fredag 14 december 2012

Rafaels sista år - en utställning på Louvren

Det verkar inte som utnämningen till Vatikanens chefsarkitekt påverkade Rafael i någon högre utsträckning, utan hans produktiva tid pågick fram till hans död 1520, "när han egentligen föddes" enligt vissa utsagor. Kanske man kan säga att det var hans världsrykte som föddes, en process som man nu tagit sig an att problematisera i en magnifik utställning på Louvren.
Det är som att träda in i en en annan dimension, en värld av bedövande vackra kulisser, indränkt i den för tiden dominerande bibliska idévärlden, som förstås också var huvudtema i arbetet för påven.
Det är just själva kulissmåleriet, det som delvis påminner om det endimensionella ikonmåleriet som jag inte kan befria mig ifrån. Det är som på medeltiden, men ändå inte. Perspektiven finns där, men ändå skapas en yta som är så perfekt och lysande stark att den nästan spränger sina egna former. I ett av rummen hänger några prinsar och påvar bredvid varandra, på rad. Alla tittar åt höger.
I ett annat rum finns en mera uppbruten skldring av en offentlig stening av en förbrytare, kanske dömd av gatumobben, möjligen dömd av en mera ordnad rättegång. Hur som helst, offret lär inte ha överlevt den behandlingen. Jag vet inte varför jag kommer att tänka på den sk. granskande journalistiken?
Jag vet inte heller vilka färger som lyser klarast i denna rafaelitiska bildvärd, men jag tror att det är rött och blått. Rött för blodet och blått för himlen. Kanske var det kärnan i Rafaels bild av världen, tänker jag när jag sitter utomhus med en kopp kaffe i solväggen på en uteservering vid Café Les Deux Magots och tittar ned mot den säregna kyrkan St.Germain-de-Prés. Den är i sig ett exempel på en annan tidsövergång, med sina romanska rundbågade fönster, men gotiska kyrkskepp.  Där inne repeterar barnen ett julspel, de väsnas enormt. Allt är som det ska.

måndag 26 november 2012

En djefla blick - August Strindberg på Göteborgs konstmuseum

Framför sitt skrivbord i sitt arbetsrum hade Henrik Ibsen en målning av Edvard Munch som föreställde August Strindberg. Längst ned stod det A. Stindberg. Ibsen lär ha sagt att han inte kan skriva en enda rad utan den där galningens blick på sig. Och Strindbergs blick är så drabbande och intensiv att de fotografier, ofta självporträtt, som finns kvar ibland nästan är svåra att uthärda.
En sak jag alltid tyckt varit påfallande är hur uttrycket i blicken också ändrar sig efter hand, som åren går. Den unge Strindberg ser ut som om han ständigt är på väg att gå till attack, på samma gång en grund och i mina ögon både osympatisk och nästan debil blick.
Efter hand, som livet lär honom att både krypa och gå förändras uttrycket och ilskan går över i förstrött intresse, för att mot slutet av hans liv vara en blick så tom på alla aggressioner och istället fylld av vemod, att den berör starkt utan att vara påträngande. De intressantaste bilderna är, enligt min mening, från 1907 och framåt, från promenaderna på Drottninggatan, från tiden han skrev den i mina ögon finaste av alla hans romaner, Ensam.
Strindbergs fotografi har fått förnyad aktualitet. Jag såg en utmärkt utställning på Fotografiska i Stockholm i somras, och nu har turen kommit till Göteborg, med en delvis helt annan, men inte mindre intressant hängning.
Ända sedan jag första gången såg en oljemålning av Strindberg på Bonniers kontor i Stockholm för en så där kanske knappt tjugo år sedan, har jag varit fascinerad av hans måleri. Några bilder ur museets egna samlingar finns med i denna utställning och även de kan karaktäriseras som ett resultat av Strindbergs blick, dock inifrån och ut, med fokus på objektet. I denna utställning hänger direkt in till höger "Blommor på en mur". Den är på något vis representativ för de strindbergska målerimotiven, ljus och färgkaskader in mot ett centrum, där det inte finns någon väg ut, men det det samtidigt inte spelar någon roll. Man vill ändå inte lämna.

måndag 12 november 2012

Lars Noréns Fragmente på Folkteatern

Redan den tyska pluralformen i titeln slog mig - Fragmente. Kanske finns det en koppling till det tyska, romantiska fragmentet? I sitt gedigna verk i ämnet, Skillnadens konst. Sex kapitel om moderna fragment skriver Anders Olsson; "Vad gäller verkbegreppet har Friedrich Schlegel uttryckt förändringens natur i de berömda och ofta citerade orden ur Atenäum-fragmenten från 1798: ´Många av de gamlas verk har blivit fragment. Många av de nyas verk är det redan vid sin tillblivelse.´
I Lars Noréns fall kan vi med all säkerhet hävda att det handlar om fragment redan i sin tillblivelse.
I programmet finns elva fragmentariska punkter, hämtade ur olika källor om barnfattigdom och social och ekonomisk segregation i Göteborg. Ett av dem lyder: "Bland barn till ensamstående föräldrar är barnfattigdomen 28,2 %. Bland barn till sammanboende föräldrar är barnfattigdomen 9,0%" och "I Bergsjön är barn som lever i det som definieras som fattigdom mer än 50%. I Torslanda är siffran 2%."
Båda dessa fragment säger förstås så mycket mer än de par, tre rader de utgör. De är inte skrivna som fragment, utan som delar av en annan, större text.
När jag ser Noréns elektriska pjäs i Sofia Jupithers regi, är det som om de här fragmenten får liv, kliver ut ur Ungdomsstyrelsens och Rädda Barnens rapporter och fortsätter sina liv på scenen.Hur hanterar man en utsaga som att sonen bara har ett par gummiskor och nu kommer vintern, men mamman har inga pengar att köpa ett par vinterskor?
I Fragmente spelas ett antal människoöden upp. De kämpar på, de lever i yttersta armod. De möts, skiljs åt, träffar på varandra i nya situationer, eller också i annan skepnad. De glider isär igen, nästan drömlikt, som i Strindbergs drömspelsteknik. Den i mina ögon drivande dramatiska figuren är Jonas Sjöqvists havererade machoman, som gör sånt som sådana män brukar göra. Slår, försöker ta det han vill ha, men till slut ändå förlorar sig själv. Sjöqvist spelar genialt. hans fragmentariska gestalt är hård och skör, monstruös och ynklig, likgiltig och empatisk. - allt på samma gång.
De här fragmenten läggs invid varandra och skapar en helhet, men det är förstås en trasig helhet som bara överträffas av den sorgliga verklighet man försöker gestalta.

söndag 11 november 2012

Göteborg - världens näst mest prisvärda resmål, enligt Lonely Planet

Hur ska man förstå bilden av Göteborg? Vad är viktigt att lyfta fram, att problematisera? Liknande frågor ställdes i anslutning till mitt förra inlägg om bilden av Göteborg i New York Times, och de är värda att fundera vidare över. Utan större åthävor kanske man ändå kan säga att det också är viktigt att hålla isär hur vi själva ser på Göteborg -vi som bor, verkar eller lever här och hur omvärlden gör det.
I tider av mediernas allt mer sviktande trovärdighet är kanske New York Times en av de sista bastionerna på en hög nivå när det gäller att bevaka världen utifrån god publicistisk sed, seriös granskande journalistik och med en nyhetsvärdering som skiljer sig från lokalblaskornas personfixering, skandaljournalistik och allmänt egocentriska och egna omnipotenta maktaanspråk.
När nu världens mest ansedda reseguide, Lonely Planet, rankar Göteborg som världens näst mest prisvärda resmål måste man kanske ta sig en funderare på hur vi själva värderar staden vi bor i. Visst, en del av de saker man lyfter fram är att Göteborg är ett Skandinavien i tvärsnitt, med närhet till naturen; både skogarna och haven. Men det är inte bara naturen, utan också kulturmiljöerna och stadslivet. Och Mölndals Kvarnbyn. Kvarnbyn finns sedan medeltiden och när Gustaf II Adolf grundlade Göteborg finansierades uppbyggnaden av magistraten (förvaltningen) med skatteintäkterna från de tretton kvarnarna där. Heden sägs, enligt samma källor, vara fortfarande oskiftad utmark till Fässbergs gård.
Så att Kvarnbyn, som bevarats till eftervärlden i ett mycket kulturhistoriskt och intressant skick tack vare kloka fastighetsägare i samarbete med staden, har äntligen fått det internationella erkännande det är värt.
Mölndals stadsmuseum fick det för några år sedan, som mottagare av Europa Nostra-priset som bästa museum. För oss som bott länge i Mölndal är det ett faktum att större delen av Mölndal är mer centralt i Göteborg än större delen av Göteborg. Det är också ett av skälen till att banden är starka. Mölndals andra viktiga attraktion, Gunnebo Slott & Trädgårdar byggdes av dåtidens rikaste man, John Hall den äldre, en handelsman från Göteborg. Den gemensamma tarditionen förvaltas nu bland annat av Röhsska-Gunnebo-Akademien, som även beforskar området. Det står inte i Lonely Planet, men kan vara bra att känna till i alla fall.

måndag 5 november 2012

Bilden av Göteborg i New York Times och Göteborg

På kort tid har det publicerats artiklar i Scanorama och New York Times om Göteborgs attraktionskraft som stad. Man lyfter fram andra saker i Göteborg än det som vanligtvis marknadsförs i turistbroschyrerna och på turistmässor- mer råbarkade sidor, autentiska arbetarfik, Röda sten, Långgatorna, Stigbergstorget - kort sagt miljöer som inte är varken evenemangsstaden eller Liseberg. Igår skrev Agnes Arpi en artikel på GTs kultursida om detta fenomen och för en tid sedan kommenterade Gabriel Byström Scanoramas liknande artikel i en krönika.
Vad båda skribenterna har gemensamt är att de verkar tro att den här typen av skildringar skulle vara någon sorts nederlag för Göteborg, Göteborg & Co och andra som arbetar med att marknadsföra staden.
I själva verket är det förstås tvärtom. Ingen jag känner vill att Göteborg enbart ska vara en stad med evenemang och nöjesparker, inte heller styrelsen för Göteborg & Co eller dess marknads- eller pressavdelning.
Det finns inga städer som hävdar sig i den internationella konkurrensen om t.ex. evenemang och besökare om man bara fokuserar på evenemang och nöjesparker. Tvärtom är det städer som har andra sidor, icke-kommersiella miljöer, ostyrt folkliv, nyskapande konst, musik och andra former av kreativitet som står sig i längden, både för dem som bor där och för dem som eventuellt skulle vilja besöka stan. Detta är allmängods för alla som arbetar med liknande frågor idag.
Det som är konsten är nog snarare att se till att autonomin finns kvar, att det okontrollerade får vara det även i framtiden och inte låter sig enrolleras i den officiella marknadsföringen. Vid närmare eftertanke är det kanske bra att det skapas en motbild i medierna, även om den råkar vara fel.

måndag 29 oktober 2012

Hasselbladspristagaren Paul Graham

Paul Grahams bilder berör mig på många sätt. Jag uppfattar att han har två huvudspår i sina bilder; dels porträtt av människor som vanligtvis inte blir porträtterade, I vissa av dessa ansikten och deras uttryck kan man läsa hela liv.
Men det andra huvudspåret skulle jag vilja kalla "manifestationer av intighet" och det intresserar mig än mer.
Intighet är kanske inte ett så bra ord, men det är den bästa översättningen av engelskans "nothingness" som är fotografens modersmål.
Den nothingness som Graham sätter fram är den man kan finna i tomma gator eller industriområden, gathörn där helt avpersonifierade människor rör sig bort, en sorts fickor i rummet som inte finns med i turistbroschyrer eller vanliga stadsbilder. Graham är konsekvent i sitt utforskande av dessa "baksidor" och det är nästan som om de får ett nytt liv genom kamerans obarmhärtiga lins.
Det är åtminstone vad jag tänker när jag ser hans bilder.

tisdag 16 oktober 2012

Göteborgsoperan öppnar hösten starkt

I början av oktober kunde jag se Göteborgsoperans uppsättning av Rusalka vars romantiskt klingande och dunklelt inspirerande Dvorak-musik enbart överskuggades av solisten Elisabet Strids förtrollande näpna utspel.
Berättelsen, som är inspirerad av H C Andersens "Sagan om den lilla sjöjungfrun" rör sig även här bland vattenandar och den omöjliga kärleken mellan ett vattenväsen, en sorts sjöjungfru, och en (o)mänsklig prins.
Det är också på denna berättelses nivå som Strids sjöjungfru agerar och driver sig själv mot det oundvikligt sorgliga slutet. Allra starkast var för mig slutsccenerna när den mycket subtila och vackra scenografin understrycker sjunkandet mot botten i havets djup och inget hopp finns om räddning. Bland sjömän och fiskare finns det ett gammal talesätt att drunkningsdöden är helt smärtfri, ja rent av skön. Kanske är det ett sorts preventivt försvar för att minska dödsångesten under hårda dagar och nätter till havs i storm och oväder.
Smärtfri är dock inte den olyckliga kärlek mellan människor som p g a omständigheter, vilka de nu än vara må, inte kan få varandra. Kanske kan man också förstå Dvoraks Rusalka som en allegori över ett sådant livstrauma?
I lördags var det också världspremiärför Hemland? med verken Mama I´m Coming Home, med koreografi av Guy Weizman och Roni Haver och Untitled Black med koreografi av Sharon Eyal och Gai Behar. Båda verken gestaltade av Göteborgsoperans danskompani med några residence-dansare och under ledning av Adolphe Binder, hennes första "egna" produktion.
Det var omskakande och upplyftande från första stund. Båda verken tar den samtida dansen framåt, genom att både vidga gränser och strama upp själva dansen. Mama I´m Coming Home kändes ny för mig genom greppet att ha en live-orkester på scen, som moderator och bärare av den dramatiska utvecklingen, där scenerna skiftar från konsert, fest, efterfest i ett dystopiskt och allt svartare ljus. Här bryts Death-Metal-looken mot tåspets-trippande, en kortslutning som får scenrummet att ginstra av överskottsenergi. Man överskrider även dansformen genom att lägga in solosång (en av de råaste bluegrass-sångerna ever "I Ain´t Got No Home in This World Anymore" får tårarna att komma) och rena pratmonologer bidrar till att skapa ett numera så populärt genreöverskridande intryck.
Untitled Black är istället något jag också saknat på dansscenen ibland på senare år - nämligen ett rent och rakt igenom koreograferat dansverk som känns väldigt gediget, med den klara höjdpunkten på slutet i en final av ljus och skuggor. Så hösten börjar bra på Göteborgsoperan.

fredag 28 september 2012

Bokmässan, Litteraturens hus och konsten att läsa och skriva.

