tisdag 21 april 2009

Gatans konst - finns överallt

I helgen invigdes ett projekt i samverkan mellan Göteborgs Konsthall och Bergsjön m.fl som heter "Äga rum". Konstnärerna är elever från Bergsjön, Angeredsgymnasiet och Hvitfeldtska,
vars bilder nu ställs ut på några olika centrala platser i Göteborg. Det var härligt att se glädjen och stoltheten hos eleverna från Bergsjöskolan när de samlades i Galleri Bob i lördags på vernissage och för att prata med varandra och de engagerade lärare som tagit sig dit.
Intresset för att ta plats i det offentliga rummet verkar vara i stigande. Henrik Wallgren kommenterade detta i en fräsig krönika i GP i helgen. Hoppas Henrik dyker upp för att diskutera "Gatans konst" på Göteborgs Konstmuseum nästa tisdag, den 28/4 klockan 19.00.
Debatten ingår i Kulturnämndens serie "Kulturdebatten" om aktuella kultur- eller konstfrågor.
Deltagare är Pål Castell, landskapsforskare från Chalmers, Anna Hallberg, konstnär, Lauri Peräla från Park- och Naturförvaltningen, Arefeh Behbakht, konstnär och studerande vid Kulturverkstan och professor Ola Sigurdson. Själv kommer jag att delta som samtalsledare.
Välkomna dit och delta i Kulturdebatten!

torsdag 9 april 2009

Djakarta hette Batavia en gång i tiden

Samma dag som det är demokratiska val i världens folktätaste muslimska land, Indonesien, publicerar DNs kultursida en recension av Pramoedya Ananta Toers roman Barn av alla nationer. Stefan Helgesson lyfter med all rätt fram Toer som en av de stora utomeuropeiska författarna. Denna bok är nummer två i tetralogin Burukvartetten i vilken Toer ville skildra hur Indonesien blev en nation i början av nittonhundratalet. Huvudpersonen Minke hade en förebild i verkligheten, en journalist vars dröm var att starta en tidning som skrev på malajiska och inte nederländska, vilket var kolonisatiörernas språk. Toer gjorde efterforskningar under många år efter sin tid som politisk fånge under den nederländska regimen. När han för andra gången greps 1968, den gången som oppositionell mot Suharto-regimen, förstördes hela hans arkiv. På fängelseön Buru återberättade han Minkes historia för sina medfångar, först möjligen i terapeutiskt syfte, därefter återfick han lusten att skriva boken om Minke, och allt fler personer uppmuntrade honom. Jean-Paul Sartre skänkte en skrivmaskin och det första manuskriptet smugglades ut av den australiensiske ambassadören från fängelseön.
Det är svårt att recensera enskilda böcker i denna svit som hänger så tätt ihop, det minns jag från min artikel om den första boken i serien, Människornas jord. Det är nämligen helheten som är fullständigt omvälvande i denna romansvit. De tre första delarna handlar om Minkes utveckling från en omedveten student till en hårt prövad redaktör som när han fått en för stark position mals ned av systemet. Del 4 är samma berättelse ur den hemliga polisens perspektiv, nedskrivet av den holländska agent som övervakat Minkes aktiviteter. Läsningen av den skildringen lyfter hela romasviten från att vara en spännande roman till ett litterärt mästerverk. Jag läste de fyra böckerna i ett svep under ett par veckor en sommar för några år sedan. Det var en av de mest fascinerande läsupplevelser jag haft. Länge hoppades jag att Pramoedya Ananta Toer skulle få nobelpriset i litteratur, det hade varit en värdig första vinnare från sydostasien. Jag minns hans blick när han satt i Leopardförlagets monter på Bokmässan när första delen kommit ut för ett par år sedan, den hade sett allt. Tyvärr blev det aldrig någon andra Sverigeresa och nu finns han inte mer.

