onsdag 31 december 2008

Vid årets slut

Arbetsmässigt har 2008 för mig naturligt dominerats av mitt byte från jobbet som utbildningschef i Mölndal till det som chef för Kulturförvaltningen i Göteborg. Det har varit en omtumlande tid på många sätt. I Mölndal hade jag stort svängrum att arbeta som kulturskribent, samtidigt som min huvudsyssla som förvaltningschef var en ganska anonym tillvaro i jämförelse med hur det är idag. Men det har varit en rolig förändring och en händelserik höst.
En av de saker som sysselsatt mig mest var det i GP kallade "Graffiti-bråket", som utlöstes när jag stoppade ett graffiti-inslag på Pustervik den 19 september. Det påminde mig en aning om en debatt jag hamnade i under första halvan av nittiotalet, när jag kritiserade en olaglig utgivning av Mein Kampf på Hägglunds förlag. Då ryckte hela det då tunga kulturgardet ut och anklagde mig för allt från att vara tryckfrihetens dödgrävare till tysk spion. Det var en märklig känsla att hamna mitt i debattens fokus på den tiden, särskilt som jag inte hade så många år som kulturskribent bakom mig. Men något hände och efterhand fick den dåvarande förläggaren Kalle Hägglund allt färre sympatier. Länsrätten och Hovrätten granskade fallet och konstaterade att Kalle Hägglund gjort intrång i upphovsrätten, trots att det funnits en överväldigande konsensus bakom Jan Myrdahl, Svante Nycander, Peter Kadhammar och andra som påstod att Tyskland kränkte den svenska tryckfriheten.
Med den erfarenheten i bagaget hade det varit mycket intressant om någon av mina kritiker orkat sätta sig in i frågan så pass mycket att man gjort en JO-anmälan eller bett JK pröva frågan om den inställda graffiti-målningen på Pustervik. För egen del är jag helt säker på att yttrandefrihetslagen inte föreskriver att kommuner måste tillhandahålla lagliga väggar för graffitimålning. Det är det den här frågan gäller, och det enda beslut jag fattat.
Efter Mein-Kampf-debatten på nittiotalet har jag sysslat en hel del med yttrandefrihetsfrågor och gick med i Publicistklubben 1998, Författarförbundet 1999 och PEN-klubben 2000. Jag är för övrigt fortfarande medlem i alla tre förbunden. Därför känns det onekligen nästan komiskt att bli uppläxad offentligt i grundläggande frågor om yttrandefrihet och konstnärlig frihet av alla möjliga personer, från GPs kulturchef till gamla stalinister som redan under Mein Kampf-debatten glömt att man bara något decennium tidigare förespråkade en sovjetisk statsbildning. Mest givande tycker jag att debatten på Pustervik den 21/9 ändå var, för där deltog åtminstone några av de berörda ungdomarna och de hade ett uppenbart intresse av att försöka förstå vad den där fyrkantiga byråkraten egentligen sade.
För några veckor sedan besökte jag konstnären Jonathan Josefsson (tidigare graffitimålare och nu konstnär) som också deltog i debatten på Pustervik. Han var också en av de tre konstnärer som åkte till Stockholm och deltog i tävlingen på Södra Teatern som representant för Göteborg. Han har följt den här debatten under decennier och sade något som jag tycker stämmer till eftertanke:
"Den här debatten flammar upp med jämna mellanrum och det tråkiga är att det oftast är nya personer som inte är tillräckligt insatta som intar samma uttjatade positioner som alltid och därför förs inte debatten framåt."
Det ligger onekligen något i det.
Som skribent och debattör tycker jag att "Graffiti-bråket" har varit upplivande för kulturklimatet i Göteborg. Debatter är alltid roligare om de gäller något verkligt, och det är uppenbart att lokaldemokratin och dess komplikationer i gränslandet mellan yttrandefrihet, konstnärlig frihet har gjort en del avtryck. Annars hade det nog inte hamnat i Gabriel Byströms årskrönika:).
2009 känns som ett spännande år arbetsmässigt. Kommer Kulturutredningen att ändra på maktbalansen inom det offentliga kulturlivet? Hur långt kommer vi med planerna för ombyggnaden av Stadsbiblioteket? Förnyelsearbetet vid museerna fortsätter. Pustervik behöver upprustas. Konstbiennalen kan bli en mycket intressant händelse med tanke på de båda curatorerna Celia Prado och Johan Pousette, hur involverar vi det fria kulturlivet på ett för alla bra sätt i Kulturkalaset? Det är några av utmaningarna och de spännande frågorna att arbeta med under 2009. Och förhoppningsvis blir debatten lika het om mycket av detta!
Gott Nytt År!

