fredag 29 oktober 2010

Ett hus av sten

Stenen av Marius von Mayenburg på Nya Studion är tysk nittonhundratalshistoria kondenserad till en dryg timmes stor teater. Här berättas hur tvångsförsäljning av judisk egendom i form av ett hus i Dresden omvandlas till expropriering av kåken när ägaren flydde till Väst, för att återvända och kräva tillbaka fastigheten efter murens fall. Då var den överordnade principen "Rückgabe vor Entschädigung", dvs återlämnande av egendom framför skadestånd. Många var de DDR-tyskar som tvingades bort från de hus och lägenheter de bebott i 40 år, när exil-tyskar återvände från Väst och villa ha det som var deras.
Men huset är som bekant också en psykoanalytisk metafor för människan, och i den aktuella uppsättningen sätter ensemblen nästan expressionistiskt fram de undermedvetna livslögnsprocesser som stegvis avtäcker allt större avgrunder av mänskligt förfall under politiskt förtryck. Rädde sig den som kan.
Jag minns inte när jag såg en så spelsäker premiär senast. Det är en ganska lågmält resonerande föreställning, där varje replik sitter som gjuten. Det är en seger för hela ensemblen, som inte lämnar scenen under hela stycket, och som skickligt gestaltar de tvära kasten i de skiftande tisdperspektiven. Även scenografin har en lätt ny-expressionistisk anstrykning, med splittrade, kapade fotografier av människor som levde i en civilisationens skymningsljus innan det slutliga bombanfallet jämnade Dresden med marken i krigets slutskede 1945. Ljudkulissen av röster som talar i munnen på varandra är tidens tungomålstalande, när värden vittrar och sanningen är krigets första offer. Det första skottet är stenen, som kastas in genom fönstret, rakt in i huset. Den kastas mot den judiska familj som inte längre bor kvar där, och sparas av den nya ägaren som en ikon för missförståndet, och som i själva verket är ett förebud för den hämnd som aldrig äger rum.
Marius von Mayenburg har skrivit en ovanligt sinnrik text med många bottnar. På Nya Studion är tonträffen autentisk och befriande frimodig. Missa den inte.

torsdag 14 oktober 2010

Poetry is the scholar's art

På tåget till en konferens i Västerås i måndags läste jag för andra gången Anders Olssons nya diktsamling men så oändligt lätt att svara dig. Det var en händelse som ser ut som en tanke, eller rättare sagt en händelse som var en tanke. Anders Olsson är född och uppväxt i Västerås, kanske betydde det något för läsningen, för mitt sätt att närma mig orden? Den viktigaste texten, med samma namn som boken, är en blytung och svart dikt om brodern Jannes sjukdom och död, silad genom ett raster av zyprexa, olanzapin, klorpromazin, haloperidol, zuclopentixol, cisordol, "häxbrygden din död", som det står där. "Häxbrygden din död" som tas om igen, som om varje ny strof måste ta avstamp i den förra strofens sista utklingande morfem, en övervinnelse av smärtan och ordens otillräcklighet för att en sista gång sätta ljuset på Janne och hans sista stunder. "Vidöppen som en leråker som aldrig ska bära några skördar" förgäves väntan, och kamp förgäves.
I England säger man att "Poetry is the scholar's art" och litteraturprofessorn och akademiledamoten Anders Olsson är en av de mest produktiva och banbrytande forskarna inom sitt fält. Han rör sig i den modernistiska lyrikens högsta sfärer; Ekelöf, Björling, Celan och lekfullt ekar ord och röster från förr bland de egna bildernas skarpa konturer. Det är lärd diktning, men samtidigt med ett direkt tilltal: "jag drar en gräns runt det liv jag lever/men gränsen är för andra/ som tar den och drar den/ likt en snara runt min hals". Det pendlar mellan andnöd och ljuskaskader som över den skimrande Neapelbukten.

fredag 1 oktober 2010

Nya Pustervik - en ny scen för ett nytt sekel

Våren 2009 fattade kulturnämnden beslutet att göra en stor satsning på Pustervik, som genom åren visat sig fylla en viktig funktion i scenkonstens Göteborg. Pustervik har en trogen publik som blivit allt större. Samtidigt måste man också säga att Pusterviks verksamhet har växt ur de charmiga, men mycket slitna lokalerna på Järntorgsgatan. Fem års utredningsarbete kring ombyggnader av befintliga lokaler mynnade ut i att det är omöjligt att genomföra.
Det nya konceptet som kulturnämnden fattat beslut om är att etablera Pustervik i Lagerhuset vid Heurlins plats i två steg. Vi håller just nu på att ta det första steget, att flytta in med foyer, restaurang och ett litet scenrum med ca 60 platser inne i Lagerhuset. Öppning under hösten.
Däremot finns det inte en stor scen inne i Lagerhuset, utan den kommer att byggas i etapp 2, antingen som ett fristående scenrum i direkt anslutning till Lagerhuset, eller i anslutning i nytt hus vid Heurlins plats. Just nu arbetar Stadsbyggnadkontoret med samrådet för Norra Masthugget, där Heurlins plats ingår. Förhoppningsvis kommer detaljplanen vara klar under det kommande året, så att projektering och byggnation av den nya scenen kan börja. Vi ser mycket fram emot det och jag tror att det är svårt ens tänka sig vad en sådan satsning på gästspels-scenen kan betyda för dans och scenkonst i Göteborg på lite längre sikt.
Det enda smolket i bägaren är att vi under en övergångstid tills dess att den nya scenen är klar inte har råd att vara kvar på Järntorgsgatan med dubbla hyror. Därför säger vi upp de lokalerna när kontraktet går ut sista december 2011.
Det är inget att hymla med att det blir ett avbräck i Pusterviks verksamhet att inte ha en stor fast scen under en tid, men teaterchefen kommer i dagarna att få ett uppdrag för att arbeta med care-of-verksamhet i någon form under mellantiden, så att vi även, om än i begränsad utsträckning, kan fortsätta att ta emot även större gästspel. Jag hoppas också att ett utökat samarbete på scenkonstens område i Göteborg kan underlätta en sådan process och att vi får möjlighet att utveckla nya och spännande former för Pustervik både i Lagerhuset och på stora scener runt om i staden under övergångstiden.
Allt har ett pris. Att vara utan en stor scen under en övergångstid är möjligen ett högt, men inte ett alltför högt pris, för att få en helt annan och starkare scen för Pustervik i framtiden.