söndag 30 januari 2011

Nordens största hamnstad på Sjöfartsmuseet

Nu i helgen öppnas nya tredje våningen på Sjöfartsmuseet. När jag står i det rum som är avsett för skolelevernas fikapaus och tittar ut genom fönstren genom hamnen mot Älvsborgsbron tänker jag att det är symboliskt att man nu höjt golvet så att man kan se ut.
Hela ombyggnaden av det översta våningsplanet har i själva verket bidragit till att lyfta blicken, att förnya bilden av Göteborg som sjöfarts- och hamnstad sedan dess grundläggning för snart 400 år sedan.
Det är nästan paradoxalt att Göteborg, som fortfarande har Nordens största hamn, med livlig verksamhet i ytterhamnarna möjligen är den hamnstad som är mest blygsam med att lyfta fram sjöfartens betydelse för dess historia och samtid. Kanske beror det på att det just därför fortfarande finns en del intressekonflikter mellan hamnen och andra delar av staden, såsom färjetrafikens utrymmen längs Södra Älvstranden och hamnbanans dragning på Norra Älvstranden.
Genom nya Sjöfartsmuseet/Akvariet har det blivit lättare att se hamnen för bara båtar, skulle man kunna säga. En levande förankring till den gamla Stora hamnen (nuvarande Stora hamnkanalen) skulle på ett mycket konkret sätt knyta an till livet ombord. En av de finaste händelserna i en annan nordisk hamnstad, Helsingfors, är de återkommande sillfiskeveckorna på hösten. Då ligger strömmingfiskarna med sina båtar inne i centrala stan och säljer sill direkt från däck, färsk och olika inläggningar. Precis så som det var i Stora hamnen i Göteborg en bit in på 1900-talet. Nya Sjöfartsmuseet berättar sjöfartens och hamnens historia genom enskilda människors minnen och historier. Man kan pröva att styra fartyg i en simulator och den som har läggningen blir garanterat sjösjuk, så verklighetstroget är det.
Nya varvet, Maritiman, Gullbergs kaj, Stenpiren är alla platser där det ligger fartyg, skutor, och båtar. De är synliga från älven, men inte alltid lika synliga från land. Någonting säger mig att det inom en inte allt för avlägsen framtid kommer att se annorlunda ut.

fredag 28 januari 2011

Du ljuger, Peer!

2011 är det 100 år sedan August Strindberg dog och då öppnar Stadsteatern året med - en Ibsen. Men markeringen är subtilare än så. Stefan Metz sätter upp en Peer Gynt som är betydligt mer strindbergsk än ibsensk. Det råder ganska stor enighet om att Henrik Ibsen är den större dramatikern av de båda, men det finns en fundamental skillnad i hållningen till hur de båda författarna ville att deras pjäser skulle spelas. Ibsen var pedant in i minsta detalj och scenanvisning - han var den sena realismens och naturalismens oöverträffade mästare och förblev så. Strindbergs författarskap var i ständig rörelse och de naturalistiska höjdpunkterna som Fröken Julie och Fadern överträffades av det symbolistiska Ett drömspel och därefter av världslitteraturens första expressonistiska drama, Till Damaskus.
Ibsen förbjöd regissörerna att göra egna tolkningar och scensanvisningarna skulle följas till punkt och pricka. Strindberg däremot uppskattade när regissörer och skådespelare gjorde egna tolkningar och tillförde texten nya dimensioner.
Peer Gynt i denna aktuella version (jag såg torsdagens genrep) är en mycket frimodig och sjävständig tolkning. Strindberg hade varit förtjust. Alex Tarragüel Rubios scenografi är något alldeles extra. Jag kan inte minnas när jag sett en sådan imponerande öppningsscen vid Götaplatsen, någonsin. Peer själv är sig ganska lik - han ljuger, sviker, hårdnar och mjuknar igen i någon sorts halvhjärtat sökande efter sin egen kärna. Men det finns ingen sådan. Peer skalar sin lök, drar av skikt för skikt av sina överlagrade identiteter, och innerst inne finns bara tomhet. Metz Peer skalar dock en purjolök istället för den traditionella gula och tomheten längst in är av en annan karaktär. Bortsett från det dramaturgiskt effektivare skalandet av en purjolök är det också en markering av att det är inte bara en annan lök, utan också en annan Peer. Men som i alla uppsättningar av Peer Gynt går dock vägen till sen självinsikt och antydd försoning genom Solveig. Precis som hos Strindberg.

