Svindel - W G Sebald i Verona

En bit in i läsningen av den magnifika Sebald-utgåvan Dikt, prosa, essä återfinner jag författaren på Piazza delle Erbe i Verona, där han under en av de gröna markiserna samtalar med Salvatore, en veronesare som han lärt känna. Salvatore arbetar på en lokal tidningsredaktion och läser för att leva snarare än att leva för att läsa;
"Han kunde inte låta bli, urskuldade han sig, att första timmen när han gjort kväll och äntligen sluppit ifrån stressen under dagen sätta sig med en bok, inte ens när han som idag hade glömt läsglasögonen på redaktionen. ....Efter jobbet räddar jag mig, sade Salvatore, in i prosan som upp på en ö. Hela dagen sitter jag mitt i stimmet på redaktionen, men på kvällen far jag över till en ö, och när jag börjar läsa de första meningarna så känns det varje gång som om jag rodde långt ut på vattnet. Det är enbart tack vare att jag läser varje kväll som jag än idag är halvt om halvt tillräknelig."
Och Sebalds Svindel rör sig på ett liknande sätt runt Verona, som om staden var en ö att ta sin tillflykt till i det rotlösa vandrandet som romanens underliggande tema ändå verkar vara. Och kanske är det den verkliga exil-positionen - att inte ens finna sig tillrätta på väg dit, än mindre när man kommit fram.
Kanske är det litteraturen som är exilens enda kvarvarande hemort? Eller språket? Att bära sitt hem på tungan och i hjärnan, eller åtminstone på det tomma bladet framför sig?
Man behöver en säkerhetskopia.