lördag 28 november 2009

Barnperspektiv ur barnens perspektiv

Årets viktigaste teaterhändelse kallar Gunilla Brodrej i Expressen Backateaterns nya föreställning Lille kung Mattias. Ser fram emot den! Inte minst för att den tydligen på ett medryckande vis berättar om världen ur ett barnperspektiv. För oss anställda i Göteborgs stad har detta kanske en särskild betydelse. I budget för 2010 har kommunfullmäktige beslutat att barnperspektivet ska genomsyra alla stadens verksamheter. En mer framtidsinriktad vision är svår att tänka sig, men det är inte sällan ett gap, eller t o m en ravin, mellan ord och handling. Teatern är kanske en av de uttrycksformer som bäst förmår att gestalta och problematisera barns frågor och tankar. Skolan är barnens viktigaste kulturella miljö och där man har uppdraget att fostra och lära, där äger det rum dagligen.
En viktig fråga idag, när stadsplanering och stadsutveckling är en av stadens största framtidsfrågor, är att ta hänsyn till barns mötesplatser och lekmöjligheter i det offentliga rummet. Detta är en fråga som engagerar många av stadens nämnder och förvaltningar och kanske en av dem som allra bäst lämpar sig för tvärsektoriella samarbeten. Park- och naturförvaltningen har uppdraget och synnerligen fin kompetens att arbeta med detta, Stadsbyggnadskontoret, Fastighetskontoret och Lokalförsörjningsförvaltningen arbetar alla med dessa frågor på olika och framgångsrika vis. Lokalförsörjningsförvaltningen blev nyligen projektägare till ett EU-projekt för skolgårdsutveckling tillsammans med Kulturförvaltningen och dess motsvarigheter i ett par städer i Norge och Danmark.
Kulturförvaltningen arbetar också med ett ungdomsprojekt i Vasaparken och i Kulturnämndens budget för 2010 har förvaltningen fått uppdraget att arbeta med att utveckla nya koncept för möt- och lekplatser för barn och unga i staden, i samarbete med berörda förvaltningar.
Som ett led i omvärldsorienteringen besökte chefen för Fri konst och kultur, Ann Hatteböl, och jag två olika parker i London i förra veckan. Det var som att besöka två olika världar. När vi kom fram till "Princess of Wales Playground" i Hyde Park möttes vi av stängda gallergrindar, övervakningskameror och tryckknapp för att komma i kontakt med vakten som satt i ett bepansrat hus trettio meter bort. Vakten frågade om vi hade barn med oss, och när svaret blev nekande, nekades vi vänligt men bestämt tillträde. Vi förklarade att vi gjorde studiebesök för Göteborgs stads räkning, men det hjälpte inte. No entry. Välkomna tillbaka imorgon mellan nio och tio, då får man också komma in utan barn. Vi beklagade att vi då redan var inbokade på annat håll, så det var helt enkelt bad luck. Vi fick istället studera den mycket vackra och pedagogiska miljön med olika lekmiljöer som lekskepp, skogsområden, klätterpartier och liknande från utsidan gallret, väl medvetna om att övervakningskamerorna följde varje steg vi tog. Nåväl, trots detta fick vi en ganska god bild av lekplatsens otvivelaktigt pedagogiska företräden.
Därefter anträdde vi en resa lång norrut i centrum. Efter en tre kvart i metron och en kort taxiresa kom vi fram till Somerford Adventure Playground i Tottenham. Där fanns också staket, men när vi frågade en kille som satt och eldade gamla möbler om man fick komma in, visade han hur vi bara behövde gå runt kvarteret. Vid ingången låg ett mindre miljöbyggt hus, som påminde mest om en konstnärligt profilerad fritidsgård. När jag knackade på kontorsfönstret kom det ut en yngre kvinnlig chef som blev överraskad och glad när vi berättade om vårt ärende. Hon avsatte en timme för att visa oss runt och förklara hur man arbetade, om glädjeämnen och missräkningar. Barnen ritade själva (med handledning) olika byggnader, rutschbanor, klättertorn, hus och andra byggnadsverk och byggde dem sedan själva (likaså med vuxenhandledning). Så växte parken fram, bit för bit. På utsidan pryddes väggar och staket av underbara målningar som producerats i ateljén.
Kontrasten mellan dessa båda lekplatser kunde knappast varit större. I Hyde Park var allt tillrättalagt, övervakat och exklusivt. I Tottenham ruffigt, oordnat, kreativt och med hjärta i allt. Det var med motstridiga lyckokänslor vi tog bussen till T-banestationen Seven Sisters och reste genom ett helt annat London, som mer påminde om en centralafrikansk småstad än en europeisk huvudstad. Om det inte varit för vädret då, förstås.
Det krävde ordentlig eftertanke och debriefing i Covent Garden.
Jolly good, old chap!

