måndag 14 december 2009

Stad i ljus

När jag tänker på Julstaden Göteborg tänker jag på det kraftfulla uttrycket "Stad i ljus" och då menar jag inte Tommy Körbergs schlager, utan Eyvind Johnssons Paris-roman med samma namn. Boken handlar om en ung författare som upplever den franska nationaldagen 14 juli i väntan på ett rekommenderat brev hemifrån. Det är tider när det varken finns kreditkort eller e-post och ett rekommenderat brev hemifrån kan betyda mer än vad de flesta idag kommer ihåg från förr. Livet är det som pågår medan vi håller på med annat, som John Lennon brukade säga.
I fredags när Julstaden Göteborg tändes upp på Götaplatsen var det fullt med människor så långt ögat nådde. Bildspelet på fasaden till Göteborgs konstmuseum är verkligen en färgsprakande laser-graffiti-händelse, men det är människorna som ger det hela mening. Gospel-kören med facklor var höjdpunkten för mig. Götaplatsen i rätt belysning kan vara en varm och inbjudande plats och Konserthusets balkong är den givna utgångspunkten för firande av olika slag. Jag tänker på tyska fotbollslandslaget som efter varje lyckosam turnering i utlandet firas på balkongen till rådhuset, Römer, i Frankfurt am Main. Kanske kan konserthusbalkongen bli Göteborgs Römer? Tyvärr fick vi inte se varken Blåvitt som svenska mästare, eller Kopparberg/Göteborg FC fira segern i Allsvenskan där i år, men det kommer andra år. I år firar vi nyårsaftons tolvslag på Götaplatsen för första gången, med början 23.30.
Alla är välkomna, kanske ses vi där, för att bidra till att skapa en stad i ljus och värme mitt i mörkaste vintern.

tisdag 8 december 2009

Arosenius höst och vinter

Vårens viktigaste utställning på Göteborgs konstmuseum var möjligen den mycket uppskattade "Annan konst", som satte fram oväntad och nyskapande konst från områden utanför de rent konstvetenskapliga. Höstens största satsning på Ivar Arosenius är en mer traditionell, men inte mindre betydelsfull konstupplevelse, värd minst ett besök och ett återbesök. Man fångas redan nere vid Valand av konstnärens genomträngade blick från en stor vepa strax nedanför museets tak.
Arosenius korta liv och konstnärsskap skildras, för den som vill fördjupa sig, i en ny och mycket vacker monografi Ivar Arosenius av Björn Fredlund, som kom ut i samband med utställningen, den första boken på femtio år.
Det märkliga med Arosenius måleri är för mig den egenartade blandningen av närmast naivistiskt bildspråk och tunga teman, som rå sexualitet, lustmord, fylleslag och sjukdom. Samtidigt finns även de kända idyllerna, de klassiska barnboksbilderna av "Lillan" och älskade kvinnor i ombonade hem. Arosenius liv är ett konstnärsliv i koncentrat, med avbrutna konststudier, bohémeliv i München och Paris, och slutligen försoning och familjelycka på landet i Älvängen, strax innan döden vid trettio års ålder.
Alla dessa stationer lämnar avtryck i den aktuella utställningen, som är vackert och koncentrerat hängd i Falck-hallen. En av de bilder som jag till min förvåning fastnar för är den lite bondkomiska Vinter. Den våta kylan riktigt känns i fötterna, det är bråttom hem innan mörkret faller. Tyst och öde, en minnesresa tillbaka i tiden till bondesamhällets utmarker, en tidsbild sedd genom ett temperament. Björn Fredlund skildrar ett av Arosenius besök på Louvren tillsammans med Gudrun Höyer-Ellefsen. Han blir fascinerad av en målning av Pisanello, "Porträtt av en ung kvinna" som troligtvis föreställde prinsessan Isabella d´Este från ca 1433. Det är påfallande hur starkt hennes näsa påminner om Lillans.

onsdag 2 december 2009

Die Zauberflöte zaubert weiter

Det är inte ofta kritiken är så enig som efter förra lördagens premiär på Trollflöjten på Göteborgsoperan - bara lovord rakt igenom. Inte heller jag har någon annan uppfattning, då det är en härlig föreställning i Richard Bergqvists regi. Regissören har också nyöversatt librettot, och skriver intressant och upplysande om arbetet, som också bryts det mot tidigare översättningar, på operans hemsida. Det visar sig att han inte bara översatt, utan också på närmast musikaliskt vis transponerat Mozarts text till mer genusjämställd svenska, en lovvärd ambition. Det var lite si och så med kvinnosynen på Mozarts tid, får vi veta.
Ja, det är klart att en modernisering av en föreställning inte bara behöver betyda att man skalar av scenografin, i detta fall föredömligt, eller som ibland lägger tillrätta musiken eller handlingen. Man kan förstås också putsa innehållet så det blir mer lättsmält för den moderne besökaren.
Själv förstår jag dock inte riktigt vitsen med att översätta texten i det första skedet. Undantagsvis hör man vad som sjungs - de flesta läser ändå textremsan. Mozart var den förste tyske komponist som skrev sina libretton på tyska, vilket väckte förvåning och bestörtning vid österrikiska hovet, där man ansåg att italienska var det enda tänkbara alternativet.
För egen del tycker jag nog att det finns en krispighet i tyskan som väl matchar Mozarts harmonier och Trollflöjtens - trolska - melodier.
Bortsett från denna petitess för nördar så måste jag nog säga att även denna föreställning är en seger för orkestern och ensemblen, även om det finns en förfärande Nattens drottning och en förtjusande Papageno som sticker ut tydligt. Själv blir jag ändå mest tagen av kollektivscenerna, när hela kören, eller balletten är på scenen. Det är mäktigt, der reinste Zauber.

lördag 28 november 2009

Barnperspektiv ur barnens perspektiv

Årets viktigaste teaterhändelse kallar Gunilla Brodrej i Expressen Backateaterns nya föreställning Lille kung Mattias. Ser fram emot den! Inte minst för att den tydligen på ett medryckande vis berättar om världen ur ett barnperspektiv. För oss anställda i Göteborgs stad har detta kanske en särskild betydelse. I budget för 2010 har kommunfullmäktige beslutat att barnperspektivet ska genomsyra alla stadens verksamheter. En mer framtidsinriktad vision är svår att tänka sig, men det är inte sällan ett gap, eller t o m en ravin, mellan ord och handling. Teatern är kanske en av de uttrycksformer som bäst förmår att gestalta och problematisera barns frågor och tankar. Skolan är barnens viktigaste kulturella miljö och där man har uppdraget att fostra och lära, där äger det rum dagligen.
En viktig fråga idag, när stadsplanering och stadsutveckling är en av stadens största framtidsfrågor, är att ta hänsyn till barns mötesplatser och lekmöjligheter i det offentliga rummet. Detta är en fråga som engagerar många av stadens nämnder och förvaltningar och kanske en av dem som allra bäst lämpar sig för tvärsektoriella samarbeten. Park- och naturförvaltningen har uppdraget och synnerligen fin kompetens att arbeta med detta, Stadsbyggnadskontoret, Fastighetskontoret och Lokalförsörjningsförvaltningen arbetar alla med dessa frågor på olika och framgångsrika vis. Lokalförsörjningsförvaltningen blev nyligen projektägare till ett EU-projekt för skolgårdsutveckling tillsammans med Kulturförvaltningen och dess motsvarigheter i ett par städer i Norge och Danmark.
Kulturförvaltningen arbetar också med ett ungdomsprojekt i Vasaparken och i Kulturnämndens budget för 2010 har förvaltningen fått uppdraget att arbeta med att utveckla nya koncept för möt- och lekplatser för barn och unga i staden, i samarbete med berörda förvaltningar.
Som ett led i omvärldsorienteringen besökte chefen för Fri konst och kultur, Ann Hatteböl, och jag två olika parker i London i förra veckan. Det var som att besöka två olika världar. När vi kom fram till "Princess of Wales Playground" i Hyde Park möttes vi av stängda gallergrindar, övervakningskameror och tryckknapp för att komma i kontakt med vakten som satt i ett bepansrat hus trettio meter bort. Vakten frågade om vi hade barn med oss, och när svaret blev nekande, nekades vi vänligt men bestämt tillträde. Vi förklarade att vi gjorde studiebesök för Göteborgs stads räkning, men det hjälpte inte. No entry. Välkomna tillbaka imorgon mellan nio och tio, då får man också komma in utan barn. Vi beklagade att vi då redan var inbokade på annat håll, så det var helt enkelt bad luck. Vi fick istället studera den mycket vackra och pedagogiska miljön med olika lekmiljöer som lekskepp, skogsområden, klätterpartier och liknande från utsidan gallret, väl medvetna om att övervakningskamerorna följde varje steg vi tog. Nåväl, trots detta fick vi en ganska god bild av lekplatsens otvivelaktigt pedagogiska företräden.
Därefter anträdde vi en resa lång norrut i centrum. Efter en tre kvart i metron och en kort taxiresa kom vi fram till Somerford Adventure Playground i Tottenham. Där fanns också staket, men när vi frågade en kille som satt och eldade gamla möbler om man fick komma in, visade han hur vi bara behövde gå runt kvarteret. Vid ingången låg ett mindre miljöbyggt hus, som påminde mest om en konstnärligt profilerad fritidsgård. När jag knackade på kontorsfönstret kom det ut en yngre kvinnlig chef som blev överraskad och glad när vi berättade om vårt ärende. Hon avsatte en timme för att visa oss runt och förklara hur man arbetade, om glädjeämnen och missräkningar. Barnen ritade själva (med handledning) olika byggnader, rutschbanor, klättertorn, hus och andra byggnadsverk och byggde dem sedan själva (likaså med vuxenhandledning). Så växte parken fram, bit för bit. På utsidan pryddes väggar och staket av underbara målningar som producerats i ateljén.
Kontrasten mellan dessa båda lekplatser kunde knappast varit större. I Hyde Park var allt tillrättalagt, övervakat och exklusivt. I Tottenham ruffigt, oordnat, kreativt och med hjärta i allt. Det var med motstridiga lyckokänslor vi tog bussen till T-banestationen Seven Sisters och reste genom ett helt annat London, som mer påminde om en centralafrikansk småstad än en europeisk huvudstad. Om det inte varit för vädret då, förstås.
Det krävde ordentlig eftertanke och debriefing i Covent Garden.
Jolly good, old chap!

fredag 20 november 2009

The Museum of London är ett fascinerande och levande museum, som med en ganska grå sexitiotalsarkitektur omfamnar de nordliga resterna av Londons första stadsmur, och det enda hus som räddades undan total förstörelse Blitzen under Andra världskriget. Den andra byggnad som inte totalförstördes just här i London City var Sir Christopher Wrens magnifika St. Pauls Cathedral. En bomb föll in genom dess kupol, men den detonerade aldrig.
The Museum of London berättar stadens historia två tusen år tillbaka i tiden, och det är en historia om att överleva. Londons historia har kantats av katastrofer och allvarliga händelser, som pesten, den stora branden, Blitzen och just nu finanskrisen och dess efterskalv.
Det finns mycket att lära av brittiska museer. De har fantastisk teknik och utställningsrummen är designade med datorer i ögonhöjd för mindre barn och har inredda samlingsplatser där pedagoger och skådespelare kan gestalta historiska händelser eller problematisera olika frågeställningar med barn och vuxna. Det är fullt överallt, kreativiteten sprakar, människor möts och skiljs åt igen, som i livet. Och precis som i livet handlar det om människan i centrum, berättelsen om den tystnad som annars inte hade talat, den tunna hinna som finns mellan lycka och sorg, mellan kärlek och likgiltighet.
Jo, vi har en del att prata om med The Museum of London. Museets direktör, Professor Jack Lohman formulerade det så här: "The Lord Mayor of London asks me once in a quarter year: -What do You do for the suburbs?" Och den frågan tror jag att de allra flesta museer borde ställa sig. Hur kan man med museets och människors berättelser röra sig från centrum till periferi och tillbaka igen med en ny laddning? Det är onekligen en intressant och viktig framtidsfråga även för Göteborgs museer.

lördag 14 november 2009

This was it

Det finns en scen i filmen om Michael Jacksons sista turné, This is it, som jag hela tiden kommer tillbaka till när jag under den gångna veckan tänker på den och lyssnar mig igenom samlade verk. Det är ganska tidigt i filmen, man repar på scen, Jackson avbryter och närmar sig musikerna, nästan aggressivt. Han skjuter fram ena foten mot dem, hasar närmare och väser först, säger sedan "it´s not there". Det är förstås själva gunget som saknas, små missar i takten, osynkroniserade musiker, kanske också fel sound. "It" saknas.
Det saknas dock inte på skiva, som vi dinosausrier tenderar att säga fortfarande. De hits som kom på åttiotalet (bortsett från den underbara "I Want You Back" med Jackson Five, som är ännu äldre) är rena mästerverk i sin genremässiga perfektion. Men någonstans har jag ändå hört tillräckligt av "Thriller" och "Billy Jean", Det räcker. Under min omlyssning är det istället andra låtar som ligger kvar i minnet, som jag spelar om och om igen; som "Don´t Stop (till You Get Enough") och "The Man in the Mirror". Det är inte så svårt att förstå hur "It" blir en allt svårare måttstock att mätas med och hur den personliga tragedin för "The King of Pop" som på något vis inte tog slut förrän alldeles nyligen, visar avgrunder som trots all regi och smink och attribut inte går att dölja ens bakom bakom mörka solglasögon. This was it.

