onsdag 27 april 2011

Cirkus Cirkör på Stora Teatern och Cirkus på Atalante

Imorgon, 28 april, är det premiär för Cirkus Cirkörs nya turne med föreställningen Undermän på Stora Teatern. Det känns spännande på många sätt, inte minst för att portarna slås upp igen till Göteborgs äldsta hus för scenkonst efter en tids stillhet.
Det är kanske ingen slump att det blir just Cirkus Cirkör och nycirkus som återöppnar Stora Teatern - det finns ett stort intresse för nycirkus och ett flertal föreställningar av olika slag är aktuella i Göteborg i vår.
För någon timme sedan fick jag ett mejl från Atalante, som presenterar arbetet med en ny föreställning av New Opera CO. Jag klipper in en del av infon eftersom det är påfallande intressant på vilket sätt det finns kopplingar till Undermäns berättelse om tre cirkusartister som förlorat sina partners och därmed viktiga delar av sina liv, och hur de går vidare från denna punkt och New Opera Cos:s nyopera som närmar sig ett liknande tema.

På Atalante visas detta:
"Cirkus är en monolog, ett solo för en kvinna i kris. Maria är uppvuxen på en cirkus, hennes föräldrar var trapetskonstnärer och hon själv en lovande stjärna. Sen gick allt fel, men hon kom tillbaks och blev ihop med knivkastaren Tommy. Hon blev hans Target Girl och de turnerade i hela världen. Sen rasade allt igen. Då flyttade de till landet och startade en guldgruva. Efter några år gick allt återigen fel. Riktigt fel. Och här står hon nu, i "Cirkus". Föräldrarna är döda och hennes livs kärlek är borta. Hon vill berätta, minnas, bearbeta.
Cirkus är en nyopera av Niklas Rydén. Den är det tredje verket i New Opera CO:s arbete med nyopera för sångare som inte använder operateknik, utan istället sjunger med mikrofonteknik. De är professionella sångare som har sin bakgrund i jazz, improvisation och fri musikkonst. Resultatet blir en unik form av musikdramatik, en slags sjungen teater, som inte låter som opera och inte heller som musikal."...
"Cirkus kommer att presenteras fyra kvällar när New Opera CO bjuder in publik till Atalante för att presentera Cirkus och berätta om arbetet."
Sång: Sofia My Fryklund Piano: Niklas Rydén Regi: Eva Ingemarsson Musik och Libretto: Niklas Rydén

Det är en händelse som ser ut som en tanke. Nycirkus och nyopera bearbetar likartade teman med olika utgångspunkter och uttryckssätt - det är en lyckligt sammanträffande av konstnärlig cross-over och utveckling. Här och nu.

torsdag 21 april 2011

Mångkultur eller mänskliga rättigheter? Aleksander Motturis bok "Etnotism"