söndag 5 april 2009

De intellektuellas uppgång och fall på Gamla Ullevi

I sin samtidsmättade föreläsningsserie från Rom 1992 "Aufstieg und Fall der Intellektuellen in Europa" (Uppgång och fall för Europas intellektuella), reder den tyske sociologen Wolf Lepenies ut en del frågor som har att göra med de intellektuellas kluvna hållning i samhället. Från att ha varit upprorsmän, nytänkare, samhällets samvete har de degraderat sig själva till att bli en klagande klass, en ständigt missnöjd grupp som misstänker att deras position ifrågasätts från alla håll. Lepenies menar att de intellektuella i själva verket pendlar mellan melankoli och utopi. Jag tänker på detta när jag läser Mark Isitts gnällartikel om Gamla Ullevi på kultursidan i dagens GP. Den bottnar i någon sorts melankoli som sedan slår över i en storvulen utopi om byggets möjligheter att frälsa förorten och skapa en byggnadsverk i stil med Guggenheim i Bilbao.
Lepenies menar att reflexionen är den intellektuelles ursprungliga uppgift, samtidigt som självreflexionen är dess immanenta hotbild. Och självreflexionen, så Lepenies, drar också med sig den stora faran att till slut bara bottna i sig själv och inte längre uppfatta världen omkring sig. Så när Mark Isitt står där högst uppe på översta raden och von oben spejar ned på Gamla Ullevis ack så gröna gräs, så slår det mig att om Gamla Ullevi verkligen byggts ute i förorten, på t.ex. en äng mellan Hjällbo och Gråbo, så hade det med all säkerhet inte heller varit bra.
Då hade det garanterat varit bättre om Gamla Ullevi hade legat just där Gamla Ullevi ligger idag, dvs där Gamla Ullevi alltid legat, innan det revs och byggdes upp igen och döptes om till Gamla Ullevi.
Men det är nog inte ens idén i sig själv, att Gamla Ullevi skulle kunna ha legat på en äng mellan Hjällbo och Gråbo, som är själva saken, tänker jag sedan, när GAIS spikar slutresultatet 5-1 på
Gamla Ullevis nya gräs. Det är snarare så att det är en ganska beskedlig intellektuell höjd på idén att ställa sig och bliga på en tom arena och beklaga sig över färgen på stolarna och takhöjden och att det var bättre förr, när man byggde Nya Ullevi, för en sådär femtio år sedan.
Från min högst ointellektuella horisont, som präglas av intresse för fotboll och den kommunala ekonomins knappa stjärna tycker jag att det är en upplevelse att sitta på övre läktarens sjunde rad, lodrätt ovanför gräset och ändå nästan se målvaktens anletsdrag när han hämtar ut bollen ur målet för femte gången denna soliga aprileftermiddag.
Jag kan inte minnas att jag känt ett sådant publikdrag sedan jag en gång för länge sedan såg Arsenal spöa Manchester United på Highbury i norra delen av centrala London. Där hade de också en sådan häxkittel som kokade efter varje mål och publikhavet gungade i takt på ståplats bakom målet. Att det sedan bara tar fem minuter till fots från arenan till Avenyn efter matchslut gör inte saken sämre för mig. Sex mål i den allsvenska premiären på Gamla Ullevi, en så gott som fullsatt arena, är trots den sorgliga ÖIS-förlusten bra för Gamla Ullevi, bra för Göteborgsfotbollen och bra för Göteborg.

lördag 4 april 2009

One Bridge Too Far

Kvällens premiär av Katja Kabanova är för mig det tredje esset i given under denna säsong på Göteborgsoperan. Tillsammans med de andra två, Haendels Julius Caesar om maktens sötma och förrädiska förförelse och Mozarts Requiem om dödens allestädes närvaro visar man högsta klass. Om jag inte missminner mig är Göteborgsoperans vision att bli ett av Europas bästa operahus. Ett av de bästa i Nordeuropa är det redan.
På scen är det kanske bara de antika tragedierna eller Shakespeares fyra stora pjäser som kan nå operans starka fokus på ontologiska och existentiella frågor.
Katja Kabanova , ett tjeckisk drama som utspelas i Ryssland i slutet av 1800-talet känns i sig som en anomali för oss som är uppväxta i skuggan av den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien 1968. Men sedan ett par decennier är det en ny värld och i den nya sköna världen finns det också plats för gamla världar att återuppstå.
Katja Kabanova är en Madame Bovary som förtärs av passionens eld och störtar sig till slut i Volga från den magnifika scenbron när konventiones ok blir för tungt att bära och den mordiska svärmodern hetsar henne ut i olyckan. Ingela Brimbergs Katja är en svag och stark, passionerad och kall, levande och död kvinna vars starka röst sätter fram det brustna hjärtats anatomi på ett sätt som griper tag i den mest kallhamrade cyniker. Leos Janáceks opera regisserad av John Dew och med orkestern dirigerad av Shao-Chia Lü är inte bara värd ett besök utan också en resa.