvis de flesta av oss, på väg till Ithaka, och ju starkare man längtar dit, desto dimmigare blir det därborta, vid horisonten. Kanske är det istället som svinaherden Eumaios i Eyvind Johnssons Strändernas svall säger; "Svallet från Ithaka kommer att nå fram till varenda människa i varenda tid, i alla tider efter oss." Tidlös tidräkning.

onsdag 8 september 2010

Dialog istället för pistoler

På onsdagkvällen läser jag på GPs webb att två av initiativtagarna till Sweet Art-utställningen "Röst" på Göteborgs stadsmuseum, Arefeh Behkbakht och Joakim Stampe, är uppgivna inför omständigheten att jag låtit sätta upp en skylt i anslutning till utställningen där det står att det inte finns laglig gatukonst. Jag vet inte om duon har hunnit inspektera skylten, men det som står där är faktiskt bara en uppmaning att söka tillstånd hos markägaren för den som vill pynta det offentliga rummet med lite innovativ Sweet Art.
I sammanhanget vill jag också påpeka att syftet inte alls är att föra "skyttegravskrig", som Stampe kallar det, utan enbart att markera att Göteborgs stadsmuseum, som en del av Göteborgs stad, måste ta sitt ansvar och inte vilseleda ungdomar att tro att det är fritt fram att jobba med Sweet Art överallt, bara för att färgen går att tvätta bort.
Syftet med utställningen är just att skapa dialog med de ungdomar ssom är intresserade av den här typen av frågor. Ungdomsfullmäktige har länge drivit frågan om att få komma in på stadens institutioner och detta är ett första steg. I Göteborgs klotterpolicy är det också klart uttalat att det är viktigt att föra en dialog med ungdomar om sådana saker. Det är just det ansvaret vi försöker ta genom att upplåta Urbanum på Stadsmuseet. Så det måste röra sig om ett missförstånd att kulturförvaltningen skulle motarbeta Sweet Art eller kväsa ungdomars skaparkraft och konstintresse. Det är faktiskt tvärtom. Men vi måste ta vårt ansvar för att ge ungdomarna rätt information.

onsdag 11 augusti 2010

Bibblan i världen

Kommer just från invigningen av den stora bibliotekskonferensen IFLA på Svenska Mässan. 3400 delegater från hela världen som under en späckad vecka ska lära sig av ny forskning och varandra, skapa nätverk och knyta kontakter. Sällan känns invigningstalarnas väl valda ord så sanna som denna gång. Ms Ellen Tise, ordförande i IFLA, beskrev bibliotekens roll i kampen för kunskap och därmed överlevnad i t.ex. Afrika söder om ekvatorn. Vi i Sverige lever i ett kunskapssamhälle, men långt ifrån alla gör det. Det finns fler datorer i New York City än i hela Afrika, sade Jan Eliasson. Det är möjligt. Men ett ännu bättre perspektiv gav hans personliga berättelse om sökandet efter kunskap i hans hem i Göteborg, där det fanns två böcker - en encyklopedi på 3200 sidor som han läste från pärm till pärm och Platons filosofi. Pappan hade sju år i skolan och mamman fyra år och det är faktiskt inte längre än en generation sedan föräldrarna i genomsnitt på sin höjd hade sex års folkskola i Sverige. Det är hoppfullt att tänka att det om en generation, eller i värsta fall två, kanske finns skola för alla även i de fattigaste afrikanska länderna. Åtminstone tror jag att många av åhörarna kände det, och den stolthet de själva bär med sig för att ligga i frontlinjen för att göra litteraturen, konsten, upplysningen och informationssamhället tillgängliga i det bibliotek de själva verkar, om det så är ett varannanveckas bibliotek i Narouk i Kenya, eller British Library.

onsdag 14 juli 2010

Samtidskonsten i ett samtidsperspektiv

Som av en händelse visar Göteborgs konsthall årets kanske mest spännande samtidskonst-utställning ur ett internationellt perspektiv. Tidsmässigt möter den Göteborgs konstmuseums samtidskonstutställning ur ett svenskt perspektiv. Med fördel kan man se båda utställningarna i ett svep. Vem sade att samtidskonsten för en tynande tillvaro i Göteborg?
Konsthallens utställning heter Disidentifikation och pågår över sommaren.
Nick Caves Soundsuits är det mest karnevaliskt uppsluppna jag sett på flera år. Hans dräkter är skapade av överrester, en sorts industrisamhällets kannibaliska fenix-fåglar vars läten i lika mån viskar något om det obegripligas begriplighet. Sydda med skräddarens alla yrkesknep är hans dräkter en hyllning till en innerlighet och skönhet som externaliseras i de mest sprakande kreationer. Allt är yta, likt sextonhundratalets spegelskönhet och barocka frivolitet, en färgens och formens yttersta gräns innan den stelnar i formfulländad manierism.
Och som självfallet säger oss något om minoriteternas, de utstöttas, de särpräglades, de marginaliserades trevande försök att bygga identiteter bortom köns-, klass- och samhällsgränser.
Ty det genomgående temat på denna gränsgångarnas catwalk är just kampen för identitet och tillhörighet också i ett utanförskap. Lukas Duwenhöggers Celestial Teapot kröner en vakttornsliknande konstruktion just i entrén. Det är en blinkning till en feminiserad tea-party kultur för homosexuella, men bär också spår av Alice i Underlandet, tänkt att placeras i Berlin som ett memento över förföljelserna av homosexuella i Nazi-Tyskland. De hamnade som bekant i koncentrationsläger, vilka övervakades från vakttorn snarlika tekannans fundament. Istället för tekanna fanns där strålkastare, vars käglor skoningslöst satte ljuset på dem som ville bryta sig ur, fly, försvinna - en möjlig metafor för den som vill komma ut och sluta skämmas för sin homosexuella läggning. Därmed blir vakttornet också en del av den onödiga samtidens hörnpelare i den ömsesidiga bevakningen av eventuella normbrytare.
En annan av det senare Tysklands kanske mest förtappade och hatade normbrytare var den chica vänster-intellektuella jetset-journalisten Ulrike Meinhof. Under sjuttiotalet flydde hon från sin ombonade tillvaro i Hamburgs fräckaste stadsdel Blankenese, och tog steget ned i underjorden för att med k-pistar och sprängämnen provocera det kapitalistiska tyska efterkrigssamhället att visa sitt rätta ansikte, som det hette i den grovhuggna terrorist-retoriken. Charlotte Gyllenhammars nästan otäckt porträttlika filmtolkning av "Die Meinhof" i fängelseskrud från Stammheim-fängelset skapar en egendomlig spänning där hon långsamt snurrar på sin pall. Mitt emot snurrar Gyllenhammar på en annan pall, lika porträttlik tolkning av David Bowie som Ziggy Stardust. Två av sjuttiotalets ikoner, gestaltande två helt olika sidor av ett banbrytande och revolutionärt decennium, två av de kanske mest tvetydiga gestalterna, allra längst ifrån varandra inom fälten politik och konst, men som också hade en gemensam skärningspunkt - Berlin. När man sitter en stund och tittar på de båda roterande personerna är de ibland helt i otakt. Men så plötsligt, i ett enda kort ögonblick, har de snurrat ikapp varandra och det ser ut som om deras blickar möts. Innan de vrids bort från varandra igen, lämnar en tomhet som fryser till is, mitt i sommarvärmen. Verket heter Nachsagen, Meinhof und ich, vilket i texten förklaras som en anspelning på Martin Heideggers terminologi, där "Nachsagen" ersätter ett tillstånd av att både fråga och ta ansvar för svaret. Meinhof tog ansvar för sina frågor till den sista konsekvensen och tog till slut också ansvar för sitt handlande när hon insåg att hon bara skapat ännu mer våld och förödelse. Ziggy Stardust är hennes absoluta motpol. En Soundsuit utan varken frågor, svar eller ansvar. Röda Arme Fraktionens symbol var en kommunistisk stjärna. Bowies stjärndamm ströddes istället glänsande över hela sjuttiotalet.
Det finns så mycket mer i denna undersköna och underhållande utställning. Se den!