lördag 7 november 2009

Adams and Eve

Idag öppnar utställningen av årets Hasselbladspristagare Robert Adams på Hasselblad Center i Göteborgs konstmuseum. Den motivkrets som ställs ut i Göteborg är representativ för Adams fotokonst. I över fyrtio år har han tagit rena och sparsmakade naturbilder från huvudsakligen amerikanska prärie och ödemarker, men samtidigt också dokumenterat förändringar som berott på mänskliga ingrepp. Det är ganska tidigt att redan i slutet av sextiotalet arbeta med denna tematik. Miljörörelsen formade sig huvudsakligen under sjuttiotalet men det kanske är ett av många verkliga konstnärers särdrag, att känna av och gestalta det som ännu inte blivit till.
Varje gång jag ser en rakt igenom svartvit fotoutställning övermannas jag av kraften i kontrasterna och alla nyanser av grått. När jag för ett tiotal år sedan bodde i Bohuslän och var ute på sjön ända in i december på ledig tid insåg jag att de gråa färgskalorna sannolikt är de mest nyanserade och subtila av alla. Därför blir jag inte heller förvånad över min reaktion när jag uppskattar Adams strandbilder från "Northwest" allra mest. Där finns en ursprunglighet och nakenhet i det vita skummets rörelser in över den våta sanden som gör att man nästan kan se Adam och Eva resa sig upp ur dyningen och långsamt vandra in mot land.

fredag 23 oktober 2009

Bättre scen än aldrig

Suzanne Ostens regidebut på Göteborgs stadsteater kan inte kallas annat än en pyramidal succé. Det finns inget så lustfyllt som att se en ensemble buren av starkt självförtroende släppa loss fullständigt hejdlöst på scen. Det är oförutsägbart, karnevaliskt och så befriande lustfyllt.
Frågan var om tiden nu var mogen för Frederico Garcia Lorcas i Sverige tidigare ospelade stycke Publiken. Pjäsen, som troligtvis var en bidragande orsak till författarens avrättning, verkar nu ha hunnits ikapp av tiden och Stadsteaterns uppsättning står under en lycklig stjärna. Men det är också en alldeles särskild kvalitet i att teaterns konstnärliga ledare Anna Takanen själv tar en självklar och lysande plats på scen i denna muntra uppgörelse om skådespeleriets villkor och relation till publiken. Man frågar sig hur verkligheten ser ut där utanför scenen? Det är en fråga som jag mött på många håll, även utanför teaterns värld. Men svaret är nog att verkligheten är överallt där människor lever och verkar. Verklighetens folk har ingen särskild plats, som köksbord. Istället är varje mänskligt möte och aktivitet lika verklig som någon annan. The world is a stage, som Macbeth säger, när han vacklar mot undergången. I den här uppsättningen bakar man också in resonemang kring regisserandets vedermöder i pjäser inuti pjäsen från det stora livsdramerna, som Romeo and Juliet och Kristi korsfästelse. Det frivola språket och exponeringen av olika sexualpraktiker till trots blir det dock mest snällt och bussigt, snarare än självförbrännande farligt. Och det är oundvikligt med ett så genomgående komiskt anslag. Jag kan tänka mig att originaltexten överlagrar helt andra tonlägen under Granadas heta sol. Men so what? Göteborgs stadsteater fortsätter att fira triumfer. Det är en härlig tid.

tisdag 13 oktober 2009

Ven aqui tesoro?

På Atalante såg jag ikväll Defensa - Tesoro II med koreografi av Eva Ingemarsson. Scenväxlingarna mellan dansarna i kuben, visuellt drabbande, och dansarna på scenen, vilka arbetar med tre dockor från livlöshetens landskap skapar tillsammans en närmast klaustrofobisk känsla av livets begränsningar i rummet, men också i tiden. Det är starkt, på en gång både lågmält och kraftfullt. Siri Persson, Frida Moberg och Jerry Pedersen är en sorts gengångare av sig själva i kuberna, gengångare som tar över golvet och som sätter igång monologer om andra ingränsande händelser, en misshandel, ett störtande plan utanför Brasilien. Men det är ytterst ingen existentiell föreställning. Talet människor emellan är trots allt själva kittet som för bort det upplevande jagets tankar från sig själv. Hur skapar man tillit? När ska man berätta saker som verkligen betyder något? Finns Du kvar då? Ven aqui tesoro?

torsdag 8 oktober 2009

Äntligen!

Herta Müllers senaste roman Atemschaukel (storslagen recension av Steve Sem Sandberg i dagens DN) är nog vad man kan kalla ett mästerverk. Alexander Solsjenitzyn har skrivit den sannolikt mest realistiska och största skildringen av de ryska fånglägren i Gulagarkipelagen, Imre Kertez har visat vad som händer med den enskilda människan som försöker behålla sin värdighet mitt i Förintelsen och Auschwitz. I Atemschaukel gör Herta Müller det nästan omöjliga att lyckas skildra Gulag med poetisk hand. Det är en stark roman, hennes bästa.
Herta Müller är en sympatisk och intressant person som jag hade möjligheten att träffa för GPs räkning 2005. Samtalet ligger på på GPs webb nu ser jag.

Kranarnas rörelser

När jag svänger in på Norra Hamngatan från Smedjegatan på väg till jobbet slås jag varje morgon av den kraftfulla scenen ute vid gamla Götaverken. De stora kranarna vakar fortfarande över hamninloppet även om varvets verksamhet bara är en bråkdel av vad den varit. Det är något hoppfullt över stora varvskranar eller byggkranar i rörelse. Världen står inte stilla, det finns framtidstro, man bygger för nästa decennium. Även om Göteborg inte längre är en industristad i klassisk bemärkelse, bara tio procent av den arbetande befolkningen jobbar i tillverkningsindustrin, betyder det något när de stora armarna svänger fram och tillbaka över älvens vatten.

söndag 27 september 2009

Vilken Goya!

Nyskriven svensk opera hör precis inte till vardagligheterna. Magnus Florin, chefsdramaturg på Dramaten, skrev för ett par år sedan romanen Trädgården, som gjordes om till opera på Drottningholmsteatern. Då var det inte Florin själv som skrev librettot, men det har han gjort nu. Regissören Wilhelm Carlsson har haft ett styvt jobb att matcha denna starkt poetiska text, där grundförgerna kommer från Goyas palett, alltifrån titanvitt till koboltblått, med Daniel Börtz egensinniga och svårsjunget atonala musik, som dock när det är som bäst blir ett med texten.
Inte oväntat är Anders Larssons Goya den dominerande karaktären på scenen, och det är i mina ögon först mot slutet som Leocardia (Katarina Giotas) skapar ett elektriskt samspel där ljuset faller på båda. Lars ÅkeThessmans scenografi firar nya triumfer och grevinnan av Albas entré och sorti, spegelvänd genom den svarta ljuskuben är en höjdpunkt av symmetrisk elegans .
Annsofi Nybergs kostymer är utsökta i sina tidstypiska snitt, med inspiration från Goyas målningar. Inkvisitionens botgörarstrutar för tankarna till Ku Klux Klan, en händelse som ser ut som en tanke. Florins text dammar av torr spansk jord och gnistrar av strålande mineraler som strös ut genom texten på samma sätt som målarfärgerna. Tematiskt är det Goyas passerande av linjer som skruvar in berättelsen i allt djupare plan, men också som smalnar av intrigen från ett brett, episkt perspektiv vid spanska hovet till en allt mer ensam Goya som till slut dör och samtalar lågmält i sin himmel med Leocaridas dotter som berättar om sin död vid tjugosexårs ålder, sju år efter Goyas. Medvetandets resa inåt hos Goya kontrasteras mot hans resa utåt från hovet och ut i världen. När han förlorar den unge kungens gunst korsas dessa båda linjer och den inre resan tar över. Men även andra linjer korsas, den som omkretsar hemorten, hovet och slutligen in i de dövas rike. Där är musiken särskilt omtumlande.
Det är med andra ord en viktig händelse, när Göteborgsoperan bjuder på nyskriven svensk opera. Gå dit!

torsdag 24 september 2009

Vi som är hundra

Studions uppsättning "Vi som är hundra" är den mest shakespeareska pjäs jag sett på länge.
Jonas Hassen Khemiris text öppnar direkt med den klassiskt ontologiska Hamlet-frågan,
"To be or not to be". De tre kvinnorna, (nornor?) spelade av Anna Bjelkerud, Nina Jeppson och Frida Röhl försöker intala sig mod att genomföra attentatet, att andas djupt, att se in i gryningsljuset, att ta plats och bli en del av det historiska förloppet och slå till mot målet.
Att vara.
Eller att avstå, kasta automatkarbinen i ett dike och sätta sig på skolbänken, att släppa de politiska frågorna, världens elände och ett evigt liv.
Att inte vara.
Temat varieras sedan på olika nivåer under handlingen, men fokus är på valet mellan att ta plats eller att inte göra det ungefär på samma sätt som unge prins Hamlet överväger att ta strid med sin styvfar för att hämnas mordet på sin far, eller att avstå och återvända till Wittenberg och återuppta studierna. Det är ju också vad som händer när en av nornorna börjar forska i tandteknik. Hamlets fråga har också ofta tolkats som en strid om viljan att leva eller begå självmord, även denna frågeställning berörs i Vi som är hundra.
Och istället för att klistra på moderna föresteelser på en gammal pjäs, lyckas manusförfattare, regissör och scenograf att skapa just de samtidsreferenser och problem som internet-samhället implicerar. Sturm- und Restaurang-periodens vidlyftiga leverne hinner ikapp tandteknikern när en komprometterande privat sexfilm visas istället för powerpoint-presentation på en internationell kongress. Tydligare än så kan man knappast problematisera det filmande, fotande, inspelande och publicerande av människors vardagsliv som blivit en sorts narcissistisk influensaepedmi över det globala nätet. Och även i det specifika fallet spetsas den ontologiska frågan till till kring vad som är verklighet och illusion, närvaro eller frånvaro, att vara eller inte vara.

tisdag 22 september 2009

När proppen har gått...

Så kom den till slut, den politiska plan som blev resultatet av den i vår utskällda kulturutredningen. Aspektpolitiken försvann helt, portföljmodellen införs, men omgärdad av kvalitetskriterier från Kulturrådet, tillika också noggrann analys och uppföljning av de åtgärder som den regionala kulturpolitiken vidtar. Det är bra så. För att säkra att kulturpolitiken inte blir en maskerad regionalpolitik där skattebasen ersätter kvalitetskravet i bidragsgivningen och konsten inte ens finns med som särskilt politikområde, behövs säkert en kvalificerad uppföljning på statlig nivå.
Gabriel Byström skrev i dagens GP den sannolikt djupast tänkta kommentaren till dagens proposition, åtminstone som jag läst hittills. Han berör en av de frågor som jag tycker har ett stort symbolvärde, men också är rent krass ekonomisk verklighet - de slopade konstnärslönerna. Det är i det närmaste omöjligt att förutspå vilka konsekvenser ett sådant beslut kan få. Det är en förlegad romantisk uppfattning att konstnärer måste svälta för att skapa stor konst. Det är inte bara förlegat, utan också förolämpande. Det kan väl hända att unga konstnärer av kärlek till konsten och drivna av en idé kan klara ekonomiska umbäranden för att förverkliga det man tror på, men det måste finnas någon möjlighet att kunna uppnå en grundläggande ekonomisk trygghet i samhället också för konstnärer som arbetat med betydande, men kanske inte så kommersiellt gångbar konst under decennier. I framtiden ska tydligen konstnärerna hoppa från tuva till tuva under hela sitt arbetsliv och vara entreprenörer på en marknad som knappt finns.
Genom historien finns det få exempel på betydande konst som skapats ur intet. Det är oroväckande att den kulturpolitik som nu "med stolthet" presenteras rycker under grunden för en mycket beskedlig ekonomisk trygghet för kommande generationer av hårt arbetande konstnärer som redan idag kämpar för sina idéer på närmast ohållbara villkor.
Konstens plats i ett samhälle är en bra värdemätare på graden av humanism. Om den graden sjunker p g a ändrad kulturpolitik skulle man kanske kunna säga att det är tydliga skadeverkningar av kommersialismen. Men att begränsa dem finns inte heller kvar bland de kulturpolitiska målen.

söndag 20 september 2009

Provinsialismens prövosten

Det verkar som om det finns en uppfattning på många håll i kulturlivet i Göteborg att staden skulle vara särdeles provinsiell. Det kan knappast råda någon tvekan om den saken, men vad är egentligen huvudproblemet? Större delen av världen är provinsiell, ja det är kanske rent av så att större delen av världen egentligen är ännu mer provinsiell än Göteborg, om det nu skulle spela någon roll. Helt klart provinsiella platser är kanske Columbus i Ohio. Eller Ansbach i Tyskland. Eller Draguignan i Provence. Jag kan räkna upp fler platser. De flesta människor engagerar sig i de platser där de bor av det enkla skälet att de platserna oftast betyder något för dem. Att hävda att Göteborg är provinsiellt är på något vis i mina ögon lite gratismodigt. Det är som att slå in öppna dörrar och indikerar samtidigt att den som hävdar det ju minsann har varit ute i stora världen och sett platser som inte är provinsiella, utan tvärtom, ja vad då? Urbana?
Jag undrar om det inte egentligen är så att själva fälttåget emot provinsialismen bottnar i att man själv till varje pris vill distansera sig från den. Men i samma ögonblick som detta avståndstagande äger rum bekräftas att man fortfarande inte kunnat frigöra sig från den för egen del. Det är lite som kvicksand. Ju mer man sparkar för att ta sig ur provinsialismens kvicksand, desto djupare sjunker man ned i den.
Det är ungefär som att hålla på att jämföra sig med Stockholm, en annan provinsiell håla i Nordeuropa, i utkanten av europeisk kultur. Istället för att hålla på att syssla med sig själv, (provinsialism) eller tävla med huvudstaden om tolkningsföreträde eller av självhävdelse
(semi-provinsialism) skulle det vara så befriande om fler människor lade ned lite energi på att se sig om i världen och samarbeta med dem som vill skapa något nytt, de som har nya idéer och som är intresserade av framtiden. Nationsgränserna har upphört att betyda något för länge sedan. Vi är en del av EU sedan femton år. Det har aldrig varit billigare att resa och att hämta intryck från andra håll. Nätet förbinder oss med resten av världen. Diskussioner om provinsialismen är ett bra mått på hur långt man kommit själv i den processen.

fredag 18 september 2009

Scenkonstens huvudstad?