Som av en händelse fattade Göteborgs Kulturnämnd igår beslut om att etablera ett litterärt rum i det hus i Göteborg som i dagsläget skulle kunna kallas Göteborgs Litteraturhus - Lagerhuset vid Esperantoplatsen.
Det var onekligen en viss symmetri i att det blev igår - när årets Bokmässa öppnade.
Bokmässan i Göteborg är för närvarande den största litterära händelsen i Sverige, hur skämmigt Åsa Beckman än tycker att det är (Hon skrev det i DN för en tid sedan).
Det ska bli intressant att se hur man går vidare med planerna på ett Litteraturhus i Stockholm, ett ämne som Beckman också berörde i sin artikel. Kanske kan det bli klart till nästa års Bokmässa? Det vore roligt på alla sätt.
Som Litteraturutredningen visat och som alla som befunnit sig på gångavstånd från någon av landets skolor vet, minskar litteraturläsningen bland barn och unga. Ingen vet vart det kan leda, men många befarar att nya klasskillnader mellan läskunniga och analfabeter kommer att befästas inom en snar framtid. Man kan nog säga att det växande intresset för Litteraturhus runt om i Europa har med denna frågeställning att göra - hur stärker man läsandet och litteraturens roll i det digitala TV-samhället?
Förr i tiden fanns ju även dagstidningarna att tillgå. Svenskarna var ett tidningsläsande folk under nittonhundratalet, men i takt med att pressen gör sitt yttersta för att marginalisera sig själv har dess betydelse minskat. Jag känner ingen under 30 som prenumerar på en morgontidning. Själv har jag nyss sagt upp min egen.
Så litteraturen, oavsett genre, är kanske det enda verksamma och verkligt förankrade formen för det breda läsandet. Lars Gustafsson skrev en gång en sak i en tidningsartikel som användes i ett sk. Centralt Prov i Svenska, som det hette på den tiden jag gick i grundskolan. Det raderna bet sig onekligen fast och gick ut på att det inte spelar så stor roll vad man (ungdomarna, t.ex) läser. Huvudsaken är att de läser och ordningen kommer med åren.
De raderna brukar jag tänka på när jag ser att deckar-genren slår nya försäljningsrekord och att tyska redaktörer ger ut deckare under svensk pseudonym. Ordningen kommer alldeles säkert med åren och en positiv sak som den ibland i litterära sammanhang förkättrade digitaliseringen fört med sig är att produktionskostnaderna för böcker sjunkit drastiskt. Det gör att smalare verk kan ges ut bredvid mainstream-deckarna och mångfalden ändå kan säkras ytterligare några decennier framöver.
Allt detta och mer därtill kommer säkert att diskuteras, produceras, analyseras, syntetiseras i Göteborgs nya Litteraturhus. Och en onekligen stor vinst i sammanhanget är att huset redan idag är ett litterärt hus, med ett antal vassa bokförlag, några av landets mest betydelsefulla tidskrifter som Glänta och Ord & Bild och inte minst "Årets kulturtidskrift" Paletten, nyss utsedd på Bokmässan,  Dans & Teaterfestivalen, Rum för ung Kultur och andra angränsande verksamheter.
Nu tillkommer en litterär scen och möjligheten att mötas kring litteraturen på en ny plats, vilket inte minst är betydelsefullt eftersom Stadsbiblioteket i Göteborg nu är stängt för ombyggnad och öppnar först i mars 2014. Det finns fyra fräsiga filialer och ett tjugotal stadsdelsbibliotek, så boken är i högsta grad möjlig att låna. Dessutom är det glädjande att Göteborg faktiskt satsar så mycket på litteraturen att man bygger om Stadsbiblioteket.
Sveriges vackraste Stadsbibliotek, Asplunds tempel vid Odenplan skulle byggas om, men projektet avbröts. Ännu har man inte lyckats hitta vare sig plats, finansiering, eller inriktning för en ny opera och nationalscen, den nödvändiga ombyggnaden av Slussen har fastnat i - ja vad då egentligen?
Låt oss hoppas att inte ambitionerna med Stockholms nya Litteraturhus går samma väg.
Tills dess kan vi i alla fall konstatera att vi  i Göteborg är up and running - Nordens största Bokmässa pågår för fullt och även ett litet, men med alla förutsättningar att bli ett naggande gott, litteraturhus i Lagerhuset.

torsdag 20 september 2012

Krimradio på Backa Teater

Ikväll har Krimradio premiär på Backa Teater. Jag hade förmånen att få se genrepet igår kväll, men jag tänker inte föregripa några recensioner. Jag vill bara säga att den som har möjlighet borde försöka se denna gripande föreställning.
Det handlar om tre kvinnor i olika åldrar med olika bakgrund, men som har en gemensam nämnare; drogmissbruk och kriminalitet. Som i en radiointervju berättar de sina historier medan de möter publiken utan ord. Kanske är det just det som ger den här föreställningen sin alldeles speciella och unika karaktär. Och förstås de tre kvinnorna och deras livsberättelser.
För idé och regi står Shang Imam, som också presenterar och avrundar föreställningen och Malin Holgersson. Pjäsen sätts upp bara fyra gånger, så det gäller att hålla sig framme.

onsdag 12 september 2012

En banlonpolo på Lorensbergsteatern - Galenskaparna 30 år

Det är en lite omtumlande kavalkad som Galenskaparna visar upp på anrika Lorensbergsteatern. 30 år av sång, musik, underfundiga och slagfärdiga texter. Ren och skär spelglädje och en inte så liten portion ödmjukhet inför tiden som går. En del av det äldre materialet känns på gränsen till daterat och det är det kanske också. Men musiken är bättre än jag minns den, det svänger ibland alldeles fascinerande.
Nästan hela mitt vuxna liv har de hållit på, och det går nog för mig som för många andra. När året som inslaget hämtats från syns  på bildskärmen går även tankarna till vad man råkade hålla på med själv just det året. 
Minnesbilderna flyter ihop - After Shave på Stora Hotellet i Fjällbacka, på Yaki-Da i gamla Trägårn. Anders Erikssons jeansjacka inlämnad i baren på Badrestaurangen, Janne Gunérs bas både här och där.
"Time passes slowly up here in the mountains" - Dylan

fredag 7 september 2012

Kaffe, järnsmide och ond design på Röhsska

I veckan invigdes det nya caféet på Röhsska museet. Efter en tids abstinens går det alltså att få både kaffe och smörgåsar i den gamla utställningsrummet för smidekonst, där det tidigare caféet också var beläget.
För att återknyta till traditionen har man nu exponerat några av föremålen från samlingarna, bl.a en vacker gjutjärnsgrind från 1700-talet och olika låsbeslag. Ett annat genomgående tema är Gabor Palotais grafik.
Särskilt framtaget till Röhsskas 100-års jubileum är också en jubileumsstol som, vad jag förstår, kommer att säljas i butiken för intresserade besökare. Jag tror att detta är ett sätt att arbeta med detaljerna på ett museum som har framtiden för sig. "Media is the message", som McLuhan sade - innehåll och budskap kan bli ett, på oväntade sätt. Ett designmuseum har möjligen fler vägar att gå för att skapa en sådan ömsesidighet med publiken och det har Röhsska egentligen alltid gjort. När Bruno Mattson lanserade sina berömda fåtöljer på Röhsska på femtiotalet kunde man köpa dem direkt på museet. Utmaningen är säkert också att skapa en sorts synkronicitet mellan form, innehåll och uttryck. I Röhsskas nya café, kan jag tycka att man lyckats med just detta.
Imorgon öppnar utställningen "Ond design" som problematiserar hur design i många fall använts för att verka skräckinjagande, melodramatisk eller skapa andra effekter på människor. Den som har sett journalfilmer från Marsfältet vid Reichsparteitaggelände i Nürnberg under Hitler-tiden i Tyskland vet nog vad jag menar.
Utsällningen är en stor satsning över tre år som hela museét arbetat med under projektledning av Clara Åhlvik och utställningen delfinansieras av Kulturrådet.

torsdag 6 september 2012

Bibliotek i kvadrat på "300 kvadrat"

Förra veckan slogs ett publikrekord på Stadsbibliotekets filial "300 kvadrat". Över 2000 personer på en dag besökte den lilla filialen på Södra Hamngatan. Syftet med filialen är att kunna ge en viss service till brukarna under tiden för Stadsbibliotekets ombyggnad vid Götaplatsen, men det har blivit mycket mer än så - ett riktigt centrum-bibliotek tar form. Nu håller man har öppet från klockan 8 på morgonen, för att kunna serva dem som vill ta en sväng till bibblan innan man går till jobb, skola eller vart man nu är på väg.
Personalen på "300 kvadrat" och de andra nischbiblioteken "Mini" på Röhsska och "Global" på Stadsmuseet (där även ungdomsverksamheten "Dynamo" finns) har gjort ett fantastiskt jobb för att upprätthålla servicen och pröva ut nya arbetsmetoder och hantering. En annan del av personalen arbetar ute på stadsdelsbiblioteken och samlar nya erfarenheter där. Sammantaget är det väldigt viktiga erfarenheter som man kan ta med sig in i det nya Stadsbiblioteket när det blir klart 2014.
Under sommaren gorde GP en undersökning som visade att man som helhet inte tappat några besökare på biblioteken, utan att de spridit ut sig på nischbiblioteken och stadsdelsbiblioteken. Det visar kanske främst en sak - göteborgarna gillar sina bibliotek och behöver dem.

tisdag 21 augusti 2012

Efterglöden av Kulturkalaset

Så här några dagar efter Kulturkalaset har staden normaliserats igen. För egen del tycker jag att Kalaset blir bättre för varje år. Det känns som om det har funnit en bra form, med några fasta festplatser i stan och några flexibla. Undersökningar visar att andelen besökare är lika stor i alla stadsdelar. Det är helt enkelt en underbar mötesplats för göteborgarna och tillresta.
Förr i tiden, när jag var pojk, hängde jag vid bryggdansen i Fjällbacka på somrarna. Det var dans och spel varje onsdag och lördag. Påden stora scenen intill dansbanan var det ibland uppträdanden av olika slag. Sven-Bertil Taube, Ulf Lundell, andra.
Mina kamrater och jag gick fram och tillbaka i centrum av samhället och ibland mötte man någon man kände, lärde känna nya, eller fastnade för ett par ögon som försvann igen i vimlet. Mellan låtarna laddade de äldre upp bakom konservfabriken med en fickplunta eller en kasse mellanöl. Det var oftast varm, klibbigt, långt in på kvällarna.
Allt var inte bättre förr. Nu kan man på Kulturkalaset i godan ro dricka en öl eller ett glas vi vid någon av ujteserveringarna och bara njuta av folklivet. Det är onekligen bättre än gamla konservfabriken, hur god sillen därifrån än var.
Och utbudet av kulturupplevelser, i år 1300, är en gigantisk manifestation för allt det som gör skillnad i livet.
Och det är bra så.

