fredag 13 juni 2014

Göteborgs återlämnande av Paracas-textilierna Del 4

Inatt svensk tid landade den första sändningen med fyra textilier från Paracas i Lima. Anna Javér, konservator från Världskulturmuseet, är med som kurir och vad jag förstår har transporten gått bra och mottagandet i Lima ser ut att vara på ministernivå.
På måndag förväntas kulturnämnden godkänna det framarbetade avtalsförslaget och om planen håller kommer Anneli Hulthén och Perus president att på onsdag underteckna överenskommelsen i regeringspalatset i Lima. Händelsen uppmärksammades av New York Times förra veckan och det ska bli intressant att följa den fortsatta utvecklingen i denna mycket speciella principfråga kring det nationella kontra det globala kulturarvet.
Grekland har sedan självständigheten 1830 begärt att British Museum ska återföra den sk Parthenon-frisen till Athén, där man nu byggt ett nytt museum på Akropolisklippan. British Museum har hittills vägrat, trots att man erbjudits identiska repliker. Den ansedda tidnigen The Guardian genomförde en läsarundersökning om vad britterna tyckte i frågan. Jag vet inte hur representativ den var, men 88% av britterna ansåg att man bör återföra friserna. Det är inte bara i Göteborg den här typen av diskussioner förs.

söndag 8 juni 2014

Världens största klubbspelning - Håkan Hellström på Ullevi

En ganska bra bild för synkroniciteten när Håkan Hellström and his band spelade på Stora Ullevi ikväll, var Freddie Wadlings taktfasta rörelser med käppen - en sorts vertikal taktpinne som studsade mot scengolvets grå laminat. Allt liksom gick i takt, som om Hellström redan varit tillbaka från en världsturné och spelat för 70 000 personer ett par gånger i veckan.
Jag tror att det jag gillar allra mest med Håkan Hellström på scen är hans alldeles ocoola coolhet. Å ena sidan verkar han lugn som en filbunke och väldigt säker på vad han gör i varje liten rörelse. Å andra sidan verkar hans mycket begränsade gester och rörelsemönster så naturliga att man kan förledas att tro att han aldrig övar på sånt. Och det gör han nog inte heller.
Det var en mycket muntrare Hellström än i Scandinavium i vintras, då mycket av mellansnacket lät som midlife-crisis och uppgivenhet inför livets beska sanningar.
Ikväll alternerade inledningsvis deviserna TRO och TVIVEL på scenens takkrona. Men tvivlets och eftertankens kranka blekkhet övergick snabbt i beslutsamhetens friska hy när gensvaret från publiken överträffade allt man kan önska sig även om mycket redan var intecknat av musikkritiker som utpekat spelningen som klassisk redan INNAN någon tagit ett enda ackord.
Entusiasmen bland de inbjudna gästartisterna smittade också, inte minst Veronica Maggio sjöng duett med en integritet som gjorde avtryck. Oväntat bra var även Thomas von Brömsens klarinett-solo, trots att jag visste att han spelar det instrumentet sedan jag såg Pygmalion på Stadsteatern innan jul.
Bakgrundsfilmer och bilder har en alldeles särskild estetik som är både råbarkad, göteborgsk spårvagns- och varvskranmättad, samtidigt som det finns ett poetiskt berättande med mjuka former och inte sällan nostalgiska bilder som "Spola kröken" och filmklipp ur Den vita stenen.
Det enda som jag ibland funderar över är kanske själva musiken, som visserligen är underbart både svängig som i "Det kommer aldrig att vara över för mig" och mjukt nyanserad i ballader som "Det är så jag säger det". Det är lite som med Dylan - texterna är oftast  på en annan nivå än kompet. Men som med Dylan funkar det ändå.
Men störst av allt är kärleken som allt detta skapar. Den ocoola kärleken hos de skrikande och viftande tonårstjejerna längst fram och den oreserverade kärleken till fansen som gör att artisten himself dröjer kvar i halvtimmevis och snackar och snackar så länge han orkar. Hela Ullevi vibrerade av allt detta och på väg hem gick jag en sväng genom stan. Kändes som Rio de Janeiro. Vissa dagar och nätter vill man helt enkelt inte vara någon annanstans än här.

torsdag 5 juni 2014

Mari Kodama gästade symfonikerna

Det var ett ögonblick när en ängel gick genom rummet.
Fransk-japanska Mari Kodama framförde Stenhammars andra pianokonsert tillsammans med Göteborgssymfonikerna under ledning av Kent Nagano. Enligt uppgift i programmet är detta ett av Kodamas favoritverk. Någonstans kändes det som om denna egensinniga, temperamentsfulla och kraftfulla tolkning av Stenhammar, tillsammans med hans egen orkesters arvtagare var ett speciellt ögonblick för denna virtuos. Det var tur att urladdningen var planerad till innan pausen, så att man kunde hämta luft på balkongen efteråt och trappa ned med en helt igenom perfekt och balanserad tolkning av Brahms fjärde symfoni efter pausen.
Götaplatsen låg i kvällsljus, uteserveringarna var inte alla öppna, men ett stillsamt flöde av människor rörde sig uppåt mot Göteborgs konstmuseum och förbi. Det var sommarkväll, ängeln gick vidare.