I gårdagens Svenska Dagbladet utropades Göteborg till Sveriges teaterhuvudstad. Stadsteatern och Backateatern har inte varit så spännande på åratal, Göteborgsoperan är bättre än någonsin, Angereds teater och det fria teaterlivet överträffar sig självt säsong efter säsong med små medel och stor spelglädje, Pustervik är en av landets mest omtyckta gästspelsscener. Lars Norén är på väg till Folkteatern som snart återinvigs, Suzanne Osten är redan här. Allt det här händer samtidigt och det är bara att gratulera oss själva som får uppleva detta momentum där nästan allt tycks vara möjligt.
Och idag kunde man läsa på GPs webb att Operan satsar nytt och vill utöka med en scen till, en förstärkning av scenkosten på Södra Älvstranden som blir betydande. Skeppsbron tar just nu form, i Lagerhuset snickras det för full för att Pustervik ska kunna flytta in nästa år. Hela Lagerhuset med dess många olika konstnärliga och kulturella verksamheter kan bli ett Art Center som drar människor mellan Älvstranden och Järntorget i båda riktningar. Det har inget egenvärde att heta scenkonstens huvudstad. Det viktiga är att konsten har en självklar plats i samhället, oavsett konstform; musik, teater, dans, bildkonst och litteratur. Just nu bidrar Konstbiennalen starkt till det och i slutet av nästa vecka börjar årets bokfest på Svenska Mässan. När vinterns filmfestival är över är det dags att se fram emot 2010 års upplaga av Dans & Teaterfestivalen, ett bra inslag i en scenkonsthuvudstad.

onsdag 9 september 2009

What a Wonderful Working Class Hero

Den som ännu inte varit på Röda sten och sett Candice Breitz verk Working Class Hero har en fin upplevelse framför sig. Verket, som är en viktig del av Göteborgs Internationella Konstbiennal, är nog en av de starkaste upplevelser av videokonst som jag hittills haft.
Ett tjugotal hängivna John Lennon-fans har var för sig sjungit in låtarna från hans skiva med samma namn och Breitz har sedan redigerat dem så att de sjunger synkroniserat över hela väggen i Röda stens stora sal, katedralen. Och sällan har det namnet varit så passande. Musiken förskjuter sin tyngdpunkt genom rummet och det som i ena stunden påminner närmast om gregoriansk kyrkosång låter i nästa ögonblick som amerikanskt frikyrkojubel. Men denna polyfona kör är inte bara en sorts individuell körsång, utan sätter också fram en grupp individer som är fullständigt nakna i sin rörande hängivenhet. Om man närmar sig bilderna och står ett par meter i från ett ansikte känns det som om man blir direkt tilltalad, som om bilden håller på att ta över. Det är mäktigt och förbryllande.
Längre in i stan finns biennalen på Konsthallen, Göteborgs konstmuseum, Stadsbiblioteket, Göteborgs stadsmuseum, Galleri Box och Bio Capitol. Det är som det ska vara, biennalen måste vara en angelägenhet för stadens konstinstitutioner, museer och andra intresserade aktörer.
Det känns som om biennalen nu börjar hitta sin form och samarbetet mellan de idérika curatorerna Celia Prado och Johan Pousette och Röda sten, men också stadens institutioner verkar i år ha fungerat mycket bra. Det bådar gott för fortsättningen och är viktigt för Göteborg som konststad.

torsdag 27 augusti 2009

Göteborg, aber wo liegt es?

Göteborg tuffar på mot sitt fyrahundraårsjubileum 2021. Möjligen har staden inte varit i en sådan stark förändringsprocess sedan industrialismens genombrott under 1800-talet. Det var länge sedan industri- och arbetarstaden var en industri- och arbetarstad. Idag är ungefär 10% av befolkningen sysselsatt i tillverkningsindustrin. 80%, däremot, arbetar inom handel, service, turism och kunskapsbaserade verksamheter som utbildning och forskning. Evenemangsstaden Göteborg slog alla befintliga rekord i somras, med stora musik-, motor- och idrottshändelser. Hemmaturismen blommade med ökade publiksiffror på Stadsbiblioteket och museerna. Kulturkalaset och Way Out West knöt ihop sommaren och inom kort öppnar Göteborgs Internationella Konstbiennal.
Mitt i denna gigantiska strukturomvandling pågår som bäst arbetet med att bygga det framtida Göteborg. På Stadsbyggnadskontoret arbetar man för högtryck med att planera och omgestalta stora delar av centrala staden, där Centrala älvstaden kan ge bostäder åt kanske 30 000 människor. Men även andra delar av Älvstränderna och centrum förändras i rask takt.
Förra helgen genomfördes en "Cityscape"-konferens på Göteborgs stadsmuseum inom ramen för SEAS-projeketet som gästade Göteborg. Bitvis blev det en stimulerande debatt där deltagarna fick en nyttig påminnelse om att många städer både inom och utanför EU befinner sig i liknande processer. Bortsett från någon snorkig random-kommentar i lokalpressen har denna debatt ännu inte så ofta tagit någon offentlig form utanför universitetet och Chalmers väggar. Därför är de synnerligen intressant när Ord & Bild ägnar ett temanummer åt Göteborg. Det är dags nu, att bredda de frågor om stadsutveckling, social och ekologisk hållbarhet och framtiden som många göteborgare och andra arbetar med hela dagarna till ett större offentligt samtal. Ett av skälen är kanske att det blir tydligt att Göteborg inte enbart är en stad på Västkusten, utan också är ett exempel på en process som äger rum mitt i förvandlingens tid, inte bara här, utan runt om i världen. För att förstå det bättre behövs jämförelser, intryck från andra håll, bilder och teorier, visioner och inte minst en fri debatt där ett kritiskt samtal måste äga rum.
Göteborgs stadsmuseum kommer att arbeta med att Urbanum kan bli en arena för det kontinuerliga samtalet om stadens utveckling ur det historiska, arkeologiska och estetiska perspektivet, vid sidan av Älvrummet som är stadens och Stadsbyggnadskontorets arena för stadsutvecklingen. Stadens framtid berör oss alla på olika sätt. Det är viktigt att det finns många arenor där tankar och människor kan mötas.

torsdag 20 augusti 2009

Livets ofattbara förgänglighet

Imorgon utkommer Ragnar Thoursies nya diktsamling Sånger från äldreomsorgen. Thoursie intervjuades för en stund sedan i P 1 av Anna Dahlquist, i ett mycket fint och känsligt inslag. Han berättade om sina tankar och upplevelser från hemtjänst i eget boende. Personalens hjältemodiga vänlighet och oavkortade omtanke. De erfarenheter han gjort på det nuvarande äldreboendet, som han nyligen flyttat in på, finns inte med i samlingen. Thoursies röst har åldrats, ingen tvekan, men det är en kristallklar stämma och en skarp blick som framträder när han läser dikten "Det ofattbara". Dikten handlar om upplevelsen och fascinationen inför den skira grönskans mysterium en morgon i maj. Framme vid den punkten har rösten, som rosslat allt mer under läsningen, nått en punkt när den spricker i förtvivlan över livets förgänglighet och naturens ofattbara skönhet. Det är så smärtsamt vackert och naket.

tisdag 4 augusti 2009

Hang them high - genom ett Skiascope på Göteborgs Konstmuseum

Birgitta Flensburg inrättade under sin tid som chef för Göteborgs Konstmuseum en forskningsenhet, som under tre år (2008-2010) finansieras med en generös donation från Sten A Olssons stiftelse för Forskning och Kultur. Anställda forskare vid enheten är forskningsledare Jeff Werner och Kristoffer Arvidsson.
Vad jag förstår pågår ett intensivt arbete, som redan börjar ge avkastning. Man har startat en ny skriftserie som heter Skiascope (en apparat som man använde för att fokusera på en enda tavla på en tätt hängd museivägg) och två utgåvor har redan utkommit.
I nummer 1 skriver Jeff Werner om hängningarnas historia på inledningsvis Göteborgs Museum, och därefter på Göteborgs Konstmuseum. Ämnet kan i förstone kanske låter en aning specialiserat, men det visar sig vara den mest uppslagsrika och intressanta text man kan tänka sig om museets historia och verksamhet. Werner visar dels hur Konstmuseet växer fram i ett internationellt perspektiv och vilka influenser från främst England och Tyskland som påverkar hur man arbetar med samlingarna och inköpen, men också på ett lika initierat vis hur de olika museicheferna satt sin prägel på museet genom dels att förhålla sig till de internationella trenderna, men också till egna idéer om museets plats, samlingar och uppdrag.
Relevant är också skildringen av hur museet och universitetet har en gemensam historia, men ingen klart utredd relation. De första museicheferna hade också en tjänst på universitetet. Som en följd av båda branschernas ökande specialisering under 1900-talet upphörde denna ordning efter en tid. Jag tror att museernas koppling till universiteten i framtiden med nödvändighet kommer att öka. Museerna behöver förnyas och aktualiseras med samtida forskning, både för publiken och personalen och universitetet behöver sammanhang utanför akademin där det finns intressanta samlingar och annat material att beforska.
En livaktiv forskning, som för närvarande på Göteborgs Konstmuseum, tror jag är en förutsättning för framgångsrikt utvecklingsarbete på vissa områden inom museerna. Inte minst de pedagogiska enheterna kan profitera på en nära samverkan, men sannolikt underlättas också det internationella samarbetet genom att museerna profilerar sig inom sina områden. Uppsatserna i Skiascope finns också i engelsk översättning i samma utgåva, vilket i sig känns helt nödvändigt. För närvarande samarbetar Konstmuseet både med Konstvetenskapen och Konstnärliga fakulteten vid GU på flera områden, ett aktuellt exempel från det gångna året är utställningen "Talkin´Loud, Sayin´Something", som visade exempel på forskning om konstnärliga arbetsprocesser och deras resultat vid Konstnärliga fakulteten.
Om Konstmuseets utställningars historia skriver Kristoffer Arvidsson en lika intressant uppsats. Arvidsson visar också att skillnaden mellan museets hängningar och tidsbegränsade utställningar ibland är mindre än man kan tro. Hängningarna av de egna samlingarna är långt ifrån permanenta och har förändrats ganska mycket över tid. Birgitta Flensburg har t.ex. arbetat för att renodla "den vita kubens estetik" och glesa ut hängningarna så att verken kommer bättre till sin rätt. Man har också flyttat informationen om verk och konstnär från ramen till en ruta vid sidan av.
Det är en mycket imponerande lista av utställningar som kommer tillsamman i Arvidssons krönika, en text som också problematiserar relationen mellan Göteborgs Konstmuseum och Göteborgs Konsthall på ett upplysande vis. Det är lätt att tänka att Göteborg, i förhållande till sin storlek, har ett rikt utbud och konstliv med starka institutioner och fria verksamheter. Detta får man inte får glömma så här några veckor innan Göteborgs Internationella Konstbiennal invigs ute på Röda Sten, en annan råstark arena för samtidskonsten.
Det är med stort intresse jag nu börjat läsa Skiascope 2, som fokuserar just på Göteborgs konstscen under 60- och 70-talen - en sorts kommentar till den utställning som just nu visas på Göteborgs Konstmuseum.

torsdag 30 juli 2009

Ingivelser och fragmentariska vittnesmål

I sin nya bok Ingivelser strövar konstnären Lennart Didoff genom sitt konstnärskap och kommer tillbaka till platser och möten som gjort avtryck i hans måleri. Didoff är fascinerad av det övergivna, historiska spår, ögonblick av epifani under sina många resor. Didoff skriver texter till sina bilder, som för att förstärka dem, men ibland förstärker också bilderna texten. Till en bild från den romerska campagnan från 1974 skriver han: "Det vilar en bräcklig mäktighet och skönhet över dessa fragment och stumma vittnen." Någonstans träffar dessa ord också bilderna och texterna i denna lilla bok. Vittnesmålen från Förintelsen i bilder från resor i de tyska dödslägren, som Birkenau och Majdanek har aldrig släppt Didoffs minne. Inte heller skulpturer och statyer från antikens Grekland eller efterkrigstidens Berlin. Två andra teman genomkorsar Didoffs konstnärsskap; stenen och brödet. Ett antal bilder med dessa motiv från runt om i världen har grupperats tillsammans och stenarna "bevittnar omvärlden" med sin "tysta, anonyma närvaro" - bröden är en symbol för "överlevnad, livsbejakelse, gemenskap, försoning, svek och avsked", skriver han. För mig är bilderna från Grekland starkast i denna bok; "Mannen i gropen", "Kustberg, Kreta" och "Kapellet på Naxos". Kärleken till Grekland lyser starkt igenom. "Men flyktingens vetskap består oftast endast av längtan" står det om den branta kusten vid Kreta. Och någonstans är det kanske också längtan dit som varit en av drivkrafterna för denna bok.