tisdag 31 juli 2012

The King of Rock in The Music Capital of Scandinavia

The Circus has been in town - Bruce Springsteen, en av världens få kvarvarande superstjärnor inom rockmusiken har nu dragit vidare mot slutet av sin Europa-turné. Själv såg jag fredagsspelningen och är glad åt den magiska sommarkvällen, det fina vädret, känslan av extatiskt undantagstillstånd i hela stan, innan, under och efter konserten. Läste i bladet att lördagens konsert var ännu bättre, rent av en av de tio bästa någonsin enligt utomstående kännare.
Jag tyckte för egen del att fredagen var bra nog, men hade förstås gärna sett även lördagens mirakel, å andra sidan 4 timmar på innerplan i regn? Nåja, kanske åldern börjar ta ut sin rätt....
Som inbiten Dylanolog har jag aldrig känt den djupa entusiasmen för Springsteens tuta-och-kör-rockn-roll, men jag måste nog säga att jag aldrig sett någon artist bjuda på sig själv på det sättet som han gjorde i fredags. Och under sjuttiotalet såg jag de flesta stora på en tiden, och punktvis även under senare år, så jag tycker att jag har lite att jämföra med.
Johan Lindqvist skrev några numera nästan vedertagna sanningar i sin krönika i GP i lördags när han pekade på att det är tveksamt om arenakonserterna har någon ljus framtid, trots den pyramidala succén i helgen. Och det ligger onekligen något i det. Idag finns det helt enkelt för få artister som drar så mycket folk till EN arena vid ett eller högst två tillfällen. Lindqvist berättar, med adress till Göteborg & Co, att det nu är dags att även värva andra evenemang till stan, som Way Out West och andra festivaler som gör det möjligt för publiken att välja och vraka i ett större utbud, på olika spelplatser i stan.
När det gäller Ullevi-arrangemangen så är det ju för det första arenabolaget Gotevent som sköter bokningar och genomförande och man kan nog säga att de aldrig varit bättre och vassare än nu. Det gäller inte bara musik-evenemang. Jag blev mäkta imponerad över hur man lyckades landa matchen mellan Barcelona och Manchester United på Ullevi nästa onsdag, mitt under pågående OS och efter en hajpad EM-säsong.
Göteborg & Co har sedan många år arbetat med att värva och utveckla andra festivaler i Göteborg. Deras betydelse, för att inte säga större delen av förtjänsten, för att just Way Out West kom till Göteborg kan inte överskattas. Inför årets sommarsäsong lyckades man med kort varsel och i nära samarbete med Gotevent och polisen skapa en plats för den lyckade House-festivalen Summerburst, som överträffade alla förväntningar och säkert kan bli lika stor som i Stockholm, given ett par år. Man lyckades få hit en kväll med världsstjärnor som Nelly Furtado i MTV:s regi kvällen innan midsommar, Kulturkalaset är späckat med lockande artister.
Men även på andra områden har musiken en framskjuten plats i Göteborg - Sveriges nationalorkester huserar på Götaplatsen, Göteborgsoperans orkester har hög internationell klass, El Sistema för ungdomar som nu är under utveckling i hela landet kommer att styras från Göteborg, Clandenstino- och GAS-festivalerna gör år efter år internationella avtryck, Orgelakademin är inom sitt smala verksamhetsområde en viktig del inom den klassiska konstmusiken, den om- och nystratade  musikklubben Pustervik utvecklar sig allt mer till en nationell angelägenhet, det finns inspelningsstudios, lokala stora och små band, musikaliska kultursommarjobbare och en väl fungerande kommunal musikskola.
Så det räcker inte med att smälla upp några stora arenor för en tynande megastjärnekår ute i förorterna för att konkurrera om titeln The Music Capital of Scandinavia.

onsdag 11 juli 2012

Kultursommarjobbarna ger järnet!

Den här veckan avslutas årets upplaga av kultursommarjobben ute på stan. Det är tredje året som Kulturförvaltningen har Kulturnämndens uppdrag att låta begåvade och engagerade ungdomar sprida glädje på gator och torg runt om i stan.
I Slottskogen har deras egen uppsättning av Djungelboken lockat minst 200 besökare varje gång, en dramatiserad musikalisk stadsvandring har uppskattts av inte minst turister som vill veta mer om Göteborg, dansgrupper har visat vad de kan på olika platser och sist men inte minst har en del av ungdomarna stått för betydande musikaliska muntrationer på strategiskt utvalda ställen.
Själv fick jag tårar i ögonen, så vackert var det, av den trio som sjöng a capella vid invigningen av Per Angers Plats den 29/6.
På fredag den 13 juli tar sommarjobbarna över Rum för Ung Kultur på Lagerhuset och visar upp ett urval av sina programpunkter. Tid: mellan 11.30 och 17.00.
Det är givetvis, som alltid, fri entre.

tisdag 12 juni 2012

Intryck som dröjer sig kvar - Giselle på Göteborgsoperan

Det är nu snart två veckor sedan jag såg Giselle på Göteborgsoperan - en mycket fin föreställning med den Holländska Nationalballetten. Jag tyckte om första akten, men andra akten blev bitvis magisk. Allra mest magisk var öppningen av den, när vilornas (andeväsen, älvor) ledare Myrtha dansar in på scenen och tåtrippar diagonalt över scenen. Just den där diagonala förflyttningen och den gracisösa fortsättningen av solot lämnar mig ingen ro.
Den säger något om dansen, dess villkor, för länge sedan avklarnade, uttunnade och bortglömda minnen och livets ofattbara förgänglighet. Det finns något där, i själva rörelsen, den unika, precisa och instuderade rörelsen där den klassiska tekniken (tåtrippandet) bryts mot dansarens eget temperament som är något av det sköraste och samtidigt starkaste inom all danskonst. När man kan identifiera ett sådant ögonblick, när det går utanför sig själv, sina fysiska möjligheter och kanske även idéerna bakom koreografi och rytmik skapas ett momentum som i sina bästa stunder kan följa åtminstone mig länge, länge.
Den brytpunkten upplevde jag i Myrthas dans på Göteborgsoperan och jag varken kan eller vill glömma den.

lördag 26 maj 2012

Lutz Förster på Tredje våningen

Ikväll finns en sista chans att få se Lutz Försters Portrait of a Dancer på Tredje våningen på Sockerbruket. Jag hade turen som fick en biljett igår och fick en magisk timme med en fullsatt publik. Förster berättar sitt livs historia, dansens väg i hans liv, med en skarp precision i både tal och rörelser som omöjligen kan lämna någon oberörd.
Han började sin karriär, efter studier vid Folkwang-universitetet i Essen, i Pina Bauschs danskompani i Wuppertal och med avbrott för något decennium i New York, på olika sätt fortsatt där. Idag är han också rektor vid Folkwang-universitetets dansutbildning.
Uppträdandet och berättelsen drabbar mig med dubbel kraft, eftersom jag under samma tidsperiod som skildras tillbringade mycket tid i just Essen, om än inte vid stadens scenkonstinstitutioner. Gatunman passerar revy; Frohnhauser Markt, Gemarkenstrasse, Savignyplatz, In der Täpperie.
Det var en annan tid, ett annat liv, det var sotigt, bilar överallt, nära till Paris och en sorts avspändhet, ett trots allt som möjligen bottnade i en i grunden sönderbombad, men på ruinerna uppbyggd stad, där stålet och kolet i detta Tysklands Bergslagen fortfarande betydde skillnaden mellan välstånd och misär.
Jag vet inte vad det är som skapar den stora spänningen, men tror att det kanske är kontrasten mellan Försters starka aura och utspel som fyller rummet och den avspändhet (Gelassenheit) med vilken han småpratar vid scen och klädbyten, när han sätter sig tillrätta på en stol för att dricka en skvätt vatten.
Efteråt sade han att som ung skådespelare och dansare var han för ivrig, ville att allt skulle gå fort.
Med ålderns rätt (57 år) kan man ta det lite långsammare och inse att det ger mer. För alla. Less is more.
Det finns också en annan person på scenen - Pina Bausch, som visserligen inte är där, men som Förster med mycket små medel och imiterande hennes lågmälda stil, ändå sätter ljuset på vid några tillfällen.
Det blir en sorts dialog i ett tomrum, ett samtal som dröjer kvar, men ändå öppnar för en fortsättning.

söndag 20 maj 2012

Göteborgs Internationella Dans & Teaterfestival igång!

Så gick den igång i fredags, Göteborgs Internationella Dans & Teaterfestival. Denna gång har vi flyttat den till maj för att bättre få möjlighet att samarbeta med stadens scenkonstinstitutioner, både genom att på så sätt kunna visa guldkorn ur årets repertoar, men också för att kunna skapa bästa möjliga förutsättningar på scenerna. Om det var ett bra val eller inte får vi utvärdera när festivalen är över om en vecka. Festivalen är nu inne på sitt tjugonde år och inte tionde, som det felaktigt stod i Expressen. Däremot är det den tionde festivalen, eftersom den hittills har genomförts vartannat år.
Från och med nu blir festivalen årlig och det kanske blir lite skillnad i inriktningarna med en större publik festival vart annat år och mer inriktat på artists in recidence och vissa specifika projekt vartannat. Det har blivit möjligt tack vare det erkännande och ekonomiska stöd festivalen fått bl.a. från EU.
Det blir mycket fin dans och teater den närmaste veckan. Öppningen på operan kändes uttrycksfull, som alltid,  och jag har ännu inte hämtat mig från Giséle Viennes This is how you will disappear som spelades på Stora Teatern i fredags och lördags. Sällan har en skog dolt så många hemligheter, och växlat skepnad i så många olika ljus. En levande örn och uggla fick slutgiltigt manifestera dialektiken mellan det dionysiska och det appolliniska - men frågan är inte utredd fullständigt på länge än.

fredag 18 maj 2012

Trollflöjten - ett tidlöst trollspö

I lördags såg jag Göteborgsoperans nya uppsättning av Mozarts Trollflöjten - en i alla avseenden fin föreställning. Tanken på själva trollflöjten har inte lämnat mig någon ro sedan dess.
Mozart skrev operan mot slutet av sitt liv - det är en fabel som huserar i gränslandet mellan saga och verklighet, mellan text och musik, mellan liv och död, som all god opera. På många vis kanske man kan säga att Trollflöjten är kronan på Mozarts musikdramatiska verk, ett sista genidrag innan dödskampen som pågår under komponerandet av Requiem.
Kan det vara så att själva trollflöjten, som Tamino spelar på i avgörande ställen i verket, inte är annat än en metafor för Mozarts egen relation till konsten? Han skapade magisk musik, inte minst de olika flöjtkonserterna tillhör bland det mest subtila i hela Mozarts produktion. Kanske man kan se trollflöjten som själva förmågan att skapa odödlig musik, själva lejonklon? Det är inte alla förunnat att äga en trollflöjt och kunna spela på den.
Och i skrattspegeln ser man Papageno spela på sin spruckna panflöjt - medelmåttans förbannelse, att harva runt i något som i bästa fall är förnöjsamhetens bekväma tillvaro. Tonerna som kommer ur trollflöjten bekräftar att konsten är evig medan människan är förgänglig, men också att människans förmåga att lyfta sig över sig själv är ett av de största mysterierna i världen. Och ytterst är det kärleken som utgör själva skillnaden, det som är både början och slut för människor som möter varandra.
Allt går samman i en enda punkt där konsten, den mänskliga kärleken och naturen, fältens alla blommor, växer in i varandra.  Det är kanske själva legeringen för den tidlöshet som varje föreställning av Trollflöjten alltid är och måste vara. Toner som för bort, ut, mot evigheten.

tisdag 8 maj 2012

Ingeborg Bachmann på Valand på torsdag

På torsdag mellan 17 och 20 ägnar Litterär gestaltning på Valand några timmar åt Ingeborg Bachmanns roman Malina. En av utgångspunkterna är en bok som några författare skrivit som en kommentar till Bachmanns roman, som ingick i hennes sk Todesarten-Projekt. Boken heter att fortsätta med att skriva - om Ingeborg Bachmanns Malina. Bidragsytere, som det heter i Norge, är Ingvild Burkey, Mara Lee, Ida Linde, Johanne Lykke Holm, Mette Moestrup, Marie Silkeberg, Jenny Tunedal och Ingrid Z. Aanstad.
Vad jag förstår är Malina nu på väg i svensk översättning. Marie Silkeberg citerar henne på ett sätt som är signifikativt för Todesarten-projektet, tror jag man kan säga:
"jag ville berätta, men jag kommer inte att göra det. (mesto). Det är du och inget annat som stör i mina minnen. (tempo giusto) Överta du berättelserna bara, de som den stora berättelsen skapats ur. Ta dem ifrån mig, allihop."
Ingeborg Bachmanns relation till poeten Paul Celan är en komplicerad historia och det finns en gripande brevväxling dem emellan, utgiven av Suhrkamp. Några av Bachmanns mest enigmatiska dikter fick jag möjligheten att översätta för Ord & Bilds Tysklandsnummer 4-5 1999. Min favorit är den mycket vackra Böhmen ligger vid havet.

Böhmen ligger vid havet.

är husen gröna här, stiger jag in i ett hus.
Är broarna hela här, går jag på säker mark.
Är kärt besvär bortkastat för alltid, kastar jag gärna bort
det här.

