torsdag 30 juli 2009

Ingivelser och fragmentariska vittnesmål

I sin nya bok Ingivelser strövar konstnären Lennart Didoff genom sitt konstnärskap och kommer tillbaka till platser och möten som gjort avtryck i hans måleri. Didoff är fascinerad av det övergivna, historiska spår, ögonblick av epifani under sina många resor. Didoff skriver texter till sina bilder, som för att förstärka dem, men ibland förstärker också bilderna texten. Till en bild från den romerska campagnan från 1974 skriver han: "Det vilar en bräcklig mäktighet och skönhet över dessa fragment och stumma vittnen." Någonstans träffar dessa ord också bilderna och texterna i denna lilla bok. Vittnesmålen från Förintelsen i bilder från resor i de tyska dödslägren, som Birkenau och Majdanek har aldrig släppt Didoffs minne. Inte heller skulpturer och statyer från antikens Grekland eller efterkrigstidens Berlin. Två andra teman genomkorsar Didoffs konstnärsskap; stenen och brödet. Ett antal bilder med dessa motiv från runt om i världen har grupperats tillsammans och stenarna "bevittnar omvärlden" med sin "tysta, anonyma närvaro" - bröden är en symbol för "överlevnad, livsbejakelse, gemenskap, försoning, svek och avsked", skriver han. För mig är bilderna från Grekland starkast i denna bok; "Mannen i gropen", "Kustberg, Kreta" och "Kapellet på Naxos". Kärleken till Grekland lyser starkt igenom. "Men flyktingens vetskap består oftast endast av längtan" står det om den branta kusten vid Kreta. Och någonstans är det kanske också längtan dit som varit en av drivkrafterna för denna bok.

måndag 20 juli 2009

Konstens Göteborg

Under några stormdagar när det varit för blåsigt för att renovera fiskesnäckan har jag mellan varven dykt ned i den mycket fina boken Konstens Göteborg Nedslag i fyra sekel från 2002.
Boken gavs ut i samband med Föreningen Konstmuseets vänners 60-årsjubileum, med dåvarande museichefen Björn Fredlund som huvudredaktör. Fredlund håller själv i pennan i några skarpt tecknade kapitel. De andra författarna är Håkan Wettre, Lena Boethius, Barbro Löfquist och Ingmari Desaix, och skildrar tillsammans med lätt hand och stora kunskaper något som faktiskt skulle kunna kallas en Göteborgs konsthistoria. Påfallande är också hur nära konsthistorian ligger stadens historia i övrigt. De sociala förändringarna i staden, kanske särskilt tiden kring förra sekelskiftet när Göteborg blev en mer betydande handels- och industristad, skapar också de ekonomiska förutsättningar och den kritiska massa som är nödvändig för ett levande konstliv. Påfallande är det vilken betydelse mecenater och konstsamlare hade för den konstnärliga utvecklingen. Det är med all rätt mecenaternas namn står inhuggna i entrévalvet till Göteborgs stadsmuseum, som på den tiden inhyste Konstmuseet. Optimismen och framtidstron manifesterades i Göteborgsutställningen 1923, då en stor del av stadens viktigaste institutioner och attraktioner stod klara, inte minst kring Götaplatsen och det nya Konstmuseet.
I en rolig intervju med Jasenko Selimovic i GP i söndags säger han att Göteborg är som sämst när det vänder sig inåt, mot Göteborg, och det ligger säkert en del i det. När man ser de konstnärliga avtrycken är det inte heller någon slump att Konstmuseets samlingar av nordisk konst från förra sekelskiftet är museets mest berömda samling. Då var utbytet med andra delar av Europa, inte minst Paris, på sin höjdpunkt. Men det finns också helt andra berättelser i denna bok. Den som griper tag i mig kanske mest är Håkan Wettres skildring av Åke Göranssons måleri, som visades på Konstmuseet för några år sedan. Göransson var ingen kosmopolit precis, och bodde med stor släkt i en liten lägenhet i Landala ända tills han blev sjuk och dog ung. Berättelsen om hur Arne Stubelius räddade konstverken från kökssoffan till eftervärlden bär på ett sorts momentum som ovillkorligen ställer frågan vad som hade hänt om Stubelius inte efterfrågat bilderna? Hade de bränts upp som ett hundratal av Göranssons teckningar under en vindsröjning?
I hängmattan fastnar jag för ett citat i boken från Gunnar Ekelöf som på något vis bekräftas omedelbart när jag ser mig omkring:
"I Bohuslän hägrar det. Landskapet är inte detsamma från stund till stund eller från dag till dag. När man vant sitt öga upptäcker man hur det gråa - luften, vattnet, bergen gnistrar av färg, även mulna dagar. Men detta färgskimmer är högst obestämbart."
Jag tänker tillbaka till mitten av nittiotalet när vi bodde här året om och fiskade hummer långt in i december. De starkaste färgupplevelserna var dels vissa klara decemberdagar när hela himlens rodnad avspeglade sig i havets yta och de snöklädda klipporna stupade brant ned i havet. Men ännu starkare var ljusskiftena i novemberdiset, då man efter en stunds kisande upptäckte de mest subtila av alla naturens nyanser. Variationerna av grått.