Nyligen läste jag Aleksander Motturis essä Etnotism. En essä om mångkultur, tystnad och begäret efter mening från 2007. Det som slår mig är dels hur relativt ovanligt det är att läsa så skarpt skrivna essäer på svenska, som öppnar upp på det viset mot en europeisk idétradition och med lätt hand drar in den i både lokala och globala frågor.
Boken skrevs, vad jag förstår, som en replik på Mångkulturåret 2006 men har inte förlorat i aktualitetet, tvärtom. Sällan har väl frågan om integration - segregation, interkulturell dialog, mångfald och hur den ska kunna bejakas varit så aktuell som den är nu.
Det berör allt från stadsutveckling, bostadssegregation, minoritetsfrågor, ungdomsfrågor, skolans utveckling, kulturlivet - i stort sett alla samhällsområden påverkas av hur man diskuterar människors rättigheter.
Motturis tes år att den omhuldade mångkulturen också bär på en mindre positiv sida, där gamla rasistiska uppfattningar transporteras in i diskursen genom att man inom ramen för mångkultur också befäster ett skillnadstänkande mellan olika grupper. Han kallar det för etnotism, en hållning som har sina rötter i det tidiga 1800-talets folkromantik i Tyskland, och filosofen Herders idéer om historiska och språkliga gemenskaper som grunden för samhällsbyggande.
Det ligger en del i detta, inte minst hur etnotismen aktualiseras i nutida sammanhang, där nationalistiska och populistiska rörelser använder sig av historien för att avgränsa minoriteter i landet.
Själv tänker jag att det mycket handlar om avvägningen mellan de principer som handlar om konstitutionell rätt - mellan ius soli (man blir medborgare i det land man föds) och ius sangui (man får nationaliteten utifrån sitt blod, dvs föräldrarnas medborgarskap). Egentligen går ju denna diskussion tillbaka till Franska revolutionen, Kants moraliska universalism och den amerikanska konstitutionen, som baseras på frihet, jämlikhet och broderskap. Frankrike drev denna tes under hela sin senare koloniala historia - kolonierna var en del av France och man flyger fortfarande inrikes till Tahiti. Därför upplevdes inte Algeriets befrielsekrig som ett befrielsekrig, utan som ett inbördeskrig. Den som föds på franskt territorium blir fransk medborgare.
Så inte i Tyskland, som sedan medeltiden inte definierats som en statsstat, utan som en lös språklig gemenskap, ingående i det heliga Tysk-Romerska riket och där den territoriella splittringen stadfästes i Westfalen-freden 1648, vid Trettioåriga krigets slut. Därför har tyskheten på ett helt annat sätt funnits i språket och vissa kulturella sedvänjor kring familjeliv och matkultur. Det var denna tråd som Herder plockade upp under den sk Romantiken och diktade fram en folksjäl som sedan givits olika betydelser. Den tyska statsbildningen ägde rum under 1870-talet då Bismarck till slut tvingade in Bayern i samma stat som ärkerivalen Preussen. Denna sena statsbildning definierar ibland Tyskland som "den försenade nationen", en så där trehundra år efter att England, Frankrike och Sverige blev nationer i traditionell bemärkelse.
Här tror jag dock att Motturi övertolkar den Herderska filosofins betydelse för Första Världskriget och den efterföljande Versailles-freden som byggde in en del konflikter som senare bidrog till Andra Världskrigets utbrott. Det Wilhelminska Tyskland blev plötsligt en stark europeisk makt och det rubbade maktbalansen. Kolonialismens jakt på terittorier overseas hade mer med ekonomiska och strategiska tillgångar att göra än att sprida den tyska folksjälen eller språket till Sydvästafrika. Däremot lagstadgades ius sangui i den tyska grundlagen 1913, en händelse som dock visar att denn komponent fanns med i den politiska diskursen vid den här tiden. Den nazistiska Blut-und-Boden-ideologin som seglade upp under 20- och 30-talen skulle man kunna säga hade sina rötter i Herders 1800-tals filosofi. Men man använde sig även av allt annat tankegods som fanns tillgängligt för att legitimera de egna politiska visionerna. Även den fornnordiska mytologin och symbolvärlden släpades i smutsen i nazistisk regi.
Så vad blir då kontentan av detta i ett nutidsperspektiv? Jag tror att man kan säga att idag har dessa olika förhållningssätt bytt skepnad en aning. Den länge förordade mångkulturalismen
(med dess underliggande etnotism, för att använda Motturis term) bygger på ett erkännandets politik som går tillbaka till det tyska 1800-talets politiskt filosofiska utveckling - Hegels grundläggande konflikt om i den berömda oppositionen herre-dräng berör egentligen spelet om erkännande mellan individer, men Marx omtolkade paradigmet till att vara en opposition i ekonomisk mening, mellan kapitalägaare och proletärer. Kampen om erkännande är i det mångkulturella samhället istället en variant som handlar om majoritetskulturens erkännande av minoritetskulturen. Det bygger på en ojämlikhet och underordning från början, och är sannolikt inget framkomligt perspektiv för att lösa samtidsfrågorna.
Samtidigt finns det tendenser att återknyta till de mänskliga rättigheterna för att istället skapa ett mera jämlikt underlag för diskussionen om enskildas rättigheter och skyldigheter. I Göteborgs stad pågår just nu ett arbete med att aktualisera de mänskliga rättigheterna som går tillbaka till universalismen och idealen från Franska revolutionen.
Motturis bok om etnotismen aktualiserar de här frågorna på ett effektivt vis. Som läsare blir man svaret skyldig.

