Ted Hesselbom, Röhsska museet, anonyma brev och undertecknade skrivelser

Igår fick jag ta del av ett anonymt brev med synpunkter på Ted Hesselboms ledarskap. Brevet innehöll också en rekapitualtion av diverse kontroversiella händelser från Ted  Hesselboms tid som chef för Röhsska museet. Visserligen är flertalet av dessa händelser utredda och lagda till handlingarna, men efter ett möte igår, som refereras korrekt på GTs kultursida idag, har jag bett Ted att besvara de frågor som finns och ge sin syn på de händelser som diskuteras i brevet.
Det är alltid en knivig sak att hantera anonyma skrivelser. Inom kulturförvaltningen har vi dock valt att ta ställning till sådana om det finns något som tyder på att brevskrivaren har information som behöver hanteras.
Man kan förstås också välja att underteckna sina brev, och idag kom det från Röhsska museet ett brev där ett antal medarbetare uttalar sitt stöd för Ted Hesselbom som chef för museet och för den verksamhet som bedrivs.
Det är ganska många personer som på senare tid har uttryckt starka åsikter om vad Röhsska museet ska syssla med och hur ledarskapet bör fungera. Det är bra. Det tyder på att Röhsska museet är viktigt i Göteborg och många är engagerade. Det bekräftar min uppfattning att museerna har stor betydelse som kulturinstitutioner, mötesplatser och inspiratörer för staden och landet.
"Vad stort sker, det sker tyst" skrev Erik Gustaf Geijer i dikten Odalbonden.
Eller också kan man citera August Strindbergs motto från Röda rummet detta Strindberg-år;
"Rien nést plus desagreable que d'etre pendue obscurement"
(Inget är så obehagligt som att hängas i tysthet)

Sol, snö och salta hav

Det är något visst med snötäckta bohuslänska klippor och is i vikarna. Några år i början av nittiotalet bodde jag i Fjällbacka och hade ute hummertinorna ända in i december. Ljuset är helt annorlunda kalla vinterdagar än under någon annan tid på året. De rosa skyarna laddade den röda graniten med ytterligare nyanser av regnbågar, det nästan nollgradiga vattnet doftade annorlunda, som om det tog fast form, tång, fisk, rått.
Redan efter årsskiftet klarnar det upp och blir isblått. Man kan vandra längs stranden och småprata förtroligt, det är en bra tid för drömmar. Tystnaden talar lika ofta, en laber nordostlig vind skär rakt in i själen, minner om andra breddgrader, bortom röstlösheter. Men ändå.
Man kan inte möta solens blick utan att bli bländad. Bländningen är också ett tilltal, av annan sort. Lika ofta behövs den, för att kunna se klart sedan.

Chaucer, Blake, Pasolini och universums skapelse

När jag saltade vattnet för att koka en bit fransyska och göra en Tafelspitz (österrikiskt pepparrotskött) rörde jag runt i kastrullen och plötsligt skapades en virvel och saltet snurrade runt i vattnet på ett sätt som påminde starkt om bilder av Vintergatan.
Tankana vandrade till William Blakes rader; "To see a world in a grain of sand/ and heaven in a wild flower" - att se Vintergatan i en kastrull....
Sådana ögonblick av synkronicitet är lika svårfångade som värdefulla, de sätter en sorts vass kant på en konturlös dag.
Igår såg jag om Pasolinis filmatisering av Geoffrey Chaucers sällsamma berättelser Canterbury Tales. De berättelserna är skrivna på den vackraste medeltida engelska, (på italienska försvinner förstås flera nyanser) och innehållsmässigt präglas de av en helt annan världsbild, en dualistisk värld där människan är i kläm mellan himmel och helvete. En tid när Bob Dylans ord "God is the greatest, but Satan rules the world" var närmast självklara för alla och envar, innan renässansens idémässiga expansioner och upplysningens lagiska bekräftelser av desamma kastade ut människorna på en resa mot helt andra kontinenter.
Det sinnrika med Pasolinis fria tolkningar av Chaucer är att de berättartekniska skikten i sig själva på ett märkligt vis bär berättelsen framåt. Canterbury Tales handlar om pilgrimernas resa till Canterbury och hur de resande förkortar sina kvällar genom att berätta sällsamma, humoristiska och erotiska berättelser för varandra. I Pasolinis film spelar regissören själv Chaucer, som är med på pilgrimsresan, men som sedan byter perspektiv och sitter i sin skrivarstol i sitt hem. Han somnar in under arbetet, blir väckt av sin hustrus skarpa stämma, de nedtecknade berättelserna flyter ihop med drömmar. Den pasoliniska tolkningarna är skruvade, men rörande mänskliga i sin branta kontrast mellan en drömd andlighet och rå lust.
Till slut mynnar filmens fabel ut i helvetet som är ett surrealistiskt mån- eller vulkanlandskap där en rödvingad stordjävul skiter ut nya människor, fullt påklädda, ut i världen.
Saltet virvlar i kastrullen, innan det smälter i det allt varmare vattnet.
"Hold infinity in the palm of Your hand/ and eternity in an hour."