Är det inte jag, är det en, som är lika bra som jag.
Gränsar ett ord till mig här, låter jag det gränsa.
Ligger Böhmen fortfarande vid havet, tror jag på haven
igen.
Och tror jag fortfarande på havet, så hoppas jag på land.

Till botten - det betyder till havet, där finner jag Böhmen
åter.
Längst nere på botten, vaknar jag lugnt upp.
Från botten av mitt inre, vet jag, och jag är ej förlorad.

Kom hit, ni böhmare, sjöfarare, hamnhoror och skepp utan
ankar.
Vill ni inte alla vara böhmiska, illyrier, veronesare,
och venetianare. Spela komedierna som lockar till skratt
och är till för tårar. Och missta er hundrafalt,
så som jag misstagit mig och aldrig klarade proven,
ändå bestod jag dem, den ena eller andra gången.

Som Böhmen bestod dem och en vacker dag
till havet benådades och nu ligger vid vattnet.

Jag gränsar ännu till ett ord och till ett annat land,
jag gränsar, om än lite till, till allt, mer och mer.

en böhmare, en vagant, som inget har, som inget binder,
är den enda som kan se mitt utvalda land
- om det nu ligger vid havet.

söndag 6 maj 2012

Bibeln på Göteborgs Stadsteater 4

Det var väl värt för mig att se om Bibeln på Göteborgs Stadsteater ikväll.
Jag såg delvis helt andra saker än på premiären, men jag undrar om man inte skurit i vissa partier och utvecklat andra. Det kändes delvis som en annan pjäs. Jag tyckte mycket om den första versionen och än mer om denna.
Det är framför allt några intryck som dröjer sig kvar. I inledningsscenen, i den mycket vackra skapelseberättelsen strålar sökarljuset ned på Guds händer - vita som vore de inpackade i vita bomullshandskar. De är nästan självlysande i mörkret och det slår mig att händerna och deras rörelser i någon mening är den ontologiska basen för hela dramats grundkonception.
Guds hand skapar himmel och jord, skapar människan. Människans händer bygger och raserar världen, om och om igen. Smeker, dödar, skakar hand. När hela ensemblen marscherar upp i slutscenen är det samma ljus igen, på händerna. Allt ligger i Guds händer, och människornas, verkar man vilja säga. Nina Zanjanis hand, ledigt hängande ned från nattvardsbordet i andra aktens mer än effektfulla slutscen.
Antingen har också Henric Holmbergs Lucifer, den fallna ängeln, fått större plats i denna senare version, eller så upplevde jag det så eftersom jag följde rollen med särskilt intresse denna kväll. Det går en rak linje från syndafallet när Adam och Eva äter av kunskapens träd och fördrivs ur paradiset till den positivistiska vetenskapssyn och rationalistiska skepticism som Lucifer står för i denna pjäs.
Jag kommer att tänka på en av Bob Dylans mest gammaltestamenteliga fraser; "God is the greatest, but Satan rules the world." Det är som om den kanske största, men också mest inlindade frågan i hela stycket är den huruvida tro eller vetenskap är den främsta kunskapsteoretiska hållningen. Vad jag kan se är budskapet att tron är större än vetenskapen, alldenstund vetenskapens bemödanden ändå ytterst mynnar ut i en sista rest som inte går att förklara. Den smärtsamma insikten behöver inte den troende ställas inför, eftersom denne ändå överlåter den sista biten på vägen åt en högre makt, i vissa fall oklart vilken.
Och det är kanske därför som Lucifer blir allt mer frustrerad ju närmare slutet man kommer. Innan Jona slukas av valfisken skrider även Jesus fram över det stormiga vattnet och lämnar den garvade sjömännen i tvivel på syn och förstånd.
Jesus försvinner sedan ut till vänster. Rakt in i fonden rusar Adam och Eva (Mattias Nordström och Nina Zanjani) i en av de läckraste scenförvandlingar jag sett på många år. När scenografin utan övertydliga hänvisningar förändras och kulisserna öppnar sig som Röda Havet när Moses leder Israels folk ut ur Egypten ser man formligen hur vattnet stannar upp på var sin sida av de båda som springer mot friheten på andra sidan. I just den scenen, på väg bort från publiken tänker jag att jag ser något av Nina Zanjanis  specifika utspel. Det finns en sorts lyster och oväntad rörelseenergi i omlopp som kanske är en av de saker som är hennes särprägel, vad vet jag? Hennes fysiska person är inte så stor, men desto större blir tomrummet efter henne när hon lämnar Stadsteaterns scen för Dramaten.
Men man kan ju alltid gå dit.

torsdag 3 maj 2012

Opera - en daterad genre? Gunilla Brodrej hittar ömma punkter.

I ett intressant inlägg i gårdagens Expressen diskuterar Gunilla Brodrej operagenrens förkärlek för destruktiva kvinnoporträtt och bristande genusmedvetenhet. Det är en konstruktiv fortsättning på den debatt som utlöstes av striden om Lady Macbeth från Mzensk på Göteborgsoperan, då Brodrej blev kritiserad på en oväntat låg språklig nivå av bl.a. styckets regissör på en numera bortagen facebook-tråd.
Brodrej såg påhoppet på henne som ett utslag av en förlegad och nedsättande kvinnosyn och konstaterar nu att detta tyvärr är ganska vanligt förekommande i operasammanhang.
Jag tänkte först på ett liknande sätt när jag såg repertoaren för Göteborgsoperan den här säsongen. Det är kvinnor som spelar de stora huvudrollerna; Salome, Tosca, Lady Macbeth och säsongen avslutas med Lucrezia Borgia. Samtliga roller har skrivits med helt andra perspektiv än jämställda. Samtliga kvinnor är destruktiva och spelar ut detta med hela sina rösters och rörelsers register.
Det är onekligen sorgligt att det enda sättet att få spela en huvudroll för en kvinna på 1800-talet var genom att balansera på vansinnets rand och inte sällan klappa igenom. Och denna företeelse ryckt ur sitt historiska sammanhang är förstås ännu mera sorglig. Samtidigt är det svårt att värja sig mot omständigheten att jämställdheten under 1800-talet inte kommit särskilt långt och det även inom litteraturen och teatern ofta var så att de enda kvinnor som kunde ta en självständig roll var just de som föll ur det gängse mönstret och obstruerade mot det patriarkaliska samhället. De stämplades av som vansinniga och fick därmed betala priset för handlingar som med dagens mått mätt var vore fullständigt normala, men då var otänkbara för kvinnor. Därför kan jag tycka att det möjligen är mindre fruktbart att kritisera dåtidens konst för att vara politiskt eller moraliskt inkorrekt idag.
Vad som däremot är en helt annan sida av saken är att det, enligt Brodrej, inte hänt särskilt mycket när det gäller nytolkningar av dessa operor. Att det verkar finnas en manlig regissörsblick som inte bekvämar sig att ställa om sig eller varken ifrågasätta eller ge de klassiska verken en modernare gestaltning, utan som traderar samma gamla förtryckarmentalitet och trista bild av t.ex. den kvinnliga sexualiteten som hos vilken 1800-talskompositör som helst. Och när denna oföränderlighet stöter på det postmoderna samhällets exploatering och kommersialisering av sexualiteten uppstår en sorts multiplikation av faktorerna så att resultatet i vissa fall kan bli iögonenfallande kärlekslöst och monotont i sina manieristiska överdrifter.
Så frågan om den goda smaken, konstens autonomi och det allmänna bästa är minst lika komplicerad inom operakonsten som inom de andra konstarterna. På gott och ont.

lördag 21 april 2012

"Cirkus" - nyopera på Atalante

I presentationen av sin nyopera Cirkus som just nu spelas på Atalante skriver Niklas Rydén;
"Så småningom kommer livet till en punkt där vi har mer bakom oss än vad som vi har framför oss. Hur vi lyckas vårda minnet av det som varit är avgörande för hur tillfreds vi är, och med vilken känsla vi kan närma oss framtiden. Alla människor drabbas någon gång av en förlust- Något man har haft, tillhört eller varit, är plötsligt borta. Att hitta ett förhållningssätt till detta är viktigt om man ska kunna fortsätta växa som människa."
I någon mening skär denna formulering rakt in i själva essensen av vad det är att vara människa. I någon mening är det kanske också just försöken att utforma tankar och förhållningssätt till denna erfarenhet som kännetecknar operan som konstform. Ytterst handlar det alltid om existentiella frågor; passion, kärlek, smärta, svek, våld, ond bråd död.
När jag ser föreställningen slår det mig hur väl denna operans grunduppsättning av fabeln i librettot, korresponderar med text och musik. Fokuseringen på det existentiella känns traderad, men ändå på ett nyskapande vis aktualiserad och befriande fri från stelnad och floskulös 1800-talskonst, Nyoperan känns fri och självständig, men ändå relaterad på ett tydligt vis till traditionell opera.
Med en i jämförelse minimal orkester, en person på scenen, det intima rummet, känns det hela som en sorts postmodern kammaropera, som leker med traditionen, men ändå hålls ihop av en uppsjö markörer och referenser, som den traditionella cirkus-miljön, den cetraleuropeiskt inspirerade cafémusiken som rullar över i helt andra tonarter när Sofia My Fryklunds andlöst sköra och skarpt fokuserade huvudroll går över alla gränser i sökandet efter förklaringen, föreningen och försoningen med sitt ofödda barn, sin förlorade kärlek och sin krossade tillvaro, öga mot öga med ett destruktivt själv.
Nytt för mig känns också den av Eva Ingemarsson mycket genomarbetade koreografin, som även stundtals ger stycket en karaktär av dansföreställning, i sina disciplinerade rörelser, en koreografi som även i sig själv spränger operaformens mera lagiska gestik.
Hon förlorade sina föräldrar i en olycka, sin karriär i ett missöde på scenen där hennes älskade kastade en kniv och missade. Eller träffade, någon centimeter från hennes struphuvud - en smärta som dock inte kunde mäta sig med den hon kände när hon hittade hans kärleksbrev till en yngre kvinna och förtroendet, det som på något sätt var själva grunden i deras liv, raserades i en enda sekund.
Lite oväntat flyttar de ut på landet och exploaterar en guldgruva på tomten. Jag tänker hela tiden på alkemin, konsten att göra guld, som inte egentligen handlar så mycket att göra guld, som om att hitta de vises sten. Den som gör guld har hittat sanningen, en variation på ett annat operatema, sökandet efter den heliga gralen. Och det finns något gemensamt i guldproduktionen och gralvisionerna - ty bara den som har ett rent och ofördärvat hjärta kan skapa guld, eller se gralen i skyn.
Till slut hårdnar deras hjärtan och de vänder sig från varandra - "Du fattar inte vad du har förstört" säger hon, skriker hon, sjunger hon med all den smärta som bara förlusten av den oförstörda tilltron och förtroendet kan föra med sig.
Mot slutet spelar hon upp några olika livsalternativ för publiken att välja - kanske är det så att var och en i publiken fastnar för det som ligger en själv närmast, som blir den upplösning man till slut bär med sig och kommer att tro på och som blir denna intensiva och fängslande nyoperas slutackord.
För egen del ligger slutscenen, "Cirkusprinsessan" kvar allra längst. Där ändå ett försoningens ljus skiner försiktigt ned på hennes ensamma själ, men som också är just ett litet ljus att hålla i sin hand på stapplande steg in i framtiden.

torsdag 5 april 2012

Bastionsstaden Göteborg, Stora Hamnen - och Antwerpen

Göteborg byggdes för att skydda Göta Älvs mynning och försvara älvtrafiken och sjöfarten mot danskarna. Därför blev staden en bastionsstad och det motsvarar det område idag som vanligtvis kallas "Inom Vallgraven".
När Göteborg byggdes var det redan från början en sorts mångkulturellt projekt, ett stadsbygge som genomfördes av svenskar, danskar, tyskar, skottar, engelsmän och holländare. Stadsarkitekterna kom från Holland och hade med sig ritningar som också påminde om dem man skapat för att bygga Amsterdam och Battavia (numera Djakarta). Göteborg har alltid vänt sig västerut, både som ett försvar, men också som en öppning mot världshaven och andra länder och kontinenter. Man kan tänka på ostindietrafiken under 1700-talet, som sträckte sig ända till Kina och emigrationen till Amerika 150 år senare, som huvudsakligen utgick från Packhusplatsen.
På många sätt kan man säga att öppningen till Stora Hamnkanalen, som av sjöfolk ofta kallades Stora Hamnen, vid klaffbron Stora Bommen, under århundraden varit navet i stadens internationella kontakter. De sträckte sig, som sagt från Kanton till New York, redan på segelfartygens tid.
När jag läser den sista av W G Sebalds romaner, Austerlitz, hittar jag ett ställe som handlar om Antwerpens bastioner, och inser att det lika gärna kunde handlat om Göteborg.
Man brukar säga att den samlade kunskapsmängden i världen fördubblas vart tionde år. Jag kan inte låta bli att undra hur mycket kunskap som också går förlorad genom seklerna.