lördag 16 april 2011

Röhsska, Göteborgs museer och forskningen

I dagens GP gör Boel Ulfsdotter en intressant jämförelse mellan "Cocktail"-utställningen på Röhsska och "Dandy" på Nordiska museet. Hennes diskussion kring utställningarnas inriktning och pedagogik är det inte min sak kommentera. Mot slutet lyfter hon dock en sak som kräver ett klargörande. Ulfsdotter skriver: "Som läget är nu undrar jag vem som skall tvinga museet att fullgöra sitt uppdrag och och göra forskningsbaserade utställningar?" Som ytterst ansvarig tjänsteman för Göteborgs museer vill jag peka på att stadens museer inte har något specifikt uppdrag att varken bedriva egen forskning eller göra forskningsbaserade utställningar. Detta kan man naturligtvis ha synpunkter på, men det är så det ser ut. Museicheferna har många riktlinjer som är gemensamma för staden och det finns även övergripande mål som kulturnämnden har formulerat. Men museicheferna har den konstnärliga och vetenskapliga friheten att leda museerna utifrån den profil och inriktning de själva väljer i samråd med personalen. Jag anser att det är en självklarhet att det ska vara på det viset. Däremot är museicheferna och jag helt överens om att arbeta för att stärka kopplingen till forskningen, men också grundutbildningen vid universitet och högskolor. Museerna har betydande samlingar och kompetent personal som är utmärkta samarbetspartners för akademin. I det korta perspektivet arbetar vi på olika områden med att stärka anknytningen och varje museum har idag olika kontakter på området. Tack vare en generös donation från Stena-stiftelsen har Göteborgs konstmuseum kunnat bygga upp en forskningsenhet som arbetar med att beforska de egna samlingarna och publicera resultaten i skriftserien Skiascope. Vi har nyligen säkrat verksamheten även efter Stena-projektets utgång. Tack vare detta arbete har nu också Göteborgs konstmuseum och Röhsska gemensamt fått forskningsmedel från Riksbankens Jubileumsfond för att arbeta med kvinnliga konstnärer som är representerade i museernas samlingar. För närvarande pågår en utställning om detta på Konstmuseet. Röhsska publicerar en vetenskaplig skrift till hösten om forskning kring museets modesamlingar. En av svårigheterna för de kommunala museerna att bedriva forskning är dels bristande egen infrastruktur, men framför allt att 97% av de forskningsmedel som fördelas går till museer i huvudstaden. Därmed kan det finnas svårigheter att jämföra t.ex. Röhsska med Nordiska museet i det avseendet. Båda Göteborgs konstmuseum och Röhsska samarbetar för övrigt med Konstnärliga fakulteten och Röhsska har sedan många år ett nära samarbete med HDK. Göteborgs stadsmuseum har för närvarande enskilda forskare knutna till sig, och samarbetar med Pedagogiska fakulteten i ett forskningsprojekt kring museipedagogik för barn. Där finns också samverkansprojekt med Kulturvetenskapen, under ledning av Catharina Thörn kring gentrifiering och med Chalmers Arkitektur, internationella arkitekturskolan under ledning av Ana Betancour kring kulturens roll i stadsutvecklingen, men inriktning mot Centrala Älvstaden. Sjöfartsmuseet ingår i nätverket Association North Sea Cities och arrangerar i år den internationella forskningskonferensen "North Sea Conference". Både Göteborgs Stadsmuseum och Sjöfartsmuseet är medarrangörer till Svenska Historikermötet i maj och sedan flera år tillbaka samarbetar Akvariet med Naturvetenskapliga fakulteten bl.a. inom ramen för VIRTUE-projektet. Kulturförvaltningen kommer den närmaste tiden att förnya sina ansträngningar för att stärka samarbetet med akademien. I början av juni har vi planerat ett gemensamt seminarium kring forskningsfrågor tillsammans med GU på Jonsereds herrgård. Jag hoppas att detta på sikt kan mynna ut i en gemensam forskningsstrategi för museerna. När det gäller Ulfsdotters rekommendation att besöka Nordiska museets utställning som utsetts till bästa utställning 2010, kan jag bara instämma. Det är glädjande att Röhsskas utställning ligger så bra till att den jämförs med förra årets bästa utställningar. För den modeintresserade skulle jag nog vilja säga att man borde kunna se båda två. Inte antingen eller, utan både och.