fredag 25 juni 2010

Samtidskonst i historiskt perspektiv

På Göteborgs konstmuseum pågår just nu en mycket intressant retrospektiv utställning om nyligen samtida konst. Den heter Omskakad spelplan. Konsten i Göteborg under 1980- och 1990-talet. Den sluter med stor precision an till den debatt om samtidskonsten som pågått den senaste tiden och både öppnar och sluter en del perspektiv.
På många vis problematiseras just vad som är samtidskonst. Å ena sidan känns en del verk, eller åtminstone de sammanhang de tillkommit i, historiska på många vis. Å andra sidan är många av konstnärerna aktiva idag och deltar i debatten om samtidskonsten i detta nu. Hur långt tillbaka i tiden är samtidskonst samtida?
Några av dessa och närliggande frågor ställs och besvaras i ett nytt, starkt nummer av Skiascope, den skriftserie som ges ut av Göteborgs konstmuseum och produceras av forskningsenhetens Jeff Werner och Kristoffer Arvidsson. I de olika mycket intressanta bidragen fokuseras på konstscenen i Göteborg, som kännetecknas av svaga institutioner och stark underground, något som gäller i hög utsträckning även idag. Valands oomtvistliga och stora betydelse skärskådas och i sitt förord anknyter Isabella Nilsson till punkens överspillning från London till Göteborg runt 1980. Vi var nog ganska många som mötte den i London bara ett par år tidigare. Detta var tider då man fortfarande var tvungen att spela in vinylskivor på kassettdäck och internet inte sett dagens ljus. Jag tror att den alternativa musikscenen i Göteborg från den här tiden lade grunden till Göteborg som evenemangsstad inom musiken. Det skapade ett sug efter musikupplevelser och ett klubbliv som blomstrat sedan dess. Själv jobbade jag som bartender på Restaurang Åtta Glas under den helg när Rolling Stones spelade för första gången på Ullevi 1982. Staden var inte förberedd på den publikinvasion som det ledde till, inte heller vi, som hade femtio meter kö till restaurangen en timme innan vi öppnade både på lördag och söndag. Maten tog slut på Gunnars på Avenyn, folk satt vid vägkanten och åt marmelad med bara händerna ur burkarna. Andra sov i sovsäck i Allén. Jag minns det väl, för jag gick hem från jobbet till min dåvarande lägenhet vid Järntorget i gryningen såg jag folk sova överallt. Idag leder ett par fullsatta Ullevi-konserter möjligen till lite trängsel vid Drottningtorget. Någonting har hänt.
Den största vinsten i Skiascope 3 är att flera av texterna problematiserar den mycket elitistiska och felaktiga historieskrivningen om hur postmodernismen kom till Sverige. På sedvanligt maskulint hjältemanér har denna strömkantring reducerats till en stockholmsk historiehändelse, jämförbar med Stockholms blodbad eller kronprinsessans bröllop. De stora männen i denna diskurs var DNs dåvarande konstkritiker Lars O Ericsson och Lars Nittve, som gjorde karriär på att presentera utländsk teoribildning inom konsten 1987.
Anledningen till att Sverige var en konst-teoretisk bananrepublik går ganska långt tillbaka i tiden. De svenska romantikerna hade nära kontakt med sina internationella motsvarigheter i Tyskland och England. Tomas Thorild var professor i Greifswald. Under artonhundratalets andra hälft var hegeliansimen stark inom den svenska estetiska forskningen. Men sedan kom den omåttligt inflytelserike professorn i litteraturhistoria Henrik Schück, som mot slutet av sin bana nöjt skrockade om att det han kände sig mest stolt över i sin livsgärning var att ha utrotat den fördärvliga hegelianismen vid de svenska universiteten. Istället ledde han utvecklingen mot en stark satsning på empirisk och positivistisk forskning inom humanioran. Andra följde efter och rationalism och positivism kom att prägla de svenska universiteten och konstdiskursen ända in på 1970-talet. Men då hände något. Kurt Aspelin introducerade marxistisk och kontinental teoribildning i t.ex. boken Textens dimensioner från 1975. Redan då nämner han marxister som Theodor Adorno, Frederic Jameson och Georg Lukacs, semiotiker som Michail Bachtin, Roland Barthes och Julia Kristeva, hermeneutiker som Erich Auerbach, Hans-Georg Gadamer och Hans Robert Jauss (Jag vet, även här manlig slagsida, de feministiska teoretikerna kom några år senare). Kurt Aspelin var en av inspiratörerna till Arne Melberg och gruppen kring tidskriften Kris som betydde mer för introduktionen av kontinentaleuropeiskt tänkande i Sverige på åttiotalet än någon annan.
I Skiascope 3 kan man läsa om hur konstnärerna i Göteborg arbetade med ett postmodernistiskt formspråk och innehåll långt innan en vattenkammad Lars Nittve i kostym skulle frälsa en redan insatt, men avvisande publik på Konstepedemien. Håkan Nilsson antyder att postmodernismen kom till Stockholm när Lotta Antonsson och Annika von Hausswolff flyttade dit, men det är nog en alltför göteborgsk läsning av stockholmaren Nilsson. Däremot skriver Kristoffer Arvidsson att postmodernismen inte skapade någon stor debatt i Göteborg 1987 och "skälet var huvudsakligen att postmodernismen tagit gestalt både på undergroundscenen och i måleriet under tidigt 1980-tal" Det viktigaste skälet till att det nyexpressionistiska måleriet på Valand i början av 80-talet och de mer "utstuderat postmoderna mediehybriderna" aldrig nådde en offentlighet i Göteborg var avsaknaden av skribenter som kunde lyfta fram det som skedde. Men kanske också avsaknaden av forum för att publicera sådana texter, de många och livaktiga tidskrifterna i Göteborg till trots. Och tidskriftsboomen i Göteborg startade kanske något senare, Ord & Bild och Paletten till trots.
Jag tror att vi har ett liknande problem idag. Ett av problemen för konsten i Göteborg är bristen på kommersiellt starka gallerier, som också leder till starkare konstbevakning. Den sparsamma konstkritiken som finns i dagspressen är numera inte bara ett göteborgskt problem. Ännu har vi knappast sett konsekvenserna för konstbevakningen av de hårda besparingarna på DN, SvD och kvällstidningarna. Att en introduktion av nya konstformer med därtill hörande historieskrivning som i fallet postmodernismen skulle kunna äga rum på DNs kultursidor förefaller mera osannolikt idag än någonsin tidigare. Att föreslå att lägga ned konsthallar, ens temporärt, är inte heller konstruktivt i den meningen. Frågan är, som så ofta: Vad bör göras?