måndag 20 juli 2009

Konstens Göteborg

Under några stormdagar när det varit för blåsigt för att renovera fiskesnäckan har jag mellan varven dykt ned i den mycket fina boken Konstens Göteborg Nedslag i fyra sekel från 2002.
Boken gavs ut i samband med Föreningen Konstmuseets vänners 60-årsjubileum, med dåvarande museichefen Björn Fredlund som huvudredaktör. Fredlund håller själv i pennan i några skarpt tecknade kapitel. De andra författarna är Håkan Wettre, Lena Boethius, Barbro Löfquist och Ingmari Desaix, och skildrar tillsammans med lätt hand och stora kunskaper något som faktiskt skulle kunna kallas en Göteborgs konsthistoria. Påfallande är också hur nära konsthistorian ligger stadens historia i övrigt. De sociala förändringarna i staden, kanske särskilt tiden kring förra sekelskiftet när Göteborg blev en mer betydande handels- och industristad, skapar också de ekonomiska förutsättningar och den kritiska massa som är nödvändig för ett levande konstliv. Påfallande är det vilken betydelse mecenater och konstsamlare hade för den konstnärliga utvecklingen. Det är med all rätt mecenaternas namn står inhuggna i entrévalvet till Göteborgs stadsmuseum, som på den tiden inhyste Konstmuseet. Optimismen och framtidstron manifesterades i Göteborgsutställningen 1923, då en stor del av stadens viktigaste institutioner och attraktioner stod klara, inte minst kring Götaplatsen och det nya Konstmuseet.
I en rolig intervju med Jasenko Selimovic i GP i söndags säger han att Göteborg är som sämst när det vänder sig inåt, mot Göteborg, och det ligger säkert en del i det. När man ser de konstnärliga avtrycken är det inte heller någon slump att Konstmuseets samlingar av nordisk konst från förra sekelskiftet är museets mest berömda samling. Då var utbytet med andra delar av Europa, inte minst Paris, på sin höjdpunkt. Men det finns också helt andra berättelser i denna bok. Den som griper tag i mig kanske mest är Håkan Wettres skildring av Åke Göranssons måleri, som visades på Konstmuseet för några år sedan. Göransson var ingen kosmopolit precis, och bodde med stor släkt i en liten lägenhet i Landala ända tills han blev sjuk och dog ung. Berättelsen om hur Arne Stubelius räddade konstverken från kökssoffan till eftervärlden bär på ett sorts momentum som ovillkorligen ställer frågan vad som hade hänt om Stubelius inte efterfrågat bilderna? Hade de bränts upp som ett hundratal av Göranssons teckningar under en vindsröjning?
I hängmattan fastnar jag för ett citat i boken från Gunnar Ekelöf som på något vis bekräftas omedelbart när jag ser mig omkring:
"I Bohuslän hägrar det. Landskapet är inte detsamma från stund till stund eller från dag till dag. När man vant sitt öga upptäcker man hur det gråa - luften, vattnet, bergen gnistrar av färg, även mulna dagar. Men detta färgskimmer är högst obestämbart."
Jag tänker tillbaka till mitten av nittiotalet när vi bodde här året om och fiskade hummer långt in i december. De starkaste färgupplevelserna var dels vissa klara decemberdagar när hela himlens rodnad avspeglade sig i havets yta och de snöklädda klipporna stupade brant ned i havet. Men ännu starkare var ljusskiftena i novemberdiset, då man efter en stunds kisande upptäckte de mest subtila av alla naturens nyanser. Variationerna av grått.

tisdag 14 juli 2009

Metropolis - det förflutnas framtidsspegel

Fritz Langs stumfilmsklassiker Metropolis från 1927 blev aldrig någon kassasuccé när det begav sig. Filmen kortades därför i olika omgångar och flera av de bitar som klipptes bort har länge ansetts förlorade. Ända tills nu. Nyss hittades de förlorade avsnitten i Argentina och ett tålamodsprövande arbete att pussla ihop orginalfilmen pågår just nu i Tyskland, berättades i gårdagens sena tyska nyheter. Något för Filmfestivalen?

fredag 10 juli 2009

Fenomenologin i essäns spegel

Av en händelse stöter jag för tredje gången på kort tid på fenomenologin inom konsten. Kanske är det en slump? Kanske är det så att fenomenologin är på väg tillbaka som tolkningsfält för konstnärliga verk, vad vet jag?
Den här gången är det i en liten synnerligen läsvärd bok med föreläsningar av Jean Starobinski - Melankolin i spegeln - som behandlar Baudelaires Ondskans blommor, men också några andra dikter. Anders Olsson, vars litteraturvetenskapliga arbete jag alltid hållit som de allra främsta inom området, har skrivit en belysande essä som skapar en brygga mellan Baudelaires egensinniga 1800-talsmodernism och några av den modernistiska lyrikens starkaste spänningsfält i Sverige, om Erik Lindegren och hans lärjunge Lars Forsell, som tydligen skrev en uppsats om Lindegrens mannen utan väg innan den ens publicerats av Lindegren på eget förlag, men också Gunnar Ekelöf berörs. Utgivare är Ersatz förlaget, som samarbetar kring essäer med Forum, vars grundare Jean-Claude Arnault också är redaktör för serien. Det är en kulturgärning i sig att ge ut den här typen av klassiska essäer på svenska. Essän är en hotad genre på våra breddgrader, vilket är synd. En välskriven essä ger ofta djupare insikter än ängslig litteraturvetenskap som lika ofta sneglar mot publiken som mot den fria tankens flykt mot okända horisonter.
Genom essäerna tänker Starobinski kring den svåridentifierade skillnaden mellan tomhet och tanke, en skillnad som inte så lätt visar sig vid en blick i en spegel. Starobinski skriver:
"Målare, etsare och skulptörer har gjort bilder där man ibland inte har några säkra tecken för att skilja mellan steril tristess och fruktbar meditation, mellan drabbande tomhet och vetandets fullhet. Den inspirerande tyngden, det grubblande geniet håller sig ofta mitt emellan dessa båda tillstånd: en konstnär som framställer sådana personer vill att vi ska veta att de bebos av känslan för döden och odödliga tankar."
Ty, som Anders Olsson skriver, är spegeln mimetisk. "Vi blir någon genom att imitera bilder, som är lånade från andra och där vi ser oss med andras ögon."
Det gör att spegeln bara kan tjänstgöra som ensidig, och för all del också spegelvänd, avbildare av en hel människa. Det är också Narcissos problem. Hur länge han än stirrar förälskat på sin egen spegelbild kan han aldrig komma förbi den yta som är hans fängelse.

söndag 5 juli 2009

Au commencement

Imorgon måndag 6 juli debuterar den tyske konstnären Anselm Kiefer som operaregissör på Bastille-operan i Paris med operan "Au commencement" (I början). Kiefer bor sedan många år i södra Frankrike och blev till slut övertalad av komponisten Jörg Widmann att tillsammans med honom skriva en opera, berättar Kiefer i en distinkt intervju i Der Spiegel (27). Widmann har skrivit musiken och Kiefer står för regi, scenbild och text. Kiefer menar inte att han bytt konstform, utan att de torn som stod i hans atelje i Barjac nu tagit plats som scenbild på Bastille-operan. Kiefer bekänner sig till filosofisk pessimism i Thomas Hobbes anda och säger:
"Människan är ett enda stort misstag, och det menar jag inte bara sett ur perspektivet i dagens värld. När människan hamnar i en situation när allt är tillåtet, då lagarna upplöses och kontrollinstanserna tappar greppet, flippar hon ut." En stor del av Kiefers konst bottnar i nazitidens förintelse av alla värden och hans hållning är kanske logisk utifrån det perspektivet. Samtidigt är konsten en möjlig väg till försoning:
"Konst som yttrandeform är det som binder samman allt, som skapar kunskap, om än kodat så att man ännu inte ser allt. Varje ny upptäckt som vetenskapen gör öppnar en större port till ännu större okunskap. Konsten, mytologin, är en annan kunskapsform. Därför fungerar mytologiska bilder genom århundradena, om än på olika sätt. Varje generation tolkar dem på sitt sätt."
Det påminner inte så lite om Edmund Husserls konstsyn, så som den tog sig uttryck i brevet til Hugo von Hoffmannstahl, vilket jag kommenterade för ett par inlägg sedan. Jag undrar verkligen om Kiefer ser sig som fenomenolog? Men det behöver han kanske inte göra för det. Kanske är det mera korrekt att säga att viss begreppsbildning inom filosofin fått en allmängiltig status och blivit en del av den samtida diskursen om konsten. Eller också är det bara en ännu större dörr till ännu större okunskap?

lördag 4 juli 2009

All England Championship i Wimbledon

Möjligen ägde det rum stora förändringar något år när jag inte följde Wimbledon så noga, men genom en kombination av stark sommarförkylning och värmebölja har jag år haft möjlighet att se flera matcher i denna traditionsrika tennisturnering. Traditionsrika?
Ja, det kan man nog säga, men på något omärkligt vis smyggenomför ofta britterna förändringar som är ganska radikala, utan så värst mycket väsen. Jag undrar t.ex. vad regnskyddet medför för Wimbledons speciella magi? Naturligtvis är det bättre ur tennsissynvinkel att matchen och publiken inte måste avbrytas för en eftermiddagsskur. Men hur många matcher har avgjorts i en sådan där regnpaus, där den mest nervstarke spelaren lyckas mobilisera rätt krafter? Hur mycket påverkar efterkontrollen om bollen var ute eller inne det faktum att linjedomaren aldrig kan göra ett felaktigt domslut? Om man anser att spelet till varje pris måste ha milimeterrättvisa är det säkert en fördel. Men om man helt tänker bort den mänskliga faktorn och vädrets makter, reducerar man inte då också tävlingens nerv, när bollen är i spel, till ett mekaniskt matande där den spelare som mest lyckas agera som en ofelbar robot är den som segrar, år efter år? Det är lite grand som om man skulle ersätta Wimbledons jordgubbar med konsistensgivna gelejordgubbar med sofistikerade smakämnen.
Vilket ögonblick som helst är det dags för systerfinalen mellan Venus och Serena Williams. Om man ska gå efter säkerheten i semifinalmatcherna talar allt för Venus. Hon har varit i final i Wimbledon sju gånger och vunnit fem. Lika många gånger som Björn Borg och Roger Federer, även om de vann fem år i rad. Idag kan hon bli större än de båda.

torsdag 25 juni 2009

Site i Kris-tider

I Sven-Olof Wallensteins tidskrift Site (26-27, 09) finns i engelsk översättning ett märkligt brev av filosofen Edmund Husserl till författaren Hugo von Hofmannstahl 1907. Det är i sitt relativt korta omfång en förbryllande läsning. Enligt Wallenstein i den efterföljande kommentaren finns i brevet embryot till det av Husserl poulariserade grekiska epoché-begreppet, som enligt vanlig tolkning är ett sätt att på fenomenologiskt vis skala av traditionella, historiserande, varseblivningar av världen, för att "sätta dem inom citationstecken", en sorts relativisering av den synliga världen till förmån för en ofiltrerad fenomenologisk upplevelse.
Brevets för mig kanske mest brisanta sats är denna "Enigma (det gåtfulla) kan bara lösas upp om vi försätter oss själva på dess egen mark och behandlar all kunskap som möjlig att ifrågasätta och accepterar att ingen existens är förutbestämd."
Det paradoxala för mig är just omständigheten att det gåtfulla, som vanligtvis undandrar sig sedvanlig definiering, är möjligt att förstå genom att ifrågasätta all kunskap. Nästa mening lyder: "Detta betyder att all vetenskap och all verklighet (inklusive var och ens verklighet) har blivit rena "fenomen". I sanning en radikal slutsats. Kunskap och verklighet är i själva verket en chimär, och deras verkliga väsen är de enigmatiska och intuitiva upplevelserna av dem.
Wallensteins slutsats är att det i själva verket är fantasin som har en avgörande roll i fenomenologin och att den tradition inom den tyska idealismen som bär fram det gåtfulla och fantasirika i själva verket är några av de viktigaste hörnstenarna i förståelsen av modern konst. Och det i sig påminner mig om tidskriften Kris, som på sjuttio- och åttiotalen, på samma vis försökte bygga bryggan mellan filosofi och konst. Och påfallande ofta lyckades med det.

fredag 5 juni 2009

Tal vid nationaldagsfirandet på Hammarkulletorget 2009

Nationaldagen firas till det historiska minnet av Gustav Vasas intåg i Stockholm den 6 juni 1523.
Händelsen ligger i ett romantiskt töcken och man brukar tala om nationen Sveriges födelse. Det är kanske en sanning med modifikation. Det Sverige som fanns då var snarare ett land på tvären, än som idag på längden, med en sydlig och västlig del som var Danmark, ett outforskat vildmarksområde i norr och en stark landsända i öster som idag är södra Finland.
Gustav Vasa hade dock finansierat sitt uppror mot den danske kungen Christian Tyrann (som i Danmark kallades Christian den gode) med bidrag från den nordtyska handelsalliansen Hansan, dåtidens motsvarighet till EU och grundade den starka kungamakt som sedan dess gjort Sverige till en starkt centralistisk stat.
Är det då något att fira?
Det genom åren förhållandevis lama svenska nationaldagsfirandet har sannolikt med just den här saken att göra. Sverige har varit förskonat från krig och blodiga revolutioner i två hundra år. Därför finns ingen naturlig koppling mellan nationalkänsla och lidande. Detta förhåller sig helt annorlunda i våra grannländer Finland och Norge. Finland, som just i år tillsammans med Sverige uppmärksammar att det är 200 år sedan delningen 1809, firar sin nationaldag den 6 december, för att högtidlighålla minnet av frigörelsen från Ryssland 1917.

