Inför Strindberg-året 2012

Två goda nyheter i dagens GP, Nationalutgåvan av August Strindbergs samlade verk fullbordas under året, och den avslutas med en trebandsutgåva av Ockulta dagboken. Ser fram emot den.
Blev inspirerad av Mircea Cartarescus hänvisning till den Strindberg-text som också kanske betytt allra mest för mig genom åren Ensam, den mjuka lilla kortromanen från 1903.

"Min hjärna var som sönderriven eller som uppbökad och besådd med ogräsfrön som behövde krattas bort innan de grodde. Och när jag kom hem i ensamheten och tystnaden återfann jag mig själv, svepte in mig i min egen andliga atmosfär, där jag trivdes som i välsittande kläder, och efter en timmes meditationer sjönk jag ned i sömnens förintelse, frigjord från önskningar, begär, viljor"

Denna bejakelse av en positiv ensamhet, som på engelska kallas "solitude" till skillnad från den övergivna "loneliness" är i någon mån kanske också en sorts avklarnad livsvisdom som den då 52-årige Strindberg kommit fram till efter att ha levt sig igenom livets många och hårda strider. På åttiotalet följde jag honom hela den vägen och läste hela Strindbergs samlade verk i den sk Brandell-utgåvan. Det var över tio tusen sidor. Det var mäktigt, ibland nästan övermäktigt. Hans naturvetenskapliga spekulationer t.ex. är inte så lätta att följa, guldmakeriet på Hotell Ofelia i Paris under inferno-perioden var inte bara ett sätt att nå fram till De vises sten, som alkemin traditionellt står för.
Nej, som han skriver i dramatiseringen av Inferno, litteraurhistoriens första expressionistiska drama Till Damaskus, har Den Okände i dramat även planen att skapa så mycket guld att han kan sätta hela västvärldens betalningssystem ur spel genom att devalvera nationalbankernas guldmyntfot. Strindberg gjorde sig aldrig mindre än han var.
De två år jag arbetade med en avhandling om Till Damaskus i början av nittiotalet ledde till så många omprövningar att jag kände att Den Okände började få alltför stort inflytande i mitt liv.
Så jag lämnade Strindberg-forskningen och skrev istället för en vetenskaplig text en delvis dramatiserad diktsamling som kondenserade mina viktigaste litterära upplevelser i en tolkning av Tarot-kortleken. Boken heter Alpskugga och kom ut 2001. Den fick en del positiva omdömen, ett av de mer kritiska, som kanske träffade huvudet på spiken kom från Michel Ekman i SvD. "Detta är en text av en litteraturvetare som tränat för mycket". Det tycker jag var ganska roligt skrivet, även om det kanske var mera oavsiktligt....
Det som Strindberg har och som man inte kan ta ifrån honom, oavsett vad man tycker om hans uppfattningar om det ena och det andra, är hans enorma språkliga energi. Man kan slå upp en sida, vilken som helst, i en av hans böcker och omedelbart känna igen den språkliga kraft och pulserande stil som finns där. När jag läste honom som mest kunde jag urskilja en sådan text bland hundra andra.
Det är en av de egenskaper jag uppskattar mest hos en författare - om den energin, kraften i språket, hettan, engagemanget finns. Och det gör att de flesta av Strindbergs texter fortfarande lever och har sin aktualitet även idag 100 år efter hans död.
2012 kan bli ett spännande år!