torsdag 10 juni 2010

Eftertankar kring debatten om konsten

Eftersom jag själv deltog i debatten på Valand i tisdags vill jag inte recensera den, men jag håller med Gustav som kommenterar mitt senaste inlägg att argument måste bemötas, inte bara leda till intet förpliktigande "kämpa-på-paroller". Just nu är jag dock lite osäker på vilka argument jag bör bemöta. På debatten försökte jag förklara hur jag tänkte när jag förberedde ett förslag om en tillfällig sammanslagning av Göteborgs konstmuseum och konsthallen. Tanken var att även Göteborgs konstmuseum har intresse av och kompetens för att arbeta med samtidskonsten, om jag inte missminner mig ställde t.ex. Annika von Hausswolff ut i Stenasalen för något år sedan. Med den tillkommande kompetensen från personalen på konsthallen skulle det bli en förstärkning för museet och en möjlighet att arbeta mera även med samtidskonst och bryta den mot den äldre konsthistoriska traditionen som museet förvaltar. Detta görs redan idag med framgång på Göteborgs konstmuseum och på andra håll i världen. Som påpekades under debatten var ju även den idag historiska konsten samtidskonst en gång i tiden.
Men eftersom den här frågan nu är helt avklarad och kulturnämnden tydligt markerat att en sådan lösning inte är tänkbar, vet jag inte riktigt vad jag ytterligare bör förklara kring detta stendöda förslag?
Frågan kring balansen mellan konstliv och evenemangskultur har jag tagit ställning till i ett tidigare blogginlägg. Jag ser ingen motsättning där. De städer som vi i förvaltningens ledningsgrupp för närvarande försöker lära oss mest av inom konst- och kulturområdet är London och Berlin. I Storbritannien finns det sedan något decennium en uttalad politik som bygger på utvecklingen av kreativa industrier där samtidskonst och kulturens olika uttrycksformer är motorn, just för att de växer fram på konstens villkor. Den som vill veta mer om detta kan med fördel läsa David Karlsson ytterst intressanta bok En kulturutredning.pengar, konst och politik, nyligen utgiven av Glänta.
I Berlin gjordes för några år sedan en utredning som hette Kulturwirtschaft, (ung. Kulturindustri), som pekar på vikten av att Berlin utvecklas som konststad av krassa ekonomiska skäl. I Sverige, också bland folkhems-puritanska konstnärer, verkar det finnas en stark tro på att det offentliga av alldeles egen kraft ska kunna bära både infrastruktur och försörja konstlivet med nödvändiga medel. Den tiden verkar tyvärr vara förbi, om den någonsin funnits. Det som bekymrar mig är snarare att konst och kultur aldrig kommer ifråga när det gäller fördelning av medel som kommer in till staten via lotterispel och TV-insamlingar av olika slag.
För någon vecka sedan besökte jag London occh bl.a. vår samarbetspartner Museum of London, som öppnade den nya basutställningen The London Galleries om stadens historia. Den kostade 230 miljoner kronor och den brittiska lotterifonden stod för ungefär 200 av dessa. Resten betalades av andra sponsorer och en liten del av staden.
Under debatten i tisdags nämndes också framgångarna för Tate Modern, som istället för planerade 2 miljoner besökare om året nu har 5 miljoner. Var och en som besökt Tate Modern förstår säkert varför. Men jag kan tycka, och det verkar vara en uppfattning som också sprider sig i konstkretsar i London, att det är problematiskt att det är BP, British Petroleum, som är huvudsponsor med ca 80% av budgeten av museet.
Kontentan av denna utvikning är egentligen denna. Vi måste hitta arbetsformer där den konstnärliga kreativiteten och friheten värderas som den oförutsägabara och nödvändiga kraft i samhällsutvecklingen den är. Och att en samverkan över alla gränser både inom konsten och evenemangsutvecklingen är absolut nödvändig om inte hela Sveriges kulturliv ska regrediera till en aktivitetsbas för Melodifestivalen.
På senare tid har GPs kulturchef Gabriel Byström, lite oväntat, seglat upp som samtidskonstens främsta försvarare. Det är glädjande, men väcker också en del frågor. Den kommersialisering som Byström kritiserar i stadsutvecklingen är ibland tyvärr alltför lätt att identifiera även på GPs kultursida. Förra helgen, när konsthallsdebatten rasade som mest, toppade GP kultur webben med det sofistikerade rävspelet kring utröstningen av Anna Bergendahl i kvalet till just Melodifestivalen.
Så det skulle vara bra om fördelningen av ansvaret för en eventuell kommersialisering kunde granskas lika kritiskt som varje ögonblick i kulturförvaltningens arbetsprocesser. Jag har aldrig kandiderat till Big Brother, men kan konstatera att det känns som om jag ändå är med där, på ett oväntat vis.
För att slutligen återkomma till Gustavs uppmaning att svara på frågor. Jag fick en fråga i tisdags, efter debatten, om varför man måste ha en registrerad enskild firma (juridisk person)för att kunna söka projektstöd hos kulturnämnden. Det beror på att kulturförvaltningen annars måste betala sociala avgifter på beloppen som fördelas, och det skulle i så fall leda till en halvering av potten som är avsatt till stöd. Då skulle färre konstnärer kunna få stöd och självfallet även andra projekt. Särskilda regler finns kring utställningsstöd, som bedöms som stöd till ren marknadsföring.

Hur går vi vidare? Som jag sade i tisdags ser jag inte den debatten som en slutpunkt, utan som en startpunkt i frågan om samtidskonsten i Göteborg. Konstnärliga fakulteten svarade positivt på min invit att göra ett framtidsseminarium eller verkstad kring frågan och även på min öppning att rent konkret utveckla samarbetet kring konsthallen. Jag väntar nu med intresse på hur fakultetens ledningsgrupp ser på denna invit och hoppas att vi ganska snart och gemensamt kan presentera nästa steg. Min förhoppning är att vi tillsammans kan bygga något som skulle kunna fungera som en sorts Konstplattform Göteborg, där vi kan samarbeta över olika institutions- och organisationsgränser för att utveckla konsten och samtidskonsten i Göteborg och medverka till att det blir en viktig faktor i de framtida stadsutvecklingsprojekten, på många olika vis.

tisdag 8 juni 2010

Konsten i Göteborg

Det var länge sedan konsten fick en så framträdande plats i GP som idag. På kultursidan efterlyser Gabriel Byström en konsekvent konstpolitik, Pål Svensson diskuterar vilken konstsyn som han anser finns i Göteborg i jämförelse med i andra svenska städer, på Fria ord kritiserar KRO det man upplever vara neddragningar på konstområdet i Göteborg och på debattsidan lanserar Alliansen sitt förslag till ny konsthall vid Rosenlund. Jag tycker att det är enastående, och en bra uppladdning ionför dagens konstpolitiska debatt på Valand 17.00 arrangerad av Göteborgs konsthall i kulturnämndens debattserie "kulturdebatten". Kom dit!

måndag 31 maj 2010

Hög eller lågkultur?