Barnkulturåret 2012

I WG Sebalds roman Saturnus ringar skildrar författaren hur konstnären Max Aurach, som växte upp i exil i England, beskriver rektorn för den skola där han gick:
"Skolans rektor och grundare, en nästan sjuttioårig, alltid ytterst excentriskt klädd och svagt syrenparfymdoftande ungkarl vid namn Lionel Lynch-Lewis, och de av honom städslade, knappast mindre excentriska lärarna lät eleverna ....mer eller mindre sköta sig själva. Lynch-Lewis var av den uppfattningen att ingenting inverkade menligare på ungdomars utveckling än en reguljär skolundervisning. Bäst och lättast lärde man sig saker på fritiden hävdade han. Faktiskt besannades denna vackra tanke när det gällde en del av oss, men i andra fall ledde den till en oroväckande förvildning"
För egen del tror jag nog att skolan, när den fungerar, är överlägsen det Robinson Crusoe-ideal som Lynch-Lewis arbetade med under mitten av förra seklet. Men det ligger onekligen något sympatiskt i själva tanken att det fria sökandet efter kunskap skulle vara den bästa utbildningen för livet. Som av en händelse är det också denna ideologi som numera är fast förankrad i läroplanen för grundskolan sedan 1994. Om skolan idag skapar förvildning brukar man ha allt klarare för sig ju längre bort från skolan man som kommentator befinner sig.
Skolan är dock en oerhört viktig plats för barnens möte med kultur och konst i alla dess former. Kanske är det den allra viktigaste, åtminstone för det stora flertalet barn idag, när det är lättare att muta sig till en timmes relativt lugn med en spännande film, eller ransonerad datortid än att sätta sig lika länge och läsa högt, berätta en historia eller lägga ett tusenbitarspussel..
För de fördjupade konst- och kulturupplevelserna för barn är det nog ändå så att fritiden är den tid som erbjuder flest val.
I Göteborg finns det ett ovanligt stort utbud av barnkultur i dess olika former. Som så ofta i Göteborg, kan jag tycka, är vi inte lika bra på att visa upp och berätta vad som finns, att göra det känt. Mycket av de fina verksamheterna i skolor, kulturskolor och på bibliotek äger rum i stadsdelarna och kanske är väl kända där, men inte alltid över hela stan. Institutionerna gör ofta sitt yttersta för att locka barn och unga, då det numera verkar vara common-sense kunskap att ju tidigare barn möter konsten, desto tidigare återkommer de till den i vuxen ålder. Dessutom finns det ofta krav från huvudmän eller andra bidragsgivare att man ska kunna visa upp en relevant verksamhet för barn och unga.
Det är kanske i detta perspektiv man måste se Göteborgs satsning på barnkulturåret 2012. Att sätta ljuset på barns och ungdomars kultur som vi nu försöker göra är ett sätt att visa upp allt det som görs och för att på det sättet göra det mer känt för alla. Det är en långsiktig väg att gå. Ingen är betjänt av häftiga fyrverkerier som är över innan raketen ens hunnit landa på marken. Genom att visa upp, samarbeta, kanske koordinera och på andra sätt lyfta fram det som händer tror jag att möjligheterna att stärka barnkulturen är mycket goda. Det finns så många som brinner för barns kultur, allt ifrån barnen själva, fria teatergrupper, stora institutioner och inte minst allmänhetens företrädare i politiska nämnder och kommunfullmäktige.
När man kokar ned allt som sägs om framtiden, storstilade planer, nya broar och vägar, ikonbyggnader och mer eller mindre megalomaniska drömmar kommer stadens och landets framtid ändå till sist avgöras av de männsikor som tar ställning till vad som bör göras. Och det är inom en inte allt för avlägsen framtid de barn som, åtminstone några av dem, just nu försöker stålsätta sig mot reguljär skolundervisning, eller som möter måleri, musik eller teater i skolan eller på fritiden, runt om i hela stan.
Det blir nog ett riktigt fint barnkulturår i år, 2012.