I Austerlitz berättar huvudpersonen följande;
"Ingen, sade Austerlitz, hade idag ens ett ungefärligt begrepp om hur överflödande rik litteraturen om befästningsbyggande var, hur fantastisk den däri nedlagda geometriska, trigonometriska och logistiska kalkyleringen, ingen kände till de hypertrofiska utväxterna på fortifikations- och belägringskonstens fackspråk eller förstod de enklaste beteckningar som escarpe och courtine, faussebraie, réduit, eller glacis, men även där vi stod idag var det skönjbart att den planritning som föredrogs och som mot slutet av 1600-talet till sist utkristalliserades ur de olika systemen var den stjärnliknande tolvhörningen med förgrav, ett så att säga gyllene snittet härlett idealtypiskt mönster som.....utan vidare övertygade till och med en lekmans förstånd som ett emblem för den absoluta makten såväl som för de i maktens tjänst stående ingenjörernas ingenium"

Man kan fråga sig på vilket sätt denna kunskap är användbar idag? För den stadsplanering och kulturplanering som äger rum i den här typen av gamla kulturmiljöer är det förstås av yttersta vikt att kunskapen om tillkomst och användning av ett sådant bastionsverk förs vidare och inte faller i glömska. En spännande läsning för den intreseerade är onekligen 1866 års stadsplan för Göteborg. Läs den gärna, den visar hur god smak och förnuft alltid måste vara vägledande för hur en stad ska kunna växa och utvecklas.
En stad är i vissa avseenden som en orm som ömsar skinn gång på gång, efter hand som den rivs och byggs om. Men färgen eller möstret på skinnet är alltid det samma. Och det borde stadens mönster också vara.

söndag 1 april 2012

Lucrezia Borgia på Göteborgsoperan

Lucrezia Borgia, har bara spelats en gång tidigare i Göteborg, på Stora Teatern 1864. Så det var på tiden! Denna strama och sparsmakade föreställning är den raka motsatsen till den överdådigt bågnande Lady Macbeth från Mzensk, vars scenografiska form och provokativa utspel sprängde alla gränser. Även de som vanligtvis finns för det offentliga samtalet om opera och det halvofficiella skitpratet på Facebook.
I denna uppsättning är det musiken som istället spelar huvudrollen och Giancarlo Andrettas dirigering skapar en tonernas lätta flykt som är en ren njutning. Ann-Kristin Jones, tillbaka på Göteborgsoperans scen, tar täten i manskören (!) i inledningen och skapar redan från början en stark framåtrörelse, där regissören Christof Loy vågar lita på musikens bärande kraft, vilket i sin tur skapar ett nästan oupplösligt samspel mellan regi och koreografi. Sällan känns det så helgjutet som i detta verk.
Det enda jag undrar i inledningen är hur det kan komma sig att nästan all opera i Göteborg idag har en grå färg på golv, väggar, tak och på kostymer. Ibland kan trendkänsligheten snarare skapa en tvångströja än flexibilitet och moderiktighet.
För mig är detta i allra första hand Bülent Bezdüs stora stund som Gennaro. Jag såg honom i Bohéme och i Lucia di Lammermoor men jag tyckte inte att han i de föreställningarna gjorde sig påmind på något avgörande sätt. I denna opera är det dock helt annorlunda. Han är på scen i stort sett hela tiden, och lider, älskar, hatar, blir förvivlad och till slut hjälplös inför de krafter som gjort honom till Borgias okände son, en prins utan land, en omständighet som långsamt går upp för honom och något tidigare, henne.
Den ganska knapphändiga men spännande intrigen rör sig egentligen bara omkring denna problemställning och det blir till sist också dess slutpunkt när Gennaro inte längre litar på sin mor efter att hon förgiftat hans vänner, och han därmed vägrar att svälja motgiftet. Katja Levins starka Borgia går inledningsvis lite på rutin, känns det som, men efter hand lyfter sången till kosmiska höjder, som t.ex. i vansinnesscenen på slutet. Kanske är det också meningen att det ska vara en sorts stegring - som i så fall gestatltas effektfullt i den mycket sparsmakade scenografin. LUCREZIA BORGIA, står det på fondväggen fullt läsbart med stora versaler i inledningen. Då är myten större än kvinnn när man talar om henne. Efterhand, som hon blir allt mer personlig och stiger fram skjuts fondväggen ut till vänster och kvar är bara kvinnan på scenen. Människan  har tagit över sin egen myt och därmed blir sången desto mera levande.
Slutet är, som sagt, magnifikt. Det är den metalliskt vrålande storkören som skakar om rejält och det är i mina ögon den mäktigaste slutscenen sedan Mästersångarna i Nürnberg. Jag får rysningar fortfarande, bara jag tänker på den. Eller på båda!

torsdag 29 mars 2012

Det blir något, senare - Paul Celan


Es wird etwas sein, später,
das füllt sich mit dir
und hebt sich
an einen Mund

Aus dem zerscherbten
Wahn
steh ich auf
und sehe meiner Hand zu,
wie sie den einzigen
Kreis zieht



Il y aura quelque chose, plus tard,
qui se remplit (se remplira) de toi
et se hisse(ra)
à (la hauteur d´) une bouche

De mon (Du milieu de) délire (ma folie)
volé(e) en éclats
je me dresse (m´érige)
et contemple ma main
qui trace
l´un, l´unique
cercle


Det blir något, senare
som fyller sig med dig
och höjer sig
mot en mun

Ur det krossade
vansinnet
reser jag mig
och ser min hand
rita
den enda
cirkeln.

                               Svensk tolkning; Björn Sandmark

söndag 18 mars 2012

Tysklands nya president heter Joakim Gauck

Nyss avslutades valet till president i Tyskland och som väntat blev det den förre medborgarrättsaktivisten i DDR, Joakim Gauck. Mindre väntat var det samlade rösttalet på 991 röster av de knappt 1300 delegaterna i den specialinkallade Förbundsförsamlingen, som består av särskilt utvalda, framstående medborgare.
Motkandidaten från Die Linke (Vänsterpartiet) Beate Klarsfeld fick 126 röster, något mer än väntat och ytterligare ett hundratal avstod från att rösta.
I sitt tal efter att han accepterade utnämningen påminde han om den härliga söndagenden 18 mars. Och då menade han inte dagens datum, utan den 18 mars 1990, när det första fria valet genomfördes i DDR. Jag minns den dagen mycket väl, satt på en balkong i Westendorf i Tyrolen och lyssnade på Bayern 3:s nyhetssändning från Berlin.
Sedan den dagen visste Gauck att från och med då skulle det gamla, trötta, grå DDR tillhöra Europa. Och att han aldrig mer skulle missa att utnyttja sin demokratiska rätt att rösta.
Förbundsdagens talman Norbert Lammert höll en lysande inledning och knöt an till den första demokratiska revolutionen i Tyskland 1848. Och det kändes ändå någonstans som en demokratisk process, när nu den förre presidenten Christian Wulff avgått under förödmjukande former efter förebråelser att ha utnyttjat sin ställning.
Gauck är en hedervärd, om än stockonservativ, person, som under tiden efter murens fall ledde arbetet med upparbetningen av STASI-arkiven. Det är en händelse som ser ut som en tanke att just Die Linke, som uppstod ur det gamla kommunistpartiet i DDR, inte ville ha Gauck som president, eftersom han var alltför intimt kopplad till STASIs historia och kanske rent av visste för mycket. Att man istället nominerade Klarsfeld var säkert ett strategiskt val eftersom hon under decennier arbetat med att identifiera och fånga nazistiska krigsförbrytare, bl.a. "Slaktaren från Lyon", Klaus Barbie.
Det är en symbolisk handling, kan jag tycka, av Die Linke, genom att man på det viset pekar på att det är den nazistiska historien som är en mycket större förbrytelse än stalinismens period mellan 1949 och 1990. Symbolisk ja, men också en aning halsstarrigt. DDR var en orättsstat och Gauck var en av dem som bidrog starkt till att demontera den och till att ena Tyskland. Därmed är han en värdig president.
Det är intressant att se hur en sådan händelse som detta presidentval knyter ihop den tyska historien, från den trevande jakobinska revolutionen 1848, över naziregimen och sammanbrottet för DDR.
I Tyskland är man medveten om sin historia och har demokratisk förståelse och bildning för att på ett klokt sätt göra ett omtag i den infekterade presidentfrågan.
Det känns som ett betydligt värdigare sätt än att bestämma vem som ska vara statsöverhuvud, när man måste att hänga med veckotidningsfotografer utanför Karolinska och invänta vilket barn som kronprinsessan råkar föda. Monarkin är ett traditionfyllt statsskick med djupa rötter i historien.
Men med moderna demokratiska samhällen har det inte längre någonting gemensamt.

fredag 16 mars 2012

Surrounding Bacon & Warhol på Göteborgs konstmuseum

Ända sedan jag började jobba på kulturförvaltningen 2008 har jag drömt om att se en utställning med Francis Bacon på Göteborgs konstmuseum. Nu blir det möjligt redan imorgon, tack vare ett mycket fint förarbete av museichef Isabella Nilsson i ett samarbete med Astrup Fearnley Museet i Oslo.
Nu blir det inte en separatuställning med Bacon den här gången, utan en utställning som på många vis öppnar för en konsthistorisk problematisering som visar upp den senare delen av 1900-talets konst på ett pedagogiskt, men också utmanande, vis.
Intendent Per Dahlström skriver i katalogen; "Bacon och Warhol var två av 1900-talets mest uppburna konstnärer med olika utgångspunkter i sina sätt att förhålla sig till konst. Om Francis Bacon skriver in sig i en lång tradition av expressionistiska konstnärer, markerade Warhol början på en ny och mer konceptuell tendens i samtidskonsten. I den här utställningen representerar de två poler i det sena 1900-talets konst trots att de levde och verkade ungefär samtidigt."
Men utställningen ger mer än så. Mellan de här båda polerna finns så många andra fascinerande konstnärsskap - när man kommer uppför trapporna till Skulpturhallen är det första man ser Sigmar Polkes underbara svit Apparazione 1-3 och ja - det är närmast rena uppenbarelsen. Det finns något samtidigt dämpat och skört i de här visionerna, som också är sällsamt undflyende. Är det en fågel, där, längst till vänster? Eller är det möjligen en animerad djävulsrocka som simmar majestätiskt i världshaven? Eller till höger kanske det är en såningsman som rör sig bort från en sjunkande sol? Kanske accentueras det skarpt konturlösa av den syntetiska hartsen och lacken som är materialval. Det är i alla händelser en mäktig triptyk som öppnar den här utställningen.
Bacons Orestien-triptyk å andra sidan är ett verk som jag undrar om jag någonsin kommer att bli färdig med. Expressionismens kärna är exterioriseringen av inre själstillstånd, och om det är något som man lär sig med åren är det kanske respekt för svårigheten att på djupet förstå andra människors inre. För att inte tala om sitt eget.
Warhols Marilyn-bilder är kanske några av den moderna konstens mest ikoniserade och spridda bilder. Den konceptuella popkonsten berör mig dock mera sällan. Å ena sidan finns det en omedelbarhet i det konceptuella som inte går att ta miste på, en ny idé som vände upp och ned på begreppen och upphöjde vardagssaker till konstföremål. Å andra sidan finns det en sorts betydelseförlust i varje av dessa konstverk som i sig självt kräver en förklaring, som Hegel meddelade i sina estetiska föreläsningar. Det är kanske inte själva motivet som tarvar en förklaring här, utan snarare vari det konstnärliga värdet består. Har man hört förklaringen en gång känns den sedan ganska bekant. Det är en balansgång på en spång över en bäck som strömmar av trivialiteter.
Den enda skulpuren i denna utställning är Niki de Saint-Phalles Le Grand Rossignol, som snarare än en tupp, eller näktergal som titeln översätts, kanske kan ses som en sannerligen färgstark och formsäker Fågel Fenix? Man kan undra ur vilken aska den återuppstått?