I helgen trycktes en text på GPs kultursida av Umberto Eco, som diskuterade nödvändigheten att införa ett tredje begrepp i diskussionen om hög- och lågkultur. En sorts mellankultur, som varken är det ena eller andra, utan både och. Jag läser texten som ett redaktionellt inlägg i den pågående debatten om konstens plats i samhället som pågår för fullt i Göteborg.
Jag måste säga att för egen del är dikotomin högkultur-lågkultur helt irrelevant och präglar en föråldrad syn på både konst och kultur. För mig är kultur i vid mening det sätt som människor väljer att organisera sina samhällen, sedvänjor, ritualer och sätt att mötas och umgås. Dit hör förstås också i det moderna samhället kulturella institutioner som bibliotek och kulturhistoriska museer, såväl som det fria kulturlivet.
Ett alldeles särskilt område inom kulturen är den professionella konsten, som oftast kännetecknas av att den är buren av idéer, har hög professionell och konstnärlig kvalitet och är svår att försörja sig på. Idag är det lika lätt att stöta på konstnärlig kvalitet inom områden som enligt Ecos definition skulle kallas lågkultur. Det finns rocklåtar, ståuppkomiker eller graffitimålningar som har betydlig högre konstnärlig kvalitet än vissa enskilda uttryck av traditionell konst, oavsett bakgrunder. Det finns inga fasta gränser och att uppfinna nya kategorier känns - tja - överflödigt. Det finns så mycket mer i gränslandet mellan professionell konst och amatörism, talang och ihärdighet, folk och rackare, kapital och arbete än vad som är möjligt att definiera som högt och lågt. Jag anser att det är det offentligas ansvar att upprätthålla politikområden kring dessa fält, för att säkerställa att det finns möjligheter att leva och verka och för att ta tillvarata den naturliga kreativitet och vilja att skapa som finns i alla samhällen. Därför behövs en medveten kulturpolitik, som skapar ett spelrum för att stimulera de kulturella yttringar som finns både på individuell men också strukturell nivå (institutioner). Utöver kulturpolitiken anser jag att konstområdet också behöver en särskilt avgränsad konstpolitik som skapar förutsättningar för ett levande konstliv och vissa möjligheter för fria konstnärer att försörja sig på sitt arbete.
Kommunfullmäktige antog 1998 ett dokument - Göteborgs kulturpolitiska strategi - som beskriver just relationen mellan kultur- och konstpolitik i Göteborg. Kulturförvaltningen har fått i uppdrag att revidera denna strategi och vi förbereder just nu en kommunikationsplan med berörda och allmänheten. Tanken är att peka ut riktningen för hur Göteborg kan se ut som kulturstad om tio år, bl.a. Uppdraget är också att förankra den reviderade kulturpolitiska strategin så brett som det bara är möjligt och det arbetet beräknas komma igång i höst.
Jag ser den pågående debatten om konstens ställning i Göteborg och konsthallen som ett led i att skapa en ökad förståelse för behovet av en konstpolitik med en tydlig inriktning. Min förhoppning är förstås att så blir fallet.

fredag 21 maj 2010

Vad får jag veta om dig?

I onsdags fick jag vara med om en fin upplevelse på Göteborgs stadsmuseum, när elever från Burgårdens gymnasium och Alströmergymnasiet i Alingsås presenterade sin nya bok Vad du inte vet om mig. Det var inte bara en bokrelease, utan man läste också ur boken och läsningarna varvades med danstolkningar av texterna utförda av danselever från Alströmergymnasiet. Catharina Mattson, lärare på Burgården, och skådespelaren Jonas Fröberg från Teater Spira, har handlett eleverna och hjälpt dem i arbetet.
Det är så befriande att se det allvar och ungdomliga energi som alla deltagare visade upp. Det här sättet att arbeta i skolan, att lotsa eleverna till att göra saker som överträffar deras förväntningar är ganska unikt i skolvärlden, tror jag. Att se eleverna och få dem att växa och ta ett eget ansvar för sina studier tycker jag är den svenska gymnasieskolans största framgångsfaktor. Det klankas mycket på skolan i alla tonarter, ju längre bort från skolans verklighet man befinner sig, desto högre blir klagolåten och tvärsäkrare omdömena om vad som bör göras.
Kanske är det så att svenska gymnasisters kunskaper i algebra och satslösning halkar efter i jämförelse med länder som fortfarande har kvar en pluggskola som premierar mekaniskt råplugg utan eftertanke. Men om skolan istället levererar ungdomar med självtillit, arbetslust och kreativitet, som dessutom lärt sig att ta ansvar för sig själva, för andra och för sina studier,
är det inte så illa. Var många av dem hamnar efter gymnasiet vet var och en som är t.ex. i London, där svenska ungdomars frimodighet och ansvarskänsla gett dem så gott rykte att det bara är att åka dit och börja jobba. Engelskakunskaperna fördjupas, utlandserfarenheten är värdefull att ha med sig oavsett vad man gör när man kommer hem igen, om man gör det. För mig är lärare och pedagoger som Catharina Mattson och Jonas Fröberg verkliga vardagshjältar som hjälper ungdomar att hitta sig själva och ta steget ut i livet. Det var väldigt roligt att få vara med den kvällen.

fredag 7 maj 2010

"Jag måste tala" - och läsa.

I måndags, den 10 maj, genomfördes en bred manifestation för det fria ordet, av främst skådespelare och företrädare för scenkonsten, även från de fria grupperna, i Göteborg. Men även några andra personer medverkade, inklusive jag själv. Det hela ägde rum i ett tält på Järntorget utanför Folkteatern.
Manifestationen, som hette "Jag måste tala" var ett initiativ från Lars Norén och Ulrika Josephsson på Folkteatern, och påminde om årsdagen av bokbålet på Opernplatz i Berlin den 10 maj 1933. Då brände nazisterna böcker av 18000 författare vilka ansågs särskilt skadliga för nazismen och som präglades av "otysk anda". Bara antalet titlar borde ha stämt till eftertanke i allmänheten skulle man kunna tycka.... Och det är ironiskt att det just var en tysk, Heinrich Heine, som skrev, "där man bränner böcker slutar det med att man bränner människor".
Även under de röda khmererenas skräckvälde i Kambodja arrangerades bokbål i mindre skala. Nuförtiden tystas obekväma röster på andra, mindre spektakulära vis. Lars Norén kommenterade nyligen den svenske journalisten Dawit Isak som sitter inlåst och tynar bort i en cell i Eritrea. Den passivitet med vilken Sverige (icke-)agerar i det fallet är inget annat än vad Heidenstam kallade "en skam, en fläck på Sveriges banér".
Mitt eget bidrag blev en läsning av den tyske poeten Paul Celans dikt "Du liegst" på tyska och sedan i en egen nytolkning av på svenska. Dikten finns i samlingen Schneepart från 1967 och skrevs sannolikt i Berlin samma år. Den anknyter till naziregimen på olika sätt, men också genom att den kommenterar morden på de båda tyska socialisterna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht, vilka var ideologiska förgrundsfigurer i det kommunistiska sk. Spartakistupproret i Berlin 1919. De båda mördades och kastades i Landwehrkanalen då. Deras böcker brändes i bokbålet på Opernplatz fjorton år senare.

Nytolkningen blev så här:

DU LIGGER spänt och lyssnar
bland buskar, bland flingor.