måndag 4 april 2011

Slutet på operakritiken, som vi känner den? Exemplet Lucia di Lammermoor

Lika sällsynt som en Black Swan är den fastanställde operakritikern idag, skriver Margareta Sörensson i en sympatisk artikel i dagens Expressens och knyter an till en analys av arbetsmarknaden för dessa som Sveriges siste (?) just fastaanställde kritiker vid samma tidning, Gunilla Brodrej skrev inför en debatt på Kungliga Operan om operakritikens villkor för någon vecka sedan. Som utomstående betraktare känns det lite som "Don't mention the war" när Brodrej beklagar flykten från operakritiken till institutionerna. Det är ju knappast för att möjligheterna att försörja sig som operakritiker är så goda som begåvade skribenter lämnar fältet. Detta är en process som pågått ganska länge - om jag inte missminner mig var både Sörensson och Brodrej med på frilansmötena för Expressen i slutet av 90-talet högst upp i DN-skrapan. Det var ändå under den hedervärda Maria Schottenius tid på tidningen, men debatten om hur man skulle komma ifrån det tvångsmässiga recenserandet av diverse olika konstformer för att skapa en helt ny, för samtiden relevant, kultursida gick hög. En gång kom Christina Jutterström, minns jag. Hon ville ha mer debatt i "kvaloiden", som Expressen skulle bli, istället för att vara tabloid. Nå, det gick ju som det gick och Aftonbladet gick om, och blev Sveriges största tidning. Så lite häpet konstaterar jag att mina försök att igår formulera några tankar kring kritikens idealistiska ståndpunkter; i en dialektik mellan anspråket på en absolut estetisk sanning och ett värderelativistiskt perspektiv nu har landat i en, likaså den göteborgsaktuell binär opposition, nämligen den mellan "Das Fressen och die Moral" som Brecht lite krasst uttryckte saken. Och då kommer förstås den materialistiska världen först, i form av fasta tjänster och karriärvägar inom redaktionerna, det är helt naturligt. Själv tror jag att David Karlsson har rätt i sin senaste bok om kulturpolitiken. Det är bara konsten i sig som hyser den kraft som genererar arbetstillfällen och tillväxt, åtminstone inom de sk. kreativa näringarna. Om den konstnärliga kvaliteten är tillräckligt hög är det tjänstefel av vilken tidningsredaktion som helst att inte uppmärksamma saken. Den omständigheten är tydlig även i Göteborgs-Posten. Genom den konsekvent höga konstnärliga kvaliteten på Göteborgsoperan skriver man nu inte bara recensioner, utan även feature-artiklar några dagar innan premiären. Genom det stora intresset för Stadsteatern, Folkteatern och andra scener i Göteborg har även det mediala intresset för teatern ökat på ett liknande sätt. Så den dag diskussionerna om en ny Kunglig Opera inte bara handlar om den ska ligga vid Slussen eller på Skeppsholmen och är föremål för arkitekt-diskussioner istället för en djupgående debatt om konsten, och man upptäcker att det finns operor på även andra håll i Norden, blir säkert efterfrågan på operakritik större även i Stockholms-pressen. Och då spelar det ingen större roll om Gunilla Brodrejs artikel om Lucia di Lammermoor står i papperstidningen i GT och som ett blogginlägg på Expressens webb. Allt är relativt, även fastanställda publiceringsformer. Helt kan jag dock inte släppa frågan om den subjektiva smaken kontra den fastanställda objektiviteten. Gunilla Brodrej menade att Mats Perssons Enrico Ashton i Lucia di Lammermoor var en sceniskt bättre gestaltning än de övriga mansrollerna. Det tyckte inte den frilansande, men lika skicklige operakritikern Magnus Haglund i dagens GP, som ansåg att den tolkningen var en aning stel. Så jag vidhåller min dilettantiska position att det kritiska omdömet till stor del handlar om personlig smak, snarare än om anställningsformer. Även om jag sympatiserar med tanken att det sublima har ett högre estetiskt värde än det sköna. PS, tisdag morgon. Vid en ny genomläsning av Magnus Haglunds strålande recension ser jag att skillnaderna mellan Brodrejs och Haglunds uppfattning om solisternas insatser inte är så stor som jag hade i minnet. Detta gäller särskilt Mats Persson som Lucias bror. Det skulle möjligen stödja tanken om en absolut sanning i estetiska värderingar? Eller också beror det på min egen nedsatta perceptionsförmåga, bedövad av en förkrossande förtjusande Kerstin Avemo som Lucia? I alla händelser, den som har möjlighet bör gå dit själv och bilda sig en egen uppfattning. Det är en underbar föreställning, det verkar alla överens om!