onsdag 14 mars 2012

Laurie Simmons på Göteborgs konstmuseum

I måndags, i samband med ett möte,  hade jag möjlighet att titta närmare på Laurie Simmons-utställningen på Göteborgs konstmuseum. Det var en spännande bekantskap på så många sätt. Det är särskilt roligt att man här i Göteborg kan göra den första separat-utställningen i Norden med en av det sena 1900-talets viktigare konstnärsskap.
I förordet till katalogen skriver museichef Isabella Nilsson; " Flera kvinnliga konstnärer valde fotografi, video och performance som uttryck och teknik och både Cindy Sherman och Laurie Simmons arbetade i skärningspunkten mellan det personliga, subjektiva och kollektiva minnet i undesökningar av hur de vanligtvis lågt värderade, inom diskussionerna närmast osynliggjorda spelrummen som B-filmer, förortshemmafruideal, reklambilder och dockhus kunde ses som ett slags handledningar för hur och vem man skulle vara. Det postmoderna iscensatta fotografiet lyftes fram av feminister och annekterades i bilder, som i glappet mellan dokumentation och begärets lockelse, etablerade en kritik mot mediet och objektifieringen av människor, och då särskilt kvinnor."
Ett mycket träffande exempel på ett självständigt brott mot objektifieringen av kvinnan är kanske den starka bilden The Love Doll Day 25 The Jump som finns här initill. Den uppblåsbara "kärleksdockan" är kanske ett av de sorgligaste exemplen på bristen på mänsklig närhet och kroppslig kärlek. Ensamma män, de som Bob Dylan vid samma tid besjunger som "older men with broken teeth, stranded without love" som i brist på någon att älska blåser upp en kvinnoballong för att fylla tomrummet i sin säng. Det är en sorgens objektifiering, inte av en kvinna, utan kanske snarare av en idé om en kvinna, en avlägsen dröm, som kanske för alltid är förlorad. Det är ett emblem över solkig och vanmäktig ensamhet, med även den trista sidoeffekten att den simulerade kvinnan inte heller har ett eget liv, egna idéer, egna anspråk, utan bara en sorts foglig sängkamrat i en ensam liten stuga vid slutet av Desolation Row.
Som ett tydligt brott mot denna underordningens dialektik klättrar här dockan över muren och hoppar ut i en annan frihet. Det är startskottet för ett uppbrott ur den tigande underordningen och, om man så vill, en iscensättning av den hegelianska bekräftelse-teorin, som går ut på att slaven bara är slav så länge han erkänner herren som sin herre. I samma ögonblick slaven vänder sig bort eroderar herrens makt och en emancipation bortom det gamla systemet blir möjlig. Som i denna bild.
Ingen underkuvad individ är så underkuvad och bruten att den inte kan ta sats och göra ett språng över de murar som inskränker och fängslar, skulle man kunna tänka att Simmons kanske menar. Det går i alla fall utmärkt att tänka så själv.
Simmons dockor, sparsmakat belyst på en egen vägg är ett annat verk man bara inte fär missa. Dockorna är också ett tecken som ställs mot de krafter som "make our loved ones into puppets".
I någon mening kan jag tycka att Simmons konst är djupt bejakande av människans egenvärde och rätt till emancipation. Det är en rätt som trampas ned i marken runt om i världen, idag kanske mer än någonsin.
Det gör Laurie Simmons konst så samtida och synnerligen angelägen.

söndag 11 mars 2012

Idrottens kärna - VM i skidskytte i Ruhpolding eller Andrea Henkels triumf

Det var en riktig sportlördag igår - som dock inleddes med en mer än lovligt fnoskig artikel om fotboll av Jenny Diskie på GPs event- och nöjessidor. Senaste matchen hon hade sett var tydligen VM-finalen mellan England och dåvarande Västtyskland på Wembley 1966, för en sådär knappt femtio år sedan, men drar sig ändå inte för att uttala sig tvärsäkert om sporten.
Då var lördagens tävlingar i utförsåkning betydligt intressantare att följa, för att inte tala om den underbara finalen i skidskytte, damernas stafett över 4x6 kilometer. Tyskorna vann välförtjänt och det var spännande från första stund. Mina första minnen från skidskytte var OS i Sapporo 1972. Då tyckte jag att det var en märklig sport, med skjutning och allt. De flesta som tävlade var militärer, bergsjägare, sovjetiska elitsoldater.
De senaste tio åren har mitt intresse vänt sig från traditionell längdåkning, som jag fortfarande följde på åttiotalet, till skidskytte. Det är, tror jag, den helt oslagbara kombinationen av fysisk styrka och skidåkning, med koncentrationen i skjutningen - komplikationen när åkarna tagit ut sig för mycket i spåret och får för hög puls, vilket leder till skakningar i hela kroppen, det man på tyska kalla "Nähmaschine" - symaskin.
De senaste åren har tyskorna varit ganska dominerande, men i hemma VM i Ruhpolding i Bayern i år, på Chiemgauarena,världens troligen bästa skidskytteanläggning, har man inte varit så framgångtsrik. Damlagets charmiga dragplåster Magdalena Neuner har bubblat på sin bayerska dialekt, men inte riktigt nått de mål hon hade innan VM. Min favorit är istället den lite truligare Andrea Henkel från Oberhof i Thüringen, som deltagit i varje VM sedan 1999. Hon är mindre sprudande, lite mera matter-of-fact och verkar leva och andas med åkningen på ett helt annat sätt.
Igår blev det hennes stora triumf, när hon på sista sträckan sköt felfritt, efter en ganska knackig säsong. När hon stakade in på upploppet var publiken i total upplösning och hon nappade åt sig den svart-röd-guld-färgade flaggan och höjde den mot skyn i en triumferande gest som snarare förde tankarna till den demokratiska revolutionen 1848, när den flaggan användes som symbol på riktigt för första gången.
Detta är en ny typ av sport-nationalism som i Tyskland växt fram sedan fotbolls-VM 2006 och man kan naturligtvis invända mot att all nationalism är av ondo, eller åtminstone onödig.
Men man kan inte frånkänna ett sådant ögonblick betydande idealistiska, sportsliga, poetiska krafter. Det är i sjäva verket ett sådant där elektriskt sportögonblick som går till historien, åtminstone kommer jag aldrig att glömma det. Den som inte kan uppfatta ett sådant ögonblick, det momentum som bara kombinationen av hård träning, stark vilja, tävlingsinstinkt och timing kan skapa missar något vackert, tycker jag. Sådana ögonblick är att jämställa med andra live-händelser; som en euforisk konsert, flow på en teaterscen, vad Du vill. Och i stafetten är det laget som räknas, den gemensamma prestationen. Inget är mera rörande än när Henkel sedan går över mållinjen och de tre andra i laget springer emot henne med sina skidor i händerna och förenas.

onsdag 7 mars 2012

"Abstract Possible", Tensta konsthall och konstens kommersialisering

I somras hade jag nöjet att delta i ett samtal om konstens autonomi i regi av konsttidskriften Paletten. Samtalsledare var redaktörerna Sinziana Ravini och Fredrik Svensk och diskussionen trycktes sedan i nummer två av tidskriften 2011. Sedan dess har jag funderat på några av de frågor som diskuterades.
För egen del har jag svårt att tro att man annat än fläckvis kan hoppas på en rakt igenom demokratiskt finansierad konstnärlig autonomi. Konsten finns alltid i ett sammanhang. I samma ögonblick en konstnär avser att leva på sin konst är man oavvisligt beroende av en marknad för avsättning av densamma.
Den enda relation som inte i första skedet har en koppling till marknaden är möjligen när en konstnär arbetar med finansiering från ett offentligt, eller korporativt stipendium. Men de verk som då produceras, är de inte avsedda för en tänkt marknad längre fram?
Om en ordentligt utskälld utställning på Tensta konsthall, Abstract possible, uppger Maria Lind i DN att hon vill problematisera samtidskonstens nya dilemma; "Vad händer på sikt när konsten å ena sidan kommersialiseras och å andra sidan instrumentalieras av offentliga bidragsgivare (med udden riktad mot statliga Kulturbryggan som kräver privat medfinansiering för vissa projekt).
Ja, det kan man fråga sig.
Sinziana Ravini tycker i samma tidning inte att det är en relevant frågeställning, utan polemiserar starkt mot Lind för att förhålla sig amoraliskt och bortse från att en samarbetspartner, Bukowskis auktionsverk, ägs av Lundin Oil, vars affärer i framför allt Afrika under lång tid diskuterats utifrån moraliska brister. Det är lätt att i förstone dela en moralisk indignation över eventuella blodspengar som medfinansierar en utställning och ett arbete i en offentligt finansierad konsthall.
Men är det verkligen så enkelt?
Ravini tror inte att utställningen alls försöker problematisera samtidskonsens situation. Hon skriver; "Man kan inte kritisera ett fenomen som konstens kommersialisering i ena stunden för att sedan bidra till dess fortlevnad i andra". Dessutom ifrågasätter hon Maria Linds konstnärliga integritet. Det, om något, är kanske en aning överraskande.
Det är här jag inte längre riktigt förstår. Jag uppfattar att Maria Lind ställer den här frågan på sin spets,  försöker skapa debatt och ganska modigt bryter en helt annan typ av tabu som inte så ofta diskuteras i konstvärlden - den omhuldade myten om konstens autonomi. Ett starkare kommersiellt sammanhang är kanske svårt att hitta. Samtidigt presenterar man också en uppsats om just detta sammanhang "The Contemporary Art and Its Commercial Markets", enligt Ravini finansierad av Bukowskis, enligt Lind även av andra offentliga finansiärer som Kulturrådet. Om man vill problematisera denna fråga, hur ska man annars göra? Det som för mig är problematiskt är kanske inte så mycket vad varken Lind eller Ravini säger. Utan det som inte sägs. Och det är ganska mycket, på flera nivåer.
Vilken är egentligen den moraliska auktoritet, som Ravini någonstans lutar sig emot, som har mandat att dra gränsen mellan ett superkommersiellt auktionshus och t ex ett något mindre kommersiellt galleri? Var går egentligen den gränsen? Hur långt ned i olika bolags årsredovisningar ska man gräva för att avgöra om det har rätt att stödja konsten alternativt tjäna pengar på den, eller inte? Vem skall i så fall göra den bedömningen? Är det möjligt eller inte att använda pengar som tjänats på moraliskt tvivelaktiga affärer till att göra något gott?
Hur ska man i ett historiskt perspektiv kunna försvara de gamla europiska kolonialmakternas kulturella och konstnärliga arv, onekligen bland det mest betydande, som bygger på exploatering, stöld och kolonisation av resten av världen?
Hur ska man kunna intressera sig för Nobelpriset, som delas ut från medel som ackumulerats från krutproduktion och exploaterande oljeaffärer i Kaukasus för tillräckligt länge sedan?
Självklart är det så att det i många fall skapas förmögenheter på moraliskt oförvitligt sätt och som i samhällsnyttig anda investeras i konst eller i konstnärliga institutioner för det allmänna bästa. Inte minst i Göteborg är den traditionen stark.
Men kan man isolera frågan om samtidskonstens kommersialisering till att bli en fråga om enbart samtiden? Samtidskonstens inbyggda problematik är att den oundvikligen förlorar sin samtidighet och blir en del av konsthistorien och kulturarvet. Möjligen tjänar auktionshusen mer på det än de kommersiella gallerierna och mycket sällan blir det konstnären som drar nytta av de förändrade marknadsvärdena.  Det blir allt svårare att hävda att det finns någon annan autonomi i konstnärliga sammanhang än kommersialismens. Men i ett vidare perspektiv är det kanske en sak som inte enbart berör konstens område, utan som numera genomsyrar de flesta fält i samhället. Tyvärr.

torsdag 1 mars 2012

Patricia Highsmith - en kvinna med många talanger

Nyutgåvan av Patricia Highsmiths romaner om Tom Ripley, Mr Ripley på Norstedts i klassiker-serien är ett lyckokast i mina ögon. Highsmith har både i hemlandet USA och i Europa oförtjänt halkat omkring i en mera lättviktig genre. Det är ingen tvekan om att Highsmith spelar i den högsta divisionen av The American Novel. Kanske kommer det också en mera synbar omvärdering, ungefär som Charles Dickens efter sin död blev en major classic.
Jag har i princip sträckläst En man med många talanger i Mårten Edlunds smidiga översättning. Det finns inga döda punkter. Känneteckande för stor litteratur är i mina ögon hur den samspelar i en tradition, utan att göra avkall på sin egen röst. William Shakespeares viktigaste dramer vara alla omarbetningar av kända berättelser.
Highsmith har en alldeles egen, säregen berättarröst, och berättelsen har ett starkt driv från första sidan. Tom Ripley blir uppsökt av en Mr Greenleaf på en bar i Greenwich Village i New York. Han får uppdraget att leta upp Greenleafs son Richard i Italien och försöka övertala honom att komma hem, då hans mor drabbats av leukemi. Ripley, som inte har något bättre för sig, antar utmaningen och ger sig av.
I Italien blir de unga männen vänner och ett mindre menage a trois utspelar sig, med Richards väninna Marge. Ripleys psykopatiska och smyghomosexuella läggning leder till att han blir allt mer besatt av Richard och det vill sig inte bättre än att han dödar honom i en båt utanför San Remo. Man tänker på den engelske romantiske poeten Shelleys svartsjukedrama  och död i en roddbåt utanför italienska kusten.
Nu gör Ripley en närmast otrolig operation, antar Richards identitet och får äntligen möjlighet att leva som den playboy han alltid hade velat vara. Han cashar in Richards 500 dollar varje månad och reser runt i Italien och njuter av livet, utan ett uns dåligt samvete. Andra halvan av romanen skildrar hur nätets dras åt och berättelsen ser ut att gå mot sin oundvikliga upplösning. Men så händer något.
Ripley är för mig en sorts syntes av Dostojevskijs Raskolnikov i Brott och Straff och Jay Gatsby i  Scott Fitzgeralds The Great Gatsby. En av världslitteraturens mest gastkramande scener är kanske förhöret av Raskolnikov efter mordet på pantlånerskan. Raskolnikov mördar henne för att leda sina nietzscheanska övermänniskotankar i bevis, för att trotsa hela samhället med dess medelmåttiga typer som han känner sig vida överlägsen.
Jay Gatsby är istället en American Dream, den fattige killen som gör vad som helst för att bli rik och därmed vinna sin hjärtas dam. Jag tror jag aldrig glömmer den scenen i filmen när han (Robert Redford) för att visa sitt välstånd river ut de hundra sidenskjortorna ur garderoben och slänger dem på sängen.
Ripley däremot, är en psykologiskt nästan lika sammansatt typ som Raskolnikov. Hans planering för att komma undan, hans planering för att dupera i förhören med polisen är snarlik hur Raskolnikov försöker förutse polisens nästa steg.
Ripley har samma behov av lyx och det goda livet som Gatsby. Men när Gatsby gör allt han kan för sin stora kärlek är Ripley istället helt tom. Han älskar ingen. Han har en motstridig hatkärlek till Richard och i själva verket ser han ut som en border-line personlighet - en person som saknar en grundläggande trygghet i den tidiga barndomen och vars individuationsprocess störts eller brutits p g a bristande kärlek i sin hemmiljö.Kännetecknande för border-line-personligheter är att de aldrig kan utveckla normala relationer till andra. Antingen är de kalla och avvisande, eller så försöker de inta människor i sin omgivning fullständigt och överdriver så att omvärlden drar sig tillbaka. När Ripley kommer för nära och blir avvisad dödar han i ren kortslutning. Han vill inte döda, egentligen, men han gör det igen, när en vän till Richard söker upp honom och vill veta vad som står på.
Om man läser om Patricia Highsmiths uppväxt får man lätt bilden av en trasig barndom och störda relationer till styvfadern, som hon hatade, och mamman som hon älskade bortom allt annat. Jag kan inte komma undan känslan att detta är en sorts trauma som präglat Highsmiths liv och författarskap - sökandet efter den amoraliska människans kärnpunkt blir ett sorts livsprojekt. I hennes liv visade det sig också svårt att bygga långvariga relationer och mot slutet blev hon allt mer excentrisk och misogyn, dog ensam i schweizisk exil. Det gör hennes litterära projeket och sökandet efter jagets kärnpunkt än mer gripande. Ja, rörande.