Gå till Spree, gå till Havel,
gå till slaktarkrokarna,
till de röda äppelstakarna
från Sverige -

Det kommer ett bord med gåvor
det böjer runt Eden -

mannen blev ett såll, kvinnan
måste simma, judesuggan
för sig, för ingen, för alla -

Landwehrkanalen brusar inte
Ingenting
fastnar.

Tolkning Björn Sandmark & Bibbi Wopenka

Paul Celans dikter är nästan alltid starkt självbiografiska och även om det inte alltid blir så tydligt. Vi har valt att läsa den här dikten som en skildring av Celans upplevelser i Berlin där han troligtvis uppehöll sig i december och under julskyltningen. Han bodde på hotell Eden som då möjligen låg på Budapester Strasse. Man undrar var diktarjaget ligger och lyssnar på stadens ljud, kanske i hotellets säng, eller på en parkbänk där snöflingorna fladdrar förbi. Associationerna flödar fritt mellan slaktarkrokarna, där attentatsmännen mot Hitler 20 juli 1944 hängdes upp och de äppelröda julljusstakarna och närheten mellan Anhalter Bahnhof vid Landwehrkanal där hans själv som 18-åring anlände på Kristallnattens morgon 9 november 1938 och skräckslagen tog tåget vidare till Paris. Morden på Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg är klimax i denna råkalla Berlin-bild. "Ingenting fastnar", medan Landwehrkanalen forsar vidare, som om inget hänt. Allt flyter.

tisdag 27 april 2010

Ein Koffer in Berlin

Det finns värre ställen att bli strandsatt på än i Berlin. När askmolnet for runt över norra Europa befann jag mig i den brandenburgska metropolen för att fördjupa kulturförvaltningens kontakter med Stiftung Preussischer Kulturbesitz, Humboldtuniversitetet och stadsbyggnadskontoret. Mötet med den sistnämnda förvaltningen fick skjutas fram p g a omdisponeringar av hemresan, som nu fick ske med tåg.
Trängseln var stor på Berliner Hauptbahnhof och det är för mig en stark upplevelse att bara gå rakt igenom hela markplanet och komma ut på sydsidan, där man numera ser den gamla revolutionsflaggan från 1848 vaja över riksdagshusets kupol och förbundskanslerns kansli. Jag kan inte låta bli att tänka på bilden av den sovjetiska flaggan från den 8 maj 1945, när den hängde nedför samma kupol. Det är länge sedan nu.
Framförallt kommer en annan bild av Berliner Hauptbahnhof upp ur minnets dunnkel. En tidiga januarimorgon, öde hall, stort svenskt SJ-märke på väggen, inga resande. I källaren ett rökigt hak, där surögda gubbar bolmade cigg utan filter och ölflaskorna stod på bordet redan på morgonkanten. Bakom disken ännu flera surögda gubbar i grå rockar som serverade, eller slängde fram, orostade toastmackor med torr ostbit eller skinkbit. Utanför oasfalterade p-platser med oljefläckar, trabanter överallt. Inga ljus i fönstren. En död stad, eller åtminstone i koma. Så här, tjugo år senare är Berlin inte bara på väg att bli den största kulturmetropolen i Europa, dit alla konstnärer med självaktning uppehåller sig åtminstone en tid på året, utan är även ett självklart centrum för det nytyska hålligångsamhället som för länge sedan sänkt alla gevärsmynningar, stängt igen sin tidigare vidöppna plånbok och blivit ett vanligt land i Europa. Ett vanligt land, med en ovanlig historia, som man dock vårdar minnet av, inte minst dess förbrytelser, mera samvetsömt än de flesta andra stater jag känner till. Tacka vet jag en koffert i Berlin.

söndag 11 april 2010

Mästersångarna i Göteborg

För första gången sedan 1930 har Richard Wagners komiska opera Mästersångarna i Nürnberg
satts upp i Göteborg. Det har varit värt att vänta på. De magnifika slutscenerna är nog det mest kraftfulla jag upplevt på Göteborgsoperans scen, och de byggs upp under flera timmars sångtävlande om den unga Evas (Sara Andersson) hand.
En av Wagners lärjungar, sedemera vän och slutligen fiende var filosofen Friedrich Nietzsche, som fem år efter Wagners död 1888, gjorde upp med sin egen wagnerianism. Det är, som alltid med Nietzsche, uppfriskande läsning. Nietzsche ställer Wagner mot sin nya stjärna Bizet, till förmån för den senare. Nu är det så lyckosamt att det är möjligt att se en moderniserad Bizet på Backa teater med Carmen och Wagner på operan. Det är bara att välja och motläsa Nietzsche.
Nietzsche anser att Wagners största betydelse är att han banat väg för skådespelarens intåg i musiken, och att detta lett till en manlig Wagnerkult som är mer filosofisk än musikalisk. Han skriver:
"Det är inte med musiken som Wagner har erövrat de tyska ynglingarnas hjärtan, det är med 'idén' - det är det gåtfulla i hans konst, dess kurragömmalek bland hundra symboler, idealets polykromi, som lockar och drar dessa ynglingar till Wagner; det är Wagners geniala förmåga till molnbildning, hans vida fång, hans djärva språng och fria gång i det blå, hans uppdykande överallt och ingenstans, just detsamma varmed Hegel lockade och bedrog!"
Tyskare kan det inte bli; Hegel, Wagner och Nietzsche. Och det är framförallt den tyska konsten som lyfts fram i slutscenens hyllningskör på bekostnad av tyskheten och nationalismen. Det var pompösa tolkningar av det slaget som gjorde "Mästersångarna" till ett av nazisternas mest populära verk. Referensen till Nürnberg hade säkert avgörande betydelse, eftersom staden utnämnts till "Reichshauptstadt" - rikshuvudstad för det tusenåriga riket, vilket efter kriget också föranledde de allierade att lägga krigsförbrytarrättegångarna där. För mig betyder Nürnberg också något helt annat, och det är mina minnen från de fyra åren jag bodde utanför stan och besökte den väldigt ofta. Det gör att jag ler igenkännande åt interiören i Katarinakyrkan i första scenen, ölborden från ölträdgårdarna i slutscenen och referenserna till en av huvudpersonerna Hans Sachs (Anders Lorentzson) som får bli en symbol för hela det tyska skråväsendet och hantverkstraditionen, en tradition som fortfarande är stark i Nürberg och Franken, den norra delen av Bayern. Att bli en mästersångare är ju inget annat än att avlägga ett mästarprov för att få en högre social status. Och det är det som krävs för att vinna den vackra Evas hand, om hon samtycker förstås, vilket kan anses vara progressivt i detta mansdominerade samhälle, som för övrigt avspeglar sig på scenen med dess wagnerska ynglingar och män, hela 15 till antalet, mot två kvinnor.
Men i den magnifika avslutningen är det som sagt inte så mycket den manschauvinistiska tyska nationalismen som står i centrum, utan just den tyska konsten. I Göteborgsoperans nytolkning är det musiken som triumferar över idéerna. Och det är gott så.