Den norska nationaldagen "17 mai" är vida känd för sitt extensiva firande och högtidlighåller på samma sätt självständighetsförklaringen från Sverige 1905, men framförallt den norska grundlagen som stiftades på Eidsvoll 1814, och som arbetade in möjligheten att träda ur unionen med Sverige. En av den norska litteraturens kanske samtidigt mest svulstiga men också djupt gripande dikter är Nordahl Griegs "17. mai 1940", som lästes i radion från Nord-Norge just den dagen. Nästan hela Norge var då krossat av den tyska övermakten, men strider pågick fortfarande runt Narvik. Grieg återknyter till självständighetsförklaringen 1905 och konstaterar att landet aldrig kommer att ge upp.
Slutraderna kan sannolikt bara förstås fullt ut av människor som upplevt liknande saker, som förlust och smärta:


Her skal vi minnes de döde
som ga sitt liv for vår fred,
soldaten i blod på sneen,
sjömannen om gick ned.
Vi er så få her i landet,
hver fallen er bror og venn.
Vi har de döde med oss
den dag vi kommer igen.


Och den som återvände tillsammans med ärominnet av de döda den 13 maj 1945 var den dåvarande kronprins Olav, som var norsk försvarschef i exilregeringen i London och som därefter blev Norges kung. Mot bakgrunden av en sådan historia är det lättare att förstå varför det norska nationaldagsfirandet ser ut som det gör. Det finns fortfarande ganska många människor som var med då, som såg kronprinsen göra honnör för flaggan när han steg i land på Piperbryggan i Oslo.
Men allt detta har förskonats oss som är uppväxta i Sverige. Vilken mening kan vi ge ett nationaldagsfirande, när traumatiska politiska förändringar ligger hundratals år tillbaka i tiden?


Den tyske filosofen Jürgen Habermas har fört en liknande diskussion i Tyskland, vars nationalism lett världen in i den största av katastrofer, Andra världskriget och Förintelsen. Habermas menar att den enda tyska patriotism som är möjlig i dagens Tyskland är det han kallar "grundlagspatriotism", dvs att vara lojal mot landets grundlag som garanterar alla medborgare och människor som bor där fria och medborgerliga rättigheter. Jag menar att det är en mycket klok hållning, som är användbar även i Sverige. Det finns många som under de senaste 30-40 åren kommit till Sverige för att de saknat just sådana rättigheter i sina hemländer, om det har gällt flykt från militärkupper i Valparaiso eller Buenos Aires, inbördeskrig i Sarajevo eller krig i Bagdad, Kabul eller Mogadishu. Det som förenar alla oss är just vilja att leva i ett fritt land med demokrati och medborgerliga rättigheter för alla. Och när man tagit steget, som många nya och gamla göteborgare gör idag i Slottskogen under stadens medborgarskapsceremoni så betyder det att vi alla, nya och gamla medborgare, också kanske skulle tänka i de banorna. Oavsett ursprung och hemland är vi alla grundlagspatrioter, som gör vårt yttersta för att försvara demokratiska fri- och rättigheter för oss själva och där vi har möjlighet runt om i världen.
Det är kanske vad nationaldagen 6 juni skulle kunna vara en påminnelse om.

onsdag 20 maj 2009

Planeten Fantasmagori är en annan stjärna

När jag läser recensionerna av Peter Kadhammars bok som försöker att rekonstruera kommunismens fall i Polen utifrån en uppsagd varvsarbetare, Anna, på Leninvarvet i Gdansk tänker jag att det är alltid en tacksam vinkel att skapa en enskild upphovsman till en så stor förändring. Lilla Anna mot generalen (Jaruzelski).
Verkligheten var nog mer komplicerad än så och det förvånar mig att det är så få författare och journalister som intresserar sig för hur vänstervågen i väst 1968 speglades av en liberaliseringsvåg i öst, vars starkaste yttring var Pragvåren. Men också i Polen började motståndet mot kommunismen långt innan Anna fick kicken från Leninvarvet.
En av de mest gripande polska poeterna från denna tid är för mig Ryszard Krynicki, som introducerades för femton år sedan av Joanna Helander i den magnifika diktboken Planeten
Fantasmagori. Boken illustrerades också med ett antal underbara bilder av Helander, varav ett par av dem finns i mitt minne för alltid.
Bo Perssons förord introducerar författaren på en nivå som är poetisk i sig:
"Rösten från Planeten Fantasmagori vittnar ofta om en enigmatisk, sammanstörtad värld i vilken drömmarnas fiktion tycks ha blivit verklighet, där inget är vad det synes vara, där tidens och rummets ordning trasats sönder. Samtidigt finns det i hans författarskap en ljus ton, en obetvinglig humor, en försiktig glädje, oförstörbara kristaller av kärlek."

Tag och läs!

onsdag 13 maj 2009

Inferno på Liljeholmsbron

Det som fick mig att plötsligt bli intresserad av Anna Odells examensarbete på Konstfack var uppgiften som kom fram i helgen att hon för snart femton år sedan tagits om hand när hon balanserade på Liljeholmsbron och sedan lades in på psyket. För mig kom saken i ett helt annat ljus. Från att ha varit måttligt intresserad av det som skulle kunna uppfattas som någon sorts effektsökeri, billig provokation eller taffligt wallraffande öppnade sig istället den betydligt intressantare frågan om installationen i själva verket var en sorts bearbetning av den egna psykosen. Det faktum att Odell inte vad jag sett diskuterat just detta gör saken än mer angelägen att försöka förstå, eftersom syftet att undersöka individens utsatthet i vårdapparaten snarast låter som en tillkämpad problemformulering. En tid för väldigt länge sedan när jag sysslade en del med August Strindberg tröttnade jag ganska rejält på sekundärlitteraturen som försökte analysera författaren och dennes psykoser ur ett patologiskt perspektiv. Ingen har skrivit klarare om Strindberg än Olof Lagecrantz, lätt, precist och bortom alla tungfotade akademiska utlåtanden. Lagercrantz teori om den sk Infernokrisen i Paris, som skildras i romanen Inferno och dramatiseras i Till Damaskus går kort ut på att Strindberg försökte gestalta en del av sina upplevelser litterärt. Han avfärdar de forskare som försökte hitta sjukdomsbilden i själva romanen med den kloka förklaringen att ingen som är så sjuk som huvudpersonen i Inferno skulle kunna skriva så klar och redig prosa som Strindberg gör där.
Jag tror att det är sant.
Kanske lyckas inte Odell att fullt ut varken bearbeta eller gestalta sin psykos där på bron för femton år sedan, men som Bo Madestrand skrev i DN nyligen, elever har rätt att misslyckas.
Och det har väl konstnärer också för den delen. Som tur är finns det intressanta misslyckanden.

måndag 11 maj 2009

Verfremdung - av vem?

I ett tänkvärt blogginlägg i dagarna diskuterar Björn Wiman, Expressens kulturchef, kritiken av kritiken, dvs gnället på kultursidorna. Man kan hålla med om att det finns, som Wiman påpekar, en sorts ständigt återkommande självspäkning, när kulturjournalister diskuterar kultursidornas banalisering och brist på det ena eller andra som inte just för ögonblicket har högkonjunktur. Det ligger kanske något i just det - att kultursidorna är trendkänsliga och i någon mening kanske också måste svara upp mot det som diskuteras i kulturlivet för dagen, oavsett om det är postkolonialismen i litteraturen, feministisk teoribildning, nycirkus på scen eller musikartiklar som lika gärna kunnat publiceras på nöjessidorna. Men är det just detta innehåll i sak som är ett problem för kultursidorna? I don´t think so.
Vad som emellertid är ett oavvisligt krav som kultursidan i papperstidningen inte får tumma på är kravet på trovärdighet. En tidning som slirar på sanningen kommer inte att överleva. Då kommer man att konkurreras ut av gratistidningar i papper som presenterar vederhäftig returinformation, men utan spekulativa inslag av drev och personförföljelse.
Där någonstans, i det fältet, återfinner man både kulturjournalistikens välsignelse och förbannelse. Det subjektiva tilltalet och den personliga krönikan kan väcka tankar hos läsaren som påverkar samhället i en positiv riktning mer än spaltmil av infotainment. Å andra sidan, och det är kulturjournalistikens verkliga problem, kan skribenter, ibland t o m enstaka redaktörer, förblindas av sin maktposition över ordet och förledas att driva personliga kampanjer för eller emot det ena eller det andra och koka en soppa som har alla ingredienser. Utom just trovärdighet. Och det tror jag att även Björn Wiman tycker är out of bounds, Wiman som visserligen lät "grätten" som han skrev i sitt inlägg häromdagen, men ändå chefar över rikets absolut muntraste kultursida.

onsdag 6 maj 2009

De nios pris

I DN läser jag att Steve Sem-Sandberg fått "De nios pris" 2009. Mer än välförtjänt skulle man kunna säga! Steve Sem-Sandberg är en författtare som i mina ögon går från klarhet till klarhet
och vars böcker har skapat nya livsvärldar med alldeles egna rum. En annan svensk författare som också tagit sig an dokumentärromanen och den "realistiska" romanen på ett liknande vis är Ola Larsmo och tillsammans utgör de en egen fåra i den svenska litteraturen.
Mina favoriter bland Sem-Sandbergs romaner är inte oväntat de som utspelar sig i Tyskland, Theres, Allt förgängligt är bara en bild och inte minst Ravensbrück. I DN står det att en ny roman om ghettot i Lodz är att vänta i september. Den ser jag verkligen fram emot att läsa. Steve Sem-Sandberg är också en kulturjournalist med hög integritet, beläsenhet och ett knivskarpt omdöme, och vars åsikter jag möjligen inte alltid delar, men alltid respekterar. Det gläder mig att han får årets pris från De nio!

lördag 2 maj 2009

Nietzsches ejdermoral

När jag kör med båten ut mellan öarna från Hamburgsund och västerut ser jag att gudingarna, ejderhanarna, fortfarande är kvar i innerskärgården. Av det kan man dra slutsatsen att äggen ännu inte kläckts. När ejderungarna kommer säger man att hanarna drar sig ut på öppet hav.
Syftet lär vara att gudingarna inte vill konkurrera med ådorna om maten, som i de allra flesta fall handlar om blåmuslor på sådant djup att de kommer åt dem. Denna gamla strandsittarvisdom bygger på en sorts fåglarnas moral, där de vuxna avstår till förmån för ungarna.
När äggen kläcks inställer sig det mest kritiska ögonblicket i en ejders liv, vägen från redet till havet. Så snart ejderungarna når vattnet och omedelbart kan simma och dyka har de mycket lättare att skydda sig mot de rovgiriga silltrutarna, som utöver att passa sina egna reden, också håller skarp utsikt efter ejderungarna.
Jag har sett det några gånger, en ejdermamma i spetsen för en lite flock nykläckta ungar, som angrips av en silltrut, och i ett ögonblick är ett av syskonen borta. När de når vattnet har truten oftast inte längre någon chans.
Jag tänker på detta när jag läser Hans Joas "Die Entstehung der Werte" (Värderingarnas uppkomst). Joas diskuterar Nietzsches moralkritik och menar att man inte så lätt kan avgöra om Nietzsche menar att den dionysiska moralen egentligen är en kritik av den "kristna, livsförnekande slavmoralen" som han väljer att kalla den till förmån för en mer ursprunglig, hednisk och mindre hänsynstagande driftstyrd moral. Kanske är det istället så att Nietzsche i själva verket menar att den dionysiska moralen är en syntes av kristen moral och det han kallar "Livets drivkrafter", såsom överlevnadsinsinkt, sexdrift, hunger, törst och andra fysiska behov som präglar människan så länge behoven inte är mättade. Nietzsches metafor för denna kamp är örnens kamp med ormen över de stora bergsdjupen i "Also sprach Zarathustra".
Den bohuslänska varianten av detta naturdrama är kanske silltrutens som slår ejderungen på väg till vattnet. Vinden går över mot väster, det mörknar vid horisonten.

