Påklädaren avklädd - verklighetens väg in i overkligheter

"Förr i tiden målade jag rynkor, nu fyller jag bara i dem" säger Sir John magnifikt gestaltad av Sven Wollter i Ronald Harwoods pjäs Påklädaren och nervigt regisserad av Eva Bergman på Göteborgs Stadsteater. Thomas von Brömsens brittiskt laid-back svassande påklädare, den effektiva berättaren av pjäsen, är välgörande ambivalent och vacklar mellan kärlek och avund och får följdriktigt avsluta pjäsen med en svensk folkvisa som åtminstone jag omedelbart associerar till Fanny och Alexander, möjligen en blinkning till eller från regin.
Marie Delleskog gör en energisk Mary, Sir Johns hustru, och Carina Bobergs inspicient Madge, som varit kvar vid det lilla Shakespeare-kompaniet i tjugo år av kärlek till Sir John, behåller sin värdighet rakt igenom hela pjäsen och är den som till slut sveper den döde Sir John med King Lears mantel.
Men det här är Sven Wollters stora roll. Jag tänker tillbaka på tiden när han var tvungen att måla på rynkorna, det måste ha varit 1976, när han trollband publiken som Josef K i Kafkas Processen. Det var en rasande, kraftfull Wollter, revolutionen återstod fortfarande att göra.
Nu är den tiden förbi. Det som fascinerar mig mest är nog rösten. Jag kan inte påminna mig någon skådespelare som har en sådan sprödhet, som talar med en så sprucken och halvhes röst, men som ändå talar så att man hör varje stavelse, varje frasering, varje andhämtning.
Rösten blir det medium som håller ihop det gamla Shakespeare-freaket Sir Johns ego och själv i det så klassiskt brittiska, förtätade spelet som för mina tankar även till Eugene O'Neill.
Intrigen är enkel; allt ljus på Sir John, som efter 227 tolkningar av King Lear hamnar mitt i ett bombanfall och blir omtumlad och skadad. Han smiter från sjukhuset för att inte missa kvällens föreställning, men drabbas av scenskräck och det är med lock och pock som han till slut gör sin entré och spelar därefter bättre än någonsin. Den dubbla scenen, en vänd mot oss i publiken och den andra mot publiken i pjäsens pjäs, skapar en dubbelexponering som också understryker glidandet mellan olika stadier av verklighet. Den sista föreställningen blir en grandios final på skådespelarlivet och när ridån gått ner går den ner för alltid.
Pjäsen som helhet handlar om och speglar sig i Shakespeares dramatik och anspelar på ett flertal andra pjäser, såsom Macbeth, Stormen, Richard III, Köpmannen i Venedig. Lite vanvördigt kan man säga att den stora tragedin alltid återkommer som buskis.
King Lear återkommer i sin tur tematiskt även i själva pjäsen, där den vacklande Sir John långsamt dekonstruerar sin egen makt över människorna i ensemblen på samma sätt som King Lear släpper sin politiska makt och landet sönderfaller i maktstrider mellan döttrar och grevar.
På scenen har vi alltså en ensemble som i sin tur ska spela King Lear. En sådan händelse är vanligt förekommande i Shakespeares pjäser, det man kallar "the play-within-the-play".
Jag tycker att det, redan hos Shakespeare, så tydligt gestaltar den ontologiska frågan om att vara och vad det innebär. Skådespelarnas liv i pjäsen är i sig själva diffusa och vänder sig mot sina roller för att hitta sin identitet. På samma sätt som Lears maktförlust blir allt tydligare, vittrar Sir Johns persona till ett intet innan han slutgiltigt somnar in.
Glidningen mellan pjäsen på scenen och pjäsen i pjäsen på scenen kan ses som en metafor för varats olidliga tystnad och knyter ihop verklighetens krassa mätbarhet i tiden och rummet, med overklighetens hyperrealistiska spel inför tomma läktare. Båda är lika vackra, ingen sannare än den andra.
I Mattias Anderssons tankeväckande förord anknyter han till Gunnar Ekelöfs Sång till Fatumeh och särskilt raderna; " Du är försvunnen, Du försvann/ nu, nyss/eller för tusen år sen/Men själva ditt försvinnande är kvar."
På ett vis kanske man kan säga att både King Lear och Sir John sätter fram just själva försvinnandet - av makten och av egot. Det finns något mycket typiskt för teatern i det här -"exeunt" som det heter hos Shakespeare när minst två personer lämnar scenen samtidigt. Ty i samma ögonblick som två skådespelare lämnar scenen träder de in i ett annat sammanhang - bakom scenen, till ett omklädningsrum eller en bar. Var går gränsen mellan verkligheten och overkligheten? Där försvinnandet är öppningen till overkligheterna? Eller tvärtom? Är det ens möjligt att kategorisera på det viset? Är skådespelarnas pjäs i pjäsen mindre verklig än den pjäs vi kom för att se? Jag tror inte det. I mina ögon går det inte en gräns mellan det som är verkligt eller overkligt (spelat). Gränssnittet ligger på helt andra ställen, kanske mellan det sanna och det förljugna, mellan det upplevda och det inbillade.
Och det är kanske därför som Shakespeares pjäser är så tidlösa. Och som gör att även Ronald Harwood placerar text och handling mitt i Shakespeare men också mitt i Andra Världskriget, Englands största historiska trauma, som för att visa att konsten står över historien, eller rättare sagt överlever än de mest katastrofala händelser. Det gör historien, och den här pjäsen, bara bättre. Något säger mig att Påklädaren kommer att bli en långkörare på Göteborgs Stadsteater.
Med all rätt.