Tillägg till Anders Olssons Ordens asyl

När jag långsamt läser om kapitlet "Den moderna exilens egenart" i Anders Olssons nya bok Ordens asyl hittar jag ett ställe som träffar pudelns kärna på ett mycket fint vis.
Det föregås av ett resonemang kring Montaignes essäistik;
"Förbindelsen mellan nostalgi och melankoli är mycket utbredd i exillitteraturen, och den svarar mot subjektets och självreflexionens allt starkare roll parallellt med förlusten av tron på en högre, andlig hemkomst.
Denna gradvisa uppluckring och differentiering av den klassiska exilen tycks mig vara djupt kännetecknande för moderniteten. Den yttre horisont mot vilken man skriver, är universellt utvidgad och utan lokalt snärjande band. Den inre horisont som diktaren upprättar, är den tankens frihet som inte utan problem växer fram ur det egna livets förgänglighet, isolering och utsatthet.
Dessa kännetecken modifierar exilens innebörd, men utplånar aldrig smärtans dimension."

Om man går tillbaka till Olssons bok Läsningar av Intet kan man följa själva utvecklingstanken. Intet är en filosofisk kategori som de flesta människor ställs inför även i verkligheten. Dess negativa energi är en i många sammanhang mycket stark kreativ drivkraft. Saknad, längtan, hemlängtan, tomhet, felande livskänsla, är alla upplevelser som de flesta människor strävar efter att övervinna. Konsten och litteraturen är traditionellt områden där denna kamp ofta utspelas. Och det är ytterst därför som filosofer som Nietzsche, trots ett öppet sinne för naturens krafter och under, ändå prioriterar konsten framför naturen i estetisk mening.
Exilens betydelse för friläggningen av dessa krafter kan inte överskattas, då själva den fysiska förutsättningen redan skapar den brist som är kreativitetens förutsättning, verkar Anders Olsson vilja säga. Jag tror han har rätt.