Nyårskonserten 2012

Mariss Jansons dirigerade årets nyårskonsert från Wiener Musikverein på nyårsdagen. Jansons föddes i Riga i Lettland där han dirigerade byggklossar och leksaker redan i som liten. Ett tidigare yrkesval är svårt att tänka sig och han studerade sedan vid Musikkonservatoriet i dåvarande Leningrad.
1969 flyttade Jansons till Wien och följde den legendariske Herbert von Karajan några år innan han 1979 tog över Oslos symfoniker, där han stannade till år 2000. För närvarande leder han Bayerischer Rundfunks symfoniorkester i München. Så steget över till Wien var inte så långt denna gång och vad jag förstod på den tyske kommentatorn finns det en stor sympati mellan orkestern och dirigenten. Det var också tydligt att se under den lite ovanliga konserten i år. Tonvikten låg vid de olika kompositörerna med namnet Strauss; Johann Strauss den äldre, den yngre ( Ander schönen blauen Donau) och bröderna Eduard och Joseph.
Men även Bizets Carmen spelades, lite symboliskt. Janssons var inbokad för att dirigera hela operan i Wien för några år sedan, men en hjärtinfarkt kom emellan. Nu var spelglädjen synbar på alla sätt. Den största utmaningen som dirigent hade Jansons denna gång när det gällde att dosera publikens taktklapp till Radetskymarschen. Man kan ana en generationsväxling även i publiken, så odsiciplinerat och på fel ställe klämde man i från parketten.
En förändring som jag tidigare inte noterat var att de traditionellt underbara blomsterarrangemangen från San Remo i Italien i år även medgestaltas av lokala blomsterhandlare. Man anar wienska korridorsförhandlingar.....
Sammantaget tycker jag nog att det var en mer levande konsert än 2011.
Aber Wien verbleibt Wien.

Tysklands president Wulff intervjuas

Nyss avslutades en intervju med Tysklands president Christian Wulff i tyska ARD (Tyska TV 1). Han utfrågades av två garvade politiska journalister, Ulrich Deppendorf (Tysklands svar på Sören Holmberg, som alltid kommenterar alla valresultat sedan 20 år) och Bettina Schausten.
Den tjugo minuter långa intervjun gav inga nya svar. Man frågade om den privata krediten för husköpet efter skilsmässan, som inte har varit olaglig på något vis, och efter hans försök att skjuta upp publiceringen i Bild-Zeitung av detaljerna kring samma kredit.
Presidenten försökte vinna sympatier genom att vädja till tyskarnas förståelse för hans pressade situation och önskan att skydda privatlivet och journalisterna tryckte på hur presidentämbetet nu skadats av dessa krumbukter.
I Tyskland kallas mediestrategin att bara erkänna det som redan är bevisat för salami-taktik - man skär av en liten bit i taget och lägger på bordet. Den verkar sällan vara framgångsrik. Wulff kontrade med att det är omöjligt att svara på något annat sätt när man får 400 frågor som ska besvaras så snart som möjligt. Då måste man beta av det som går att reda ut enkelt först och mer specifika detaljer om vad hans hustrus klänning kostade vid det andra bröllopet, eller om den möjligen var lånad från en butik eller en väninna måste anstå tills dess att man hunnit kolla det ordentligt.
Som åskådare blir man allt mer beklämd av både presidentens hållning och hur journalisterna har svårt att hålla sig till det väsentliga, nämligen om presidenten verkligen hade hotat Bild-Zeitungs chefredaktör angående den förestående publiceringen eller inte.
Hela det här händelseförloppet, som snurrat på sedan Lucia ungefär, är en ganska banal och trist historia som fått orimliga proportioner. Den skapar bara en pseudodebatt om moral och förtroende som i själva verket enbart bidrar till att rasera både moralen och förtroendet hos allmänheten för presidentämbetet och personen Christian Wulff å ena sidan och medierna och politiska meningsmotsåndare som pompösa moralpredikanter och tvättnote-revisorer å andra sidan. Det finns bara förlorare, i Tyskland ingen bra start på året.