tisdag 21 april 2009

Gatans konst - finns överallt

I helgen invigdes ett projekt i samverkan mellan Göteborgs Konsthall och Bergsjön m.fl som heter "Äga rum". Konstnärerna är elever från Bergsjön, Angeredsgymnasiet och Hvitfeldtska,
vars bilder nu ställs ut på några olika centrala platser i Göteborg. Det var härligt att se glädjen och stoltheten hos eleverna från Bergsjöskolan när de samlades i Galleri Bob i lördags på vernissage och för att prata med varandra och de engagerade lärare som tagit sig dit.
Intresset för att ta plats i det offentliga rummet verkar vara i stigande. Henrik Wallgren kommenterade detta i en fräsig krönika i GP i helgen. Hoppas Henrik dyker upp för att diskutera "Gatans konst" på Göteborgs Konstmuseum nästa tisdag, den 28/4 klockan 19.00.
Debatten ingår i Kulturnämndens serie "Kulturdebatten" om aktuella kultur- eller konstfrågor.
Deltagare är Pål Castell, landskapsforskare från Chalmers, Anna Hallberg, konstnär, Lauri Peräla från Park- och Naturförvaltningen, Arefeh Behbakht, konstnär och studerande vid Kulturverkstan och professor Ola Sigurdson. Själv kommer jag att delta som samtalsledare.
Välkomna dit och delta i Kulturdebatten!

torsdag 9 april 2009

Djakarta hette Batavia en gång i tiden

Samma dag som det är demokratiska val i världens folktätaste muslimska land, Indonesien, publicerar DNs kultursida en recension av Pramoedya Ananta Toers roman Barn av alla nationer. Stefan Helgesson lyfter med all rätt fram Toer som en av de stora utomeuropeiska författarna. Denna bok är nummer två i tetralogin Burukvartetten i vilken Toer ville skildra hur Indonesien blev en nation i början av nittonhundratalet. Huvudpersonen Minke hade en förebild i verkligheten, en journalist vars dröm var att starta en tidning som skrev på malajiska och inte nederländska, vilket var kolonisatiörernas språk. Toer gjorde efterforskningar under många år efter sin tid som politisk fånge under den nederländska regimen. När han för andra gången greps 1968, den gången som oppositionell mot Suharto-regimen, förstördes hela hans arkiv. På fängelseön Buru återberättade han Minkes historia för sina medfångar, först möjligen i terapeutiskt syfte, därefter återfick han lusten att skriva boken om Minke, och allt fler personer uppmuntrade honom. Jean-Paul Sartre skänkte en skrivmaskin och det första manuskriptet smugglades ut av den australiensiske ambassadören från fängelseön.
Det är svårt att recensera enskilda böcker i denna svit som hänger så tätt ihop, det minns jag från min artikel om den första boken i serien, Människornas jord. Det är nämligen helheten som är fullständigt omvälvande i denna romansvit. De tre första delarna handlar om Minkes utveckling från en omedveten student till en hårt prövad redaktör som när han fått en för stark position mals ned av systemet. Del 4 är samma berättelse ur den hemliga polisens perspektiv, nedskrivet av den holländska agent som övervakat Minkes aktiviteter. Läsningen av den skildringen lyfter hela romasviten från att vara en spännande roman till ett litterärt mästerverk. Jag läste de fyra böckerna i ett svep under ett par veckor en sommar för några år sedan. Det var en av de mest fascinerande läsupplevelser jag haft. Länge hoppades jag att Pramoedya Ananta Toer skulle få nobelpriset i litteratur, det hade varit en värdig första vinnare från sydostasien. Jag minns hans blick när han satt i Leopardförlagets monter på Bokmässan när första delen kommit ut för ett par år sedan, den hade sett allt. Tyvärr blev det aldrig någon andra Sverigeresa och nu finns han inte mer.

söndag 5 april 2009

De intellektuellas uppgång och fall på Gamla Ullevi

I sin samtidsmättade föreläsningsserie från Rom 1992 "Aufstieg und Fall der Intellektuellen in Europa" (Uppgång och fall för Europas intellektuella), reder den tyske sociologen Wolf Lepenies ut en del frågor som har att göra med de intellektuellas kluvna hållning i samhället. Från att ha varit upprorsmän, nytänkare, samhällets samvete har de degraderat sig själva till att bli en klagande klass, en ständigt missnöjd grupp som misstänker att deras position ifrågasätts från alla håll. Lepenies menar att de intellektuella i själva verket pendlar mellan melankoli och utopi. Jag tänker på detta när jag läser Mark Isitts gnällartikel om Gamla Ullevi på kultursidan i dagens GP. Den bottnar i någon sorts melankoli som sedan slår över i en storvulen utopi om byggets möjligheter att frälsa förorten och skapa en byggnadsverk i stil med Guggenheim i Bilbao.
Lepenies menar att reflexionen är den intellektuelles ursprungliga uppgift, samtidigt som självreflexionen är dess immanenta hotbild. Och självreflexionen, så Lepenies, drar också med sig den stora faran att till slut bara bottna i sig själv och inte längre uppfatta världen omkring sig. Så när Mark Isitt står där högst uppe på översta raden och von oben spejar ned på Gamla Ullevis ack så gröna gräs, så slår det mig att om Gamla Ullevi verkligen byggts ute i förorten, på t.ex. en äng mellan Hjällbo och Gråbo, så hade det med all säkerhet inte heller varit bra.
Då hade det garanterat varit bättre om Gamla Ullevi hade legat just där Gamla Ullevi ligger idag, dvs där Gamla Ullevi alltid legat, innan det revs och byggdes upp igen och döptes om till Gamla Ullevi.
Men det är nog inte ens idén i sig själv, att Gamla Ullevi skulle kunna ha legat på en äng mellan Hjällbo och Gråbo, som är själva saken, tänker jag sedan, när GAIS spikar slutresultatet 5-1 på
Gamla Ullevis nya gräs. Det är snarare så att det är en ganska beskedlig intellektuell höjd på idén att ställa sig och bliga på en tom arena och beklaga sig över färgen på stolarna och takhöjden och att det var bättre förr, när man byggde Nya Ullevi, för en sådär femtio år sedan.
Från min högst ointellektuella horisont, som präglas av intresse för fotboll och den kommunala ekonomins knappa stjärna tycker jag att det är en upplevelse att sitta på övre läktarens sjunde rad, lodrätt ovanför gräset och ändå nästan se målvaktens anletsdrag när han hämtar ut bollen ur målet för femte gången denna soliga aprileftermiddag.
Jag kan inte minnas att jag känt ett sådant publikdrag sedan jag en gång för länge sedan såg Arsenal spöa Manchester United på Highbury i norra delen av centrala London. Där hade de också en sådan häxkittel som kokade efter varje mål och publikhavet gungade i takt på ståplats bakom målet. Att det sedan bara tar fem minuter till fots från arenan till Avenyn efter matchslut gör inte saken sämre för mig. Sex mål i den allsvenska premiären på Gamla Ullevi, en så gott som fullsatt arena, är trots den sorgliga ÖIS-förlusten bra för Gamla Ullevi, bra för Göteborgsfotbollen och bra för Göteborg.

lördag 4 april 2009

One Bridge Too Far

Kvällens premiär av Katja Kabanova är för mig det tredje esset i given under denna säsong på Göteborgsoperan. Tillsammans med de andra två, Haendels Julius Caesar om maktens sötma och förrädiska förförelse och Mozarts Requiem om dödens allestädes närvaro visar man högsta klass. Om jag inte missminner mig är Göteborgsoperans vision att bli ett av Europas bästa operahus. Ett av de bästa i Nordeuropa är det redan.
På scen är det kanske bara de antika tragedierna eller Shakespeares fyra stora pjäser som kan nå operans starka fokus på ontologiska och existentiella frågor.
Katja Kabanova , ett tjeckisk drama som utspelas i Ryssland i slutet av 1800-talet känns i sig som en anomali för oss som är uppväxta i skuggan av den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien 1968. Men sedan ett par decennier är det en ny värld och i den nya sköna världen finns det också plats för gamla världar att återuppstå.
Katja Kabanova är en Madame Bovary som förtärs av passionens eld och störtar sig till slut i Volga från den magnifika scenbron när konventiones ok blir för tungt att bära och den mordiska svärmodern hetsar henne ut i olyckan. Ingela Brimbergs Katja är en svag och stark, passionerad och kall, levande och död kvinna vars starka röst sätter fram det brustna hjärtats anatomi på ett sätt som griper tag i den mest kallhamrade cyniker. Leos Janáceks opera regisserad av John Dew och med orkestern dirigerad av Shao-Chia Lü är inte bara värd ett besök utan också en resa.

måndag 30 mars 2009

Nytt år med Radetskymarschen?

Ibland aktualiseras en författare som ansetts vara bortglömd out of the blue och är plötsligt bärare av de nya tidernas gamla budskap. I Der Spiegel (Nr 14) läser jag om Joseph Roth som nu återkallats från de döda genom en biografi av Wilhelm von Sternburg. Roth kom ifrån en tyskspråkig judisk familj i Brody i Galizien i Polen. Hans mest kända roman är Radetsky-marschen som är en monumental skildring av det Habsburgska rikets sammanfall med Första världskrigets slut. Mer känd är kanske Johann Strauss marschmusik med samma namn, som avslutar nyårskonserten från Wien varje år.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att en skildring av det månghundraåriga Habsburgska rikets sammanbrott återkommer nu, när den nuvarande världsordningen åtminstone ser ut som om den knakar i sina fogar. Men Roth publicerade sin roman 1933 när helt andra politiska förändringar skakade Europa. Kanske är det Habsburgska rikets upplösning i Roths roman i själva verket en allegori för Weimarrepublikens undergång i trettiotalets Tyskland? Romaner om stora förändringar, om förluster, om det som försvinner finner ofta nya läsare just när något annat är på väg bort från oss. Strauss-marschen på nyår är snarare en påminnelse om det bestående, om det som aldrig ändras, utan finns lagrat i våra minnen, tankar och drömmar om något som skapar en mening och sammanhang i livet. Det är en sorts sällskap, in i framtiden.

fredag 20 mars 2009

A walk on the wild side?

För någon vecka sedan hittade jag i en CD-butik det jag trodde vara Lou Reeds samlade verk i en liten CD-box. När jag bläddrade igenom den när jag kom hem kunde jag konstatera att alla de klassiska skivorna var med, "A Walk on the Wild Side", "Coney Island Baby", ja alltihop. Nästan.
Till min besvikelse kunde jag konstera att min favoritskiva, "Rock´n Roll Animal" inte var med,
oklart varför just denna inspelning inte ingick. Jag letade igenom min gamla vinylsamling och hittade till slut skivan, inklämd mellan Genesis "A Trick of the Tail" och Weather Reports "Heavy Weather".
Jag lade på skivan, drog på ljudet ganska högt och sjönk ned i fåtöljen för att lyssna. Det var en märklig upplevelse. Vet inte när jag lyssnade på den sist, kanske någon gång på 80-talet, men känslan infann sig direkt. Jag var tillbaka på Scandinavium någon gång 1977 och såg den bleke, nästan genomskinlige artisten framme på scenen och kom ihåg hur han omvandlades från en skendöd letargisk skuggperson till en extatisk guitar-hero på några sekunder. Introt till "Sweet Jane" måste vara ett av rockvärldens starkaste. Lekfullheten, där man nästan förleds att tro att riffet flätas ihop med Gärdebylåten är magnifik. Övergången från introt till det tunga kompet och basgången i "Sweet Jane" byggs upp i tre olika faser där intensiteten stegras till bristningsgränsen och i själva övergången är taktbytetet en sorts peripeti som går över i lättnad
när applåderna från publiken kommer igång. Kanske är det för att "Rock´n Roll Animal" är ett livealbum som det inte finns med i boxen. Kanske är det för knastert, bruset och den statiska elektriciteten på vinylskivan som förleder en att tro att ljudet är mer äkta än på en digital CD.
Kanske är introt till "Sweet Jane" en passage som jag aldrig kommer förbi, det känns nästan så.

lördag 7 mars 2009

I väntan på biljetter till Godot

Det är med viss tvekan jag för tredje gången på kort tid känner mig tvungen att skriva om en föreställning på Stadsteatern. Det kan lika gärna sägas direkt, Iwar Wiklanders tolkning av Vladimir i Henric Holmbergs uppsättning av "I väntan på Godot" måste vara hans livs roll.
Han bär hela pjäsen, fjäderlätt, på sina axlar. Men han gör det också tack vare det lustfyllda spelet tillsammans med en trulig, varm och eftertänksam Sven Wollter som Estragon. Sällan har jag sett ett samspel på Stadsteaterns Stora scen som lyft till sådana höjder och de stående ovationerna efter föreställningen var mer än välförtjänta. Så det kan bli en lång väntan på biljetter till denna uppsättning av Godot. Sannolikt kommer den också att bli bättre och bättre efter hand, när rollerna satt sig djupare och improvisationerna blir fler.
Regiföringen är att tacka för att skådespelarna inte faller i slapstick-fällan, vilket är lätt gjort i denna absurdistiska text. Humorn är istället varm, finkornig och lite just trulig, utan att de existentiella frågorna trängs undan. För mig överraskande är försoningen också nära och den Godot man väntar intensivt på är snarare Jesus än Marx.
Osökt kommer jag att tänka på min första rolltolkning av Sven Wollter på Stadsteatern, som Josef K i Kafkas "Processen". Det kan vara en sisådär trettiofem år sedan, under första halvan av sjuttiotalet. Då var det en revolutionär Wollter som kämpade mot den pragska byråkratin, vilken tippade över i kapitalistisk världsordning och det kändes verkligen som om revolutionen var nära. Innan Josef Wollter bröts ned i sin cell.
Det är en lång resa fram till denna Estragon, som utmärker sig snarare genom sin ovilja att tala och predika och istället ständigt är på väg av scenen. Det blir en sorts "reconciliation play", en försoning med livet och politiken och de stora och små frågorna och för första gången gör det inte ens något att den grötiga göteborgskan slår igenom i denna Becketska pjäs bland pjäser.

tisdag 3 mars 2009

Etisk policy för Konstfack?

