Okkervil River på Way out West

Igår kväll slank jag in på Stora Teatern för att lyssna på Okkervil River, som rekommenderats mig från olika håll. Det var också en positiv upplevelse. Texasbandet kändes lite grand som en blandning av Håkan Hellström och The Band och gav verkligen allt under den knappa timmens spelning.
Jag gillar lead-sångare och gitarrister som Will Sheff. Det finns något försonande i den där uppsynen som påminner om en "son of a preacherman", i kostym, brillor och Beatles-frilla, från tiden innan de blev kända. Efterhand som trycket ökar åker tweedkavajen av och ärmarna kavlas upp.
Okkervil River är en flod som rinner utanför Sankt Petersburg. En rad jag inte kan släppa från "Okkervil River Song" - "They dreamed of nothing and got nothing in return" - föräldrarna i tälten vid flodbädden har förlorat sina drömmar, ska det betyda. Men det är en fras som är större än så, och anknyter till den ryska nihilismens historia. Bara den som stirrat rakt in i intet vet att uppskatta en dröm om att skapa mening och beröring.
Det för mig mest överraskande och helt underbara inslaget var Scott Brackets trombonsolo, som nästan fick taket på Stora Teaterns barscen att lyfta. Det var nihilismen transformerad till ett betydelsebärande staccato, bortom alla populärmusikens genrer.
För mig var det bästa tänkbara start på Way out West.