tisdag 14 juli 2009

Metropolis - det förflutnas framtidsspegel

Fritz Langs stumfilmsklassiker Metropolis från 1927 blev aldrig någon kassasuccé när det begav sig. Filmen kortades därför i olika omgångar och flera av de bitar som klipptes bort har länge ansetts förlorade. Ända tills nu. Nyss hittades de förlorade avsnitten i Argentina och ett tålamodsprövande arbete att pussla ihop orginalfilmen pågår just nu i Tyskland, berättades i gårdagens sena tyska nyheter. Något för Filmfestivalen?

fredag 10 juli 2009

Fenomenologin i essäns spegel

Av en händelse stöter jag för tredje gången på kort tid på fenomenologin inom konsten. Kanske är det en slump? Kanske är det så att fenomenologin är på väg tillbaka som tolkningsfält för konstnärliga verk, vad vet jag?
Den här gången är det i en liten synnerligen läsvärd bok med föreläsningar av Jean Starobinski - Melankolin i spegeln - som behandlar Baudelaires Ondskans blommor, men också några andra dikter. Anders Olsson, vars litteraturvetenskapliga arbete jag alltid hållit som de allra främsta inom området, har skrivit en belysande essä som skapar en brygga mellan Baudelaires egensinniga 1800-talsmodernism och några av den modernistiska lyrikens starkaste spänningsfält i Sverige, om Erik Lindegren och hans lärjunge Lars Forsell, som tydligen skrev en uppsats om Lindegrens mannen utan väg innan den ens publicerats av Lindegren på eget förlag, men också Gunnar Ekelöf berörs. Utgivare är Ersatz förlaget, som samarbetar kring essäer med Forum, vars grundare Jean-Claude Arnault också är redaktör för serien. Det är en kulturgärning i sig att ge ut den här typen av klassiska essäer på svenska. Essän är en hotad genre på våra breddgrader, vilket är synd. En välskriven essä ger ofta djupare insikter än ängslig litteraturvetenskap som lika ofta sneglar mot publiken som mot den fria tankens flykt mot okända horisonter.
Genom essäerna tänker Starobinski kring den svåridentifierade skillnaden mellan tomhet och tanke, en skillnad som inte så lätt visar sig vid en blick i en spegel. Starobinski skriver:
"Målare, etsare och skulptörer har gjort bilder där man ibland inte har några säkra tecken för att skilja mellan steril tristess och fruktbar meditation, mellan drabbande tomhet och vetandets fullhet. Den inspirerande tyngden, det grubblande geniet håller sig ofta mitt emellan dessa båda tillstånd: en konstnär som framställer sådana personer vill att vi ska veta att de bebos av känslan för döden och odödliga tankar."
Ty, som Anders Olsson skriver, är spegeln mimetisk. "Vi blir någon genom att imitera bilder, som är lånade från andra och där vi ser oss med andras ögon."
Det gör att spegeln bara kan tjänstgöra som ensidig, och för all del också spegelvänd, avbildare av en hel människa. Det är också Narcissos problem. Hur länge han än stirrar förälskat på sin egen spegelbild kan han aldrig komma förbi den yta som är hans fängelse.

