söndag 27 februari 2011

Öppet brev till Johannes Öhman

Johannes,
nyss hemkommen men fortfarande omtumlad av dagens underbara urpremiärer vill jag snabbt skriva ned mina upplevelser.
Utkanten av Jo Strömgren rubriceras visserligen som dans, men skulle närmast kunna kallas ett allkonstverk, tycker jag. I ungdomen läste han tydligen bibeln noggrant för att kunna argumentera med en vän som anslutit sig till Jehovas vittnen, som Astrid Pernille Hartmann skildrar intressant i programmet. Det viktigaste som blev kvar var tydligen insikten om bibelns förvandling av kyrkofäderna genom seklen. Helvetet är t.ex. en nyordning och uppgradering av Gehenna, en plats i utkanten av Jerusalem dit man bar avskräde, döda djur och främlingar. Strömgrens Gehenna är istället den svenska efterkrigstidens nyetablerade förorter och en Astrid Lindgren-mässig berättarröst fastställer tid och rum till 1964. Som till alla nya förorter flyttade många människor från alla håll och det tog några år innan de vant sig vid varandra.
I Utkanten spelas det upp de alldeles vardagliga dramerna, ungefär som i Big Brother, misshandel, sex, kyrkligt bigotteri som också varvas med djupare kristna symboler. Det är en explosion av action på scen, det är dans som tänjer på gränserna och ibland är det teater, ibland videokonst, ibland TV-såpa spelad med furiös energi och insats. Och på ett drabbande vis vänds berättelsen inåt och bakåt till det tidiga sextiotalets livsmönster med en postmodern berättarteknik och fragmentariserande ryck i själva fabeln. Det är alldeles lysande.
Mera lekfull men samtidigt explosiv dans är det rakt igenom i Stijn Celis Looming Sky, som arbetats fram tillsammans med dansarna. Det är underbart att se baletten uppträda med sådant självförtroende och lustfyllt utspel. Jag måste säga att jag bara kan känna tacksamhet för att gång på gång få uppleva den här typen av råstark danskonst på Göteborgsoperans stora scen, som Du, Liselotte Berg och baletten skapar.
Johannes, vad jag förstår är spelplanen för 2012 till stora delar lagd. Gör ett års värnplikt vid Kungliga Operan och kom sedan tillbaka 2013 - då blir allt förlåtet!

lördag 26 februari 2011

John Galliano i blåsväder

Den brittiske designern John Galliano, just nu aktuell på Röhsska i den senaste modeutställningen av Cocktailklänningar, har hamnat i blåsväder genom att han anklagas för antisemitiska uttalanden. Modehuset Dior, där han är chefsdesigner, har stängt av honom i väntan på utredning. Händelsen väcker en del intressanta principfrågor kring konstnärlig frihet och moraliska aspekter på konstnärers personligheter och olika uppfattningar. Antisemitiska och rasistiska hållningar är förstås helt oaccetabla i alla sammanhang. Jag räknar med att frågan nu får förnyad aktualitet också i Göteborg genom Röhsskas utställning och det ska bli intressant att se hur diskussionen kommer att utvecklas. På Röhsska kommer man att ta frågan på största allvar, det är jag övertygad om.

tisdag 15 februari 2011

En cocktail på Röhsska

"Living modern is living swiftly", skrev den brittiske författaren Aldous Huxley i sin roman Point, Counterpoint som utspelas under tjugotalet. Det är bl.a. en roman om en ny typ av emanciperad kvinna som kallades "flapper", en sofistikerad och elegant version av den då mera alldagliga sufragetten, som de första feministerna kallades. När jag går omkring på Röhsskas modeutställning och ser de stilrena tjugotalsklänningarna drabbas jag än en gång av deras geniala enkelhet som samtidigt är så komplex. Det finns inget fall som hos de långa raka klänningarna, veckade längst ned, över knät och ned på vaden.
På Röhsskas utställning får man se det som har rang och namn inom modevärlden; Chanel, Gucci, Jean-Paul Gaultier, alla är där på Röhsskas catwalk, en uppvisning i excellence och utstuderad perfektion. Under Ted Hesselboms ledning har Röhsskas profil som modemuseum utvecklats starkt. Det finns så mycket genialisk modedesign som går under i en kommersialismens kortlivade säsongsväxlingar och trendstress. Kanske har det också med själva ytligheten i modevärlden och de sammanhang där man bär haute couture att göra. Effektsökeriet och flyktigheten är laddade med en sådan yta att det på själva ytan finns ett djup som är alldeles oavsiktligt. Det är ögonblickets konst, en person som bär upp en klänning, eller en kostym också för den delen, skapar och reproducerar själva händelsen några gånger, och sedan är den borta för alltid. Det är lite som i den där scenen i The Great Gatsby när Gatsby (Robert Redford) river ut alla sina handsydda skjortor ur garderoben för att imponera på sin älskade. Ett ögonblick, sedan är det över. Det finns en oanad kraft i den planlösa rörelsen, det ytliga exponerandet, den överdrivna gesten.
Paradoxalt nog var det dock inte cocktail-klänningarna som gjorde starkast intryck på mig denna kväll, utan den nyinköpta kappklänningen av John Galliano. Här korsas stilarna och kappans raglanskärning och slanka elegans muterar till etno-chica afghanska broderier. Det finns en antydan till vapenbälte, som komme ägaren ned med en gammal dieselstinkande lastbil från en bergsväg i Hindukush, med en sliten kalashnikov i knät. Galliano tänjer på gränserna och skapar en haute couturens Mujahedin, en samtidskommentar utan tydlig mottagare. Precis som det borde vara,