lördag 25 februari 2012

Péter Esterházy, Ildikó Márky och Ungern som försvann

I nyaste numret av Författaren (Författarförbundets tidning) 1/2012 tematiseras Ungern. Tyngdpunkten ligger på de nya odemokratiska och antisemitiska stämningarna i landet, men intressantare finner jag en text av Péter Esterházy och en intervju med hans översättare Ildikó Márky.
Esterházy skriver på sitt underfundiga vis om friheten, om det ungerska språket, om hur det är att vara författare i ett litet land med ett litet språk - en erfarenhet som också delas med t.ex. svenska författare.
Hans översättare Ildikó Márky kom till Sverige som barn 1956, när Sovjet rullade in i Ungern. Familjen Esterházy blev kvar och den historien har han skildrat i den magnifika storromanen Harmonia Caelestis.
Ildikó Márky berättar om den svåra balansgången mellan identitet och litteratur;
"Frågan om identitet är nog vad alla mina romaner handlar om: ett slags dubbel identitet mellan två länder, två tillhörigheter, två språk. Ett slags in-betweenness-tillstånd."
Jag kan inte låta bli att tänka att det för båda dessa författare även finns en annan överlagring av identiteter.  Släkterna Esterházy och Márky tillhörde den gamla ungerska aristokratins mest inflytelserika, med månghundraåriga traditioner i det österrikisk-ungerska kejsardömet. Hur man än gör är det svårt att skaka av sig en sådan historia. Båda föddes långt efter kejsardömets sammanbrott vid Första världskrigets slut, men upplevde sovjetiseringen i och utanför Ungern, då ett adelsnamn snarare var en belastning.
Efter murens fall var det inte en restauration av namn och gods som man eftersträvade. Peter Esterházy avstod, som släktens överhuvuvud, och till förtret för några släktingar, från återlämnande av konfiskerade egendomar.
Men det man hoppades på var kanske att Ungern skulle utvecklas till ett fritt och demokratiskt land inom EU, som åtminstone i den delen av Europa i någon mening kan sägas vara en modernisering av det Habsburgska riket. Men så ser det tyvärr inte ut idag. Ildikó Márky känner besvikelse över sitt gamla land: "Jag trodde att Ungern skulle klara övergången till ett enat Europa bättre. Förklaringen till vad som sker, ligger tror jag, i en bristande demokratisk tradition. Inte för att Sverige idag kan slå sig för bröstet med de många upprörande utvisningsbeslut vi får ta del av nästan dagligen. Men här finns en demokratisk tradition som jag tror är av stor betydelse för att en utveckling som den i Ungern ändå känns avlägsen."
Det är lätt att känna igen sig och känna sympati för Ildikó Márkys hållning. Det är när jag tänker efter, kanske rent av den enda hållning man kan ha i dagens värld, utan att hemfalla åt begränsande provinsialism. Att inte känna sig hemma någonstans på riktigt, att veta att identitet och hemland alltid är relativa storheter och det enda hem man har enbart är det man har i sitt hjärta.

tisdag 21 februari 2012

Bibeln - sett boken? 3

Ett beprövat sätt att hämta inspiration ur Bibeln är att bläddra upp några sidor, sätta ned pekfingret och läsa vad som står där. Inte sällan hittar man något som talar till en. Inspirerad av fredagens Bibelpremiär letade jag upp min röda konfirmationsbibel och bläddrade fram Höga visan.
Där finns strofer som är ojämförbara, som i 7 kapitlet,

Bruden från Sulem:

"Hur sköna är icke dina fötter
i sina skor, du ädla!
Dina höfters rundning
är såsom bröstspännes kupor,
gjorda av en konstnärs händer.
Ditt sköte är en rundad skål,
må vinet aldrig fattas däri.
Din midja är en vetehög
omhägnad av liljor.
Din barm är lik ett killingpar,
tvillingar av en gasell.
Din hals liknar Elfenbenstornet,
dina ögon dammarna i Hesbon,
vid Bat-Rabbimsporten.
Din näsa är som Libanonstornet,
som skådar ut mot Damaskus.
Ditt huvud höjer sig såsom
Karmel,
och lockarna på ditt huvud hava
purpurglans
En konung är fångad i deras snara."

Höga visans som inspirationskälla för generationer av  författare därefter kan knappast överskattas.
Det mysteriet har inte heller Shakespeare hittat en lösning till:

"Most radiant, exquisite and unmatchable the beauty,
I pray You tell me,
if this be the lady of the house
for I never saw her"

Twelfth Night

måndag 20 februari 2012

Bibeln på Göteborgs Stadsteater - sett boken? 2

Konstaterar lite förläget att jag apostroferas i en samlingsartikel i GP om pressröster om Bibeln på Göteborgs Stadsteater. För egen del uppfattar jag inte mina blogginlägg som en pressröst eller att jag ägnar mig åt att skriva recensioner. Jag förmedlar mina spontana intryck i anslutning till föreställningar jag varit på, för mig själv, för att det är lättare att tänka när jag skriver, och därmed förstå vad jag precis varit med om, men också för att det är roligt att skriva.
Så därför avstår jag gärna från recensentens otacksamma lott att kritiskt värdera det jag sett utifrån ett schema som är särskilt tydligt vad gäller scenkonst. Det finns ett antal komponenter som behöver kommenteras, såsom rollbesättning, individuella insatser, regi, scenografi osv. Jag tar mig friheten att helt strunta i det och istället skriva om det som intresserar mig, som jag blivit hänförd av, eller som jag tycker om. Oftast är det innehållrelaterade frågor, ur ett litterärt perspektiv.
Sedan är det en annan sak att det också är intressant att läsa vad de professionella recensenterna tycker och även där kan jag ta mig friheter, som att kommentera eller polemisera.
Oavsett tycker jag att det ytterst är ett exempel på den yttrandefrihet som vi alla värdesätter och är beredda att försvara, både här i Sverige och utomlands.

lördag 18 februari 2012

Bibeln på Göteborgs Stadsteater - sett boken?

Hur kan man presentera Bibeln - böckernas bok - med dess enorma myller av Gud, änglar, liv och död, människor, händelser, blod och tårar på scen? Niklas Rådström har arbetat i två år med texten och resultatet är  helt enkelt lysande. Här presenteras Bibeln som ett stationsdrama, en medeltida form som passar alldeles utmärkt som berättarstruktur. Stationsdramat hade ofta religiöst innehåll och har överlevt ända in i vår tid i katolska samhällen, t.ex. på den bayerska landsbygden vid firandet av Kristi Lekamens Dag.
Vilka är det då som vandrar mellan de olika stationerna?
Inga mindre än Adam och Eva, (Mattias Nordkvist och Nina Zanjani), vars samspel är påfallande bra och synkront hela vägen. Genom detta berättartekniska grepp skapas en framåtrörelse som bär genom hela den fyra och en halv timme långa föreställningen. De kallas i texten för mannen och kvinnan och lösgör sig däremed från urberättelsen i paradisets lustgård och resultatet blir en sorts metaberättelse över den största metaberättelsen av dem alla. Människans livsvillkor, så som de tar form i dialektiken mellan man och kvinna, livets början och dess slut.
Texterna är kondenserade men lätta att känna igen - det är ett exempel på hur riktigt starka texter alltid bär av egen kraft. När de olika scenerna ljussätts som William Wenner gjort här, är det som om text och ljus är två sidor av samma sak. Det finns visuella avsnitt som etsar sig fast på näthinnan - som Adam och Eva när de vänder ryggen mot publiken och Röda havet öppnar sig inför uttåget ur Egypten, den klassiska nattvardsbilden som skiftar karaktär strax innan första pausen eller Jona i valfiskens buk.
Moses (Carl-Magnus Dellow) kämpar med stentavlorna och den dåliga moralen hos sitt folk. Det hade varit lätt att överföra problematiken till samtida gränskonflikter i nuvarande Israel med omgivningar. Men så lätt gör inte regissören Stefan Metz det hela för sig. Det är snarare distansen till samtiden som höjer aktualitetskänslan. Less is more.
Berättare är tre herrens änglar som kommenterar och driver på, alla uttrycksfullt spelade av Henric Holmberg, Michailis Koutsogiannakis och Emelie Strandberg. Jag funderar en stund över de olika översättningar av Bibeln som finns. Lutherbibelns tyska satsbyggnad och ordbildning härbärgerar en del slitstarka formuleringar som kanske rent av är mer pregnanta än originalet. Och det finns bevingade ord som i sin avskalade skönhet dröjer kvar, alldeles oavsett vilket förhållande man har till själva läran som sådan. Det blir en ängel som får sista ordet, riktat till Johan Grys Jona i valfiskens buk:
"Och jag är med eder alla dagar intill tidens ände."
Föreställningen är lång, om än inte till tidens ände, men känns på ett uppfriskande vis inte alls för lång. Istället skulle jag vilja se den igen, för att kunna ta in den i lugn och ro, och sedan tala om den, länge, länge.