Konstfack införde nya regler för examensarbeten hösten 2008 och med dem hade NUGs klotterfilm från tunnelbanan inte blivit godkänd, meddelar Konstfacks rektor Ivar Björkman idag på DN-debatt. Vidare får man veta att Konstfack ska tillsätta ett etiskt råd som nu ska ta fram "tydliga etiska riktlinjer som gäller för samtliga institutioner och skolan som helhet".
Samtidigt säger man "vi håller fingrarna borta från att hämma den konstnärliga kreativiteten".
Lycka till med den avvägningen, det är onekligen en grannlaga uppgift!
Det ska bli spännande att följa Konstfacks arbete med framtagande av en etisk policy.

fredag 27 februari 2009

Ett år av magiskt tänkande

Det är scenografin som drabbar först. Genom en så enkel sak som två bluerayblå rektanglar, en som inramar hela scenen, en runt scenens fond. Där skapas ett rum som gestaltar den zon av avskildhet och overklighet som en människa som drabbas av sjukdom lever i, en känsla av att vara fångad i världen, men att man på ett paradoxalt vis ändå inte längre är kvar i den. Det är som om en glasskiva avskärmar en från det liv man hade tills alldeles nyss. Man ser allt omkring sig, men man når inte ända fram, tar inte längre del på samma sätt och känslan av overklighet är total.
I detta limbo, en av helvetets nedre kretsar, strålar Agneta Ekmanner av återhållen melankoli och varm livskänsla, när hon med varsam regi av Ronnie Hallgren är på scen och talar oavbrutet i en och en halv timme. Hon tolkar Joan Didions starka text, som vore det självupplevt.
Oavbrutet, nja, efter någon kvart avbryter Ekmanner och stapplar ut, uppenbarligen drabbad av illamående, eller kanske slagen av textens kraft, vad vet jag. En stund inställer sig tanken att det är en del av föreställningen, men tanken försvinner igen, när Anna Takanen rapporterar om läget.
Efter "Hunger" är det här nu den andra föreställningen på Studion som berör och oroar bara i år. Det känns som om ambitionen och förmågan att bryta ny mark går hand i hand på Stadsteatern just nu. Dess betydelse för Göteborg som scenstad kan inte överskattas.

tisdag 24 februari 2009

Kan man bota en fanatiker?

I eftermiddags pratade Amos Oz om Mellanösternkonflikten på ett seminarium i GUs och Göteborgs stads regi på Jonsereds herrgård. Ingrid Elam ledde samtalet som alltid stringent och det blev en synnerligen minnesvärd dag. Samtalets utgångspunkt var Oz bok "Hur man botar en fanatiker" och författaren menade att Samuel P Huntingdons teser om "the clash of civilizations", kulturernas krig mellan Nord och Syd, istället kommer att bli en konflikt mellan fanatismen, den religiösa eller politiska och det mer pragmatiska och sansade sättet att se på världen. Fanatikerna är i klar minoritet, dock tyvärr en växande minoritet.
Oz, som själv deltagit i två krig, sexdagarskriget 1967 och slaget om Golan-höjderna 1973, förespråkar en sorts sammanbiten kompromiss, som är det enda som finns kvar när båda parter ligger utmattade på var sin sida och inte orkar slåss längre.
Fanatismen kan bara minska om desperationen i de palestinska flyktinglägren undanröjs, menade Oz och här kan möjligen Västvärlden hjälpa till att rigga en sorts Marshall-plan för att hjälpa Israel och Palestina att återföra dessa människor till den tvåstatslösning som Oz anser är oundviklig.
Det var ett mycket inspirerande och upplysande seminarium och åsiktsmaskinen Oz besvarade alla frågor tålmodigt och utifrån det han just då ville säga, även om det inte alltid var svar på frågan. Men det intryck som ligger kvar hos mig är ändå att Oz, trots decenniers kamp för en fred som verkar vara väldigt långt borta ändå har ett obrutet hopp om att pragmatismen och viljan till en fredlig samexistens till slut ska leda fram till en lösning som de flesta kan leva med.
Och det var ett litet hopp, men ändå kanske ett realistiskt hopp, som sänkte sig över församlingen denna regntunga februarieftermiddag. Amos Oz pratar imorgon onsdag i GUs aula i Vasaparken.

söndag 22 februari 2009

En blind fläck på väggen

En av landets få reflekterande och verkligt kunniga graffiti-debattörer i landet, Tobias Barentin Lindahl, skrev ett långt och välskrivet försvarstal för graffitin och dess frihetliga och demokratiska aspekter på fredagens kultursida i GP. Jag kan konstatera att det till slut blivit en debatt om graffitin värd namnet, och att det tydligen ska till en minister för att landets kultur- och konstintresserade skribenter ska orka reagera. Det är nästan lite komiskt att se hur snabbt det blivit väldigt viktigt att positionera sig i frågan och ha sinnrika åsikter i ämnet. Nu är det slut med reflexmässiga gäspanden om yttrandefriheten, även om man lika gärna skulle kunna hävda att Grönköping brutit ut på Konstfack.
Det är bra att debatten nu förs, men inte ens Tobias Barentin Lindahl lyckas gå till botten med den svårhanterliga frågan om gränsen mellan laglig konstform och skadegörelse oavsett skadegörelsens eventuella estetiska uttryck.
För att NUGs sprayande i tunnelbanevagnen ska räknas som konst räcker det för Barentin Lindahl att aktiviteten ägde rum inom ramen för Konstfacks utbildning och att resultatet sedan sålts på ett galleri. Att en saks kommersiella värde skulle vara ett kriterium för dess konstnärliga halt tillåter jag mig att bestrida. Det är bara att se sig om i samhället vilka varor som bjuds ut till försäljning för att förstå att det inte kan vara ett kriterium för konstnärlig verkstatus.
Att aktiviteten ägt rum inom ramen för en konstnärlig utbildning är tyvärr inte heller en garant för detta, tråkigt nog.
Jag tror att alltför många omständigheter är oklara kring tillblivelsen av denna examensuppgift för att man ska kunna dra några sådana slutsatser kring detta specifika fall. Däremot tycker jag att det inte kan råda något som helst tvivel kring att aktiviteten måste räknas som skadegörelse, eftersom den ägt rum utan SLs vetskap eller tillstånd. Det ska bli mycket intressant att se hur den juridiska processen kring denna händelse nu kommer att gå vidare. Eftersom det påstås att detta ska vara ett konstnärligt examensarbete är det i så fall rimligt att Konstfack betalar skadeståndet till SL. Om det till slut visar sig att NUG utfört aktiviteten på egen hand, utan att ha stämt av den med sin handledare och i efterhand fått det hela godkänt som examensarbete, skulle det möjligen kunna bli han själv som blir skadestånds-skyldig, men det är mindre troligt.
De juridiska komplikationerna verkar vara en blind fläck för Tobias Barentin Lindahl, de verkar inte ens finnas. Det är synd, för så länge man bortser från dem kan den här debatten inte leda framåt, utan fortsätter att gå i cirklar.

måndag 16 februari 2009

Pendeln slår tillbaka

Det är intressant hur en sådan estetisk icke-fråga som graffiti gång på gång kan animera nya debatter. De enda som inte pratar om saken är de hiphop-ungdomar som utövar den. När nu Konstfack fortsätter att på sitt sofistikerade vis utmana samhället med examinationsuppgifter, onekligen en rebellisk genre, hade man kunnat hoppas på att frågan om den graffade pendeltågsvagnen kunde fördjupats något. Men icke.
Om konstfack hade hyrt in vagnen och upplåtit den för graffitimålning hade den färdigmålade vagnen kunnat visas upp som ett konstverk. I det ögonblick vagnen målas utan tillstånd är det skadegörelse. Man kan undra varför det ska vara så svårt att hålla just dessa två tankar i huvudet samtidigt?

fredag 13 februari 2009

Kulturutredningen och the double helix of the mind

I sina estetiska föreläsningar diskuterar filosofen Hegel begreppet "konstens död", eller rättare sagt betydelseförlust i det allt "modernare" samhället. För Hegel förlorar konsten sin betydelse när konstverken kräver en explicit förklaring för att man ska begripa det. När konstverket behöver en bruksanvisning för att förstås, då har dess estetiska lyskraft reducerats till något mindre än vad konsten hade varit, framförallt från den guldålder som Hegel ansåg var konstens viktigaste period, antiken. Det handlar om mimesis, konstens väsen.
På liknande vis tycker jag att man kan säga att kultur- och konstpolitiken förlorar lite av sin omedelbarhet och begriplighet när det som ska forma den under ett par decennier framöver i första hand präglas av administrativa och organisatoriska översyner.
Göran Sommardahl kommenterade kulturutredningen ur ett liknande perspektiv i morgonens Kulturnytt. Han konstaterade att konstnärerna själva lyser med sin fråvaro som referens-personer i detta arbete, till fömån för förståsigpåare från rikets olika magistrat. Det är inte helt självklart att de enskilda konstnärer som Sommardahl räknar upp som förbisedda auktoriteter på området kan eller ens vill yttra sig i frågan, men det finns ändå en principiell poäng i kommentaren.
Det är bättre att fatta beslut om konkreta politiska mål om hur man ska tillgängliggöra kulturen för medborgarna och sedan rigga organisationen för att klara av detta möte i praktiken. De som gör det är institutioner och bibliotek, och genom att man på lokal, regional och nationell nivå skapar förutsättningar för att initiativkraften i det fria kulturlivet ska komma till sin rätt.
"Det som är botten i dig är botten i andra", som Gunnar Ekelöf sade.
Portföljer som ska reducera kulturen i Norrlands inland till regionalpolitisk hjälpgumma är en mycket tveksam lösning. Då är det bättre med ett statligt Kulturråd som sköter bidragsgivningen på lika villkor från Stockholm. Annars finns det en uppenbar risk att de nya regionala kulturförvaltningar som nu måste skapas runt om i landet till slut bara har sig själva att förvalta, ungefär som på Strindbergs tid, skildrat i Röda rummet, när det fortfarande fanns kontor som ansågs betjäna provinserna i Baltikum, vilka förlorades 1718.
En statlig kontroll över bidragsgivningen till kulturlivet via Statens kulturråd är en garant för att den konstnärliga kvaliteten inte dagtingas med andra överväganden som har att göra med arbetsmarknadspolitik, regionalpolitik, hälsoaspekter, miljöaspekter, EU-uppdrag, tobaksinformation, knarkbekämpning eller gränshandel.

torsdag 12 februari 2009

Kulturutredning eller kulturinredning?

För ett par timmar sedan släpptes då den kulturutredning som på senare tid främst kännetecknats av sina läckor. Man kan inte undgå att tro att den 33-sidiga sammanfattningen sedan länge varit i händerna på DN och Svenska Dagbladet.
För någon vecka sedan skrev Bengt Göransson i DN att kulturutredningar som sysslar mer med sammanslagning av organisationer än med kultur inte så ofta har en positiv prognos i samhällsutvecklingen. Det är kanske att dra lite väl långt gångna slutsatser, men det ligger onekligen något i att det inom kulturens område är bättre med "more art, less matter" för att travestera ett känt Hamlet-citat. Risken med att möblera om på myndigheter och på beslutsnivåer är att det hela blir mer kulturinredning än utredning.
En klar ommöblering verkar i vilket fall som helst vara Kulturutredningens ambition. För ett par år sedan skissade Ansvarsutredningen på en ny administrativ indelning av Sverige i regioner. Regeringen har nu bestämt sig för att permanenta det tioåriga försöket med Västra Götalandsregionen och öppnar för en regionalisering av närmast federativ karaktär.
Denna trend avspeglar sig nu i Kulturutredningen, som föreslår att regionen ska bli överordnad kommunerna inom kulturområdet. Istället för att förhandla direkt med Kulturrådet ska istället regionerna förses med "portföljer", i sammanhanget ett lätt parodiskt begrepp.
Man kan befara att innehållet i portföljerna blir magrare år för år genom att uppräkningen för kostnadsutvecklingen inte tillgodoses. Risken finns att den regionala byråkratin, i Västra Götalandsregionen idag tre olika förvaltningar på kulturområdet, kan sluka mer pengar än vad som går till själva kulturen.
Det är möjligt att det finns samordningsvinster i att slå ihop disparata, mindre myndigheter till större, och skapa en enhetligare hantering av myndighetsutövning och ekonomisk styrning, men min erfarenhet säger mig att det är lättare sagt än gjort, åtminstone om man vill få det att fungera. Därtill kommer att man inte verkar vara så intresserad av att remissinstanserna får tid på sig att sätta sig in i det omfattande materialet. Tre månader är en mycket kort tid. På något vis är det en signal om att det inte spelar så stor roll vad de berörda kan tänkas tycka. Jag tror att det är en felbedömning i så fall.

söndag 8 februari 2009

Pustervik till Lagerhuset?