lördag 12 februari 2011

Monumentalmåleri på Göteborgs konstmuseum

Idag var det vernissage för den Londonbaserade konstnären Martin Gustavssons stora verk "In No Particular Order" på Göteborgs konstmuseum. 120 nya oljemålningar fogade tillsammans i en monumental vägg i Falck-hallen som dessutom svänger och öppnar sig utåt längs fönstret mot passagen upp till Artisten.
Under ett år har konstnären under besök hemma i Göteborg besökt museet och arbetat med bilder ur samlingarna och några detaljer är insprängda här och var för den som är road av gåtor och av att finna spår. På många sätt skapas känslan av ett gigantiskt kalejdoskop där betraktarens position i rummet bestämmer motivens tyngd och form. Men det är helheten som nästan bedövar. Det är ett mäktigt verk, som för tankarna till någon sorts postmoderna Parthenon-friser, där återanvända motiv och sammanfogade bitar skapar en rörelse som i lika mån också fyller seklens tomrum med minnen av sedan länge tystnade stämmor och rörelser.
Utställningens namn säger att bilderna skapats och monterats utan någon inbördes ordning. Men verket är skapat för just den här platsen och framhävs inte minst av de nu fria ytorna i resten av hallen - golvet är himlens spegel. För mig är det Göteborgs konstmuseum när det är som bäst - när samtidskonsten skär som en kniv rakt genom de månghundraåriga samlingarna och man skapar ett torg där samtalet avstannar i förundran och återupptas på nytt när färgen möter ljuset.

fredag 11 februari 2011

Eftertankar om Alcina

Alcina har sysselsatt mig hela veckan. Med stort intresse har jag läst recensionerna av Gunilla Brodrej i Expressen, Magnus Haglund i GP och Martin Nyström i DN. Liksom den sista anonyma kommentatorn till mitt förra inlägg verkar vi vara överens om att Alcinas stora solo i andra akten verkligen är det punkt där Alcinas sammanbrott skapar en sorts mental kontrapunkt i dramat. Det är när hon inser att hon är kär i Ruggiero och därigenom också tappar kontrollen över sitt erotiska minirike där ett antal avpersonifierade älskare tjänstgör i ett tomhetens harem, där utlevelsen av erotisk lust utan specifik mottagare tenderar att dränera åtminstone älskarna på personlighet och individuell kraft. Alcina å sin sida förstärker där sin förtrollande dragningskraft och exponerar sin egen lust i en förförisk och vacker yta frigjord från ålder, tid och rum. När hon sedan blir kär på riktigt förlorar hon sin magi, åldras snabbt och reduceras från huvudrollen utan kraft i rösten till en bruten statist på scenen som stryker längs väggarna med fasansfull energi och sårad stolthet.
Ett av operans olösta problem är hur Alcinas metamorfos från erotisk trollpacka till mänsklig och älskande kvinna transporteras till en annan nivå i fabeln än den sk "sanna kärlekens" triumf när Bradamantes trofasthet och förslagenhet till slut leder till återförening med Ruggerio, som vore deras kärlek sannare och god, till skillnad från Alcinas, när hon lämnat sitt begär och trätt in i sin längtan.

söndag 6 februari 2011

Förförd av Alcina

Yannis Hourvardas gör det inte lätt för sig själv och publiken när han gör om Händels magnifika och vanligtvis överdådiga barock-opera till ett kammarspel i en klaustrofobisk grå kub. Den totala arbetssegern för solisterna blir desto större efter vändpunkten - Alcinas första stora solo vid operans mitt i andra akten. Agneta Eichholtz är en krävande, rasande, snyftande och pockande Alcina. Jag minns inte när jag hörde sådan sång i verkligheten senast. De andra solisterna, Katarina Karnéus, som en obeslutsam och förtrollad Ruggiero, tvetydigt androgyn levererar skönsång rakt igenom, likaså Ida Falk Winland som Morgana och Ann-Kristin Jones som Bradamante.
Intrigen är enkel, eller snarare komplicerad. Det är de erotiska förvecklingarnas stora stund, en kraftmätning mellan den fysiska kärlekens obönhörliga drift och den "rena" kärlekens sinnliga dröm. Det är likaså solisternas kväll, men så snart Alcina träder fram och börjar sjunga sitter jag käpprak i stolen. Det är elektriska passager, det är vad man innerst inne hoppas på när man besöker ett operahus. Det är som ett förklarat ögonblick, en epifani.
Man kan tänka sig att den strama scenografin och det begränsade rummet som för övrigt befolkas av kostymklädda herrar med paramilitär marsch-koreografi, tjänar till att just lyfta fram sången. Och det lyckas onekligen.
Men jag kan inte låta bli att längta efter denna ensemble med tidstypiska kläder och storslagna scenbilder. Det bombastiska i barocken är på något vis kongenialt med de våldsamma känsloutbrotten, de repetativa ariorna, omtagningarna av texten, de fallande harmonierna. De tjänar alla till att bära fram den starka sången, och lyckas vanligtvis förstärka och fördjupa. Kanske är operapubliken mycket traditionalistisk och konservativ. Kanske är det ibland nödvändigt att söka efter den totala brytningen med konventionen för att ge nytt liv åt sekelgammal musik. Kanske är det inte ens de genremässiga krockarna i musik och scenografi som oroar mig mest, utan snarare svårigheten i att rädda över den barocka livskänslan i ett format som är den sublima höjdpunkten i en mycket senare teaterform, när livskänsla, syn på livet och kärleken hade fragmentariserats och dissikerats som vore de celler under ett mikroskop. Jag vet inte.
Det enda jag vet är att även jag lämnade operan förförd av Alcina denna vinterstormkväll.