torsdag 8 april 2010

Göteborg - Öppen stad

I en söndagskrönika i GP härförliden skrev Peter Hjörne om Göteborg som en öppen stad. Han menade, om jag minns rätt, att Göteborg alltid har varit och är beroende av impulser utifrån för att skapa en attraktiv miljö, kultur och klimat att leva och arbeta i. Bortsett från militära referenser, där begreppet öppen stad betyder att det inte finns några militäranläggningar att bomba, tycker jag att det egentligen är en formulering som träffar åtminstone det som jag själv gärna förknippar med Göteborg som plats och livsvärld för många människor. Öppen stad fungerar som ett bra varumärke eller vision, teori eller metod, historia eller samtid.
Ända sedan kanalerna innanför vallgraven ritades upp av holländska arkitekter, uppbyggnaden av magistraten finansierades av skatteintäkter från kvarnfallen i Mölndal, och kyrkoherden i Tyska kyrkan drev stadens första skola redan från 1625 och lärde barnen läsa och skriva, har det internationella inflytandet varit stadens livsnerv. Sjuttonhundratalets expansion av handeln mot Ostasien, där dåvarande Battavia (idag Djakarta) som likt Göteborg också ritades av holländska arkitekter, skapade ett välstånd som också stärkte Göteborgs hamn till att bli Nordens ledande, något den förblivit sedan dess. Under 1800-talet var den brittiska merkantilismen starkt betydelsefull för utvecklingen av industristaden och sjöfarten. 1900-talets globalisering av tillverkningsindustrin ledde under första halvan till en storhetstid för bil- och varvsindustrin. På senare år har dess betydelse minskats kraftigt, men nya näringar som upplevelse- och kunskapsindustrierna har istället skapat en ny bas för utvecklingen av Göteborg som stad. Hela denna utveckling hade varit omöjlig om staden inte varit öppen.
Jag tror att man inte kan överskatta betydelsen av öppenheten för det kulturella klimatet i Göteborg. De stora kulturella evenemangen i Göteborg - Ullevi-konserterna, Kulturkalaset, Dans & Teaterfestivalen, Konstbiennalen, Bokmässan och Göteborgs Internationella Filmfestival är alla händelser som skapar ett inflöde av kreativa personer, idéer, tankar och möten i staden. Det skapar i sin tur nya förutsättningar att på olika sätt kunna försörja sig på sin konst eller kulturell produktion. Och starka institutioner som skapar spännande scenkonst och utvecklar museerna till nya arenor för möten och kunskap.
I en intervju i GT med Universitetets rektor Pam Fredman formulerade hon en snärtig fråga: "Vems förtjänst är det att det finns 19 caféer på Vasagatan? Studenternas"
Det är onekligen en intressant bieffekt av att Göteborg har landets största universitet. Det betyder inte bara ett uppsving för cafénäringen, utan gör det också möjligt att ha ett myllrande kulturliv over- och under-ground i staden. Bortsett från den omfattande grundutbildning och forskning som levereras och tillsammans med Chalmers, samverkan inom gymnasieutbildningar, vuxenutbildningen och Yrkeshögskolan utgör de fundamentet för kunskapsstaden Göteborg. Det är en annan sida av Göteborg - Öppen stad. Jag delar långt ifrån alla Jasenko Selimovics uppfattningar om kulturens och konstens roll, men ganska ofta kommer citatet från en GP-intervju i somras tillbaka till mig. "Göteborg är sämst när det vänder sig inåt" Det är motsatsen till öppenhet. Det är provinsialism. Det är att inte fascineras av att en nyupptäckt målning av Leonardo da Vinci visas på Eriksberg, utan att älta vem som har bestämt det.
If a finger points at the moon, only a fool looks at the finger.

lördag 20 mars 2010

Carmensitas vittra vårar

Öppningen furiös, finalen fantastisk och däremellan bra tryck hela tiden. Så skulle man lite vårdslöst kunna sammanfatta Backa teaters Carmen. Det är dock inte en ny dramaturgisk version av kärleksoperan med samma namn man bjuder på, utan samtidsteater mitt i den europeiska huvudfåran. I botten finns kärlekshistorian mellan Carmen och Don José, för säkerhets skull dubblade så att många olika konstellationer blir möjliga i de förvecklingar som finns som en tunn röd tråd genom pjäsen. Ty utgångspunkten är en helt annan, kampen mot terrorismen, byråkratiska EU-regler skanderas. Allt för att ge eftertryck åt den pluton uppmarscherande körstatister i bar överkropp och svarta jeans som får gestalta den kundgrupp på flyget som får genomgå mest förnedrande personkontroller, yngre män med utseende som komme de från Mellanöstern. Scenrummet är badrumsliknande i blankt svart kakel och dubbelexponeringarna legio, inte bara genom det dubblade huvudpersonparet, utan också genom den nu ofta förekommande filmkameran som filmar inifrån scenen och understryker särskilt dramatiska partier eller enskilda skådespelarprestationer. Anna Harling är kanske den mest klassiska Carmen-figuren, med råsensuell latinsk framtoning vilket bryter mot den germanskt uppkäftiga Frida Röhls mera dominanta utspel. Publikomröstningen på slutet leder till oavgjort, en interaktion med publiken som är rätt kul flera gånger, som när ensemblen spekulerar i vilken buss publiken ska ta hem, och till slut kommer fram till att det nog beror på vart man ska. Och den frågan infinner sig också med den här annars härligt fullödiga uppsättningen. Vart är det regissören Mellika Melani ska ta vägen med sin Carmen egentligen? Tydligen är nu dekonstruktionen det sista skriket i europeisk teater, och jag undrar i mitt stilla sinne hur filosofen Jacques Derridas textanalysbegrepp är tillämpligt på modern teater? Dekonstruktionen är ett undflyende begrepp, som inte kan användas varken som teori eller metod, utan som ett sätt att bryta sönder traditionella västerländska värden som de så kallade binära oppositionerna ont-gott, svart-vitt, kärlek-död osv. Genom att destabilisera denna dialektik försökte Derrida visa på andra läsningar av kända litterära och filosofiska verk. Det är en läspraktik som bara svårligen låter sig överföras på teaterregi. Åtminstone om den reduceras till en sorts lånande av berättelser som förändras och givits nya betydelser, moderniserats eller våldtagits. Melani är något på spåret när hon kastar in Hamlets "att vara eller inte vara"- monolog mot pjäsens slut, på tyska, engelska och norska, även kravet på nynorsk reses. Frågan om varandet (den ontologiska frågan) är kanske den fråga som Derrida egentligen vill åt med dekonstruktionen. I sin viktigaste kritiska text Glas ger han sig i kast med den tyske filosofen Hegels närvarometafysik, för att visa hur dennes storverk Andens fenomenologi vittrar i fogarna via en läsning av det antika dramat Antigone och Hegels antytt incestuösa relation med sin syster. Men Derrida lyckas inte riktig med att dekonstruera Hegel. Jag tycker också att Mellika Melani misslyckas med att dekonstruera Carmen. Och det är väl tur det. Istället blir det en het teaterföreställning som avslutades med stående ovationer. Se den. Gärna flera gånger.