Björn Wiman om manligheten

I en munter nyårskrönika skriver DNs kulturchef Björn Wiman om mandom, mod och morske män som utgår från den i hans ögon undervärderade Magnus Ugglas litterära kvaliteter. Han lanserar den intressanta teorin att Uggla i själva verket kanske är det nationella samvete som en gång Bellman var under Gustaf III och Strindberg under Oscar II.
Ty Ugglas fotbollsramsor är "gravt underskattade som dokument över den moderna svenska manlighetens baksidor: dess lönnaggressiva misogyni, dess prylgalenskap och eviga jakt efter bilar, barnflickor och vodkashots".
Med tilltagande rodnad inser jag att som medlem av den förtryckande gruppen vita, europeiska medelålders män är jag beredd att aktualisera och pröva snart sett vilken anklagelse som helst om systemisk låghet, psykologiska defekter eller självsvåldigt, maktfullkomligt uppträdande. Men kanske inte just dessa svenska manlighetens baksidor.
Varför?
Vet inte, konstaterar jag med lika röda kinder. Kanske beror det helt enkelt på att jag inte riktigt känner igen mig i som deltagare i denna tydligen utbredda jakt på bilar, brudar och spånken.
Det kan kanske bero på alla möjliga saker, säkert genetiska defekter eller bristande solidaritet med gruppen, eller ve och fasa, bristande manlighet?
Då känner jag starkare systerskap med Ebba Witt-Brattström som skrev en mycket intressant artikel om August Strindbergs Ensam för ett par dagar sedan i samma tidning. Där diskuterade hon sin uppslagsrika idé "Ensamhetens poetik", som jag nog måste be att få återkomma till.
I alla händelser tycker jag att jag börjar känna igen DNs kultur-del igen. Där det finns plats för allt, båda skratt och allvar. Året börjar bra.

Inför Strindberg-året 2012

Två goda nyheter i dagens GP, Nationalutgåvan av August Strindbergs samlade verk fullbordas under året, och den avslutas med en trebandsutgåva av Ockulta dagboken. Ser fram emot den.
Blev inspirerad av Mircea Cartarescus hänvisning till den Strindberg-text som också kanske betytt allra mest för mig genom åren Ensam, den mjuka lilla kortromanen från 1903.

"Min hjärna var som sönderriven eller som uppbökad och besådd med ogräsfrön som behövde krattas bort innan de grodde. Och när jag kom hem i ensamheten och tystnaden återfann jag mig själv, svepte in mig i min egen andliga atmosfär, där jag trivdes som i välsittande kläder, och efter en timmes meditationer sjönk jag ned i sömnens förintelse, frigjord från önskningar, begär, viljor"

Denna bejakelse av en positiv ensamhet, som på engelska kallas "solitude" till skillnad från den övergivna "loneliness" är i någon mån kanske också en sorts avklarnad livsvisdom som den då 52-årige Strindberg kommit fram till efter att ha levt sig igenom livets många och hårda strider. På åttiotalet följde jag honom hela den vägen och läste hela Strindbergs samlade verk i den sk Brandell-utgåvan. Det var över tio tusen sidor. Det var mäktigt, ibland nästan övermäktigt. Hans naturvetenskapliga spekulationer t.ex. är inte så lätta att följa, guldmakeriet på Hotell Ofelia i Paris under inferno-perioden var inte bara ett sätt att nå fram till De vises sten, som alkemin traditionellt står för.
Nej, som han skriver i dramatiseringen av Inferno, litteraurhistoriens första expressionistiska drama Till Damaskus, har Den Okände i dramat även planen att skapa så mycket guld att han kan sätta hela västvärldens betalningssystem ur spel genom att devalvera nationalbankernas guldmyntfot. Strindberg gjorde sig aldrig mindre än han var.
De två år jag arbetade med en avhandling om Till Damaskus i början av nittiotalet ledde till så många omprövningar att jag kände att Den Okände började få alltför stort inflytande i mitt liv.
Så jag lämnade Strindberg-forskningen och skrev istället för en vetenskaplig text en delvis dramatiserad diktsamling som kondenserade mina viktigaste litterära upplevelser i en tolkning av Tarot-kortleken. Boken heter Alpskugga och kom ut 2001. Den fick en del positiva omdömen, ett av de mer kritiska, som kanske träffade huvudet på spiken kom från Michel Ekman i SvD. "Detta är en text av en litteraturvetare som tränat för mycket". Det tycker jag var ganska roligt skrivet, även om det kanske var mera oavsiktligt....
Det som Strindberg har och som man inte kan ta ifrån honom, oavsett vad man tycker om hans uppfattningar om det ena och det andra, är hans enorma språkliga energi. Man kan slå upp en sida, vilken som helst, i en av hans böcker och omedelbart känna igen den språkliga kraft och pulserande stil som finns där. När jag läste honom som mest kunde jag urskilja en sådan text bland hundra andra.
Det är en av de egenskaper jag uppskattar mest hos en författare - om den energin, kraften i språket, hettan, engagemanget finns. Och det gör att de flesta av Strindbergs texter fortfarande lever och har sin aktualitet även idag 100 år efter hans död.
2012 kan bli ett spännande år!