lördag 27 december 2008

Varat och intet

Just nu pågår en konstutställning av Mark Rothko på Tate Modern i London. I en intressant recension den 22/12 i GP diskuterade Mikael Olofsson begreppet "Nothingness", som han anser vara centralt för Rothko, men har svårigheter att hitta en bra svensk översättning för, då "ingentinghet" inte finns som begrepp och dessutom låter trist.
"Intet" är i själva verket inte heller träffande då det står för en fullständig negation, vilket Rothkos konst knappast kan sägas föreställa, även om hans minimalistiska expressionism rör sig i ett sorts gränsland till "intet".
Jag tror att man snarare måste läsa Rothkos "nothingness" som en sorts "intighet", ett gestaltande av tomhet och absolut negation "i sig själv" - en filosofisk kategori med rötterna hos Kant, som vidareutvecklats hos Hegel och nått sin fulländning hos Martin Heidegger. I själva verket är detta huvudfåran i den centraleuropeiska och kontinentala filosofin, där negativiteten är en av de starkaste krafterna i det ontologiska spelet mellan jaget och världen.
Intigheten är den filosofiska kategorin för gestaltningen av bl.a tomhet, saknad, brist, uppbrott, avresa och död, vilket gör den till kanske en av de mest grundläggande drivkrafterna för konstnärligt skapande.
Rothkos skapar i 1900-talets modernistiska tradition och med sin judiska bakgrund från Lettland får det mig också att tänka på parallellerna till den judiske och tysk-rumänske poeten Paul Celan, som förnyade det tyska lyriska språket och uppehöll sig i samma "intighets-sfär" som diktare efter Auschwitz. Båda hans föräldrar dog i tyska koncentrationsläger under Andra världskriget. Celan var inledningsvis mer surrealist än expressionist, men mot slutet av sitt liv blev hans diktning allt mer ordknapp och reduktionistisk, samtidigt som varje stavelse laddades med allt större dos av negativitet, en sorts ordets svar på Rothkos måleri.
Både Mark Rothko och Paul Celan begick självmord 1970, ett sammaträffande som ser ut som en tanke.

torsdag 18 december 2008

Att blogga eller inte blogga?

För en tid sedan debatterade Bo Rothstein bloggvärlden på GP:s kultursida och konstaterade att det förekommer både det ena och det andra i de digitala spalterna. Det är ungefär som Internet i allmänhet med andra ord. Själv anser jag att det är alldeles utmärkt att den som vill kan föra fram sina tankar och formulera dem på det sätt han eller hon önskar. Det är bara att klicka vidare om man inte gillar det man läser.

Efter snart ett halvår på posten som chef för Kulturförvaltningen i Göteborg vill jag gärna hitta ett eget forum för att kunna delta i kulturdebatten. Efter sexton år som kulturskribent har det blivit ett behov av att skriva om det jag tänker och gärna då i debatt eller kommentarform.
Det är roligt att vara med i den offentliga debatten, i pappersform eller på nätet och jag vill gärna uppmuntra den som känner sig manad, road eller provocerad att skriva egna inlägg här.

Kulturnämnden vill verka för ett levande debattklimat i staden och vi försöker bidra till det så gott vi kan. Men debatten ska inte bara äga rum på nätet. Därför har Kulturnämnden också tagit initiativ till ett debattforum med namnet ”Kulturdebatten”, vilket kommer att ta plats på våra olika institutioner de kommande åren.
Välkomna också dit!

Den här bloggen är länkad från Kulturförvaltningens hemsida och jag kommer huvudsakligen att blogga om kulturfrågor av olika slag, inte minst kommentarer till saker som händer i Göteborgs kulturliv.