tisdag 14 februari 2012

Nordhemsgatan i mitt hjärta

Inspirerad av den mycket läsvärda serien om Göteborgsgator i GT gjorde jag en djupdykning i minnets massiva arkiv och vaskade fram saker som jag var på väg att glömma, märkte jag.
Nordhemsgatan är för alltid förknippad med friheten för mig. När jag flyttade dit i februari 1982 var det en stor lättnad att lämna ettan med rivningskontrakt på Vargögatan i Majorna med gasdusch i källaren för 432 spänn i månaden. I barren bredvd bodde en ex-ungrare som flytt 1956, som var periodare och som alltid tiggde pengar och bråkade när han skulle ut och spela enarmad bandit och supa till.
Så det var med stor entusiasm jag flyttade in i den rymliga tvåan högst upp, mitt i backen på Nordhemsgatan 43. Mamma hjälpte mig att sätta upp vita strukturtapeter, fotbollsspelaren Glenn Schiller, som var någon sorts halvproffs i Blåvitt den vintern och senare på våren UEFA-cup-mästare, tillika utbildad snickare, hjälpte mig att slipa det underbara brädgolvet. Hann knappt möblera klart innan jag inledde en serie candle-light dinners, det var tiden för det nya franska köket, ju mera franskt, desto nyare, med kalvbräss och beurre-blanc-såser, halvkokta rotfrukter, Beaujolais Noveau, som var väldigt inne och sauternes-viner till sabayonen. Det blev också en hel del större sittningar med det umgänge jag hade då, som barmästare på den dåvarande innekrogen Åtta Glas, vid Kungsportsbron, mitt emot Stora Teatern.
Friare än så kan man nog knappast känna sig, på gångavstånd till krogen, en vildmarksled från den då nyöppnade kvarterskrogen Linnéus, en rask promenad genom Haga till Déja Vue på Viktoriagatan, innan jag vek av till Åtta Glas och natten slutade på Yaki-da (Detta är inget ställningstagande i krogstängningsdebatten).
Den sommaren spelade Rolling Stones för första gången på Ullevi, det var den trevande starten på musik- och evenemangsstaden Göteborg. Åtta Glas var fyllt till bristningsgränsen i tre dygn, höll på att sjunka flera gånger, länspumpade mellan 2 och 3 på natten, för säkerhets skull både fredag och lördag. Efter lördagskonserten satt jag kvar på kontoret och räknade kassan till gryningen och gick genom sommarmorgonen tillbaka hem till Nordhemsgatan. Hela stan var överfull, det fanns inga rum på härberget, och det låg fullt med människor i sovsäckar i hela Allén.
På Nordhemsgatan lärde jag mig saker om livet som jag aldrig haft en aning om. Närmaste granne var en fornnordisk yoga-förening som plockade fram trolltrumman ett par kvällar i veckan. Då var trapphuset fullt av bleka människor med tom blick. Det lite komiska i det hela var själva chefs-schamanen, som kallade sig Röde Orm eller Egil Skallagrimsson, eller liknande. Jag har aldrig sett någon i verkligheten som mer liknat den traditionella bilden av Jesus, med långt, blont hår och fridsam, stålblå blick. Så något överjordiskt var det, oklart vad.
När jag öppnade fönstret på morgonen slog den skarpa lukten av bränt kaffe från Kahls rosteri på någon av Långgatorna emot mig. Jag älskade den doften. Om man kunde se in genom de skitiga rutorna på andra sidan gatan kunde man ibland se gitarristen Uffe Wakenius träna freejazz-riff på sin Aria-gitarr inför spelningarna med Hawk-on-Flight på Nef. Bredvid honom bodde en tjej som jag dock aldrig lyckades bjuda på middag, som tränade dans på det mest förtjusande vis. Vi stod ibland i våra fönster och tittade på varandra. Hon hade långt hår, till midjan.
På Nordhemsgatan 43 hände det ibland stora och små tragedier. Det var alltid en prövning att gå till tvättstugan, då det på samma våning utspelade sig våldsamma scener i någon sorts småkriminell miljö. Även i min svale hördes en kväll ett skri av fasa och när jag rusade ut i trapphuset möttes jag av synen av en nyinflyttad tjej på bottenvåningen som precis blivit knivskuren av en alkoholiserad friare. Grannarna våningen under tog hand om henne och ringde polisen. Ett par dagar senare gick hon runt och bad om ursäkt för händelserna förra helgen. Jag vet att jag svarade att det inte var hennes fel, men fick inte ur mig så mycket mer när jag såg hennes blåslagna ansikte och det lärde mig något om hur utsatt en kvinna kan vara för manligt övervåld.
Sällan har jag varit gladare över att komma hem och stänga dörren bakom mig än den kvällen när en packad kille satt och viftade med en revolver på ettans spårvagn. När vagnen blev stående i svängen från Järntorget upp på Linnégatan tittade han på mig, pekade med revolvern och sade - Hoppa av!
Jag svaraade att jag ska av vid nästa stopp, Prinsgatan, och vände ryggen till. Han skjuter mig väl inte i ryggen, tänkte jag. Och när jag hoppade av där blev vagnen stående en stund och när jag räddade mig in på Linnéus hörde jag tre skott efter varandra ur vagnen. Dagen därpå stod det i tidningen att tre skott gått av och som genom ett under hade ingen blivit träffad.
Idag tror jag att det är betydligt lugnare runt Linnégatan och Nordhemsbacken. Det enda som nog är samma är bullret på morgnarna när Renova tömmer sopor. Det ekar upp längs husväggarna. Ännu värre är vintrarna när det är is i backen och bilarna inte kommer ut ur sina parkeringsluckor. Det sliras och ylas halvtimmevis, innan man lyckas baxa ut bilarna på gatan och köra iväg.
Kanske är det, all frihetskänsla till trots, de saker som jag minns bäst från Nordhemsgatan. Kaffelukten, det nakna våldet, oväsendet på morgnarna som väckte alla och envar i gryningen.
Freedom`s just another word for nothing left to lose.

söndag 12 februari 2012

Miriam Makeba och tiden som går.

På Youtube kan man hitta de mest oväntade musikvideor. Framförallt uppskattar jag möjligheten att man kan jämföra liveuppträdanden som ibland ger möjlighet att upptäcka de mest spännande nyanser. När jag letade efter en viss spelning med Weather Report härom veckan hittade jag en tidig version av Miriam Makebas klassiker Pata Pata. Det är en fantastisk version. Den är från 1967. Hon har leopardklänning.
Men det är inte i första hand hennes utseende som tilltalar mig, även om hon på många sätt är sinnebilden för afrikansk skönhet vid denna tid. Det är den bubblande livsglädjen och stoltheten.
Och i denna version finns det några förklarande textrader som jag aldrig hört förut;
"Pata Pata is the name of a dance we do down in Johannesburg West. Everybody starts to move, as soon as the Pata Pata starts to play"
och lite längre fram i låten;
"Every Friday and Saturday night is Pata Pata time. The music is going on all night long, until the morning sun begins to shine".
Johannesburg West? Jag undrar om hon menar Johannesburg Southwest? Soweto? Probably.
Det är nio år innan kravallerna i Soweto, där motståndet mot apartheid växte fram, där Mandela bodde, där Tutu bodde, där fortfarande många av dagens sydafrikanska ledare bodde.
Det är på något sätt som om den kraften, livsviljan, energin, stoltheten som till slut ledde till att apartheid kunde övervinnas finns i hennes ögon, gester, varje frasering. Att Nelson Mandela blev fri och till slut, den är dagen på våren 1990 och kunde landa med flyget från Robben Island, på Pretorias flygplats och gå ned för trappan och lyfta den knutna handen mot skyn. Jag minns att jag läste den artikeln i Dagens Nyheter på mitt tjänsterum i Erlangen, klippte ut bilden på Mandela, satte den på väggen. Och när jag några år senare efter valsegern 1994, hörde hans tal när ANC vunnit valet, som alluderade på Martin Luther King, med omkvädet "Free at last". Det var så starkt, jag grät i bilen, minns att jag var på väg mellan Kungälv och Göteborg när jag hörde det på radio. När jag lyssnar till Miriam Makeba från 1967 tänker jag på allt det där, som om det redan fanns där då. Kanske är det bara en välvillig efterhandskonstruktion. Kanske har det inte alls med den saken att göra. Men det är de associationer jag får och för egen del är det bra så.

söndag 5 februari 2012

Lady Macbeth från Mzensk på Göteborgsoperan

Lady Macbeth of Scotland är i Shakespeares drama en rasande maktlysten kvinna som driver sin vankelmodige och inte lika begåvade make i fördärvet. Viljan till makt är den enda och och ohyggligt starka drivkraften, som överskuggar allt annat.
Lady Macbeth från Mzensk i Sjostakovitj opera är en helt annan kvinna - en uttråkad hustru till en välbärgad köpman, låt vara lika vankelmodig och obegåvad som den skotske tronpretendenten.
Gitte-Maria Sjöbergs Katerina Ismajlova är i jämförelse ett rö i vinden, som inte drivs av sin viljestyrka, utan snarare av sin stora längtan efter närhet och kärlek, åtminstone efter ett barn, eller vad som helst för att få en uppgift i livet. Sjöberg är en rasande skicklig sopran, från operan i Köpenhamn. Hon behärskar hela sitt register fullt ut, nyanserar nästan för bra, hon är den självklara mittpunkten i denna föreställning och distanserar alla i sin omgivning utom svärfar Boris Ismajlov som sjungs mycket övertygande av Mats Almgren. Även i sin roll är han den enda som håller emot den allt mer destruktiva Katerinas desperata försök att manövrera sig in i  ett hopplöst läge som leder till att hon förgiftar sin svärfar och styper sin man Sinovij Ismajlov (Joakim Ottosson) med sin älskares, Sergejs, livrem.
Sjostakovitjs musik är sällsamt vacker, sällsamt rysk, sällsamt varligt dirigerad av Thomas Sanderling och en ren njutning i denna föreställning. Man skulle kunna sitta och bara lyssna, det vore värt hela kvällen. Men då hade man missat det oavbrutna myllret på scenen. Jag minns inte när jag senast såg en operaföreställning där det hände så mycket på scenen, nästan hela tiden är det rörelse. Men det är en sorts fördröjd action, i takt med den kvardröjande musiken.
Och framför allt hade man även missat den likaså mest ambitiösa scenografi i Göteborgsoperans historia, denna gång av Paul Brown. Det blir möjligt att utveckla den på detta vis tack vare den stora och djupa scenen. Sista aktens hela vägg är monumental. Den har ett tiotal rum som befolkas med ett femtiotal personer, alla oavbrutet i rörelse. I slutscenen begår Katerinas sitt sista mord på en rival (avviker här från originalet) och sitt eget självmord med svampröra av en giftsvamp som också är det som används för att röja svärfar Boris ur vägen.
Passionens pris, är det vad Sjostakovitj vill köpslå om? Kanske, men ändå inte. Det är nog egentligen inte passionen som han anser är problemet, utan hur man väljer att förhålla sig till den. Om den blir en positiv kraft i ens liv, eller om man inte håller emot, utan låter den ta egen gestalt och ta över. Då blir inget kvar, bara död och förtvivlan.

onsdag 1 februari 2012

Konsten intar Drottningtorget i Göteborg

I gårdagens GP kommenterade Annika von Hauswolff det nya konstverket av Jaume Plensa på Drottningtorget. Konstverket, tre män som sitter och håller för ögon, öron och mun, är en del av den konstnärliga gestaltning av Clarion Post Hotel som curerats av Sune Nordgren, ända in i varje rum.
Det är ett ganska nytt grepp i Göteborg, även om Avalon Hotel arbetat på liknande sätt. Man kan ha olika uppfattning om Plensas verk - von Hauswolff anser att det är kitsch och misstänker bristande konstpolitik i staden.
Till skillnad från de flesta andra städer i Sverige har Göteborg en uttalad konstpolitik. Om den lett till några revolutionerande resultat för Göteborg som konststad är väl ännu ovisst. Men det är ändå en viktig hållning i en tid när man på nationell och regional nivå allt oftare börjar distansera sig från en renodlad konstpolitik, av olika skäl. Rent konkret fördelar kulturnämnden drygt 50 miljoner kronor om året till det fria kulturlivet i staden, bedömningarna för detta görs helt på konstpolitikens grunder.Konstpolitiken finns även kvar som självständigt politikområde i den kulturstrategi som är under framtagning.
Jaume Plensas verk är dock inget resultat av stadens konstpolitik, utan av Sune Nordgrens arbete med Clarion Post Hotel. Den totala kostnaden för hotellet lär vara 1,4 miljarder kronor. Därav har man satt av 20 miljoner till konstnärlig gestaltning. Det är 1,5 procent av totalkostnaden, dvs en halv procent mer än den procent som staden nu fattat beslut om att avsätta för konstnärlig gestaltning av offentliga byggnader. Den traditionellt symboliska betydelsen av de tre männens försök att stänga av världen utanför är att man på det viset kan undvika att dras in i konflikter med omvärlden.
Det kan dock betyda flera andra saker, som att inte vilja lyssna eller förstå det som händer. Det kan kanske kännas provocerande - inte minst i en stad som fått ordentliga törnar på senare tid. Kitsch eller inte, det är onekligen ett steg i rätt riktning att provocerande konstverk tar plats på de stora mötesplatserna i stan.

tisdag 31 januari 2012

Pustervik - Göteborgs nya musikscen

Det blir en spännande nystart för Göteborgs nya musikscen Pustervik i Pusterviks gamla lokaler på Järntorgsgatan. Namnförvirring? Nej, Pusterviksteatern har som bekant intagit Stora Teatern och skapar en ny verksamhet där, namnet är därmed givet, åtminstone sedan 1880. Stora Teatern hette inledningsvis Nya Teatern när den invigdes 1859. Inriktningen på spännande och konstnärligt anspråksfuill scenkonst förblir dock den samma.
Den nya musikscenen Pustervik kommer att drivas av den entusiastiska trion Lotten Erlander, Johan "Red Top" Larsson och Joakim Levin. När Red Top, Joakim och jag klev omkring i byggmaterialet en dag förra veckan var det svårt att känna annat än ren glädje. Det kommer att bli ett härligt ställe, can't wait for the Grand Opening någon gång under våren, datum ännu hemligt.
Red Top berättar om de olika möjliga scenformaten och hur man vill arbeta med musik ur de mest skilda genrer. Man vill gärna också medverka i andra större och mindre arrangemang, såsom Filmfestivalen, Dans & Teaterfestivalen och liknande. Vilken programläggning det blir i övrigt är inte klart ännu, men man vill gärna ha så stor bredd som möjligt och våga göra det överraskande.
När jag går där ifrån tänker jag att det är underbart med människor som vill något, som har idéer, och vågar att satsa på dem. Och nu ser man även till att den inarbetade adressen på Järntorgsgatan ut mot Järntorget även framöver kommer att vara en självklar mötesplats i stan.