lördag 22 januari 2011

Kaiserwetter in Kitz

Efter några dagars snöväder över Alperna låg nysnön även nere i dalarna denna vackra lördag. Sol, högtryck, dvs Kaiserwetter över hela Alperna. I Cortina d'Ampezzo gick damernas störtlopp på sedvanligt välpreparerade pister. Tofana-passet halvvägs ned i dalen är troligtvis en av de vackraste passagerna i Dolomiterna, ja möjligen i hela Alperna. Anja Pärson körde på fel sida en port, kanske för att inte våga riskera knät genom att vrida skidan rätt på det hårda underlaget. Ett ögonblick av kristallklar bedömning och allt är över - störtloppet är till skillnad från slalom och storslalom en gren som på ett annat sätt sätter allt på spel. Liv, hälsa, risken att i värsta fall förvandlas från att vara en hjältinna till att skidkarriären tar slut i ett enda ögonblick. Det är idrott på liv och död mer än kanske någon annan sportgren.
Just denna livsfara och vandring på den tunna ryggen av självtillit och svart diabas förkroppsligas i kanske ännu högre utsträckning i likaså dagens avgörande i Hahnenkammrennen i österrikiska Kitzbühel. Störtloppet, som kallar Die Streif (troligtvis efter en jaktterm, när jägarna gick sin runda på jakt efter gams- eller stenbock genom seklen) räknas som det farligaste i världen. Även i år körde en ung österrikisk åkare av banan under ett träningslopp i en av de svåraste passagerna som kallas Die Mausefalle (musfällan) och ligger, vad jag vet, fortfarande i koma efter en operation som tydligen gick bra. Tävlingen, som har körts på Die Streif oavbrutet sedan 1937, har en speciell dragningskraft och sprider sitt skimmer över den lilla staden Kitzbühel som är en av de främsta mötesplatserna för det vackra folket från München. Legendariska personer som Franz Beckenbauer och hans följe bor i utkanten av stan, när det är dags för Hahnekammrennen är "alla" där.
Själv föredrar jag Kitzbühel Horn, med en radiomast och ett "Gipfelkreuz" (stort kristet kors på bergstoppen), som till formen ser ut som Europas stoltaste berg, Matterhorn, fast i mindre skala - både för skidåkningen och för att vandra under sommaren. Kitzbühel ligger bara på ca 800 meter över havet och är inte lika snösäkert som orter som ligger på högre altituder, men det finns något speciellt i denna dal, Brixental, som löper från Kitzbühel i öster till Hopfgarten i väster, söder om de mäktiga Kaisergebirge. De flesta dalar i Alperna ligger i syd-nordlig riktning och utgår från Alpen Hauptkamm, som skiljer Alpernas syd- och nordsida. På nordsidan ligger Österrike och på sydsidan Italien. Denna skiljelinje är också en sorts latitud som skiljer det soliga och sangviniska Sydeuropa från det skuggtyngda Centraleuropa. Kitzbühel borde egentligen ligga på sydsidan. Mondäniteten, men samtidigt också det ursprungligt bondska blandas på ett oemotståndligt sätt. Och ikväll, det medger jag, skulle jag hellre sitta på Landhäusl och äta Käsespätzle och dricka en Erdinger Hefeweizen än att vara i Göteborg. Det var länge sedan nu.

torsdag 13 januari 2011

Göteborg eller Berlin?

I dagens GP skriver Emma Engström om det nya stora filmpriset som Göteborgs Filmfestival instiftat i samverkan med Västra Götalandsregionen och Göteborgs stad. Prissumman är på en miljon kronor, och i sitt slag en av de största kontanta prissummorna i filmvärlden. Emma Engström har talat med representanter för filmen i de nordiska länderna och de är tveksamma till om detta pris gör att Göteborgs Internationella Filmfestival går förbi Filmfestivalen i Berlin i betydelse. Det är säkert sant.
Men med tanke på att Berlinfestivalen är världens näst största och prestigefyllda filmfestival, bara Cannes är större, så måste jag säga att jag kan leva med om Göteborg i så fall hamnar på tredje plats.

lördag 1 januari 2011

Nyårskonsert på nyårsafton?

Same procedure like last year, same procedure like every year James?
En av årets höjdpunkter på TV infaller varje år på årets första dag, Wienerfilharmonikernas nyårskonsert, smyckad med de sedvanliga blommorna från San Remo, i år vita och rosa rosor och ranunkel. Å ena sidan är det något nästan musealt över hela tillställningen. De djupa rötterna i sekeltyngd habsburgsk hovkultur, caféernas Wien, stilla flyter Donau.
Samtidigt är det något djupt rogivande och glädjefyllt i återseendet och nytolkningarna av de klassiska verken, orkesterns nyårshälsning "Prost Neujahr". Gästdirigent i år var Franz Weber-Möst, ny chef för Wiener Staatsoper. Följdriktigt blev det en sorts intern angelägenhet, lite väl insmickrande, mjukt, okontroversiellt. Tja, inte precis en konsert man minns.
Kontrasten mot nyårsaftons kväll var förbluffande. Då dirigerade Gustavo Dudamel filharmonikerna i Berlin, med soloframträdande av den omsusade sopranen Elina Garanca från Lettland. Dudamels enastående karisma och förmåga att driva på orkestern och leda den var fascinerande att följa. Samspelet med Garanca likaså, det slog gnistor om dem och blev ett nästan förtrollat ögonblick under framförandet av Bizets Carmen. Ibland är det en glädje att ha tillgång till tysk TV, nu i häpnadsväckande fin HD-kvalitet.