fredag 20 november 2009

The Museum of London är ett fascinerande och levande museum, som med en ganska grå sexitiotalsarkitektur omfamnar de nordliga resterna av Londons första stadsmur, och det enda hus som räddades undan total förstörelse Blitzen under Andra världskriget. Den andra byggnad som inte totalförstördes just här i London City var Sir Christopher Wrens magnifika St. Pauls Cathedral. En bomb föll in genom dess kupol, men den detonerade aldrig.
The Museum of London berättar stadens historia två tusen år tillbaka i tiden, och det är en historia om att överleva. Londons historia har kantats av katastrofer och allvarliga händelser, som pesten, den stora branden, Blitzen och just nu finanskrisen och dess efterskalv.
Det finns mycket att lära av brittiska museer. De har fantastisk teknik och utställningsrummen är designade med datorer i ögonhöjd för mindre barn och har inredda samlingsplatser där pedagoger och skådespelare kan gestalta historiska händelser eller problematisera olika frågeställningar med barn och vuxna. Det är fullt överallt, kreativiteten sprakar, människor möts och skiljs åt igen, som i livet. Och precis som i livet handlar det om människan i centrum, berättelsen om den tystnad som annars inte hade talat, den tunna hinna som finns mellan lycka och sorg, mellan kärlek och likgiltighet.
Jo, vi har en del att prata om med The Museum of London. Museets direktör, Professor Jack Lohman formulerade det så här: "The Lord Mayor of London asks me once in a quarter year: -What do You do for the suburbs?" Och den frågan tror jag att de allra flesta museer borde ställa sig. Hur kan man med museets och människors berättelser röra sig från centrum till periferi och tillbaka igen med en ny laddning? Det är onekligen en intressant och viktig framtidsfråga även för Göteborgs museer.

lördag 14 november 2009

This was it

Det finns en scen i filmen om Michael Jacksons sista turné, This is it, som jag hela tiden kommer tillbaka till när jag under den gångna veckan tänker på den och lyssnar mig igenom samlade verk. Det är ganska tidigt i filmen, man repar på scen, Jackson avbryter och närmar sig musikerna, nästan aggressivt. Han skjuter fram ena foten mot dem, hasar närmare och väser först, säger sedan "it´s not there". Det är förstås själva gunget som saknas, små missar i takten, osynkroniserade musiker, kanske också fel sound. "It" saknas.
Det saknas dock inte på skiva, som vi dinosausrier tenderar att säga fortfarande. De hits som kom på åttiotalet (bortsett från den underbara "I Want You Back" med Jackson Five, som är ännu äldre) är rena mästerverk i sin genremässiga perfektion. Men någonstans har jag ändå hört tillräckligt av "Thriller" och "Billy Jean", Det räcker. Under min omlyssning är det istället andra låtar som ligger kvar i minnet, som jag spelar om och om igen; som "Don´t Stop (till You Get Enough") och "The Man in the Mirror". Det är inte så svårt att förstå hur "It" blir en allt svårare måttstock att mätas med och hur den personliga tragedin för "The King of Pop" som på något vis inte tog slut förrän alldeles nyligen, visar avgrunder som trots all regi och smink och attribut inte går att dölja ens bakom bakom mörka solglasögon. This was it.

lördag 7 november 2009

Adams and Eve

Idag öppnar utställningen av årets Hasselbladspristagare Robert Adams på Hasselblad Center i Göteborgs konstmuseum. Den motivkrets som ställs ut i Göteborg är representativ för Adams fotokonst. I över fyrtio år har han tagit rena och sparsmakade naturbilder från huvudsakligen amerikanska prärie och ödemarker, men samtidigt också dokumenterat förändringar som berott på mänskliga ingrepp. Det är ganska tidigt att redan i slutet av sextiotalet arbeta med denna tematik. Miljörörelsen formade sig huvudsakligen under sjuttiotalet men det kanske är ett av många verkliga konstnärers särdrag, att känna av och gestalta det som ännu inte blivit till.
Varje gång jag ser en rakt igenom svartvit fotoutställning övermannas jag av kraften i kontrasterna och alla nyanser av grått. När jag för ett tiotal år sedan bodde i Bohuslän och var ute på sjön ända in i december på ledig tid insåg jag att de gråa färgskalorna sannolikt är de mest nyanserade och subtila av alla. Därför blir jag inte heller förvånad över min reaktion när jag uppskattar Adams strandbilder från "Northwest" allra mest. Där finns en ursprunglighet och nakenhet i det vita skummets rörelser in över den våta sanden som gör att man nästan kan se Adam och Eva resa sig upp ur dyningen och långsamt vandra in mot land.