söndag 3 april 2011

Om kritik och recensioner - exemplet Lucia di Lammermoor

När jag förr i tiden recenserade litteratur hade jag alltid två tankar i bakhuvudet, två ledstjärnor kanske man skulle kunna säga, bland framstående svenska kritiker. Den första tanken kom från Bengt Holmqvist, som hade ett sympatiskt sätt att läsa. Han försökte alltid sätta sig in i verket på dess villkor och försöka förstå hur författaren tänkt, för att utifrån det värdera och recensera. Det utmynnade i en positiv läsart - resultatet blev oftare, trots kritiska invändningar vilket förstås är varje kritikers plikt att anföra, ändå ett positivt förhållningssätt till litteraturen och konsten i allmänhet. I mina ögon har den kritiker och recensent som ser som sin uppgift att nagelfara verket för att hitta dess svaga ställen tagit sig ett uppdrag som knappast är relevant, utom möjligen för att stärka den egna ställningen i skrået. Den andra förebilden och tanken var Fredrik Böök, som inom ramen för sin enorma produktivitet och aptit hävdade att en essä som "Understreckaren" i Svenska Dagbladet skulle skrivas i ett enda svep, för att inte glida ur det kritiska och upplevelsebaserade flow i vilken texten föddes. I tider när dagskritikens ställning är hotad och varenda tidning av betydelse slagit ihop sina avdelningar för kultur och nöje kan det vara värt att fundera en stund över dagsritikens uppdrag. Vilken roll har egentligen dagskritiken idag? Vad betyder den för en kultursidas legitimitet? Vad betyder den för läsarna och för konsten? Vilket tilltal har den? Vilken roll, men framför allt, vilken teoretisk och ideologisk grund vilar den på, egentligen? För egen del som lämnat denna verksamhet bakom mig och numera enbart skriver på denna blogg känns det som en stor frihet att inte behöva ta ställning till många av de saker som en recensent behöver göra. Jag känner mig fri att skriva om vad jag vill, inte längre utifrån specifika uppdrag, och jag skriver för dem som eventuellt, och helt på frivillig basis, väljer att läsa. På senare tid har jag med stort intresse läst recensioner av de teaterpjäser, operaföreställningar och konstutställningar som jag själv varit på och ofta bloggat om, i efterglöden ett par timmar efter föreställningens slut. Ibland, men bara ibland, frågar jag mig om vi bevistat samma föreställning. (t.ex. Profeten från Västra Götaland) Det beror självfallet på att mina egna kunskaper eller erfarenhet inte alls är så djupa som hos de specialister som yrkesmässigt sysslat med kritik av scenkonst i decennier. Det är inte jämförelsen som intresserar mig i denna fråga, den kan bara utfalla på ett sätt. Det som intresserar mig är istället den grundläggande frågan om det finns en objektiv sanning om konstens värde. Redan Immanuel Kant gick i sin Kritik der Urteilskraft (Kritik av omdömesförmågan) till botten med bristen på objektiva kriterier i det estetiska omdömet. Han skrev om smaken som den viktigaste kategorin för det subjektiva värdeomdömet och avvisar en objektiv sanning om det sköna. På samma sätt som senare Hegel i sina estetiska föreläsningar talar om "konstens betydelseförlust" när konsten lämnar det mimetiska perspektivet (avbilda verkligheten) för att i sig själv uttrycka konstnärens subjektiva idé, finns ingen objektiv grund för förståelsen av en absolut sanning på konstens område. Mot slutet av 1800-talet skärptes denna kritik av filosofer som Nietzsche, som förkunnade Guds död och lade grunden för den värderelativism som kommit att prägla diskussionen om sanning och konsekvens sedan dess, ända in i vår tid. Har detta fått några konsekvenser för synen på det kritiska omdömet inom dagskritiken? Jag vet inte. Å ena sidan medför värderelativismen att det är svårt att prioritera ett värdeomdöme eller en smak över en annan. Å andra sidan finns det ändå en agenda som möjliggör att man utifrån bepövad erfarenhet och djupa kunskaper kan dra lysande slutsatser om ett konstnärligt verk som känns betydligt mer relevanta än andra. Ett dagsfärskt exempel på det senare är för mig Gunilla Brodrejs fantastiska recension av Lucia di Lammermoor på Göteborgsoperan i Expressen/GT, som bortsett från den obegripliga kritiken även av publiken visar att djup kunskap och stilistisk förmåga även i efterhand kan fördjupa en upplevelse, i alla fall för mig. Kanske är det en av dagskritikens uppgifter idag?