lördag 13 mars 2010

Elektras bittra tårar

-Äntligen stod prästen i predikstolen, sade Folkteaterns vd Ulrika Josephsson när hon hälsade publiken välkommen till Nya Folkteaterns premiär av Lars Noréns bearbetning av Aiskylos Orestien. Associationen till Gösta Berlings saga hade förstås med den 436 dagar långa renoveringspausen att göra och Lars Norén själv som stod bredvid, påminde inte precis om en reslig Gösta Berling, men någonstans var det ändå ett sorts evangelium som vecklade ut sig som upplösning på det blodiga släktträdsdramat. Det kan lika gärna sägas direkt. Detta kommer att bli en stor tillgång i Göteborgs redan blomstrande teaterliv. Folkteaterns nya scen, långdragen mellan två gradänger med plats för ungefär 150 personer var, är en scentyp, som jag inte sett i Göteborg sedan gamla Backateatern. Här är scenrummet inrymt i en blackbox och skapar en täthet och intimitet som i starka ögonblick blir nästan outhärdlig i sin intensitet. Man kan verkligen tala om att se skådespelarna rakt i vitögat. Samtidigt är det scenens styrka som någon gång kan vara dess svaghet. När händelserna vänds mot ett annat håll kan man missa viktiga repliker eller spel.
Men det är inte bara scenrummet som genomgått en förändring. Det är ställt bortom allt tvivel att Folkteaterns ensemble under detta arbete genomgått något som man närmast skulle kunna kalla en metamorfos, för att dröja sig kvar i den antika begreppsvärlden. Det är som om en helt ny ensemble är där. Det är härligt att se. Orestien i denna upplaga är i första hand en arbetsseger för hela ensemblen, men för egen del måste jag säga att Sara Wikströms Klytaimestra är en inkarnation av en grekisk gudinna, och den som starkast känns förankrad i Aiskylos text, med sin hädiska högdragenhet och glödande hämndlystnad. Den bottnar i förlusten av dottern Ifigenia, som hennes man kung Agamennon offrade för att få förlig vind i fälttåget mot Troja och när segraren återkommer klyver hon hans hjässa med några välriktade yxslag. Det är också denna klyvnad i spelet mellan hämnd och försoning som är drivkraften i den tredje akten "Eumeniderna", där emellertid ingripandet från Pallas Athena på den skälmiske Apollons sida går lite väl fort i jakten på förlösning. Folket iklädda Norén-masker lägger sig platt efter en vackert iscensatt omröstning och det paradoxala inträffar att föreställningen, som varar i över tre timmar, känns en aning kort.
Scenografin firar triumfer i denna härliga föreställning och vackrast är nog rosregnet över de snöklädda gravhögarna där Agamennon och Kassandra vilar och Orestes och Elektra återförenas. Orestes är en klassisk hämnare, medan Elektra, vrider sig ur sin hållning när hämnden fullbordats och hon söker snarare en sorts försoning med den döda modern. Norén har förstärkt Elektras betydelse och förlängt hennes närvaro, samtidigt som karaktären tonats ned och blir en modernistisk motpol till den klassiskt storstilade Klytaimestra. Det enda som jag saknade under, eller rättare sagt efter denna föreställning, var stående ovationer. Och de hade kanske kommit om inte ensemblen varit så snabb med att bjuda upp publiken på scen för att fira premiären. Nya Folkteatern kommer att bli ett scenkonstens kraftscentrum vid Järntorget och det sporrar oss att tänka ytterligare ett varv för att förnya stadens gästspelsscen Pustervik i den process med nytt scenrum för den stora scenen som är under planering i anslutning till Lagerhuset. Tillsammans med de andra självlysande scenerna på Stadsteatern och Backa teater, samt ett fritt teaterliv tror jag man kan säga att förutsättningarna för scenkosten i Göteborg troligtvis aldrig varit bättre och mera spännande. Och det är vad som görs på scen som är det avgörande. Som alltid.

torsdag 11 mars 2010

Påklädd nakenhet

I August Strindbergs mest kända naturalistiska drama Fröken Julie finns kanske fulländningen av författarens skildring av den sk könskampen i en adelsfrökens metamorfos från högfärdig grevinna till betjäntens älskarinna med krossade livsdrömmar. Pjäsen är ett av den svenska litteraturens viktigare bidrag till världsdramatiken. Som så ofta är det också kvinnan Julie som är den intressanta karaktären, medan mannen Jean är en utbytbar statist utan djup, styrd av primitiva drifter och revanschbegär. Hur utbytbar, eller rent av umbärlig Jean är visar Jeanette Langert i sin nya dansproduktion Julie 3 på Göteborgsoperans Lilla scen. Julie i kubik är en tät och fysisk föreställning, där balansgången mellan närmast idrottsliga prestationer och erotiskt utspel är hårfin. På scenen, som domineras av scenografen Bente Lycke Möllers midsommarstång i form av trapets, ring och stång, som också gestaltar samma gymnastisk-erotiska klyvnad, framträder inte mindre än tre olika Julie, som var för sig gestaltar olika sidor i Fröken Julies personlighet. Där finns den romantisk-flickaktiga midsommarjäntan med blomsterkrans, den klassiskt-balletinspirerade unga kvinnan och den mer erotiskt utspelande mogna förförerskan, som var för sig och tillsammans ger ett tredimensionellt spektrum av Fröken Julies individuationsprocess. Det är en stark upplevelse och ytterligare en framgång för operaballetten, under ledning av Johannes Öhman, som visar att det är möjligt att spela djärvt, smalt och innovativt också på Göteborgsoperans scen, samtidigt som den bredare Guys and dolls fyras av vägg i vägg.

lördag 27 februari 2010

Varats olidliga lätthet

Cecilia Brandts måleri är för mig ett sökande efter varats olidliga lätthet. Efter visningen på Galleri PS i Göteborg och på Galleri Rostrum i Malmö (avslutas nu på söndag) har jag läst om Håkan Wettres inkännande text i utställningskatalogen och fastnar särskilt för formuleringen:
"Om fotografierna är ögonblick, tillfälligheter, är målningarna tidsavlagringar, långsamma andetag som frammanar tystnad och stillhet." Det är just det där med tidsavlagringarna som intresserar mig särskilt. Det finns en analogi här, mellan Brandts tidsavlagringar, de skiktade färglagren som i olika plan vittnar om bildens idémässiga framväxt och den litteraturvetenskapliga fikospråkstermen palimpsest, som gestaltar just detta. Texter som läggs i skikt ovanpå varandra medvetet för att skapa ett djup i konstverket. Läsaren/åskådaren/tidsresenären återknyter, associerar, hämtar upp kunskaper ur den egna minnesbanken och låter sig ledas av konstnären i en särskild riktning, men blir samtidigt medskapande på ett sätt som bygger helt och hållet på de egna förkunskaperna. Detta blir särskilt tydligt i bilder som Snow, Heat wave, Glow, Light och Air vilka i sin avskalade minimalism gör djupt intryck på mig. Dt finns något lockande, men samtidigt farligt i de subtilt nyanstunga konstnärliga skapandet. Där en skiftning i tonen blir mer dramatisk än betydligt starkare färgeffekter och motivkretsar. Det påminner mig en del om den sene Pauls Celans poesi, en reduktion som i sin sparsmakade enkelhet utvecklar sin explosivitet.