söndag 5 juli 2009

Au commencement

Imorgon måndag 6 juli debuterar den tyske konstnären Anselm Kiefer som operaregissör på Bastille-operan i Paris med operan "Au commencement" (I början). Kiefer bor sedan många år i södra Frankrike och blev till slut övertalad av komponisten Jörg Widmann att tillsammans med honom skriva en opera, berättar Kiefer i en distinkt intervju i Der Spiegel (27). Widmann har skrivit musiken och Kiefer står för regi, scenbild och text. Kiefer menar inte att han bytt konstform, utan att de torn som stod i hans atelje i Barjac nu tagit plats som scenbild på Bastille-operan. Kiefer bekänner sig till filosofisk pessimism i Thomas Hobbes anda och säger:
"Människan är ett enda stort misstag, och det menar jag inte bara sett ur perspektivet i dagens värld. När människan hamnar i en situation när allt är tillåtet, då lagarna upplöses och kontrollinstanserna tappar greppet, flippar hon ut." En stor del av Kiefers konst bottnar i nazitidens förintelse av alla värden och hans hållning är kanske logisk utifrån det perspektivet. Samtidigt är konsten en möjlig väg till försoning:
"Konst som yttrandeform är det som binder samman allt, som skapar kunskap, om än kodat så att man ännu inte ser allt. Varje ny upptäckt som vetenskapen gör öppnar en större port till ännu större okunskap. Konsten, mytologin, är en annan kunskapsform. Därför fungerar mytologiska bilder genom århundradena, om än på olika sätt. Varje generation tolkar dem på sitt sätt."
Det påminner inte så lite om Edmund Husserls konstsyn, så som den tog sig uttryck i brevet til Hugo von Hoffmannstahl, vilket jag kommenterade för ett par inlägg sedan. Jag undrar verkligen om Kiefer ser sig som fenomenolog? Men det behöver han kanske inte göra för det. Kanske är det mera korrekt att säga att viss begreppsbildning inom filosofin fått en allmängiltig status och blivit en del av den samtida diskursen om konsten. Eller också är det bara en ännu större dörr till ännu större okunskap?

lördag 4 juli 2009

All England Championship i Wimbledon

Möjligen ägde det rum stora förändringar något år när jag inte följde Wimbledon så noga, men genom en kombination av stark sommarförkylning och värmebölja har jag år haft möjlighet att se flera matcher i denna traditionsrika tennisturnering. Traditionsrika?
Ja, det kan man nog säga, men på något omärkligt vis smyggenomför ofta britterna förändringar som är ganska radikala, utan så värst mycket väsen. Jag undrar t.ex. vad regnskyddet medför för Wimbledons speciella magi? Naturligtvis är det bättre ur tennsissynvinkel att matchen och publiken inte måste avbrytas för en eftermiddagsskur. Men hur många matcher har avgjorts i en sådan där regnpaus, där den mest nervstarke spelaren lyckas mobilisera rätt krafter? Hur mycket påverkar efterkontrollen om bollen var ute eller inne det faktum att linjedomaren aldrig kan göra ett felaktigt domslut? Om man anser att spelet till varje pris måste ha milimeterrättvisa är det säkert en fördel. Men om man helt tänker bort den mänskliga faktorn och vädrets makter, reducerar man inte då också tävlingens nerv, när bollen är i spel, till ett mekaniskt matande där den spelare som mest lyckas agera som en ofelbar robot är den som segrar, år efter år? Det är lite grand som om man skulle ersätta Wimbledons jordgubbar med konsistensgivna gelejordgubbar med sofistikerade smakämnen.
Vilket ögonblick som helst är det dags för systerfinalen mellan Venus och Serena Williams. Om man ska gå efter säkerheten i semifinalmatcherna talar allt för Venus. Hon har varit i final i Wimbledon sju gånger och vunnit fem. Lika många gånger som Björn Borg och Roger Federer, även om de vann fem år i rad. Idag kan hon bli större än de båda.