lördag 2 april 2011

Förälskad i Lucia di Lammermoor

Om jag blev förförd av Alcina så måste jag nog medge att jag blev förälskad i Lucia di Lammermoor. Från första stund är Lucia i Kerstin Avemos briljanta tolkning i centrum på scenen. Och det är bra jobbat - för de manliga medspelarna; som brodern Enrico Ashton (Mats Persson) Raimondo Bidebent (Anders Lorentzon) är mycket övertygande. Och framför allt den för mig nya bekantskapen Bülent Bezdüz (han var tydligen med i Bohéme, men det har jag inget tydligt minne av) som Edgardo, är smärtsamt plågad i sin kamp för Lucias kärlek på liv och död. Det finns nästan ingen upplevelse av scenkonst som man kan få av en stark sopran, och gåshuden sprider sig när Lucia träder fram i slutet av första akten klädd som brud för att gifta sig med Arturo mot sin vilja. I andra akten, i den s k "vansinnesarian" när hon knivmördat Arturo och fortfarande känner sig fri och lycklig för att hon istället ska kunna gå till Edgardo är hon så utsökt sårbar, introvert, expressiv och sann att gränserna mellan roll och människa suddas ut. Avemo blir Lucia och även om jag inte har absolut gehör känns det som om hon landar på trestrukna F till slut, vilket är målet, vad jag förstår. Så oerhört sårbar rösten hos en sopran ändå är. Så mycket som ska stämma, så mycket som kan gå fel. Att få vara med om en sådan här kväll, när allt faller på plats, är en upplevelse som går utanpå det mesta. Charles Edwards uttrycksfulla scenografi är patinerat vacker och sprucken, kammaren där den förvirrade Lucia mördar sin make och där hon kryper tillbaka i sin döde brudgums armar fortfarande sjungande ut sin kärlek till Edgardo understryker på alla sätt dramats höjdpunkt. Det är smärtsamt vackert. Donizettis opera från 1835 bygger på Sir Walter Scotts roman The Bride from Lammemoor - som i sin tur bygger på en verklig händelse - en ung flicka som gifts bort mot sin vilja för att reglera relationer mellan familjerna. Opera handlar om tragedi. Det är kärlek och död, Eros och Thanatos som återberättas på olika sätt, i olika varianter och tonarter. När man tar en titt på Operans program för nästa säsong är det kvinnor i centrum; Tosca, Salome, Lucrezia Borgia, Lady Macbeth från Mzensk. Så kan man också lyfta fram jämställdhetsperspektivet. Lucia är ett offer för patriarkatets maktspel och flyr in i ett logiskt vansinne för att det är enda sättet att i ett sådan samhälle kunna ta makten över sitt eget liv, åtminstone för en stund. Jag tänker hela tiden på dagens kvinnor som tvingas ut i samma elände - de som lever i hedersrelaterade kulturer och måste offra sina liv för att rädda familjens ära, eller liknande omständigheter. Å ena sidan är det nedslående att vansinnet historiskt ibland var den enda vägen till emancipation för många kvinnor. Å andra sidan är det i högsta grad ett sätt för Göteborgsoperan att problematisera de klassiska hysterike-rollerna i en underliggande modern kontext. Problemen är de samma, bara i andra miljöer.