För någon vecka sedan presenterade Kulturnämndens ordförande Helena Nyhus och vice ordförande Lennart Widing sina tankar för Pustervik. Som ganska ny i förvaltningen har jag gått tillbaka i handlingarna och följt utvecklingen för Pustervik från 1994, när man fick i uppdrag att "göra något" med den scen som Nationalteatern tyvärr fick lämna efter sin konkurs samma år.
Det har lagts ned mycket konstruktivt arbete på Pustervik genom åren och det intressanta är att verksamheten utvecklats till att bli en av landets hetaste gästspelsscener.
Diskussionerna om man ska vara kvar, renovera, eller hitta en ny lokal har böljat fram och tillbaka genom åren, men nu verkar Kulturnämnden ha satt ned foten och bestämt sig för att gå vidare och undersöka förutsättningarna för en etablering i Lagerhuset, i kvarteret Pustervik, vid Järntorgets kant.
Jag tror att det är en mycket bra idé. I över tio år har Lagerhuset varit en plats för det fria kulturlivet. Några av Sveriges bästa tidskrifter, som Paletten, Ord & Bild, Glänta och OEI har sina redaktioner där. Nätverkstan och kulturprojekt-ledarutbildningarna finns där, och ett flertal göteborgska bokförlag med olika inriktningar. Utöver det finns andra kreativa näringar, som arkitekter, fotografer och liknande yrkesgrupper inhysta i det gamla och mycket vackra huset.
Om det blir möjligt att flytta in Pustervik i bottenvåningen och bygga till ett scenrum utanför huset i vacker arkitektur, tror jag att Lagerhuset har möjligheter att bli en av stadens mest spännande adresser för det fria kulturlivet i staden. Det finns möjlighet att skapa två spelscener och en litterär scen, och i det stora scenrummet flexibelt antal besökare upp till trehundra personer. Scenen kan bli vridbar och höj och sänkbar. Sju ganska branta gradänger skulle kunna skapa en scen med en närhet och intimitet utan motsvarighet i staden, kanske ens i landet.
Det är för tidigt att sia om VAD Lagerhuset kommer att kunna utvecklas till med Pustervik inbyggt, men jag tror att det möjligen bara är fantasin som sätter gränserna.
Ur stadens perspektiv blir Lagerhuset en utmärkt dragare för att få ett naturligt flöde av människor ned till Södra Älvstranden och det planerade stråket längs älven, Skeppsbron och in mot centrum. Uteserveringar i västerläge skapar solplatser långt in på sommarkvällarna. Direktspårvagn från Brunnsparken till hållplatsen Pustervik (man får väl drömma?) kommer att skapa en bra infrastruktur för en scen som kanske inte längre bara blir lokal gästspelsscen, utan möjligen också regional och nationell.
Kanske är det så att en lång men kreativ utvecklingsprocess och en rad tillfälligheter möjliggör att förverkliga denna politiska vision för Göteborgs kulturliv just nu. Det skulle kunna påverka kulturlivet i staden i positiv riktning i decennier framöver.

tisdag 3 februari 2009

Det går utför med Sverige i Alpin-VM

Det börjar dra ihop sig till sportlov och årets alpina VM har startat i Val d´Isère. Som väntat körde svenskorna bort sig denna första dag, trots en knapphändig radiouppgift att Ulf Emilsson satt banan. Jag minns när jag någon gång i början av åttiotalet, troligtvis 1982, när jag skulle hälsa på min gamle vän Janne Hellgren som på den tiden jobbade i Åre. Han kunde inte hämta mig vid tåget den dagen, så döm om min förvåning när den då för mig okände Ulf Emilsson mötte upp och lastade in mina Nischizawa-skidor i en pick-up med den imponerande texten Schwedische Nationalmannschaft på sidorna. Så nära har jag aldrig kommit en nominering till det alpina skidslandslaget efter det. Redan på den tiden var Ulf Emilsson tränare och Janne Hellgren var hjälptränare till landslaget. Då lät det som en dröm att tillbringa flera månader om året i Alperna. Sex år senare var jag i Alperna varannan helg och ett par månader om året under påskferierna från Universität Erlangen-Nürnberg.

Texten nedan publicerades första gången i en webbtidskrift tillägnad Mikael van Reis när han slutade som kulturchef vid GP. Eftersom den blir en sorts tillämpning av två tidigare inlägg om Dylan och Hegel vill jag gärna lägga in den som en kommentar till Alpin-VM.


I världscupstävlingen i slalom i Zagreb i början av januari (2005) stod mycket på spel för hemmaåkaren Janica Kostelic. I kampen om världscupspoäng räknas varje tävling, men att göra bra ifrån sig på hemmaplan betyder naturligtvis mycket för en person som Kostelic. Enligt berättelsen har familjen satsat allt för att de båda barnen skulle få möjligheter att åka skidor. Man har bott i husvagn under vintermånaderna, pappan har varit tränare och drivit på, allt har kretsat kring skidåkningen, och till slut kom framgångarna både för Janica och hennes bror Ivica, som också är skidåkare, dock inte riktigt lika framgångsrik. Den kroatiska nationalismen var kanske inte det mest sympatiska inslaget i publiktrycket för att få ned Kostelic som segrare i Zagreb denna dag. Det gick inte som tänkt. Redan innan första porten fastnade högerstaven i snön, med påföljd att Kostelic tappade både staven och handsken. Hon tvingades att åka utan högerhandske och boxa bort käpparna med den nakna högerhanden. Med tanke på den höga farten och kylan gjorde det sannolikt ganska ont. Men hon körde som om inget hänt, utan att tveka slog hon bort den ena porten efter den andra, och bröt ihop när hon kom i mål. Det ligger något vackert och traditionellt hjältemodigt i en sådan oförskräckt hållning och kämpaglöd. Just i Kostelics fall kanske man kan hävda att det möjligen har med hennes bakgrund att göra. Skidåkningen har hela livet varit överordnad allt, och därför är inget offer för stort. Att bryta en tävling i Zagreb är uteslutet.

Sedan jag stod på ett par alpina skidor för första gången för en så där trettio år sedan, har skidåkning fascinerat mig på ett högst närvarometafysiskt plan. Under åkning nedför en pist, finns det alltid ett inslag av livsfara eller åtminstone en påtaglig risk. Man kan falla, krocka, köra ned i en ravin eller glaciärspricka. Samtidigt är den högre pulsen, mjölksyran i låren och den svettiga undertröjan rent fysiska uttryck för den förhöjda livskänsla men också smärta som ett längre åk nedför en ringlande pist ändå betyder. Det är just detta som understryker det närvarometafysiska perspektivet - kombinationen av mental upptändning, epifani, i vissa lägen rent extatiska ögonblick som förstärks av de mäktiga bergen, den plågsamt vita snön, det starka solljuset, den fysiska ansträngningen och smärtan. Slutligen är dessa ögonblick totalt frikopplade från det vanliga livets tid och rum – man existerar bara i den slutna bubbla som inringas av skidornas längd mellan snön och himlen.

På ett liknande sätt känns det sedan när jag stannar till vid en Hütte, eller en avsats och vart man än vänder blicken bara ser snöklädda bergstoppar. Det skapas ett mentalt undantagstillstånd där uppe, över 2500 meters höjd. Intensiteten i känslan stiger exponentiellt med höjden. Det har säkert också med den allt tunnare luften att göra, därmed har det kanske en rent fysisk förklaring.Det var dock först för över tjugo år sedan, 1987, som jag på allvar började intressera mig för de filosofiska dimensionerna av skidåkningen. Sedan dess har den blivit en allt viktigare för mig, som metafor för livskänsla och innehåll, även under år jag inte kommit iväg till Alperna. En tid levde jag i flera år på minnet av ett lössnöåk ned mot St.Christoph under några snöiga dagar i St.Anton. Jag var helt ensam och tystnaden var nästan skrämmande, inne bland de stora klippformationerna.

1987 åkte jag alltså iväg ensam till Ischgl i Tirol för en vecka tystnad, skidåkning och skrivande. Ischgl ligger i västra Österrike, i ett ganska vilt och naturskönt landskap, och gränsar i söder ned mot Schweiz. Jag åkte skidor på dagarna och skrev dikter på eftermiddagarna, i ett vardagsrum som också användes av pensionatsgästerna för frukost. Jag kunde sitta och titta utöver dalen, med floden Trisanna, som förenas med Rosanna som kommer från St. Anton, och rinner ut i Inn. Denna koncentration byggde upp en sorts inre resa hos mig som blev allt mer intensiv ju längre veckan led. Sista dagen var bergen helt upptända av sol. På den schweiziska sidan fanns den en särskilt typ av antracitfärgade bergstoppar, som sög åt sig solljuset nästan som svarta hål. Jag åkte oavbrutet hela sista dagen och började bli rejält trött fram på eftermiddagen. Jag bestämde mig då för att ögonblicket inte kunde bli bättre, det gick inte att stegra livskänslan mer, så jag tog av mig skidorna och gick över till kabinbanan. Jag fick en tom kabin ned och när man kommer över bergskanten öppnar sig en av de bredaste och djupaste raviner jag sett i Alperna. Just i det ögonblicket strömmade solljuset in över Fluchthorn i väster och samtidigt fick jag upp Bob Dylans såriga och vackra ballad ”Every Grain of Sand” i lurarna på min walkman. Texten är inspirerad av William Blake och en rad låter ”I´m hanging in the balance of the reality of man, like every sparrow falling, like every grain of sand” . Precis så kändes det då att hänga i den där kabinbanan över ravinen – som i en mänsklighetens våg, vägande mitt tidigare liv mot den ovissa framtiden. Och istället för att se Guds hand i ett sandkorn, såg jag den i ett enda extatiskt och förklarat ögonblick i de snökristaller som virvlade förbi utanför kabinfönstret. Det var ett livsavgörande ögonblick, en sorts upplevelse av att se den heliga gralen – jag var helt oförberedd och ögonblicket försvann igen lika snabbt som det kommit. Resan ned i dalen gick på en utdragen våg av någon sorts tacksamhet, samtidigt som jag kände att jag var med om något helt nytt, passerat en gräns och lämnat mitt gamla liv bakom mig. Upplevelsen resulterade i en explosion av lyriskt skrivande, som ännu väntar på sin slutgiltiga litterära form. Det var också då jag började inse skidåkningens starka metafysiska kopplingar.

När jag kom hem återupptog jag min läsning av Jacques Derrida. Jag hade under något år tidigare närläst vänstersidorna om Hegel i hans märkliga och djupt störande bok Glas, som fick mig att ompröva min syn på den hegelianska dialektiken. Derridas parasitära läsning av Hegel gjorde det ändå på något sätt uppenbart för mig att den hegelianska dialektiken trots ett brett anlagt dekonstruktionsförsök av Derrida, ändå mynnar ut i, och det tvingas Derrida närmast motvilligt erkänna, att det ändå inte går att fly ut ur den. Varje position som Derrida intar utanför Hegels systemtänkande betyder i sig att han förhåller sig till själva systemet, och i samma ögonblick han gör det, dras han automatiskt in i dialektiken på nytt.

För mig blev det som med skidåkningen. Sedan den kom in i mitt liv är jag tvungen att förhålla mig till den. Jag kan välja att inte åka. Men jag kan inte välja bort den tomhet som då inställer sig. I varje skede i livet återkommer jag till frågan när jag ska till Alperna nästa gång.
There is no life outside Verona.

Det var via Derridas Hegelläsning som jag efter hemkomsten från Ischgl, eller Nieschgl, som det ontologiska namnet kom att bli, gled in på Derridas teori om ”allmän och begränsad ekonomi” i essäsamlingen Ecriture et la différence. Den binära oppositionen mellan allmän och begränsad ekonomi fick en ny betydelse mot bakgrund av några olika sätt att åka skidor. I den begränsade ekonomin återfinns det tekniskt fulländade hoppet med en snowboard över en ramp. Åkaren vet i varje ögonblick var han har varje del av sin kropp. Hoppet är inövat sedan lång tid tillbaka och planlagt i minsta detalj. Varje rörelse är betydelsebärande, varje del av hoppet ingår i en plan, i förväg uttänkt. Det är i själva verket en väl fungerande metafor för den strukturerade och analytiska människans val av livsväg. I någon mening är den ekonomin också begränsad, då den inte har någon större beredskap för det oväntade, farliga eller utmanande. Allt som rubbar cirklarna är av ondo.

Den allmänna ekonomin däremot kan i överförd bemärkelse liknas vid en offpist-åkare, som störtar sig ut för en opreparerad bergssida och åker för livet rätt ut i intet. Det kan vara dimma, lavinfara, snöstorm, och åkaren är helt utlämnad åt sitt eget kunnande. Varje felaktig sväng kan betyda slutet. Det okända lurar bakom varje krön på väg ned mot dalens botten. Här finns det ingen uträkning, ingen plan. Bara ett slags momentum som vilar i ögonblicket och redan i nästa sekund kan allt vara över. Detta är naturligtvis två ytterligheter och pedagogiska metaforer, snarare än verkliga livshållningar. Men det ligger ändå något avgörande viktigt som man kan koka ned till den ontologiska frågan om varje människas allra djupast liggande förståelse för sig själv. Strävar jag efter kontroll av mitt liv, eller icke-kontroll? Är det överhuvudtaget möjligt att kontrollera ens en bråkdel av det vi kallar livet? Har de saker som påverkar mina vardagliga planer, drömmar och tankar, fått mig att gå i en ny riktning, eller sitter jag fast i gamla tankestråk utan förmåga att öppna nya perspektiv? Har katastrofer, som svår sjukdom, död eller annan djup sorg brutit ned mig eller brutit upp marken för ett nytt liv?

I Janica Kostelics fall är svaret givet. Det gäller bara att slå till med fullkraft med den nakna högerhanden mot slalomkäppen i hemmabacken. Smärtan finns inte. I en allmän ekonomi saknar man både handskar och skor. ”I´ve made shoes for everyone, but I still go barefoot”.