onsdag 17 februari 2010

Bild & Ord

Traditionstyngda tidskriften Ord & Bild går nu in på sitt 108:e år och i sista numret 5:2009 som precis kommit presenterar sig nye redaktören Martin Engberg. Ord & Bild har under sin historia försökt uppnå balans mellan texter och bildmaterial, men för det mesta har det senare fått stryka på foten, så även i detta nummer, där essäer och kritik är helt dominerande. Den andra avvägningen när det gäller texterna är blandningen av skönlitterära och politiska texter, och i Engbergs första nummer dominerar de litterära. Det ligger närmast till hands att tro att det är en tillfällighet och inte en eftergift till eventuella nyregler från Kulturrådet när det gäller tidskriftsstödet.
Magnus Ringgren presenterar en nyfunnen dikt av Willy Granqvist vars bild av tiden i form av en hummertina som lyfts upp och ned talar till min inre längtan ut till de yttre skären. Mest griper mig nog Helena Granströms märkligt livlösa, men fascinerande miniessä "Mellan dig och det levande finns alltid någonting dött". Granström utgår från ett fantastiskt citat av Horkheimer och Adorno; "Kanske utgör det rumsliga avståndet mellan oss och andra samma oöverstigliga barriär som tidsavståndet mellan oss själva och det lidande vi har bakom oss." Det är en sorts mellanrum som återkommer i den citerade psykoanalytikern D W Winnicots beskrivning av den "lekfulla interaktionen mellan barnet och dess mor (far? min anm.) i livets allra tidigaste skede, det som Winnicot kallar mellanområdet. Det kännetecknas av en överenskommelse mellan barn och vuxen om en utebliven verklighetsprövning, den vuxnes ansvar att låta barnet försiktigt pröva sin fantasisfär mot verkligheten för att slutligen nå fram till den punkt i individuationsprocessen där barnet upptäcker att det inte längre är en del av föräldern. Det är kanske då som något dör mellan individerna och skapar en distans som för alltid blir en brist som vi alla strävar efter att övervinna. Ungefär som att dra samma tomma hummertinor upp och ned en hel höst i väntan på den stora fångsten.

fredag 5 februari 2010

Apocalypse 1900

Så här under pågående Filmfestival passade jag på att besöka Röhsskas utställning om Vittorio Storaro, den nästan mytiske filmare som stått bakom kameran i klassiker som Sista tangon i Paris, 1900 och Apocalypse now. De två sistnämnda har kanske varit två av fem filmer som verkligen betytt något i mitt liv. 1900 såg jag när jag gick på gymnasiet och Bertoluccis storslagna och episka berättande om Italiens historia skildrade genom två barndomsvänner som korsar varandras vägar gav mig helt nya perspektiv på vänskap, fiendskap och människans utsatthet i politiska system som individen inte råder över, men kanske ändå borde ta någon sorts ansvar för. Apocalypse now såg jag på hösten 1979 när jag gjorde militärtjänstgöring vid Kungliga Västernorrlands regemente och det biobesöket fick den omedelbara konsekvensen att jag lade ned vapnen och inte lossade ett enda skott mer under resten av grundutbildningen.
Och det är först när jag ser utställningen på Röhsska som det går upp för mig att det finns något i det bildmässiga berättandet i de båda filmerna som känns besläktat. De monumentala inställningarna, de enskilda människornas hårdhet och sårbarhet som överexponeras under kameralinsens obevekliga öga. Bakgrunderna som träder fram i fonden och blir förgrund.
Om jag förstår utställningen rätt vill Storaro visa hur vissa konstverk från bl.a. italiensk renässans på något vis överlagrats i filmarens minne och nästan får arketypiska mått. Är det dessa som slår igenom i det filmiska uttrycket? Det intressanta är kanske inte att leta matchande bilder, utan snarare själva processen. Och någonstans känns det som om mina egna upplevelser av de båda filmerna i sin tur blivit en del av min egen uppsättning av importerade bilder som jag burit med mig hittills. Det finns något spännande och inte helt utrett kring den här frågan, tror jag. Hur transporteras mänskliga erfarenheter genom generationerna genom konsten? Kanske är det så banalt att varje tid har sina egna uttryck. Eller också inte?

måndag 18 januari 2010

Kulturdebatt om Paracastextilierna

Nästa tisdag, den 26/1, anordnar Kulturnämnden kulturdebatt om Paracastextilierna som för närvarande visas på Världskulturmuseet i Göteborg.
Bakgrunden är att Peru, genom sin ambassadör Gilbert Chauney, har begärt att Göteborgs stad, som äger 89 av textilierna och Världskulturmuseet, som äger 11 av dem, ska lämna tillbaka dem till Peru. Ambassadör Chauney kommer att delta i debatten och samtala med Torgny Nordin, frilansskribent som på GPs kultursida argumenterat mot ett återlämnande, Stefan Jonsson, kulturskribent på DN som i dagarna utkommer med en vetenskaplig essä om Paracastextilierna, Staffan Lundén från Museion och intendent Adriana Munoz som är expert på desamma från Världskulturmuseet. Själv kommer jag att vara moderator.
Kvällen börjar med en guidad visning av utställningen klockan 18.00 på Världskulturmuseet, för den som ännu inte har hunnit se den. Ett av syftena med kvällen och debatten är att intresserade också ska ha möjlighet att fråga panelen och framföra synpunkter.

måndag 11 januari 2010

False friends

Ikväll visades ett avsnitt av "Report Mainz, som är ett återkommande program med undersökande journalistik i ARD, tysk TV 1. Ett av inslagen handlade om Herta Müller och hur hon blev förföljd och skuggad av Securitate. I somras skrev hon en essä i DN om sina upplevelser när hon efter tio års väntan fick tillgång till hemliga polisens personakt om henne. (Herta Müller om Rumänien tjugo år efter Ceausecus död).En av informanterna som skrivit om henne och en annan författarkollega, Horst Samson, hade täcknamnet Voico. Horst Samson har gått till botten med frågan och kommit fram till att Voico är synonym med den förre kollegan Franz Schleich. "Report Mainz" lät bl.a. göra handskriftsjämförelser och resultatet blev att det med allra högsta sannolikhet rör sig om Schleich. Han bor numera i Tyskland, vägrar dock besvara frågor, smäller igen dörren i journalisternas ansikte och mejlar att han är utsatt för en komplott. Herta Müller är förkrossad och vill veta sanningen. Hon trodde att det inte kunde ha varit någon hon kände, men det är en del som faktiskt talar för det.

måndag 4 januari 2010

Europas nya mur

I sitt tal på minnesdagen av Kristallnatten den 9 november i Stockholms stora synagoga diskuterade Steve Sem-Sandberg bl.a. den närmast försvunna regionen Galizien och konsten att göra det förflutna levande. Talet finns tryckt i decemberutgåvan av nyhetsbrevet från Svenska Kommittén mot Antisemitism.
Trots att Galizien ligger i Europas mittpunkt, är det nu i jämförelse ett öde land som delas mellan Polen och Ukraina. Under det Habsburgska riket fanns här ett av Europas mest mångkulturella och myllrande samhällen. Nazisternas förintelsekrig och därefter sovjetiska folkomflyttningar har för alltid sopat bort det folkliv som var en helt egen värld. Sem-Sandberg har med sin stora roman De fattiga i Lodz räddat några av berättelserna från det gamla Galiziens sammanbrott under andra världskriget till eftervärlden. I romanen kanske man skulle kunna säga att författaren genomfört sin genom författarskapet konsekventa berättelseform dokumetärromanen till fulländning. Idag, menar Sem-Sandberg, skulle man nästan kunna säga att det går en ny mur genom Europa, den går igenom Galizien, ett land vars historia snart bara finns i historieböcker och drömmar.