Vaclav Havel - inside the museums infinity goes on trial

En av de mest avskydda adresserna i Prag långt in på nittiotalet, långt efter att den gamla regimen försvunnit och den gamla säkerhetspolisen lösts upp, var Bartolomejska. I källaren fanns det celler som senare blev logement i det vandrarhem för turister som man byggt om huset till. Ingen tjeck med självaktning ville bedriva verksamhet inne i just det huset.
Utanför en av sovsalarna, cellerna, satt en lite skylt som meddelade att där hade Vaclav Havel suttit inlåst som dissident.
Och lite overkligt var det allt, att gå över Karlsbron, upp mot borgen Hradcany, där Havel istället residerade som president, längs den gamla guldgatan som Kafka skildrat och plötsligt bli omkörd av tre svara limos, med Havel sittande i den mittersta, på väg upp till borgen.
Historien gör ibland halt inför själva berättelsen, innan den fortsätter sin obevekliga vandring mot evigheten. I dess Hall of Fame kommer nog Havel att bli inskriven, skulle jag tro.
Någon dag senare, nästan lika overkligt, på Café Slavia, att samtala med en av Charta 77.s yngsta undertecknare, Jachym Topol, som bara var tonåring, men som skrev på med sin pappa Josef Topol, en annan dramatiker, dock mindre känd än Havel. Jachym Topols berättelser om smuggling av hemliga papper och skrivmaskiner på skidor över Tatrabergen från Polen var hämtade som ur en roman av John le Carré.
Men när jag försökte sova i ett av rummen på gatuplanet på Bartolomejska, där någon lydig administratör av folkförtrycket suttit och skrivit sina spionrapporter, blev det allt svårare ju fler dagar som gick. Det var som om frustrationen, ilskan, rädslan bitit sig fast i väggarna och inte någonsin går att skura bort eller måla över.
På något vis var det som om "ondskans banalitet", som Hannah Arendt så träffande kallade den, i själva verket hade överlevt själva ondskan med en tid och svävade i rummet. Det behövdes en ordentlig koppp kaffe varje morgon på Cafe Smetanas uteservering, som vänder sig ut mot Moldau, för att bli av med det som klibbar.
Moldau, som rinner uppåt, mot norr. Kanske var det därför.